Torbjörn Grass På håll i hyttan hörs ljud som lockar och skrämmer. Det är som om en del av själva industriarvet tar ton. Metaller som är – eller skulle kunna vara – tillverkade just här, i Avesta järnverk, blir instrument för hamrar som slår, redskap som ristar, verktyg som skär. Ljudet från en vibrerande spiralfjäder kastar oss ut i kosmos – i vida rymd och evighet. Vår plats på jorden står i dialog med hela universum. – Rymden och rytmen – och historiens vingslag – i det gamla järnverket griper mig, säger Torbjörn Grass, tonsättare och konstnär. En gång i tiden trodde människor att Jorden var medelpunkt i världsalltet. I den storskaliga industrialismens utvecklingssprång, var masugnen ett nav. I mänskligt liv är varje jag ett centrum. Konsten tillför en andlig dimension – drabbar oss med upplevelser som vi inte alltid kan förstå. – Järnkväden ger genklang från en annan tid. Människor som levde för länge sedan får ånyo röster när minnen – och produkter – från deras arbete med järn talar till oss, i för dem okänd framtid. Epoker knyts samman. Våra tankar lyfts på färd, till den framtid som vi inte kan känna. För Torbjörn Grass är Avesta Art ett signum för hur det trasiga och kasserade kan pånyttfödas och ge kraft till ny framtidstro. Det rostfria stålets succé och segertåg, gjorde redan på 1920-talet det då femtioåriga järnverket hopplöst föråldrat. Med bakgrund i 1930-talets tillspetsade världspolitik och tilltagande rustningar, kunde en masugn ändå sporadiskt drivas till och med 1938. Martinugnar och några valsverk hölls vid liv ända in på 1950-talet. Då lämnades den en gång så moderna industrianläggningen öde. Den föll i törnrosasömn – och väcktes först när djärva kulturmänniskor såg potentialen i mötet mellan industrihistoriskt kulturarv och samtidskonst.
Approaching the smelting house, you hear sounds that both lure and frighten. It’s as if part of the industrial relic itself was starting to sing. Metals that are – or could be – made right here, in the Avesta ironworks, become instruments for striking hammers and carving, grinding tools. The sound from a vibrating spiral spring casts us out into the cosmos – into the vastness and eternity of space. Our little spot
26
Avesta Art 2020
I sammanhanget nämner Torbjörn Grass staden Detroit där övergivna industriområden har ställts om till odlingslotter och konstnärsateljéer. Han lyfter också fram Pablo Picassos målning Guernica som förlöser krigets skriande smärta i skönhet. Ur kris och katastrof kan något nytt – och gott – spira. Instrumenten till Järnkväden har Torbjörn Grass funnit hos industrialismens olika epoker, i Verket och i andra gamla industrimiljöer. På staffli lyfter han – som ett konstverk – fram en genomskjuten pansarplåt som i sig illustrerar järnets kontrastfyllda uppdrag, här att verka för försvarsmakten. Högst upp i samma byggnad visar en annan del av Avesta Art Folkhemmets design med hemmets fredliga nyttoföremål – av samma grundämne. Torbjörn Grass har genom åren på flera sätt medverkat i Avesta Art och Verket. I martinverksoperan En tid fylld av liv (2004) tolkar han, tillsammans med Charlie Hellberg, arbetarnas liv, längtan och drömmar i ett verk med industrins musik och en kvinnas suktande sång – allt ackompanjerat av ljus, film och pyroteknik. I ljudverket Anno 1874 (2005) gestaltade han skiftet från bondeland till industrisamhälle. I Opera Tactile (2005), organiserad tillsammans med Hans Nilsson, inbjuds besökarna att skapa sina egna ljudverk med industrihistoriska rester som instrument. I Avesta Art 2006 bjöd han – genom verket Tänk att bara snurra runt, runt, runt... – besökarna att vila på masugnens lock och där ta emot signaler från solsystemets övriga sju planeter. Torbjörn Grass är född 1953, utbildad vid Musikhögskolan i Stockholm och verksam som frilansande tonsättare, musiker och universitetslärare. Järnkväden visades i en första version i Avesta Art 2019.
on Earth is in dialogue with the entire Universe. “Space and rhythm, and the wings of history, in the old ironworks fascinate me,” says Torbjörn Grass, composer and artist. “Once upon a time, people believed that the Earth was the centre of the universe. In the evolutionary leap of largescale industrialism, the blast furnace was a hub. In human lives, each one of us is a centre. Art adds a spiritual dimension, affecting us with
experiences that we can’t always understand.” “Järnkväden (Ode to Iron) sends reverberations from another time. People who lived a long time ago are given voices once again when the memories – and products – from their work with iron speak to us, in a future unknown to them. Epochs are united.” For Torbjörn Grass, Avesta Art is a symbol for how the broken and discarded can be born
