Elisabeth Moritz

Skira som spetsar skimrar verken i det gamla järnverkets mörka rymd. Illusoriskt glider bilder in i varandra på stora genomsiktliga ark. När blicken får fäste träder foton fram – foton från ett familjealbum.

Postmemory #2 heter Elisabeth Moritz installation i Avesta Art. Verken åskådliggör ett förflutet som inte är konstnärens eget, men som djupt präglar henne. Termen postmemory kommer från litteraturforskaren Marianne Hirsch som uppmärksammar hur barn i tre – fyra generationer påverkas av sina äldre släktingars traumatiska minnen, även när de är gömda i tysthet.

Elisabeth Moritz är född i Sverige och har sina rottrådar i Tyskland. Fotona för henne tillbaka till familjens tyska historia. Med början i tiden för första världskriget och fram till 1960-talet bearbetar hon berättelser som bilderna bär. Fokus finns i nazi- och krigstiden. Historiska landskap växer fram. Här finns spår av tidens anda, men framför allt av den vardag som människorna försökte att upprätthålla. Detta i en tid då andra människor – i samma land, i samma lokalsamhälle – förföljdes och mördades.

Istället för att, som vi vanligtvis gör, blicka tillbaka mot gången tid, vänder konstnären på perspektivet. I installationen är vi mitt i det förflutna. Människorna på bilderna kommer oss nära. Vi blir ett med dem. Med det perspektivet kan vi se på oss själva och hur vi lever på som vanligt, trots oroväckande tecken i vår egen samtid.

I Postmemory #2 möter familjescener – barn som leker, mor med barn – men också foton från krig och flykt. Elisabeth Moritz familj var på den sida där förövarna fanns men inte aktiva i det som skedde. De – som så många andra – försökte att ta sig själva och familjemedlemmarna oskadda genom diktatur och krig. De fruktade för sina liv. Männen kallades till fronten – pojken som långt senare blev Elisabeths pappa var bara femton år när han tvingades ut i kriget. Familjen flydde bomberna. Skräcken för angiveri präglade människorna. – Varför insåg inte de många människorna att samhället steg för steg slets isär, att medmänniskor buntades ihop till grupper som misstänkliggjordes och efterhand fråntogs allt, skickades till koncentrationsläger och industriellt organiserade mord? – Till stor del var det på grund av den stora passiva massan som förintelsen kunde ske. Steg för steg förändrades tiden och människorna med den. Även de som inte var direkta förövare, blev därmed en del av det som skedde. – Frågan om den gradvisa förskjutningen i ett samhällsklimat är återigen aktuell. Med facit i hand borde vi kunna förstå konsekvenserna av att inte i tid se tecknen på att demokrati och mänskliga värden undergrävs. – Det sker en glidning i värderingar också i vår tid. Idag talar vi inte om raser, utan om främmande kulturer. Segregationen i samhället skapar åtskillnad. Delar av befolkningen misstänkliggörs och utsätts för trakasserier. Nynazister marscherar i svenska städer. Små förändringar i ordval påverkar både samtalet och samhället.

Själva arbetsprocessen är en viktig del av de färdiga verken. Konstnären viker, skär med skalpell och vecklar ut. Det är ett skärande genom tystnaden, skammen och den förenklade berättelsen – mot klarhet och en komplexare syn. Bilden avidentifieras och blir allmängiltig. Fotot finns kvar och bär samtidigt genom utsnitten konstnärens kommentarer. Blicken riktas mot den väsentliga – men kanske för många dolda – verkligheten.

Elisabeth Moritz är född 1956 i Lund, utbildad vid konstakademin i Paris och medverkar nu i utställningar runt om i Europa.

Like giant sheets of lace, the images glide into one another in floating, gossamer arcs. As we draw closer, we see that they are photographs – of families, children playing, everyday lives. But also of war, escape, and Nazism.

In Postmemory #2, Elisabeth Moritz brings us into a past that is not the artist’s own, but which has left a deep mark on her. Born in Sweden to German immigrants, Moritz processes the stories and trauma of her ancestral history in Germany through family photos taken before, during and after WWII. A time in which her family, like many others, were trying to survive through dictatorship and war – in fear of bombs, of informants, of being forced to fight – yet carrying on with their daily lives. But all the while, people in their own country, their own communities, were being persecuted and murdered.

“Why didn’t all those people see that their society was being gradually ripped apart, that their fellow human beings were being grouped, vilified, stripped of everything they had, and sent to concentration camps and industrialized murder?” wonders the artist.

“The Holocaust was possible largely because of the passive masses. Step by step, times changed and the people with them. Even those who weren’t directly perpetrators thereby became part of what happened.”

In her installation, Moritz shifts our perspective. Instead of just looking back on history, we enter the past, become one with the people in the pictures. From this perspective, we can see ourselves – and how we just carry on as usual despite disturbing signs in our own time.

“The question of a gradual shift in a societal climate is once again relevant. With this past behind us, we should be able to understand the consequences of being too late to see the signs of democracy and human values being undermined.”

The artist’s working process is an important part of her completed works. She folds, makes cuts with a scalpel, and unfolds. It is a cutting through the silence, the shame and the simplified story – towards clarity and a more complex view. The image is de-identified and becomes universal. The photograph remains and yet bears the artist’s commentary through the cut-outs. Our gazes are directed at the essential – but perhaps for many of us hidden – realities.

Elisabeth Moritz was born in 1956 in Lund, studied at the Beaux-Arts de Paris and now exhibits throughout Europe.