Konstens boning – i ett kvarts sekel

För ett kvarts sekel sedan öppnades den allra första Avesta Art. Nästan lika länge som masugnar med sin glödande hetta hade frigjort järn, hade de stått kalla och tysta, sovande sin törnrosasömn. Det var nysnö och gnistrande sol när de första konstnärerna kom för att förbereda sin medverkan. Deras steg fram till den ståtliga trappan, blev – både bokstavligt och bildligt – uttryck för en helt ny väg. Ett nytt skiftlag tog över i den storskaliga industrimiljön som en gång bidrog till utvecklingssprång för Sverige och västvärlden. Nu skulle samtidskonst skapa ny hetta där järnet en gång rann i vitglödande strömmar.

Avesta Art var något som ingen hade frågat efter eller föreställt sig. Avesta kommun hade tagit över det gamla järnverksområdet med ambition att ta tillvara det för nya arbetsplatser och kanske bostäder. På köpet erhöll kommunen ett kulturhistoriskt industriminne, av världsklass. Kommunens dåvarande kulturchef, Lars Åke Everbrand, såg möjligheten att fylla det med innehåll. Efter varsamma restaureringar, finansierade av kommunen, Länsstyrelsen Dalarna och Axel och Margret Johnsons stiftelse för allmännyttiga ändamål, vågade kulturchefen pröva hyttan som konsthall.

Samtidskonst i samspel med industriminnets egna starka uttryck blev idén som fick namnet Avesta Art. Konstnärer ur olika generationer, med olika intentioner, formspråk och material, från olika länder och världsdelar, skapar gränsöverskridande möten mellan konst och kulturarv. Avesta Art var från början en biennal, genomförd vartannat år, och är sedan 2010 en årlig utställning. Fler än 200 konstnärer har nu ställt ut och mer än en halv miljon besök har noterats.

Med järnverket som konsthall når samtidskonsten betydligt bredare grupper än via konstens klassiska salonger – eller som Bo Degerman, då kulturchef vid Dala-Demokraten, formulerade det: ”I den gamla hyttmiljön skalas konstlivet bort. Kvar blir själva konsten. … Miljön gör sitt till. Det är inte galleriernas knarrande parkettgolv och viskningsbjudande förståsigpåattityd, inte detta estetiserandets finrum där uppfostran och akademisk examen skapar barriärer som gör att stora grupper känner sig främmande. …. Här blir man delaktig av konsten. Hyttan är som en god mor. Hon tillåter inte utanförskap.” (DD:s sommartidning 1997) Avesta Art placerar Avesta på konstens karta.