Anna Linnea Liljeholm

Att bygga ett näste – ett hem för sig själv och sina barn – tycks finnas instinktivt hos alla arter, säger Anna Linnea Liljeholm. Trådar vävs samman. Pinne läggs till pinne. Stock fogas till stock. Nästet ger trygghet och hemhörigheten där blir en brygga till att bygga individens identitet. Vart vi oss i världen vänder, har vi människor ett hem i våra jag. Det sköra – som att vara ny och främmande i ett sammanhang – kan med en inre trygghet vändas till en styrka.

Själv för hon in spröda vita trådar i hyttans dunkla rum. Lintrådar varpas upp och blir till helheter genom att vävas, stickas eller flätas. I luftrummet seglar verk som varsamt formade farkoster. Sidentrådar glänser. Golv och tak – jord och himmel – försonas, binds samman av skimrande pärlor på rad.

Med sina egna konstnärliga material – textila trådar och strukturer – tar Anna Linnea Liljeholm det gamla järnverkets råa, rustika rum i besittning. X, en skulptural installation, är formad på plats, på masugnarnas mellanplan. Verket har vuxit fram i dialog med industrihistoriens tunga tilltal – och bärs samtidigt av konstnärens tillit till egna uttryck och intryck. I hyttan, som är skapad för järnframställning, tar hon tillvara både sin erfarenhet och intuitionen, associationerna, som miljön lockar fram. – Jag drivs av sökandet och undersökandet, låter den konstnärliga processen leda vägen till ett – på förhand – obestämt mål, säger hon.

Anna Linnea Liljeholm verkar i kraftfältet mellan fakta och fantasi. Materialen och miljön är verklighetens hårda fakta. Det konstnärliga skapandet – och dess verk och verkan – är fantasi i rörelse. – X har ett abstrakt motiv. Hur kan det ändå ge igenkännande, undrar konstnären. Varje besökare tolkar utifrån sina erfarenheter. När många olika tolkar på samma sätt, måste det tyda på att vi delar erfarenheter och referensramar. Det finns med andra ord fakta i bakgrunden som lär oss hur olika fenomen ser ut – fakta som styr och både begränsar och frigör vår fantasi.

X bildar en finstämd kontrast till hyttans slagg, järn, rost och träportar. Verket har vuxit fram just här – som ett näste med förankring i miljö och utblick mot okänd rymd och evighet. Här finns motsats och harmoni. Här finns rörelse och stillhet. Här finns det välorganiserade och det fantasirika, obegripliga. Formerna kan leda tankar ut i kosmos – och in i växtlivets organiska mönster. Kanske kan en livets tråd – i den för länge sedan övergivna industrilokalen – bli en hoppfull gemensam nämnare. Varje betraktare har rätt till sin tolkning.

Anna Linnea Liljeholms konstnärskap vilar i ett gränsland mellan bildkonst och konsthantverk, där handens arbete är viktigt och ändå underordnat det konstnärliga uttrycket. Mötet mellan den textila linjen och den tecknade är ständigt närvarande. Hon tar den tecknade linjen ut i flerdimensionella verk. Hon är fascinerad av kropp, identitet och cykler av liv och förfall – och finner här kärnan till vad det är att vara människa.

Anna Linnea Liljeholm är född 1982 i Eskilstuna, har examen master in fine art vid Steneby – Högskolan för konsthantverk och design 2012 och är sedan 2014 bosatt och verksam i Dalarna.

Building a nest – a home for yourself and your children – seems to be instinctive for all species, says Anna Linnea Liljeholm. Threads are woven together. Stick added to stick. Log joined to log. The nest provides security and the feeling of belonging there becomes a bridge to building one’s own identity. Wherever we go in the world, we humans have a home within ourselves.

Liljeholm herself introduces delicate white threads into the murky shadows of the smelting house. In X, a sculptural installation constructed on site, flaxen threads are woven, knit or braided into complete entities that sail like carefully crafted vessels in the airspace. Floor and ceiling – earth and sky – are reconciled, bound together by shimmering rows of beads.

The work emerged in dialogue with the sombre address of industrial history – and is simultaneously borne by the artist’s confidence in her own expressions and impressions, her own experience and intuition.

“Xhas an abstract motif. How can it still bring recognition?” wonders the artist. “Every visitor interprets based on their own experiences. When many people interpret in the same way, it must indicate that we share experiences and frames of reference. There are, in other words, facts in the background that teach us how different phenomena look – facts that steer and both limit and liberate our imaginations.”

X forms a fine-tuned contrast to the slag, iron, rust and wooden doors of the smelting house. The work emerged right here – as a nest with an anchor in the environment and a gaze towards unknown space and eternity. Here is contradiction and harmony. Movement and stillness. The highly organized and the imaginative and inexplicable. The shapes can guide our thoughts outwards into the cosmos – and inwards into the organic patterns of plants. A

thread of life – in the long-abandoned industrial building – may perhaps become a hopeful common denominator. Every observer has the right to their own interpretation.

Anna Linnea Liljeholm’s art rests in a borderland between visual art and craft, where the work of the hands is important and yet subordinate to the artistic expression. She is fascinated by body, identity and cycles of life and decay – and finds here the essence of what it means to be human.

Anna Linnea Liljeholm was born in 1982 in Eskilstuna, received a Master of Fine Arts from Steneby Academy of Design and Crafts in 2012 and has been living and working in Dalarna since 2014.