Tomas Colbengtson

Kammaren på masugnarnas mellanplan omsluter oss förtroligt. Här stiger vi in i en människas medvetande, in i själva hjärnan. Det är samiska erfarenheter som blottläggs. Poetiskt – och samtidigt obevekligt – blir vi delaktiga i skeenden som under hundratals år var den svenska statens förtryck och förminskande av ursprungsfolkets liv. − Med min konst vill jag synliggöra människor som under sekel osynliggjordes genom den statliga politiken för försvenskning, säger Tomas Colbengtson. Själv är han same, från det sydsamiska området.

En flicka i traditionell samisk dräkt ser försynt på oss. Det kunde ha varit Tomas mormor. Genom skolan förbjöds hon att tala sina föräldrars språk. Hennes kropp utsattes för rasbiologiskt motiverade mätningar och studier. Hade hon drömmar om högre studier, var hon tvungen att dölja sin samiska identitet. Universiteten var inte öppna för samer. Tomas egen mormor berättade aldrig om detta – varför denna tystnad, undrar han nu. Var det smärta eller skam som fick de äldre generationerna att tiga?

En kvinna möter oss i västerländska kläder. Även hon är same – en av de samer som på 1800-talets slut flyttades till Alaska för att lära deras ursprungsbefolkning renskötsel. Hon bär sitt barn i en samisk vagga – och blir därmed även en sinnebild för de många samer som idag, med starka rottrådar i sin egen kultur, lever urbana liv.

Konstinstallationen i Avesta Art stannar inte vid minnen, lagrade i hjärnan. Här finns också gestaltningar av hjärnan – som glasskulptur och i grafik – som uttrycker den tudelning som det samiska folket erfar: − Kolonisationen av samernas land – och bildandet av nationalstater – skapade kluvenhet på flera sätt, säger konstnären. Individ och folk klövs mellan den egna historien och storsamhällets diktat om underdånighet och anpassning. Familjer och landskap klövs av landgränser. Det traumat har ännu inte läkt. Gränsdragningen skär som en kniv genom alla samers liv, oavsett om vi bor i Sverige, Norge, Finland eller Ryssland. För att parera staternas påfund och pålagor, har vi blivit överlevnadsexperter och diplomater.

Precis som hjärnans två halvor står i förbindelse med varandra, bildar samernas land Sapmi – nationsgränser till trots – en sammanhållen enhet.

Språk är förstås bärande för identitet. Konstnären ser de samiska språken som sprungna ur marken – ord, formade av naturens och landskapens många skiftningar. Ibland finns samiska spår i namnen på fjäll, sjöar och byar – annars är storsamhällets namn missuppfattningar eller påhitt. Sedan samiska förvaltningsområden infördes i Sverige, presenteras ortsnamn på både aktuellt samiskt språk och svenska – men inte ens i vår egen tid möts det samiska alltid med respekt. Skyltar med samiska namn vandaliseras. Ursprungsfolkets rättigheter ifrågasätts.

Tomas Colbengtsons konst har i snart trettio år förmedlat samiska erfarenheter. Hans skulpturer, målningar och grafiska verk – ofta tryck på plåt – har visats på fjäll, vid floder, i konsthallar och gallerier, i Sapmi, Norden och övriga Europa, i Nordamerika och i Japan. Hans bild av samers liv är inte, i bildlig bemärkelse, svart-vit. Här finns möten mellan kulturer.

I Avesta Art tronar trumman Solens barn med viktiga förgrundsgestalter som har tydliggjort de unika värdena i samisk kultur och bidragit till återupprättelse av samiskt liv.

Tomas Colbengtson är född 1957 i Björkvattnet, Tärnaby. Han är utbildad vid Konstfack, där han nu är adjunkt i grafik.

The chamber on the third floor embraces us familiarly. We step into a human subconscious, into the brain itself. The experiences of the Sámi are laid bare before us. Poetically – and yet relentlessly – we become participants in the Swedish state’s centuries-long oppression of its indigenous people.

“With my art, I want to give voice to those who were made voiceless for centuries through the government policy of Svensification,” says Tomas Colbengtson, himself Sámi from the southern Sápmi region.

A girl in traditional Sámi dress looks cautiously out at us. It could have been the artist’s own grandmother – forbidden to speak her parents’ language, exposed to scientific racism-motivated measurements and studies, denied entry to university. His grandmother never talked about this. Why this silence, he wonders now? Was the quiet of the older generations due to shame – or pain?

Here, a woman in Western dress carries her child in a Sámi cradleboard, becoming a symbol for the many Sámi who today, with strong roots in their own culture, live urban lives. There, the drum Solens barn (Children of the Sun) reigns with prominent figures in Sámi culture who have helped restore the Sámi way of life.

The installation in Avesta Art does not stop at the memories stored in the heart. Here are also depictions of the brain – as a glass sculpture

and in graphics – that express the dichotomy of the Sámi experience.

“The colonization of the Sámi lands – and the formation of nation-states – created a duality,” says the artist. “Individuals and peoples were torn between their own stories and the submission and adaption dictated by society. Families and landscapes were divided by country borders. This trauma has not yet healed.”

Colbengtson’s art has been conveying the Sámi experience for nearly thirty years. His sculptures, paintings and graphic works – often printed on sheet metal – have been exhibited on mountains, next to rivers, and in galleries in Sápmi and in the Nordic countries, North America, Japan and Europe.

Tomas Colbengtson was born in 1957 in Björkvattnet, Tärnaby. He studied at Konstfack University of Arts, Crafts and Design, where he is now a lecturer in graphic arts. For ten years, he was Resident Artist at the KTH Royal Institute of Technology in Stockholm. All of the works exhibited in Avesta Art are newly created for the exhibition.