AQUANAUTS – Expeditionen till Siljansringen 1897

Det gamla järnverkets mäktigaste sal – den sjuttio meter djupa hallen där martinugnar hördes väsa och valsverk rullade – öppnas i år för en omskakande världsnyhet. För första gången någonsin presenteras en hittills okänd forskningsexpedition – och forskarnas egendomliga fynd.

På 1890-talet befinner sig Västvärldens människor i korsdraget mellan uråldrigt präglade agrarsamhällen och en ny modern, högindustrialiserad och urban tid. Forskarnas intressen går i båda riktningarna. Möjligheter till massproduktion börjar förbättra vardagsvillkoren för de många människorna. Men samhällsförändringarna är stora och som en reaktion dras författare och konstnärer i vårt land i romantisk riktning. Folkbildning – med ideal om allas växande och goda vardagsvillkor – ger nerv i debatten. Verner von Heidenstam, Gustaf Fröding, Selma Lagerlöf, Erik Axel Karlfeldt, Karin och Carl Larsson och Ellen Key är några av de tongivande. I Avesta järnverk pulserar produktionen – verket är ännu ungt och under utveckling.

I den här tiden genomförs en, alls inte omtalad, forskningsexpedition till Siljansringen i Dalarna. Året är 1897 när två unga forskare, Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren, med varsin specialitet, beger sig till Skålberget, nordost om Rättvik. Beata är paleontolog och därmed inriktad på att studera rester av förhistoriskt liv och hur forna epokers organismer utvecklades och samspelade med både varandra och sin samtida miljö. Inga-Lisa är geolog och läser i berg- och jordarter hur landskapet har formats och förändrats genom årmiljoner.

Vad som hände Beata och Inga-Lisa är höljt i dunkel. Genom en anonym försändelse till Ontologiska Museet i Stockholm har deras kvarlåtenskap blivit känd och premiärvisas nu i Avesta Art. Det var Olof Hedengren, intendent vid museet, som tog emot koffertar och trälådor som visade sig innehålla kvinnornas dagboksanteckningar, kamera, filmrullar och därtill förbluffande fynd med anor från tiden då Siljansringen kom till. – Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgrens rön omkullkastar hela den etablerade forskningen om människans förhistoria, säger Olof Hedengren. Deras upptäckt relateras till Siljansringen som skapades för 377 miljoner år sedan. Siljansringen bildades när en – i diameter – fem kilometer stor himlakropp störtade ned i jordskorpan. Meteoritnedslaget gav upphov till nya mineraler och besynnerliga bergarter. – Homo Aquatis – eller enklare uttryckt, aquanauter – är forskarnas häpnadsväckande upptäckt. Det är en förhistorisk människovarelse som ingen tidigare har anat eller funnit spår efter. Allt tyder på att stoftet kring meteoriten förenades med planetens vatten och att nya organismer skapades – och ur dem en ny människoart. Forskarnas portfolio, herbarium, fotografier, filmer och autentiska fynd gör berättelsen tydlig och trovärdig.

I en forsande bäck fann forskarna ett kranium som visar både människans drag och snäckans form. Väl ute i skogen såg de en silverglänsande varelse röra sig vid vatten i månljus. Det var alltså inte fråga om en utdöd art. Homo aquatis levde. Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren kunde studera deras liv – och fann en mänsklighet buren av kärlek och värme. Individerna var på en och samma gång gränslösa och aktningsfulla. Cirkeln var deras symbol – rund som månen och ögats iris.

Avesta Art och Verket visar nu både märkliga, verkliga förhistoriska ting och replikor av mänskliga varelser och föremål, formade enligt forskarnas ritningar. I järnverkets dunkel gnistrar kroppars beklädnad på människosläktingar som vi aldrig förr har kunnat drömma om: Här möter, i naturlig storlek, Testa Ostreae med sitt ostronglimmande skinn, barkklädda Detractisque corticibus, Paleoris alba, skimrande av vitbleka musslor, till synes bladskrudade Nigrum folium och Cochlea bruneis beklädd som med strandens snäckskal. Alla tillhör de familjen Homo aquatis. Historiens vingslag stannar inte vid järnframställningens 1890-tal. Nu för de oss till himlavalvets befruktning på jorden – och till Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgrens modiga verkan i Siljansringens rundning år 1897.

Vad som hände de två unga forskarna vet som sagt ingen. Dagboken berättar att de kom att leva nära aquanauterna. De förundrades inför – och beundrade – deras gränsöverskridande identitet, samlande omsorg om befruktade ägg och sedan gemensamma vårdnad av alla barn. Själva blev de kära i varandra.

Aquanauterna fanns – och finns? – tack vare samspelet med Siljansringens unika geologi. När industrialismen ville ta mineralerna i anspråk, ställdes gläfsande gruvdrift mot boplatser sedan urminnes tider. Den sista dagboksanteckningen skrivs 14 augusti 1897. Aquanauterna är på väg att fly – för att försöka finna en fristad någon annanstans. Beata Gardelius och Inga-Lisa Blomgren väljer att följa med dem. ”Vad komma eftervärlden att finna? Vad komma att ske? Adjö!” står att läsa. Orden tycks vara skrivna i hast.

Den anonyma donationen till Ontologiska museet ger inte gåtans lösning. Fossilerade fynd, artefakter, sparade dofter, akvariet med yngel och forskarnas faktanoteringar är bara några ledtrådar. Filmen från Expeditionen till Siljansringen 1897 slutar i flödande vatten och ljus – som en predikan om paradiset, den dag människan förstår att allt levande på vår planet hör samman.