Nummer 4, 2024. Deadline fredag 22 november. Utkommer vecka 50. Nummer 1, 2025. Deadline onsdag 5 februari. Utkommer vecka 9.
Sänd ditt material till redaktion@funk.fi.
Allt material i Funktionsrätt i samarbete skyddas av upphovsrätt. Det är förbjudet att utan ansvarig utgivares tillåtelse vidarebefordra texter och bilder i tryckta eller digitala medier. Alla rättigheter förbehålls.
SNABBA FAKTA
Tidningen Funktionsrätt i samarbete är ett gemensamt språkrör för de finlandssvenska funktionshinderförbunden med målet att bidra till ökad kunskap och förståelse både inom och utanför fältet. Upplagan är 8 000 exemplar. Tidningen stöds av STEA och Konstsamfundet. Medlemmarna i FMA, FDUV, FSS, Svenska hörselförbundet och Psykosociala förbundets föreningar får tidningen som kostnadsfri medlemsförmån. Tidningen läses också på Kårkullas boenden, bibliotek, socialkanslier, Luckan och av olika påverkare och aktörer i branschen. Vill din organisation erbjuda tidningen till sina medlemmar? Kontakta chefredaktören eller SAMS.
PRENUMERATION
Årsprenumeration: 15 euro. Lösnummer 5 euro. Utrikesporto: 5 euro (Europa), 10 euro (övriga världen). Tillgängligt rtf-format för synskadade: 7 euro/år (tidningen kommer per e-post). Finns även som taltidning.
TRYCK: Punamusta Oy ISSN: 1796-9344
Tidningen Funktionsrätt i samarbete är en klimatneutral tryckprodukt. Tillverkningen vid PunaMusta berättigar även till den inhemska Nyckelflaggan.
mikaela remes chefredaktör
Hurra för funktionshistorisk september
Nu i september lanseras Finlands första funktionshistoriska månad. Den har sitt ursprung i USA och Storbritannien, där den uppmärksammats redan länge.
Mycket arbete
återstår ännu.
Tanken är att utforska historien ur ett funktionshinderperspektiv och lyfta fram perspektiv som inte får plats i skolans historieböcker. Den är ett sätt att visa att personer med funktionsnedsättning genom tiderna varit en viktig del av samhället, trots att de också exkluderats och marginaliserats. Månaden uppmärksammar kampen för lika rättigheter och de olika sätt som personer med funktionsnedsättningar har bidragit till samhället.
Samtidigt blottläggs de fördomar och den diskriminering som funkisar mött genom historien och utsätts för ännu i dag. Det innebär att månaden inte enbart är munter, eftersom vi påminns om Finlands mörka historia av bland annat rashygieniskt tänk och steriliseringar under 1900-talet. Också finlandssvenska institutioner figurerar i det här sammanhanget i en mindre smickrande kontext.
Processen för att bearbeta och öppet tala om det skedda verkar först ha börjat, och verkar framskrida trögt. Viktigt vore att de mörka kapitlen av historien inte sopas under mattan.
Den funktionshistoriska månaden i Finland har initierats av ett nätverk av bland annat
forskare, konstnärer, aktivister och organisationer. Nätverket uppmuntrar människor och organisationer att ordna evenemang och tillställningar i anknytning till temat. Till exempel kan museer och bibliotek ställa fram verk och konst med funktionshindertema.
Månaden till ära har också höstens nummer av FUNK. temat historia. På sidan 14 kan du läsa mer om Svenskfinlands funktionshinderhistoria. I personporträttet (s. 6) uppmanar författaren Riikka Leinonen oss att utmana den rådande normen där personer utan funktionsnedsättningar framställs som idealet. Genom sin nya bok hoppas hon kunna starta diskussioner som har potential att förändra samhällsstrukturer på djupet.
Genom att utforska funktionshinderhistoria kan vi bättre förstå hur synen på "normalitet" och samhällets värderingar förändrats. Samtidigt är det tydligt att vissa frågor går i cirklar och mycket arbete ännu återstår innan vi kan konstatera att personer med funktionsnedsättning verkligen åternjuter alla mänskliga rättigheter.
Att månaden nu skrivs in i vår kalender gör att vi konsekvent påminns om att blicka tillbaka på vårt förflutna för att göra om och göra rätt, och jobba mot ett samhälle där alla kan delta fullt ut, oavsett funktionsförmåga.
Jag hoppas du hittar intressant läsning och har en lärorik höst.
Funktionsrätt i samarbete • 3/2024 • 3
innehåll • 3/2024
PÅ PÄRMEN
6 Författaren Riikka Leinonen
utmanar normer
Funktionsnedsättning är en del av mångfalden, säger hon
14 Funktionshinderhistoria
är vår allas historia
Ger möjlighet till kollektiv bearbetning
24 Är välfärdssamhället passé?
Välgörenhet tar över rollen – på gott och ont
LÄS OCKSÅ
18 Lägre tröskel att använda glåpord
20 Så har synen på psykisk ohälsa utvecklats
26 Kolumn: Paralympiska spelen
32 Kulturkolumn: Musik med alla sinnen
30 Regeringens nya kampanj väcker frågor
I VARJE NUMMER
3 Chefredaktörens hälsning: Funktionshistorisk september
5 Ledaren: Om att bryta ett stigma
12 Juristen har ordet: Omyndigförklaring en kvarleva
27 Föreningshjälten: Daphne Jensen
28 På jobbet: Marko Jääskeläinen & Reeta Lindeman
34 Lättläst: Riikka Leinonen och funkishistoria
Nora strömmaN
Skribenten är verksamhetsledare för Svenska Hörselförbundet.
100 år av arbete för att bryta ett stigma
Det är sNart hundra år sedan den tvåspråkiga föreningen Heikkokuuloisten Suojaamisyhdistys – Skyddsföreningen för Lomhörda grundades 1926 i Helsingfors. Föreningen fick kämpa mot trångsyntheten i samhället och för att minska det stigma som fanns kring personer med hörselnedsättning. Vid den tiden var det vanligt att en hörselnedsättning automatiskt betydde en biljett direkt till hjälpskolan. Det fanns heller inga tekniska hjälpmedel som kunde underlätta hörandet.
Forskarna anser att vi inom en snar framtid kommer att kunna återställa hörseln.
År 1946 gick språkgrupperna skilda vägar då Finlands Lomhördas Förening grundades. Då gjorde även hörapparaten intåg i de välbärgades hem. 40 år senare valde fem svenskspråkiga hörselföreningar att tillsammans grunda Förbundet Finlands svenska hörselskadade (Svenska hörselförbundet).
Helsingforsföreningens dåvarande ordförande Tryggve Eklund blev förbundets första ordförande 1986–1997. Eklund skrev då till den svenska riksdagsgruppen att förbundet ska vara en länk mellan de svenskspråkiga lokalföreningarna, att vi ska utöva påtryckningsverksamhet mot stat och kommun och fästa allmänhetens uppmärksamhet vid de hörselskadades situation. Dessutom skulle förbundet åta sig alla rehabiliterings- och anpassningskurser som bör ordnas för hörselskadade. Detta är även i dag förbundets kärnverksamhet, och förbundet har i dag sju anställda.
Förbundets hedersordförande Birgitta Kronberg, berättar att hon på 1950–1960-talet som hörselskadad inte fick delta i gymnastiken i
skolan. Det ansågs nämligen förvärra hörselnedsättningen. Hon tillbringade gymnastiktimmarna på bänken, medan de andra sprang runt. Hade man hörselnedsättning var det också viktigt att undvika att använda gummistövlar för att inte bli varm och fuktig om fötterna – ett fenomen som man trodde kunde leda till att hörselnedsättningen förvärrades.
Under dessa årtionden fick allt fler hörapparater. De var stora och bars kring halsen, eller i bröstfickan och ljudkvaliteten varierade från bedrövlig till anständig. Vi har kommit långt sedan dess, och ändå inte. De tekniska framstegen inom hörapparatsindustrin är hisnande och hörapparaterna är i dag redan nästintill osynliga. Men fortfarande förekommer ett stigma. Glasögon är ett hjälpmedel som accepteras av allmänheten, som kan bäras som en accessoar. Hörapparaten är däremot en teknik som alla människor inte är fördomsfria till, även om dagens hörapparater kan ge en bättre taluppfattning än normalhörande har. Man kan till exempel vara direktuppkopplad till tv, dator och föreläsare i salar med induktionsslinga. Framtiden ser ut att innehålla en frammarsch av nya hjälpmedel. Vi har bland annat castingsystem, som kommer att fungera som en radiokanal som sänder samma information till alla bluetoothanvändare i närheten. Detta kan användas till exempel på flyg- och tågstationer. Det är också en lovande stamcellsforskning på gång med biologiska läkemedel som injiceras i innerörat och bidrar till att det växer nya hårceller i öronen. Forskarna anser att vi inom en snar framtid kommer att kunna återställa hörseln. Medan vi väntar på dessa framsteg får vi fortsätta att avdramatisera hörselnedsättning och användningen av hörapparat. •
Folkbildare som krossar myter
Det är inte länge sedan författaren Riikka Leinonen fick upp ögonen för att det finns ett mönster bakom hur samhället rangordnar människor enligt deras funktionsförmåga. Insikten inspirerade henne att skriva en bok, vars mål är att ifrågasätta vad som är normalt och utmana finländarnas människosyn.
text: mikaela remes ● Foto: petteri kivimäki
ett pastellila bokomslag med en uppseendeväckande titel ligger på cafébordet i den pittoreska kyrkoparken i centrala Jyväskylä där vi träffas med Riikka Leinonen, den ena av två författarna till Suuri valhe vammaisuudesta (Den stora lögnen om funktionsnedsättningar).
Boken gavs ut i augusti och den första upplagan är redan slutsåld. Pärmen är som gjord för att läsaren ska knäppa en bild och lägga upp den på sociala medier, och det har författarna inget emot, tvärtom – de vill locka oss att hugga tänderna i 400 sidor fakta om funktionsrätt.
Vid 34 års ålder har Riikka Leinonen hunnit med en hel del. Innan författarskapet har hon bland annat jobbat som landskapsarkitekt och som riksdagsassistent för De Grönas ledamot Bella Forsgrén under förra regeringsperioden.
Tanken om att skriva en bok om funktionsnedsättning föddes nästan tre år sedan, då Leinonen under coronapandemin satt hemma och komponerade inlägg på sociala medier om
vardagsdiskriminering. Kan du inte skriva en bok, kommenterade någon. Ett alldeles för stort projekt att ta sig an ensam, svarade Leinonen. Då kontaktades hon av journalisten Sofia Tawast, som hon lärt känna via sociala medier. Tawast sade att hon fått en förfrågan om samma sak, och dessutom hade ett bokavtal på lut.
Som mamma till ett barn med funktionsnedsättning var Tawast engagerad i funktionsrättsfrågor sedan tidigare, men kände att hon inte borde skriva en bok om ämnet på egen hand. Tanken fick mogna i ett år tills Tawast en dag hörde av sig på nytt – nu måste vi sätta igång, förlagen vill verkligen ha boken!
Riikka Leinonen berättar att flera förlag resonerat att funktionsrätt har potential att bli följande stora diskussionsämne.
– Förstås är det business för förlagen. Men Vi ser fortfarande inte tillgänglighet som en människorättsfråga.
Riikka Leinonen vid Johanna Pöykkös verk Värikas hurrikaani i Jyväskylä konstmuseum.
faktumet att vi hade förmånen att välja mellan tre förlag som intresserade sig för tematiken är, om inte historiskt, så åtminstone anmärkningsvärt ur funktionsrättssynvinkel, konstaterar Leinonen.
Läsning med skratt och gråt
Suuri valhe vammaisuudesta beskrivs som en underhållande fackbok med potential att revolutionera läsarens människosyn. Författarna varvar egna erfarenheter med fakta och intervjuer med aktivister, experter och forskare. Varje kapitel avslutas med en sammanfattning på lätt språk.
Sofia Tawast berättar öppet hur hon bearbetat beskedet om att barnet i hennes mage har en funktionsnedsättning, medan Riikka Leinonen reflekterar kring hur hon som ung vuxen med lindrig CP-skada insåg att samhället utgår från att "normalt" fungerande kroppar är överlägsna andra.
– Vi har båda vaknat upp till det som samhällsvetare kallar för ableism, att en människa
som saknar vissa förmågor – som att tala eller gå – anses vara mindre värd, vilket tar sig i uttryck som nedsättande attityder. Det intressanta var att jag insåg saken först i vuxen ålder. Inte ens i kamratstödsgrupper talade vi om hur omgivningens bemötande påverkar vårt mående, säger hon.
Responsen som författarna fått tyder på att verket gått hem hos publiken. Gemensamt för nästan all feedback är att boken berört läsare både med och utan funktionsnedsättning. – Människor berättar att de skrattat och gråtit när de läst boken. De skrattar inte åt funktionsnedsättning, utan åt de absurda vardagssituationer som vi delar med oss. Som till exempel hur Sofia blir förvirrad när dagiset klär barn med specialbehov i chockrosa reflexvästar, som om man oavsiktligt ville varna omgivningen. De negativa kommentarerna har varit förvånansvärt få, trots att boken diskuterats på diverse debattforum. Författarnas tips om hur man
Flera förlag trodde att funktionsrätt har
potential att bli följande stora diskussionsämne.
Riikka Leinonen
• Ålder: 34.
• Ort: Jyväskylä.
• Jobb: Författare och webbproducent, tidigare bland annat landskapsarkitekt och riksdagsassistent.
• Familj: Fästman.
• Gillar: Mode och inredning.
bemöter en person med funktionsnedsättning är den bit som väckt mest reaktioner.
– Att man inte ska ta tag i en människas rullstol utan lov och inte pracka på sin hjälp utav respekt för en människas integritet. Folk menar att man nu fråntas rätten att hjälpa en person i matbutiken. Men då undrar jag hur svårt det kan vara att först ställa frågan: hej, får jag räcka dig det där makaronpaketet?
Leinonen hoppas se en svensk översättning av boken – frågan är bara vem som ska översätta verket och bekosta arbetet.
I väntan på tillgänglighetsgenombrott
Vad är då den stora lögnen om funktionsnedsättning, som bokens titel syftar på?
Riikka Leinonen citerar funktionsrättsaktivisten Stella Young som konstaterar att en funktionsnedsättning inte är någon tragedi. – Vi har matats med uppfattningen om att funktionsnedsättningar är onormala och inte borde synas i det offentliga rummet. Vår poäng är att vi lever ett vanligt liv och variationer i egenskaper och funktionsförmåga hör mänskligheten till.
En annan myt värd att krossas handlar om hur Finland ofta framställs som ideallandet där rättigheterna för personer med funktionsnedsättning redan förverkligas fullt ut.
– Det är en illusion. Rättigheterna för personer med funktionsnedsättningar anses vara uppfyllda då systemet förser en människa med vård.
Enligt Leinonen saknas en förståelse för vad de mänskliga rättigheterna går ut på.
– Vi ser fortfarande inte tillgänglighet som en människorättsfråga och vägrar medge att våra miljöer är fulla av funktionshinder som stänger ut folk och fråntar dem deras valfrihet och självbestämmanderätt.
Det finns ändå ljus i tunneln. Leinonen, som tack vare sin bakgrund som landskapsarkitekt är bekant med byggbranschen, tror att tillgänglighetsfrågor kan få ett rejält uppsving inom en snar framtid. Under en kort tid har hon snappat upp signaler som tyder på att saker är i görningen.
Politikerna
vet nog vad de håller på med.
– Härom dagen kontaktades jag av en stor byggkonsultfirma som ville veta vem som kunde hjälpa dem med tillgänglighetsfrågor. Branschen behöver en länk som förenar exempelvis arkitektfirmor med information om det senaste på tillgänglighetsfältet och uppmuntrar dem som sitter på pengarna att investera rätt.
Här finns eventuellt också temat för Leinonens följande större verk.
– Jag tror att insatser inom den här sektorn har potential att sätta stora saker i rörelse.
I övrigt ter sig situationen i det finländska samhället mindre hoppingivande. Riikka Leinonen ser att regeringen tagit till krafttag för att nagga jämlikheten i kanterna. Hård retorik, uppståndelse kring jämlikhetsutbildningar och slopandet
av jämlikhetsplaner inom småbarnspedagogiken. Med tanke på allt som skett bara under 2024 är det enligt Leinonen omöjligt att veta var vi kommer att befinna oss om ett år.
I samma andetag konstaterar hon att den sittande regeringen inte är den enda som visat ovilja att främja jämlikhet och rättvisa. Under sin tid som riksdagsassistent noterade Leinonen att det saknades politisk vilja att exempelvis införa nya tillgänglighetskrav i bygglagen, eller att överlag formulera lagstiftning kring tillgänglighet.
Politikerna var måna om att betona vikten av lika rättigheter i sina festtal, men det ledde inte till åtgärder i praktiken. Nu har vi emellertid makthavare som tagit sig i uppgift att rentav motarbeta dem – ibland genom uppenbara försämringar och ibland mer obemärkt, säger hon. – Ta till exempel den nya lagen om funktionshinderservice. Trots att regeringen inte öppet sagt att man skär ner i tjänsterna har man beslutat att den nya lagen ska förse färre människor med service än ursprungligen planerat. Det är en inbesparning.
Alla ska med Leinonen menar att politikerna nog vet vad de håller på med. De brukar vara välinformerade och förses med olika utredningar som underlag för sina beslut. Väljer man att göra en indirekt nedskärning i funktionshinderservice berättar det en hel del om beslutsfattarnas värderingar
och prioriteringar, konstaterar Leinonen.
När Riikka Leinonen vill efterlysa samhällsförändring brukar hon vända sig till sociala medier. Trots att Instagram ibland kallas för internetets virtuella damrum anser hon det också vara en arena för konstruktiva och ögonöppnande diskussioner som även människor utan funktionsnedsättning kan ta del av.
Hon kan förstå att dagens digitala aktivism kan ogillas av generationer som dragit ut på gatorna för att demonstrera till exempel i funktionsrättsfrågor. För Leinonen var hennes bok ett medvetet försök att lösgöra det egna engagemanget från det digitala.
Enligt henne lever vi ändå i tider då det behövs gemenskap och en enad front kring funktionsrättsfrågor, både online och offline. Också personer utan funktionsnedsättning ska delta i viktiga diskussioner – till exempel borde vi få en gemensam definition på diskriminering för att vidare diskutera hur vi kan bli av med det, menar hon.
– Vi som bryr oss om de här frågorna borde fokusera på våra mål: hur vill vi att samhället ska se ut och vad behöver göras för att vi ska komma dit? Vad är egentligen en tillgänglig miljö? För att diskussionerna ska resultera i politik och lagstiftning behövs påtryckningar gentemot politiker från den breda allmänheten. Det innebär att vi också behöver stöd av den delen av befolkningen som inte har en funktionsnedsättning, säger Riikka Leinonen. ∙
DeNNis reHN
Skribenten jobbar som juridiskt ombud vid SAMS.
Omyndigförklaring – kvarleva från en svunnen tid
Det fiNNs juriDiska företeelser som i alla tider påverkat livet för personer med funktionsnedsättningar. Vissa är värda att ta en titt på, funktionshistoriska månaden i ära, nämligen olika former av förmynderskap och intressebevakning. Innan modern lagstiftning var förmynderskap en familjeangelägenhet. Fokus låg på att skydda och bevara familjens egendom, snarare än att skydda personen som ansågs vara oförmögen att sköta sina egna ärenden. Den första betydande förändringen kom med lagen angående förmynderskap (34/1898), där övervakningen av förmynderskapet för första gången övergick från familjen till myndigheterna. Denna lag satte huvudmannens intressen i fokus och var ett första steg mot ett mer modernt synsätt på förmynderskap.
lageN aNgåeNDe förmyNDerskap introducerade två huvudsakliga former av intressebevakning: förordnande av en god man, vilket liknade dagens intressebevakare, och omyndigförklaring som innebar att huvudmannen förlorade nästan all sin rättshandlingsförmåga, alltså rätten att fatta juridiskt bindande beslut, som att köpa något eller ta ett lån. Omyndigförklaring ledde även till att huvudmannen förlorade vissa medborgerliga rättigheter, som rätten att rösta eller ställa upp i val.
I dag är omyndigförklaring en sista utväg.
Begränsningen gällde ända fram till år 1972, då omyndigförklarade igen fick rösta. Med tiden uppdaterades lagstiftningen för att bättre skydda individens rättigheter. År 1983 genomfördes en delreform av förmynderskapslagen, där medicinska och diagnostiska skäl inte längre ensamma kunde resultera i en omyndigförklaring. Innan dess kunde en person omyndigförklaras enbart på grund av en diagnos, något som i hög grad drabbade personer med funktionsnedsättningar eller psykiska sjukdomar. Omyndigförklaring var enbart avsett att användas när huvudmannens ekonomiska ställning, utkomst eller andra viktiga intressen uppenbart var hotade, och förordnandet av en gode man inte var tillräckligt för att skydda dessa intressen. Från 1983 framåt minskade antalet omyndigförklaringar drastiskt, vilket sammanföll med övergången från anstaltsvård till öppnare former av vård för personer med funktionsnedsättning.
efter mer äN 100 år stiftades en ny förmynderskapslag, lagen om förmyndarverksamhet (442/1999), som är i kraft ännu i dag. Denna lag introducerade det intressebevakningssystem vi är bekanta med. Dessutom slopades begreppet förmyndare och ersattes av termerna huvudman och intressebevakare. Lagen etablerade ett nytt trestegssystem för att skydda huvudmannens intressen, där rättshandlingsförmågan gradvis minskar och intressebevakarens ansvar för personens intressen stärks till att personen slutligen omyndigförklaras och förlorar sin rättshandlingsförmåga.
i Dag är omyndigförklaring en sista utväg som bara används när andra åtgärder inte är tillräckliga för att trygga huvudmannens intressen. Det finns inga exakta uppgifter på hur många personer som nuförtiden omyndigförklaras, men det är mycket ovanligt. Exempelvis år 2012 omyndigförklarades bara två personer i Finland. Trots detta är faktumet att omyndigförklaring fortfarande existerar ett bevis på att våra lagar innehåller kvarlevor från en svunnen tid. På den här punkten är finländsk lagstiftning varken förenlig med dagens syn på människors lika värde eller FN:s funktionshinderkonventions artikel 12 om alla personers likhet inför lagen. •
Noterat
Textsamtalstjänsten upphör
Textsamtalstjänsten upphör i slutet av år 2024. Tjänsten har använts främst av personer med hörsel-, syneller talskada. Genom tjänsten har användarna kunnat skicka text till en förmedlingscentral som omvandlat meddelanden till ljudsamtal mellan personerna som kommunicerat. Tjänsten läggs ner eftersom antalet användare minskat.
Tjänsten kommer att ersättas bland annat med allmänt tillgängliga tjänster och alternativa lösningar, som tolktjänster eller hjälpmedel. Många användare har redan gått över till exempelvis digitala appar. ∙
Källa: Svenska hörselförbundet
Allt färre barn med Downs syndrom föds i Sverige
Antalet barn med Downs syndrom har minskat kraftigt under de senaste 15 åren, visar en ny rapport från Socialstyrelsen. I dagsläget föds omkring 95 babyer med Downs syndrom per år, medan siffran tidigare låg på 130. Experterna har förutspått en motsatt trend, i och med att många blir gravida i en allt högre ålder. Det har däremot blivit vanligare med fosterdiagnostik, som lett till att kromosomavvikelsen som orsakar Downs syndrom upptäcks oftare. Allt fler väljer att avsluta graviditeten efter beskedet.
Karin Källén , professor vid
Lunds universitet, poängterar för Dagens nyheter att det trots utvecklingen är viktigt att samhället accepterar att det fortsätter att födas barn med Downs syndrom och att dessa behöver stöd.
I Finland föds årligen cirka 70 barn med Downs syndrom. ∙
Vi förmedlar frivilliga vänner till personer med funktionsnedsättning. Ett vänpar träffas 4-10 timmar i månaden för att göra något roligt tillsammans! Du kan söka eller bli en vän Blev du intresserad? Gå a samsnet fi/fritid
Foto: piXAbAY
Med små steg mot fullvärdigt medborgarskap
Jämfört med början av 1900-talet har rättigheterna för finländare med funktionsnedsättning tagit stora kliv framåt. Från att ha setts som defekta och sedan som vårdobjekt som ska inhysas på anstalt har utvecklingen gått mot att betona människors rätt att bestämma över sina liv och vikten av delta i samhället.
persoNer meD fuNktioNsNeDsättNiNg är ingen enhetlig grupp. Det finns stora skillnader i hur exempelvis döva, blinda och personer med intellektuell funktionsnedsättning behandlats under historiens gång, påpekar Hanna Lindberg när hon redogör för Svenskfinlands funktionshinderhistoria.
Lindberg är historiker och leder ett projekt vid Åbo Akademi som utforskar den finlandssvenska befolkningspolitikens utveckling efter andra världskriget, bland annat tjänsterna för svenskspråkiga personer med funktionsnedsättningar.
Många associerar funktionshinderhistoria med årtiondena före 1950-talet då personer med funktionsnedsättningar var föremål för rashygienisk lagstiftning, såsom steriliseringar. Först under senare år har den stora allmänheten vaknat upp till historieforskningens rön kring hur rashygieniska idéer påverkat människors förutsättningar att leva och bilda familj. Också anrika finlandssvenska institutioner som Folkhälsan och Marthaförbundet var med om att bekämpa "oönskade arvsanlag". Lindberg berättar att man bland annat premierade mammor för med minst fyra friska barn och där ingen in familjen hade en funktionsnedsättning.
Efter 1950-talet började de rashygieniska idéerna så småningom mattas av. Lindberg beskriver årtiondet som en spännande period då mycket förändrades.
– Visserligen fanns gamla attityder kvar. Experter och läkare gav sitt stöd för steriliser-
ingsåtgärder, men rashygieniska idéer fick inte längre stå oemotsagda.
Från och med 1950-talet skedde en omfattande utbyggnad av tjänster och många stora vårdanstalter slog upp dörrarna. Det lade grunden för vård av personer med funktionsnedsättning, men bidrog samtidigt till att isolera gruppen från det övriga samhället.
Årtiondet präglades också av diskussioner om de språkliga rättigheterna. Skulle målgruppen vårdas på svenska? Hur skulle vården organiseras, med tanke på att finlandssvenskarna är få och utspridda?
– Det fanns tankar om att personer med svåra intellektuella funktionsnedsättningar kanske inte alls behöver ett språk, eftersom en del inte talade. Man såg en chans att spara pengar genom att skicka dessa personer till finska anstalter och öppna upp platser för "bildbara sinnesslöa", som personer med lindrigare funktionsnedsättningar kallades på den tiden, säger Lindberg.
Det intressanta var att finlandssvenskarna själva var beredda att ge avkall på allas rätt till sitt modersmål.
– Det var finlandssvenskarna själva som sade att svenskspråkig vård inte behövs. Det var finlandssvenskarna själva som argumenterade på Hufvudstadsbladets sidor att modersmålet kanske inte alls var nödvändigt för alla. Slutligen var majoriteten ändå överens om att svenskan behövs både med tanke på barnen och deras kontakt med sina föräldrar, säger Lindberg.
I Svenskfinland har rättigheterna för personer med funktionsnedsättning främjats av filantroper, kyrkoanställda, läkare och socialarbetare. Enligt Hanna Lindberg hade dessa människors bästa i åtanke, men de betraktade sin målgrupp uppifrån ner.
På 1970-talet började funktionshinderorganisationerna ta en allt större roll i samhällsdebatten och utvecklingen av lagstiftning. Länge företräddes personer med funktionsnedsättning av någon annan än sig själva i offentligheten. Så småningom började de berördas egen röst höras och många trädde fram och drev sina egna rättigheter.
– Till exempel i slutet av 1970-talet uppkommer en stark dövmedvetenhetsrörelse som både handlar om rätten till teckenspråk, men också om självrepresentation, att döva vet bäst vilka behov de har och vad de behöver.
På 1980-talet blev rätten till ett självständigt liv ett samtalsämne. Fokus skiftade från anstaltsvård till att stödja boende på egen hand. Det fanns ökade möjligheter till stöd och service i den egna hemkommunen. Föreningar och aktörer började hårdbevaka att rätten till utbildning och vård på svenska förverkligades i praktiken. Närmare dags dato finns ett antal händelser som lett till framgång. Ett av de mest självklara var då Finland år 2016 ratificerade FN:s funktionshinderkonvention, som förpliktar staten att se till personer med funktionsnedsättning fullt ut kan delta i samhället.
– Viktigt är också att komma ihåg att vanliga människors vardagsgärningar spelar en stor roll för samhällsutvecklingen, påpekar Hisayo Katsui, professor i funktionshinderforskning vid Helsingfors universitet.
Som exempel nämner hon funktionsrättsaktivister på sociala medier och föreningsaktivas outtröttliga arbete och engagemang. Också politiska beslut är avgörande.
Utvecklingen är inte linjär
För personer med funktionsnedsättning är det mycket bättre i dag jämfört med till exempel slutet av 1800-talet. Hanna Lindberg skulle ändå inte beskriva utvecklingen av funktionsrätt som linjär.
– Jag skulle inte säga att allt blivit jättemycket bättre hela tiden. Snarare ser jag att många frågor går i cirklar.
Som historiker kan hon irritera sig på ett svartvitt tänk – att allt var dåligt förr och att det sedan blev mycket bättre.
– Det talas ofta om hur personer med funktionsnedsättning gömdes i sina hem och förkastades av lokalsamhället. Men material som berör vardagslivet från början av 1900-talet visar att det inte alls nödvändigtvis var på det viset. Det finns många berättelser om hur till exempel personer med Downs syndrom var en integrerad del av samhället. Man kanske tyckte att de var lite annorlunda, men de var med på alla fester och deltog i arbetet i den mån de kunde.
Evenemanget Funkiskraft! samlade flera hundra personer i centrum av Helsingfors i slutet av augusti. Medborgare, företag och över 50 funktionshinderorganisationer var på plats. Vi frågade vad som fått människor att delta i en manifestation för funktionsrätt.
Jag är här för att jag är ordförande för föreningen Steg för steg. Politikerna borde lära sig mer om oss. De verkar inte bry sig. Åtminstone inte Sannfinnländarna. Statsminister Orpo har varit helt bra, och vår president. Vi behöver mer tillgänglighet i arbetslivet och på fritiden för att bli respekterade som alla andra. Det borde finnas fler dylika evenemang där vi alla samlas. Funkiskraft är viktigt. Tillsammans är vi starka.
joN tallberG
Vi är här eftersom funktionshinderservicen inte fungerar. Just nu har vi tre klagomål inne hos förvaltningsdomstolen, som handlar om att min bror inte får tillräckligt med personlig assistens. Jag har blivit hans inofficiella närståendevårdare, men det är ett arrangemang som inte kan vara livet ut. Det är oroande att politikerna inte intresserar sig för våra ärenden. Men det är inte konstigt, eftersom massmedierna inte heller gör det.
veikko päätalo & reetta riipiNeN
Sådana insikter har uppstått genom funktionshinderforskning, som i Finland fortfarande kan anses vara barnskorna, också om behovet av kunskap är stort. Hisayo Katsui uppskattar att det bland allmänheten och i synnerhet hos politiker fortfarande finns stora brister i grundläggande kunskaper.
Enligt Katsui verkar en del människor vilja sopa historiens svåra perioder under mattan. Som forskare rekommenderar hon ändå att det skedda bearbetas kollektivt i samhället. Sådan bearbetning har skett på olika håll i världen när man startat försoningsprocesser för oförrätter som begåtts mot personer med funktionsnedsättning. I Finland har det bland annat diskuterats om staten borde be döva om förlåtelse, i och med att döva under 1900-talet exempelvis förbjudits äktenskap, tvingats till aborter och barn använts för medicinska experiment.
Katsui säger att det getts ut väldigt lite information om hur processen framskrider.
– Det är svårt att veta om staten är aktiv eller passiv i frågan. Jag skulle hoppas att detta begrundas noga.
I dagsläget är det fortfarande lätt hänt att
Jag är här för att representera människor med intellektuell funktionsnedsättning och hörselnedsättning. En orsak är det eviga papperskriget med Folkpensionsanstalten, breven därifrån innehåller rätt förskräckligt språk. Jag är också paraidrottare. Just nu t alas det mycket om Paralympics, men våra idrott sgrenar förtjänar mer synlighet.
iNka koleHmaiNeN
Jag är här för att jag tvingats kämpa för funktionshinderservice i över 20 år – för att få bo i en tillgänglig bostad och för taxiresor. Jag kan inte använda kollektivtrafik och måste klara mig med nio taxiresor i månaden. På vintern kan jag inte alls gå ut. För beslutsfattarna handlar allt om pengar och besluten beror på var i landet man bor. satu kauppiNeN
personer betraktas genom sina medicinska diagnoser och som mottagare av samhällets tjänster. I stället borde de ses som en viktig del av samhället, som självständiga aktörer och potentiella beslutsfattare, menar Katsui. Därför välkomnar hon den funktionshistoriska månaden, ett amerikanskt koncept som i år uppmärksammas för första gången på initiativ av en rad inhemska funktionsrättsaktörer.
Jag skulle inte säga att allt blivit jättemycket bättre hela tiden.
– Månaden är viktig, särskilt eftersom det inte är ett enskilt evenemang utan något som återkommer varje år.
Enligt Lindberg handlar funktionshinderhistoria inte bara om att belysa den del av historien som är obekant för många, utan också om att förstå människan i stort.
– Den berättar om samhällets syn på normalitet och avvikelse och hur våra tankar kring mänsklighet förändrats över tid. Det är mer än enskilda gruppers historia, det handlar om hela samhällets utveckling. Därför behövs det här perspektivet. •
1927
Vårdanstalten Rinnehemmet grundas. En av de första anstalter som vårdar personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Samfundet Finlands Svenska Blinda grundas. 1946
1951
Förbundet De Utvecklingsstördas Väl (FDUV) grundas.
Kårkulla vårdanstalt grundas. 1960
1983 Psykosociala förbundet grundas.
Grundskolelagen ger barn med funktionsnedsättning rätt att delta i den grundläggande utbildningen.
1986
1984
Förbundet Finlands svenska hörselskadade bildas.
Lagen om service och stöd på grund av handikapp träder i kraft. 1987
1991 Lätta bladet lanseras.
Finlands Svenska Handikappförbund grundas. 1998
2004
Funktionsrätt i Finland
Plock från gångna årtionden
Diskrimineringslagen träder i kraft.
Förbundet SAMS grundas. 2012
2016
Finland ratificerar FN:s funktionshinderkonvention.
Social- och hälsovårdsreformen godkänns. 2021
Funktionshinderservicelagen godkänns (träder i kraft 1.1.2025). 2023
kalle köNkkölä (1950–2018)
En av Finlands mest framstående funktionsrättsaktivister. Första rullstolsburna riksdagsledamoten, representerade De Gröna 1983–1987. Grundade människorättsorganisationen Kynnys ry.
Kårkulla samkommun upplöses och verksamheten övergår till de tvåspråkiga välfärdsområdena.
liisa kauppiNeN (1950–2018)
Ägnade sin karriär åt att främja dövas mänskliga rättigheter. Långvarig verksamhetsledare för Dövas förbund. Fick FN:s människorättspris år 2013.
pertti kurikaN Nimipäivät
Punkband vars medlemmar har intellektuella funktionsnedsättningar. Representerade Finland i Eurovision Song Contest år 2015 med låten "Aina mun pitää".
Håller glåporden på att göra comeback?
Den som trodde att kränkande språk mot personer med funktionsnedsättning hör till det förgångna har motbevisats i sommar när flera offentliga personer kläckt ur sig grodor. Samtidigt finns inga definitiva svar på vilka ord som är rätt och fel.
text: mikaela remes ∙ Foto: sHutterstock
uNDer våreN och sommaren har förlegat språkbruk skapat rubriker i finskspråkig media, i och med att ordet "vammainen" använts som skällsord i offentligheten. Det finska ordet är egentligen ett neutralt uttryck för en person med funktionsnedsättning, men används också i negativ bemärkelse som ett skällsord, bland annat i betydelsen trögtänkt eller mindre intelligent. I våras valde sannfinländska ledamoten Teemu Keskisarja att i riksdagen beskriva Åbo som en "vammainen kaupunki", då han i samband med diskussioner om en ny snabb tågförbindelse mellan Helsingfors och Åbo ville säga att Åbo är misslyckad som stad. I juni skapade ordet rubriker igen. Nu användes det av den populära finska rapparen Gettomasa bland en lång rad svordomar när han skällde ut vad han uppfattade som en oengagerad festivalpublik på Himos Juhannus. Detta väckte kritiska reaktioner särskilt på sociala medier och Gettomasa beklagade senare sitt beteende.
Incidenterna gav upphov till artiklar, insändare och digitala kritikstormar. Det känns främmande att funktionsnedsättning ska användas för något annat än att beskriva en mänsklig egenskap och ska brukas som synonym till något negativt, kommenterade Invalidförbundet. Enligt Kehitysvammaliitto borde en riksdagsledamot inte uppmuntra sin publik att tala nedvärderande om personer med funktionsnedsättning.
Att så många reagerade på språkbruket tyder på att det i dagsläget inte är socialt acceptabelt med verbala påhopp mot personer med funktionsnedsättning. Håller alltså kränkande språkbruk på att göra en comeback i det offentliga rummet? Matilda Hemnell, kommunikatör vid FDUV med insyn i språkfrågor, tror att vi aldrig egentligen blivit av med det.
– Jag skulle ifrågasätta om situationen
någonsin varit så bra. Det känns som om vi kommit betydligt längre när det handlar om språkbruk gällande till exempel etnicitet och sexualitet, säger hon.
Hat göder hat
Enligt diskrimineringsombudsman Kristina Stenman har osakligt språkbruk i offentligheten varit en trend under en längre tid, och fenomenet verkar eldas på i sociala medier. Där sprids innehåll exponentiellt, och nedsättande retorik eller mobbningsvideor kan ha tusentals, om inte miljontals tittare. Algoritmerna som styr vilket slags innehåll användaren tar del av tenderar också att se till att den som en gång exponerats för hatretorik matas med mera liknande innehåll.
– Då kan verkligheten snedvridas och användaren får en bild av att det är så här alla talar, säger Stenman.
Utvecklingen har lett till att tröskeln för att uttrycka sig illa om andra människor blivit lägre.
– Än i dag verkar folk tro att någon som till exempel uttrycker sig rasistiskt hör till marginalen, men tyvärr kan man tydligt se hur hatretoriken sprider sig och formar det allmänna tilltalet. Det påverkar oss alla.
Något som enligt Stenman också normaliserar hatretorik och verbala trakasserier är att de ofta bemöts med tystnad och får stå oemotsagda.
Att hatretoriken formar det allmänna tilltalet påverkar oss alla.
– Detta handlar oftast inte om kritisk diskussion, till exempel om politiska åtgärder eller lagar, utan rena attacker mot människor. Också anfallen mot dem som vill ifrågasätta hatisk retorik har blivit alldeles jättehårda. Just nu
har vi ett problematiskt klimat i samhällsdiskussionen, säger hon.
Enligt Stenman är det viktigt att minnas att vi fortfarande har en grundlag och ett samhälle som utgår från att människovärdet ska respekteras, också i tilltal. De som är förebilder och samhällspåverkare borde använda sitt inflytande på ett ansvarsfullt sätt, anser hon. – Finns det människor som beundrar en och ser upp till en borde man inse att det spelar stor roll hur man talar och uttrycker sig. Man visar vad som är okej att säga. Det ser jag som ett jättestort ansvar.
Fler aspekter på antimobbningsarbete En oroväckande aspekt är att barn med funktionsnedsättningar förstås också finns på internet och går på offentliga tillställningar, och riskerar därmed utsättas för den alltjämt hårdnande retoriken.
– Barn håller på att utvecklas och letar sin plats, och då kan hatisk eller negativ retorik vara väldigt destruktivt för hur den egna bilden byggs upp och självkänslan utvecklas, säger Kristina Stenman.
Att bli utskälld eller utesluten sätter spår hos en människa, konstaterar Matilda Hemnell. Hon hänvisar till Institutet för hälsa och välfärd THL:s skolhälsoenkät som visar att barn och unga med funktionsnedsättning löper större risk att utsättas för mobbning. Den aspekten skulle vara viktig att lyfta fram i antimobbningsarbetet, också av andra än funktionshinderorganisationer.
– Det skulle vara viktigt att titta på hur detta kan åtgärdas. Det pågår en hel del antimobbningsarbete i Finland, och frågan är hur
mycket funktionshinderperspektivet beaktas där, funderar Hemnell.
Enligt Stenman att det viktigt att den som blir utsatt för rop eller trakasserier på en offentlig plats inte lämnas ensam.
– Kanske kan man gå emellan och säga hej, det där är inte okej, eller på något sätt visa för den utsatta att man finns där. Ibland kan situationen upplevas farlig eller hotfull, och då kanske man inte vill ingripa direkt. Då är det möjligt att anmäla det man sett. I skolan har utbildningsanordnaren ett klart lagstadgat ansvar att ingripa mot mobbning och hatretorik, säger Kristina Stenman.
Mångfacetterad språkdiskussion
Diskussionen om vad som är bra och dåligt språkbruk är emellertid mångfacetterad, påpekar Matilda Hemnell. Att till exempel göra upp listor på osakliga ord är inget hon förespråkar, eftersom mycket handlar om kontext. När ord används i syftet att mobba är det klart förkastligt, men i många andra fall är rätt och fel inte alltid entydigt.
– Namn på funktionsnedsättningar beskriver egenskaper och ska kunna användas. De individer som berörs av de här frågorna har alla en egen relation till orden. Det som är rätt för mig kan vara fel för dig, säger hon.
Hemnell ser att diskussionen om funktionshinder ibland tenderar att hyperfokusera på val av begrepp, men respektfullt bemötande och rättigheter för personer med funktionsnedsättning handlar om mycket mer än så.
– Det är beklagligt att fel val av begrepp kan få folk på barrikaderna, men när det sker ordentligt maktmissbruk, vanvård, brister i service, stora nedskärningar eller att man inte kommer ut från sitt hem väcker det inga reaktioner. •
Mycket kunskap, lite resurser
Kommer vi någonsin att kunna råda bot på psykisk ohälsa?
Att ta hand om sin psykiska hälsa, och diskutera den med andra, har blivit en självklarhet för många unga. Synen på psykisk ohälsa som en svaghet att ”gömma undan” verkar vara på väg att förpassas till historiens mörka vrår.
text: pia backmaN-NorD ∙ illustratioNer: sHutterstock
Det som DageNs Finland har gemensamt med Finland för hundra år sedan är att mentalvården är underdimensionerad och att man helst fokuserar på somatisk vård – alltså att vårda kroppsliga eller fysiska sjukdomar och skador. För hundra år sedan fanns en stark tro på storskaliga mentalsjukhus och institutionsvård i allmänhet. Nu har anstalter gått ur mode och det är ofta rentav svårt att komma in på en vårdinrättning.
Så sammanfattar Petteri Pietikäinen, professor vid Uleåborgs universitet, hur mentalvården ser ut i Finland i dag jämfört med 1920-talet. Pietikäinen har skrivit flera böcker om mentalvård och synen på psykisk ohälsa genom historien, och hans föreläsningar är välbesökta.
Unga är mycket pålästa
I dag vill människor förstå och lära sig om psykisk hälsa, och att blicka bakåt är ett sätt för att göra det.
– Historien är inte en läromästare som ger
instruktioner för nutiden, men den kan ge oss tips om hur vi kan förhindra omständigheter från att förvärras, säger Petteri Pietikäinen. Han beskriver i sina böcker de delar av historien som vi helst vill glömma, som tvångssterilisering, och att ”gömma” människor med mentala besvär på institutioner, för att dessa ansågs vara en börda för samhället. Samtidigt lyfter han fram det positiva – mentalsjukhusen kunde också hjälpa människor bli friska, och ge dem den vila som behövdes för återhämtning.
Nuförtiden har samhället mera kunskap om hur vi bättre kan bemöta psykisk ohälsa och främja välbefinnande, men ironiskt nog saknas resurserna för att göra det.
– Kanske kommer man att satsa mera på förebyggande åtgärder i framtiden, men när social- och hälsovårdssektorn samtidigt är nästan bankrutt är det svårt att tro att mera resurser kommer att avsättas för mentalvård under de kommande åren, säger Pietikäinen.
Pietikäinen får medhåll av Johanna
För hundra år sedan fanns en stark tro på storskaliga mentalsjukhus.
Cresswell-Smith, specialsakkunnig vid Institutet för hälsa och välfärd THL och ordförande för Psykosociala förbundet som främjar psykiskt välbefinnande i Svenskfinland. Att staten nu skär ner på servicen för grupper som redan har det tufft anser hon inte vara en bra idé, också om besparingarnas inverkan på välmåendet syns först längre fram.
– Positivt är att Finland åtminstone har en nationell strategi för psykisk hälsa, där målet är långsiktighet. Man talar inte enbart om psykisk ohälsa, utan också hur människor ska kunna ha en bra vardag, ett meningsfullt liv som bidrar till psykiskt välbefinnande. Men resurser behövs för att en sådan strategi ska fungera.
Hon menar att synen på psykisk hälsa har blivit bredare, och att man nu förstår att det både handlar om att behandla psykisk ohälsa och att främja välbefinnandet hos hela befolkningen. Vi har också blivit bättre på att prata om hur vi mår, både med varandra och i offentligheten.
– Jag tror att människor, och speciellt unga, pratar mera öppet om sin psykiska hälsa. Äldre generationer har kanske tänkt att det visar på en svaghet eller ett tabu att diskutera känslor och hur man mår. Sedan är det förstås olika från person till person, säger hon.
När det kommer till att stötta människors psykiska hälsa anser Cresswell-Smith det vara viktigt att stöd kan fås på platser där människor redan befinner sig, i stället för att de ska ta sig någonstans. Det är till exempel bra att unga diskuterar psykisk hälsa på lektionstid i skolorna. Samtidigt är unga kanske den grupp i samhället som i dagsläget är mest påläst på ämnet.
Allt fler söker hjälp
Utvecklingspsykolog Maria Kentta har arbetat med barn och unga i många år, bland annat som kurator och nu vid Folkhälsan, och säger att många är väldigt medvetna. Hon håller med om att unga kan sätta ord på hur de mår på ett helt annat sätt än tidigare.
– Förr fick jag ibland kämpa för att få reda på hur de mådde, och idag kan de använda sig av termer som jag behöver slå upp. Men att kunna använda svåra ord för att beskriva sina tankar och känslor betyder ännu inte att man är bra på att hantera dem, säger Kentta.
Man talar inte enbart om psykisk ohälsa, utan också hur människor ska kunna ha en bra vardag, ett meningsfullt liv som bidrar till psykiskt välbefinnande.
Johanna Cresswell-Smith
Maria Kentta berättar att allt fler unga söker hjälp för sina psykiska problem, vilket mestadels är positivt. Ibland är problemen svåra och akuta, ibland handlar det om bekymmer som kan upplevas som stora i stunden, men som kanske bara kräver att man lär sig bearbeta dem. – I samtal både bearbetar vi och lär oss hantera bekymmer, vilket är bra med tanke på framtiden. Då är man bättre beredd på motgångar. Därför är det också bra att få hjälp med mindre bekymmer. Men vi människor pratar gärna med experter, trots att ett samtal med en närstående kan ha samma effekt.
Omvärlden som överväldigar
När efterfrågan på expertis är stor blir utmaningen att bemöta människor i rätt ordning då resurserna är knappa. Det blir svårt att avgöra
Att kunna använda svåra ord för att beskriva sina tankar och känslor betyder ännu inte att man är bra på att hantera dem.
vem som behöver hjälpen mest och först. I värsta fall hamnar de mest nödställda långt bak i kön, menar Kentta.
Vad är det då som gör att unga nuförtiden har så mycket att bearbeta? Maria Kentta lägger tyngdpunkten på ordet överväldigande. Människor, och speciellt unga, bombarderas med intryck från alla håll som aldrig förr. Inte minst i den digitala verklighet som omger oss. – Vi lever i en värld av förändringar och omvälvande händelser. Vi har tillgång till vad som händer i andras liv hela tiden, vi kan konsumera dygnet runt, vara aktiva konstant, du kan bli vad som helst... Det blir lätt för mycket!
Bristen på information tycks alltså inte vara avgörande för dagens situation. Snarare tvärtom – mängden information är för stor för att vi ska kunna sålla i den och ta till oss allt.
Maria Kentta
Kraven på ständig produktivitet och prestation gör dessutom att återhämtningen lider. För hundra år sedan fanns det tid för arbete, men också tid för vila.
– Det är vanligt att folk svänger på dygnet och inte sover tillräckligt, för att hinna ta del av allt som händer. Det aldrig sinande flödet gör att det blir en utmaning att bara vara, säger Kentta.
Unga ser arbete som en del av livet, men det är inte allt.
Brist på återhämtning gör att exempelvis utbrändhet – eller utmattningssyndrom som det heter i Sverige, där tillståndet erkänns som diagnos – har blivit en vanlig orsak till sjukskrivning hos den arbetsföra befolkningen. Johanna Cresswell-Smith vid THL tror att det behövs en helhetsförändring av arbetslivet för att motverka att den arbetsrelaterade psykiska ohälsan ökar ytterligare. Hon tror att ungdomarna kan visa vägen.
– Dagens unga verkar ha en syn på livet där jobb och fritid inte är lika tydligt åtskilda som tidigare. Arbete är en del av livet, men det är inte allt. Det tror jag att arbetsgivare också har börjat inse. Arbetstagare som mår bra är också produktiva, säger Cresswell-Smith.
Också digistöd hjälper
Något som påverkat den psykiska hälsan i alla tider är sociala relationer. Goda relationer bidrar till välbefinnande, eftersom relationer är nyttiga i sig och tillåter människor att ventilera sina bekymmer med varandra. Ett problem med psykisk ohälsa är enligt Cresswell-Smith att det bidrar till marginalisering och ensamhet – då hamnar man lätt utanför gemenskaper och sociala sammanhang.
Psykosociala förbundet, där hon figurerar som ordförande, satsar därför mycket på kamratstödgrupper för att skapa sociala nätverk och möjligheter till diskussion.
Hjälpen kan vid behov ges via digitala kanaler.
– Människor som chattar med individer som mår dåligt lyfter ofta upp värdet av att kunna erbjuda olika sätt att nå personer som annars kan vara isolerade från samhället. Digitala möjligheter är en viktig del av stödutbudet. Men man kan inte tänka att digitala lösningar räddar allt, säger Cresswell-Smith.
Även Petteri Pietikäinen påminner om att upprätthålla kollektiv psykisk hälsa genom att visa medmänsklighet utanför skärmen.
– Det skulle hjälpa mycket om var och en av oss försökte lindra ensamhet i vår omgivning, till exempel genom att hålla regelbunden kontakt med bekanta och släktingar som lever ensamma. •
Här kan du få hjälp
Psykisk Hälsa Finlands svenskspråkiga kristelefon
• 09 2525 0111
• Måndag och onsdag kl. 16–20, tisdag, torsdag och fredag kl. 9–13.
• Hjälp vid livsförändringar och illamående. Samtalen besvaras av yrkespersoner och frivilliga.
Ärligt Talat-chatten
• arligttalat.fi
• Måndag till fredag kl. 9–12 och 19–22
• Gratis stödchatt för finlandssvenskar
i åldern 13 till 29. Möjlighet att chatta anonymt med professionella handledare eller psykolog.
Österbottens kriscenter
• mielenterveysseurat.fi/valo
• Kriscenter som erbjuder kortvarigt samtalsstöd på svenska.
Helsingforsmissions krisjour
• helsinkimissio.fi/sv
• Gratis samtalsstöd för unga mellan 12–29 år.
Folkhälsan
• folkhalsan.fi
• Stöd och råd i livets olika skeden, bland annat familjeterapi.
Studenthälsan
• yths.fi/sv
• Ansvarar för högskolestuderandes välbefinnande och erbjuder stöd för psykisk hälsa.
Från välfärd till välgörenhet
Övergången från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle brukar kännetecknas av att basala funktioner sköts av frivillig verksamhet. Den utvecklingen är redan verklighet i Finland, säger författaren Hilkka Olkinuora.
text: HaNNa kliNGeNberG ∙ Foto: sHutterstock
uNDer siNa DeceNNier inom frivilligarbete har författaren och prästen Hilkka Olkinuora sett hur staten i ökande takt skjutit ansvaret för välfärden på medborgarna. Ett tidigt exempel är de räddningshelikoptrar som staten år 2001 förde över till den dåtida Penningautomatföreningen (Veikkaus). Det innebar att föreningen började finansiera samhällsviktig verksamhet som staten tidigare stått för.
– Då försvann pengar som sociala frivilligaktörer kunde ha fått och behövde, säger Olkinuora.
Hon är precis hemkommen från ett möte på organisationen Helsingfors mission, vars uppgift är att bekämpa ensamhet, där man konstaterat att människors lidande ökar på många fronter. Det handlar om ungdomar som mår dåligt, kroniskt ensamma människor i alla åldrar och invandrare som är utstötta – grupper som skulle gynnas av hjälpinsatser från medborgarorganisationerna som nu sannolikt tvingas dra ner på sin verksamhet i och med regeringen Orpos nedskärningar.
– Alla köar till oss och samtidigt klipper man av tredje sektorns finansiering. Donationer till sociala organisationer blir beskattade, men inte donationer till exempelvis idrottsklubbar. Är det rättvist, frågar hon sig.
Olkinuora beskriver dagens tillvaro som en grym darwinistisk kamp om resurser, en framgångsvärld där det gäller att kunna vända bort blicken från andras lidande. För att klara av vardagen i en ojämlik värld krävs att vi manipulerar oss själva. Det här syns bland annat i språket. Vissa ord är illustrativa för dagens
värld, så som tolerans – ett ord som Olkinuora avskyr. Hon menar att den som tolererar någon annan ofta är i maktposition och talar till den som betraktas vara underlägsen: jag godkänner ditt sätt att vara, så länge det inte stör mitt sätt att leva.
Olkinuora gestaltar hellre världen genom tanken om tillgänglighet.
– Tillgänglighet betyder inte att vi som är starka och friska öppnar dörren för dem som exempelvis sitter i rullstol och låter dem komma in, utan att vi alla får tillgång till varandras liv, tankar och resurser. Det handlar om ömsesidig respekt, livslust och utrymme för kärlek.
Fokus ligger alltmer på hur jag ska må bäst och ha det roligast.
Också Alaric Mård, församlingspedagog och författare till boken Begränsade är vi allihopa, har många gånger reagerat på den flitiga användningen av ordet tolerans i samhällsdiskussionen.
Mård har en cp-skada och väljer att benämna den som en funktionsnedsättning i stället för exempelvis en funktionsvariation, eftersom ordet nedsättning indikerar på ett behov av visst stöd av samhället. Han menar att användningen av neutraliserande ord kan leda till att man slutar ta olika stödbehov på allvar.
En annan språklig iakttagelse som formar verkligheten är att vi enligt honom i dag talar alltför mycket om självförverkligande, vilket Mård också ser som en problematisk utveckling.
– Fokus ligger alltmer på det egna perspektivet och hur jag ska må bäst och ha det roligast. Vi
börjar tappa det där med medmänsklighet.
Olkinuora kallar det überindividualism.
– Nu har var och en blivit sin egen lyckas smed. Det är ju helt fel då alla inte har samma förutsättningar till ett gott liv, säger hon.
Enligt Olkinuora har arbetsfördelningen mellan stat och medborgare blivit allt mer skev. Hon ser det bland annat i sjukvården, där det blir allt svårare att få vård för åkommor som kan tolkas vara självförvållade.
– Till exempel när det gäller övervikt missar man lätt att det i bakgrunden kan finnas en cirkel av depression, fetmaframkallande mediciner, brist på motion, övervikt, social isolering. Vården betraktas snarare som ett nationalekonomiskt problem än som ett mänskligt behov.
Fördelar med ansiktslös hjälp
Om utvecklingen drivs till sin spets är vi på väg mot ett system där tillgodoseendet av olika sårbara gruppers behov avgörs av vad privata donatorer känner för att stöda, likt det i USA. Inte ens alla rika som har möjlighet att ge bort pengar tycker att det är en bra idé.
– På 1990-talet sade den excentriska miljonären Niklas Herlin att han aldrig skulle vilja leva i en värld där miljonärers godtyckliga nycker bestämmer vem som får uppmärksamhet, vård och omsorg. Själv donerade han till ett enda ändamål – sin dotters stödboende, säger Hilkka Olkinuora.
Olkinuora refererar också till etikprofessor Jaana Hallamaa, som sagt att den nordiska välfärdsstaten bygger på luthersk etik, att ingen
Välfärdssamhället
• Bygger på att alla medborgare är lika värda och ska ha möjligheter till välfärd oberoende av ekonomisk eller social ställning. Staten tar hand om de mest utsatta.
• Hotas av Finlands dåliga ekonomi och en åldrande befolkning. Politikerna anser att det inte finns tillräckligt med alla offentliga tjänster som i dag erbjuds.
• Motsatsen är ett samhälle där privata aktörer tar hand om grundläggande tjänster. Sådana samhällen brukar kännetecknas av social ojämlikhet, stora inkomst- och hälsoskillnader mellan olika samhällsgrupper och mycket pengar går till att bekämpa kriminalitet.
ska behöva förödmjuka sig in för en härskare –eller numera en institution – och övertyga dem om att man är förtjänt av det stöd man behöver. Ska medborgarnas behov bemötas jämlikt är det bättre att hjälpen kommer från en ansiktslös givare, statsapparaten.
Alaric Mård håller med om att det kan vara lättare att ta emot hjälp av den "torra, byråkratiska samhällsapparaten”, även om det ansiktslösa också har sina avigsidor.
– Den dagen hjälpen plötsligt slutar är man där med kalla brev och blanketter och ett "nej, du fick avslag". Man vet inte vem man ska vända sig till när allt är satt i system och ingen människa finns att hjälpa en. Hittills känner jag mig mycket privilegierad som inte har behövt föra just den sortens kamper, säger Mård.
Mård leker med tanken på att han skulle bli helt beroende av frivilligorganisationer och konstaterar att han då skulle behöva ett brett och förmöget kontaktnät.
– Det skulle gälla att sälja in mig med min funktionsnedsättning på ett sätt som väcker människors sympatier, så att de ger just mig sitt understöd. Antingen för att de tycker synd om mig eller för att jag verkar cool.
Men om vi inte vill försätta oss i en sådan situation? Hilkka Olkinuora funderar om vi redan borde börja tala om att återuppliva välfärdssamhället som koncept.
– Vi bygger inte samhället med stora ord eller politiskt poängsamlande på podier, utan med sega, modiga och konsekventa aktioner i vardagen. •
Funktionsrätt
NiNa aF Hällström
Skribenten är alterneringsledig verksamhetsledare för SAMS – Samarbetsförbundet kring funktionshinder. Under det kommande året vikarieras hon av Elisabeth Kajander.
Paralympiska spelen
är mer än bara sport
sommareN var gylleNe tider för idrottsfantaster och bänkidrottare. Från våra vardagsrum har vi fått njuta av idrottsfester av storslagna mått. I början av sommaren var det toppfotboll i form av mästerskapsspelen i Europa, i juli samlades vi inför OS i Paris och festen bara fortsatte – i skrivande stund pågår Paralympics 2024, även de i Paris. Intresset för spelen har varit stort världen över.
paralympiska speleN börjaDe år 1948 som en liten tävling i Stoke Mandeville i England. Idrottarna var krigsveteraner med ryggmärgsskador. Tävlingen initierades av Sir Ludwig Guttmann, som hade etablerat ett stort sjukhus för ryggmärgsskador på orten. De första officiella paralympiska spelen hölls i Rom år 1960, med 400 deltagare från 23 länder. Sedan dess har spelen vuxit exponentiellt och omfattar i dag tusentals idrottare från över 100 länder. I Paris tävlas det i 22 grenar. 18 av de 35 arenor som byggdes inför OS återanvänds i paralympics och fylls av åskådare, i och med över 2,5 miljoner sålda biljetter. Alla grenar televiseras och sänds runt hela världen.
i De paralympiska spelen tävlar idrottarna i en bred variation sporter, från traditionella grenar som löpning, simning och cykling, till specifika paraidrotter som rullstolsbasket och målboll. Alla sporter är anpassade för olika funktionsnedsättningar, med hjälpmedel som rullstolar, proteser och andra tekniska lösningar. Bakom varje idrottsprestation ligger otaliga timmar av hårt arbete, sisu och svett. Citius, altius, fortius – OS-rörelsens ledande devis, är likväl aktuell för de paralympiska spelen.
Spelen påminner oss om att idrott är för alla, oavsett förmåga.
att paraiDrotteN fått sin givna plats bland andra idrottsevenemang är fantastiskt. De paralympiska spelen är inte bara en plattform för idrottsprestationer, utan även en arena där attityder kan förändras och fördomar brytas ner. Spelen påminner oss om att idrott är för alla, oavsett förmåga, och att den mänskliga viljan att övervinna hinder är universell. Varje spel lyfter fram nya berättelser av mod, innovation och orubbligt hårt arbete. Dessa idrottsliga och personliga strävanden inspirerar miljontals människor världen över. •
▸ Finlands medaljsaldo 2024
Toni Piispanen – brons på 100 meter i t51-klassen och silver på 200 meter i t51-klassen
Amanda Kotaja – brons på 100 meter i t54-klassen
Leo-Pekka Tähti – brons på 100 meter i t54-klassen
Foto: shutterstock
I den här spalten träffar vi personer som gör värdefulla insatser inom funktionshinderfältet. Har du tips på en föreningshjälte? Kontakta redaktion@funk.fi.
En utsträckt hand för utmattade
Under hösten lanseras en svenskspråkig kamratstödsgrupp i Åbo för personer som drabbats eller riskerar att drabbas utmattning.
Gruppledare Daphne Jensen hoppas att hennes egna erfarenheter kan hjälpa andra.
text: mikaela remes ∙ Foto: privat
Hej Daphne! Du ska leda kamratstödsgruppen i Åbo. Berätta lite om dig själv och hur du åtog dig uppdraget. – Jag blev kontaktad när Psykosociala förbundet planerade att utöka utbudet av svenskspråkig verksamhet i Åboland. Att jobba för utmattade på svenska är ett nytt koncept. Jag har själv genomgått en utmattning för 15 år sedan och sedan dess har jag tänkt att det vore fint om erfarenheten kunde vara till någon nytta. Jag har gått Psykosociala förbundets erfarenhetsexpertutbildning, och är därtill yogalärare och arbetslivscoach. Jag vet både vad som kan hjälpa den utmattade och vilken slags stöd man kanske inte riktigt brukar få.
Vem brukar drabbas av utmattning?
– Det finns lika många storyn som det finns människor, alla har sin individuella upplevelse. Typiskt handlar det om duktiga och överpresterande människor som gärna ställer upp för andra. Ett viktigt första steg mot bättre balans är att inse att man inte kan fortsätta göra saker på samma gamla sätt och förvänta sig ett nytt resultat. Därför stöder vi varandra i att göra mindre, rensa bland krav och måsten och börja tänka om oss själva och livet i nya positivare banor.
Hur fungerar kamratstödsgruppen?
– Vi träffas varannan vecka i grupp. Kamratstöd är ett underbart verktyg – det är ett väldigt resurseffektivt sätt att jobba på, och ger möjlighet att skapa långvariga helande människokontakter. Jag har ordnat må brakurser på temat i flera år. Där brukar vi gå igenom verktyg
Kamratstöd i Åboland
• Vad? Psykosociala förbundet i samarbete med medlemsföreningen Livsgnistan lanserar två svenskspråkiga kamratstödsgrupper i Åboland. När? Grupperna startar i september-oktober och träffas 12–13 gånger under hösten och våren.
• Pris? Gratis.
• Intresserad? För anmälningar och förfrågningar om gruppen för utmattade, kontakta Daphne Jensen: 050 313 5788, daphne.m.jensen @gmail.com
▸ Läs mer om kamratstöd för personer i dysfunktionella levnadsmiljöer på fspc.fi
och teori, men det folk brukar komma ihåg är varandras erfarenheter. Som utmattad behöver man den sociala förståelsen. Tanken är att ge inspiration, stöd och hjälp till den förändring som man själv behöver för att kunna må bättre. Förhoppningen är att man under kursens gång kommer på åtminstone en sak som man kan ändra på –sitt förhållningssätt eller något i ens tidtabell, eller att bestämma sig för att ta en lugn stund varje dag.
Vem är gruppen riktad till?
– Höstens grupp är en pilot som är öppen för alla. Jag har märkt att särskilt människor som tidigare varit utmattade eller varit väldigt nära att bli det känner bäst igen signalerna och förstår att det nu är viktigt att ta tag i saken. Gruppen träffas på arbetstid, för att träffarna inte ska vara en ytterligare belastning i vardagen. Det finns utrymme för åtta personer. Man får jättegärna ta kontakt också om man inte kan vara med precis nu. Det är jätteviktigt för oss att veta om det finns intresserade som till exempel skulle föredra andra datum eller vilja träffas online i stället. Man får gärna höra av sig med all feedback. •
kamratstöD. Daphne Jensen delar med sig av sina egna erfarenheter.
De säljer förändring
Konsulterna Marko Jääskeläinen och
Reeta Lindeman kunde göra snabba pengar genom att sälja intyg på att företag har full koll på mångfald och tillgänglighet. De menar ändå att förändringsprocesser är maratonlopp som kräver att man förbinder sig till gradvisa förändringar.
text & Foto: mikaela remes
Hur uppkom företaget C Diversity?
Reeta: När vi träffades jobbade jag med ett program vid Paralympiska kommittén där vi utbildade personer med funktionsnedsättning till samhällspåverkare. Marko antogs till programmet, och när vi diskuterade märkte vi att vi tänker i liknande banor kring hur världen borde förändras. Jag jobbar fortfarande på kommittén vid sidan om och uppskattar att min arbetsgemenskap ser positivt på min företagsamhet.
Marko: Jag har varit företagare sedan 2010 och jobbat med journalistik och konsultjobb i anknytning till bygg- och tillgänglighetsprojekt. Vi har olika styrkor och bestämde oss för att slå ihop dem.
Vad gör C Diversity?
Marko: I praktiken är vi konsulter. Bland annat utbildar vi företag i mångfalds- och tillgänglighetsfrågor, gör kartläggningar, planerar och ordnar inkluderande evenemang.
Reeta: Vi jobbar med alla slags organisationer. Bland dem finns större företag och förbund. I år har vi exempelvis haft ett stort samarbete med Helsingfors Pride, som varit mycket intresserade av att förbättra sin tillgänglighet.
Hur långt har finländska företag kommit när det gäller jämlikt bemötande och tillgänglighet?
Reeta: Än så länge är det främst prat och fina ord om företagsansvar. Men skrapar man lite på ytan ekar det ganska tomt.
Marko: För många handlar företagsansvar främst om miljö. Frågor om socialt ansvar förknippas starkt med jämlikhet mellan könen. Men intresset för tillgänglighetsfrågor är nog på uppgång. Aktörer som följer sin tid börjar vara rätt medvetna om att de är viktiga, man behöver inte längre jobba hårt för att övertala dem.
Hur förhåller sig företagen till ert budskap om att de borde bli mer inkluderande?
Reeta: Företag älskar intyg som visar att de tar en fråga på allvar och har den under kontroll. Vi blir ofta tillfrågade om vi kunde sälja något slags mångfaldscertifikat. För en företagare vore det ju lockande. Men vi vill vara med i företagens långsiktiga strategiska arbete och se till att planerna blir till konkreta åtgärder. Då kan man inte sikta på snabbvinster.
Är företagen beredda att satsa pengar?
Reeta: Ibland träffar vi företagare som nästan verkar rädda för att möta oss. De säger: jo, vi vet att våra lokaler är hemska och otillgängliga och borde totalrenoveras, men det har vi inte råd med. Då uppmanar vi dem att ta det lugnt. Man behöver inte genast fälla en massa väggar och förstora alla toaletter. Man börjar med att kartlägga nuläget och bilda sig en uppfattning vad man kunde göra och när.
Marko: En del känner osäkerhet kring tillgängligheten, och väljer därför att inte alls tala om saken. Men en kund med funktionsnedsättning gynnas av att veta om ett ställe är tillgängligt, för
Skrapar man lite på ytan ekar det ganska tomt.
att sedan kunna avgöra om det är värt ett besök. Reeta: Det är också guld värt och bra marknadsföring att berätta att man bryr sig om den här kundgruppen och de här frågorna och kanske planerar åtgärder för framtiden.
Under sommaren har mångfaldsarbetet inom företag varit ett hett diskussionsämne i media. Bland annat Yle har kritiserats för sin målsättning att göra minoriteter synligare i sina innehåll och sin personal. Hur tänker ni kring den debatten?
Reeta: Det känns förbryllande att folk tar illa upp när journalister utbildas i hur man tar personer med funktionsnedsättning bättre i beaktande. För det är ju ett ypperligt exempel på hur något kan förbättras i praktiken – att vi kan bredda på representationen och tänka på att det behövs olika slags berättelser om minoriteter. Men diskussionen tyder också på att en förändring faktiskt håller på att ske. Folk vaknar upp till att minoriteter finns och dessa har rätt att synas och höras. Det verkar leda till att människor som levt i sina bubblor känner sig åsidosatta och hotade, också om hotet inte är verkligt.
På vilket sätt hoppas ni att C Diversity förbättrat samhället om fem år?
Marko: Vi vill se framsteg särskilt inom arbetslivet och när det gäller att utveckla tjänster för konsumenter med funktionsnedsättning. När man talar om sysselsättning brukar det handla om att fylla produkter i en butikshylla. Sådant är viktigt, men faktum är att det också finns många högutbildade personer som behöver expertjobb. Reeta: Jag hoppas att företagsvärlden vaknar upp och aktivt börjar främja sysselsättningsmöjligheter för personer med funktionsnedsättning. Jag är verkligt glad över att många företag är synliga i regnbågsfrågor. Om vi skulle lyckas sälja in funktionsrättsfrågor på samma sätt vore det fantastiskt. •
C Diversity
• Vad? Mångfaldsbyrå, grundad år 2023. Sysselsätter företagarna Reeta Lindeman och Marko Jääskeläinen.
• Var? Verksam i huvudstadsregionen och i Uleåborg.
• Hur? Jobbar för större mångfald inom arbetslivet och tillgängliga tjänster genom bland annat utbildning och serviceutveckling.
Anpassad motion på svenska är hotad
Undervisnings- och kulturministeriet har beslutat att inte finansiera Finlands Svenska Idrotts arbete för att vidareutveckla anpassad motionsverksamhet på svenska.
Anpassad motion kan gynna cirka 15 procent av befolkningen. Finskspråkiga föreningar har fått stöd för ändamålet i över 30 år. År 2021 beviljades FSI stöd för att utveckla motsvarande på svenska. Under åren har man bland annat utbildat föreningar och tagit fram stödmaterial för att kunna inkludera personer med funktionsnedsättningar.
Nu uppger FSI att dess projekt för anpassad motion "Vi också" blivit en del av regeringen Orpos sparåtgärder. Organisationen är oroad för vem som ska ta över verksamheten i framtiden. ∙
Nya alkohollagen oroar
Kombinationen av en liberaliserad alkohollagstiftning och nedskärningar i socialoch hälsovården samt i tredje sektorns finansiering kan bli ödesdigra för personer med intellektuell funktionsnedsättning (IF). Det uppger Rinnekodit som producerar tjänster för målgruppen.
För personer med IF är det ofta svårare att tillfriskna från ett rusmedelsberoende än för den övriga befolkningen och målgruppen har sällan möjlighet att uppsöka hjälp vid den privata hälsovården. Nu befaras rusmedelsproblemen öka inom målgruppen.
Rinnekodit kritiserar regeringen för att ha förbisett kritiska expertutlåtanden och ignorerat de kostnader som rusmedelsproblem medför för den offentliga ekonomin.
–Beslutsfattarna jobbar hellre mot att luckra upp statens alkoholmonopol än att värna om folkhälsan, konstaterar Rinnekoti i sin blogg. ∙
Är regeringen redo att jobba för jämlikhet?
Regeringen Orpos nya kampanj väcker frågor. Det är oklart om politikerna vill främja jämlikhet eller enbart fokusera på att motverka rasism, och om kampanjen överhuvudtaget kan leva upp till sitt namn, ”Handlingar, inte bara ord”.
text: pia backmaN-NorD
Den 31 augusti 2023 lämnade statsrådet ett meddelande till riksdagen om främjande av likabehandling, jämställdhet och ickediskriminering i det finländska samhället.
så skriver statsråDet på sina hemsidor om bakgrunden till den kampanj som regeringen Orpo lanserade i höst. Kampanjen är en del av programmet som togs fram i fjol somras efter att den nybakta regeringen dragits in i en skandal, när det visade sig att Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra hade skrivit rasistiska inlägg på nätet och partikamraten Vilhelm Junnila haft kopplingar till ytterhögern.
Före höstens kampanjstart samlade man in kommentarer av bland annat människorättsorganisationer för att få vägledning för programmets innehåll. En av dem som tyckte till var Invalidförbundet.
– I ett program som säger sig beröra rasism och likabehandling borde man absolut ta upp också annat än rasism, konstaterar Ylva Krokfors som är sakkunnig vid Invalidförbundet.
Invalidförbundet skriver i ett utlåtande att man välkomnar regeringens strävan att motverka rasism, men att jämlikhetsaspekten, som regeringen också talat om i sammanhanget, nästan helt verkar fattas i programmet.
Krokfors frågar sig om problemet finns i programmets namn eller i dess innehåll, och om det skulle behövas ett separat program för att uppmärksamma olika former av likabehandling.
– Flera funktionshinderorganisationer har skrivit utlåtanden om det här, men vi har inte fått direkta svar på våra frågor, säger Krokfors.
Katriina Nousiainen, ledande sakkunnig vid statsrådets kansli, säger att hon har förståelse för att termerna väckt frågor. Hon menar ändå att rasismen hela tiden varit det huvudsakliga temat för regeringens kampanj.
– Arbetet utgår ifrån att motarbeta rasism och
statsmiNister. Enligt Petteri Orpo är alla regeringspartier förbundna till regeringens meddelande om likabehandling.
Regeringen uppmanar till åtgärder mot diskriminering, samtidigt som den fattar diskriminerande beslut.
vi vill hålla det fokuset. Andra grupper, såsom personer med funktionsnedsättning, ser vi dock på ur ett multipelt diskrimineringsperspektiv, säger hon.
Nousiainen menar att det funnits olika tolkningar kring vad regeringens program handlar om, i och med att ordet likabehandling figurerat i samband med det.
– Vi förstår att man då kan anse att det borde omfatta också andra typer av diskriminering. Vi har diskuterat ganska mycket på politisk nivå om ordet ”likabehandling” borde lämnas bort från kommunikationen kring kampanjen. Men då våra verktyg kommer från diskrimineringslagen anser vi att det är lämpligast att hålla kvar termen.
Regeringen Orpos kampanj säger sig vilja sporra till konkreta åtgärder bland olika aktörer
Foto: stinA virkAmäki / stAtsrådets kAnsli
för att minska rasismen i samhället. Flera organisationer anser ändå att kampanjen saknar konkreta metoder för hur man kunde åstadkomma reell förändring. Bland annat har JHL, fackförbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena, hoppat av kampanjen, eftersom förbundet upplevde den som motsägelsefull. Enligt JHL uppmanar regeringen till åtgärder mot diskriminering, samtidigt som den i själva verket fattar diskriminerande politiska beslut.
Ylva Krokfors håller med. Som exempel använder både hon och JHL regeringens förslag för att slopa likabehandlingsplaner inom småbarnspedagogiken.
– Att slopa de enhetsvisa likabehandlingsplanerna på daghem är ett steg i fel riktning. Planen ska försäkra att alla barn har lika rättigheter och möjligheter att delta i småbarnspedagogiken. Lagförslaget föregicks inte av tillräckliga konsekvensbedömningar. Därför motarbetar man likabehandling i stället för att främja den, säger Krokfors.
Kampanj och handlingsprogram
På frågan om det behövs en separat kampanj för jämlikhet ur ett bredare perspektiv svarar Katriina Nousiainen att en sådan kunde initieras av justitieministeriet, som i allmänhet ansvarar för likabehandlingsfrågor.
Hon poängterar också att Institutet för hälsa och välfärd THL har ett nationellt handlingsprogram för FN:s funktionshinderkonvention (2020–2023), vars resultat följs upp under denna regeringsperiod. •
Solrosband synliggör dolda nedsättningar
Solrosbandet är den internationella symbolen för dold funktionsnedsättning. Bandet utvecklades ursprungligen i Storbritannien för användning bland annat i kollektivtrafiken och i den offentliga hälsovården.
I Finland är bandet inte ännu lika allmänt, men det finns till salu åtminstone vid autismföreningen PAUT. Även vid Helsingfors-Vanda flygplats kan resenärer med en dold funktionsnedsättning plocka upp ett solrosband vid Finnairs disk. Bandet indikerar för personalen att bäraren kan behöva hjälp eller lite mer tid, till exempelvis vid säkerhets kontrollen eller hjälp med att läsa skärmar och hitta rätt. ∙
Nordea premierar tillgänglighet
I våras lanserade bankkoncernen Nordea tävlingen Årets funkoprenör för att synliggöra företag vars verksamhet och lösningar bidrar till ett mer inkluderande samhälle.
Årets titel går till tillgänglighetskonsultföretaget Riesa Consultative, med motiveringen att företaget bidrar till att förbättra tillgängligheten i samband med byggprojekt, publikevenemang och i skolor. De erbjuder även tillgänglighetsutbildning för företag och sommarjobb för unga med funktionsnedsättning. Vinnaren får 10 000 euro och mentorering av Nordeas experter för att utveckla sin verksamhet. ∙
Nödhjälp till Syrien
Biståndsorganisationen Finlands World Vision meddelar om hjälpinsatser vid åtta flyktingläger i Syrien med fokus på personer med funktionsnedsättning.
Det humanitära läget i Syrien är allvarligt. Omkring 90 procent av befolkningen uppskattas leva under fattigdomsgränsen. En femtedel av de 13,6 miljoner personer i landet som nu behöver nödhjälp i form av vatten och hygienartiklar beräknas ha en funktionsnedsättning. Finlands utrikesministerium finansierar det tvååriga projektet med 1,8 miljoner euro. ∙
eliN WesterluND
Skribenten jobbar som journalist.
Musik genom flera sinnen
uNgefär två veckor innan Coldplay spelade på Olympiastadion i Helsingfors i slutet av juli fick jag reda på bandets tillgänglighetssatsning: så kallade Subpac-västar som ger användaren möjlighet att känna musiken. Dessutom fanns tolkning till finskt teckenspråk. Jag blev så klart nyfiken och skyndade mig för att få tag på en konsertbiljett. Jag ville nämligen inte missa denna unika möjlighet – inget liknande hade ordnats i Finland förut. Jag hade ingen aning om hur det skulle fungera, och kom därför till konserten med noll förväntningar.
på staDioN faNNs ett så kallat tillgänglighetsområde, där man kunde ha på sig Subpac-västen och se på teckenspråkstolkningen. Om man lämnade området för att till exempel gå på toa behövde man ta av sig västen. Det är jättesvårt att beskriva hur det kändes att ha på sig Subpac-västen. Det är helt enkelt något som man måste uppleva för att förstå. Men det var en jättehäftig upplevelse! Jag kunde till exempel känna skillnaden mellan olika instrument, som piano och gitarr. Dessutom kunde jag tydligt känna musikens rytm. Det var häftigt att ha musiken mot kroppen. Teckenspråkstolkningen var som grädden på moset. Det var vackert att se på och det blev också lättare för mig att följa med låtarna. Även om jag har cochleaimplantat, som skapar konstgjord hörsel, hör jag inte allt. Till exempel finns det nyanser i musiken som jag har svårt att uppfatta och låttexterna grötar lätt ihop sig med instrumenten. Självklart vore det toppen om det också fanns tolkning till finlandssvenskt teckenspråk, som är mitt modersmål. Men det kanske är något vi får se i framtiden.
Jag kunde känna skillnaden mellan olika instrument.
Det käNDes som om jag kunde ta del av musiken som alla andra, men på mina egna villkor. Musiken blev helt enkelt tillgänglig för mig genom västen och tolkningen. Jag kunde uppleva samma Coldplay-hajp som alla andra. När spelningen var över var det som att sticka hål på en bubbla. Det jag fick uppleva kändes så overkligt. Att Coldplay dessutom använde sig av häftiga ljuseffekter, vilket tilltalar mig extra mycket som döv, bidrog även till overklighetskänslan.
vill maN iNkluDera fler i musikens värld ligger ansvaret på artisterna, tycker jag. Visst kostar det att hyra Subpac-västar och beställa teckenspråkstolkar, men det är småpengar jämfört med vilken upplevelse det kan ge för döva och hörselskadade. Det skulle också öka intresset för att delta i konserter då musiken blir mer tillgänglig för fler. Musik uppfattas nämligen ofta som något för människor med normal hörsel. Dessutom skulle det ge artisterna positiv synlighet, vilket de flesta är ute efter. Användningen av Subpac-västar behöver inte heller begränsas till döva och hörselskadade. Jag tror att många med normal hörsel skulle gilla att använda dem under konserter. Det är häftigt att kunna känna musiken mot kroppen – det kunde förhöja konsertupplevelsen ytterligare. Att uppleva musiken genom flera sinnen, så att säga. •
32 • Funktionsrätt i samarbete • 3/2024
Foto: privAt
teater
Dancer in the Dark blir musikal
Lilla Teatern sätter upp en musikalversion av Lars von Triers film "Dancer in the Dark".
Berättelsen handlar om tjeckiska Selma som flyttar till USA med sin son. Selma är nästan blind och arbetar på en fabrik för att livnära sig själv och sin son Gene. Hon sparar till en operation för sonen, som har samma allvarliga ögonsjukdom som hon. För att fly verkligheten och hantera vardagen drömmer Selma sig bort till en fantasivärld, fylld av hoppfulla musikalnummer. I takt
Celia del av större enhet
I början av år 2026 slås tillgänglighets biblioteket Celia samman med Riksarkivet och Depåbiblioteket. Reformen är en del av regeringen Orpos program för att effektivera förvaltningen.
Celias verksamhet uppges fortsätta. Celia producerar och distribuerar tillgänglig litteratur, som talböcker och punktskriftsböcker. Direktör Minna von Zansen understryker vikten av att biblioteket ska få bibehålla sin roll för att personer med lässvårigheter kan läsa och lära sig på egna villkor. ∙
med att synen försämras gestaltar hon världen allt mer genom sin hörsel.
Dancer in the Dark är den största produktionen i Lilla Teaterns historia. Musikalen är regisserad av Jakob Höglund och Lumi Aunio gör titelrollen som Selma.
Föreställningen textas på finska och svenska. Föreställningarna pågår fram till årsskiftet. ∙
▸ Biljetter och mer information på lillateatern.fi
Lättfattligt om NEPSY-diagnoser
Yles nya finskspråkiga podd i tio delar diskuterar de många orsakerna bakom neuropsykiatriska utmaningar, enligt filosofin att det inte finns enkla svar på komplicerade frågor.
Bland annat diskuteras den ökade diagnostiseringen av adhd och autism och funktionsnedsättningars inverkan på familjelivet av både erfarenhetsexperter och sakkunniga, under ledning av utbildaren Marianna Stolbow ∙
▸ Nepsyilmiö hittas på Yle Arenan
Lyssna på sommarprat
Ännu är det inte för sent att njuta av sommarprat! Den åländska funkisteaterns skådespelare Jonas Eriksson medverkade i årets upplaga av Sommarprat i Ålands radio.
I sitt sommarprat spelar Eriksson sina favoritlåtar och berättar om kärleken till teater och studierna i Sverige. ∙
▸ Sommarpraten hittas på alandsradio.ax/sommarprat-2024
Om rätten till motion
Historikern Satu Lidmans bok "Kaikkien oikeus liikkua" gör en djupdykning i problematiken kring varför vi inte rör på oss tillräckligt. Hon granskar den finländska motionskulturen från början av 1900talet till dagsdato och lyfter fram hur diskriminerande attityder gentemot till exempel annorlunda funktionsförmåga samt olika kroppar haft en negativ inverkan på människors vilja att röra på sig. I boken delar människor med sig av sina minnen – i skolan har fördömande blickar tagit kål på rörelseglädjen, medan andra minns hur stöttande vuxna gett tilltro till den egna kroppens förmågor. Lidmans bok uppmuntrar både medborgare och experter att reflektera över hur alla kunde få röra på sig oavsett ålder, bakgrund och funktionsförmåga. ∙
Foto: heli blåField
Riikka Leinonen skrev en rolig bok om funktionsnedsättningar
FUNK. har träffat Riikka Leinonen som är en 34 år gammal författare och bor i Jyväskylä.
text: mikaela remes ● Foto: petteri kivimäki
Hon vill förändra hur man ser på människor med funktionsnedsättning.
I somras publicerades hennes första bok.
Den är på finska och heter Suuri valhe vammaisuudesta.
På svenska skulle den kunna heta
Den stora lögnen om funktionsnedsättningar.
Riikka skrev boken tillsammans med sin kompis, Sofia Tawast.
Sofia och Riikka vet mycket om funktionsnedsättning.
Sofia har ett barn med funktionsnedsättning och Riikka har en CP-skada.
Författarna använde humor och knasiga exempel
Att peka ut barn med funktiosnedsättningar är inte smart eller snällt.
när de berättade om sina erfarenheter i boken.
Till exempel kläddes Sofias barn i en rosa väst på dagis, för att visa alla att hon behöver stöd.
Men att peka ut barn med funktiosnedsättningar är inte smart eller snällt.
Sofias och Riikkas bok handlar om att vi borde ifrågasätta vad som är normalt.
De säger att det är normalt att ha en funktionsnedsättning, eftersom alla människor ser ut på olika sätt.
De vill också öppna läsarnas ögon för hur personer med funktionsnedsättning ibland behandlas dåligt.
Personer som till exempel inte kan gå eller tala, kan behandlas som om de var mindre värda.
Riikka Leinonen säger att mycket mer måste göras för att samhället ska bli tillgängligare.
Hon tycker att vi borde tala mer om att tillgänglighet är en mänsklig rättighet.
Riikka hoppas att människor både med och utan funktionsnedsättning ska delta i arbetet för att göra samhället bättre för oss alla. •
September
är månaden
för funktionshinderhistoria
text: mikaela remes
Nu i september firas månaden för funktionshinderhistoria för första gången i Finland.
Meningen med månaden är att vi ska lära oss om historien utifrån hur personer med funktionsnedsättningar har haft det.
Ofta glöms deras erfarenheter bort, men nu vill man lyfta fram dem.
Månaden visar hur personer med funktionsnedsättningar har varit med om att bygga samhället och kämpat för sina rättigheter.
Månaden tar också upp fördomar och dålig behandling som personer med funktionsnedsättning har mött genom historien och fortfarande ibland möter i dag.
Det är en grupp med forskare, konstnärer och aktivister som har startat funktionshindermånaden i Finland.
Den har funnits länge i USA och Storbritannien och nu ska den firas i Finland varje år. •
häNDelsekaleNDerN 2024
Händelsekalendern finns också på webben: ▸ samsnet.fi/handelsekalender Kontrollera alltid detaljerna med arrangörerna.
Må bra-dag i Österbotten Vi deltar i friluftslördagen som arrangeras av Finlands Svenska Idrott, Folkhälsan och Natur och Miljö. Bussskjuts från och till Vasa stadshus.
Deltagandet i evenemanget är gratis.
▸ Anmäl dig via samsnet.fi
▸ OKTOBER
2.10 kl. 13–15.30, G18, Helsingfors
Hörselcafé: Testa hörhjälpmedel
Hörselcaféet är gratis och öppet för alla, och ordnas för att uppmärksamma den nationella hörseldagen. Passa på att komma och testa hörapparater, vibrerande väckarklockor och samtalsförstärkare.
▸ Anmäl dig via horsel.fi/kurser senast 25.9.
2.10 kl. 17.30–19.30, Närpes FDUV:s föräldraträff
Temakväll kring den nya funktionshinderservicelagen. Vi ser tillsammans på vilka förändringar det kan innebära med tanke på er familjs nuvarande service och tjänster.
▸ Anmäl dig senast 23.9 via fduv.fi
5.10 kl. 9–15, Noux, Esbo SAMS vänverksamhets
Må bra-dag i Nyland
En dag i naturen med en erfaren vildmarksguide som leder trevliga workshoppar. Vi lagar lunch tillsammans i ett 1800-tals torp.
▸ Anmäl dig via samsnet.fi
21.10 kl. 18–20, Vasa och digitalt
Infokväll om funktionshinderservice i Österbotten
Vi diskuterar de tjänster som Österbottens välfärdsområde erbjuder personer med intellektuell funkt-
ionsnedsättning och deras familjer. Skicka gärna in frågor på förhand.
▸ Anmäl dig senast 14.10 via fduv.fi
24–27.10, Härmä Spa
Sorgens stig
För dig som är anhörig till en familjemedlem som du förlorat genom självmord. Prata om svåra saker i en trygg miljö tillsammans med andra med samma eller liknande erfarenhet och få kamratstöd. Kursen är avgiftsfri.
▸ Ansök via fspc.fi/kurser
24-27.10, Backby gård, Esbo
Att leva med bipolär sjukdom För vuxna med diagnosen bipolär sjukdom och med psykosociala funktionshinder från hela Svenskfinland. Lär dig leva med sjukdomen, känn igen dina svängningar och hur du bemästrar dem. Kursen är avgiftsfri.
▸ Ansök via fspc.fi/kurser
26.10 kl. 10–17.30
Backby gård, Esbo Välmåendedag för pappor
För dig som är pappa eller bonuspappa till barn i olika åldrar med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning. Ledd diskussion med temat välmående i vardagen samt tillgång till simbassäng och motionssal. Dagen är avgiftsfri.
▸ Anmäl dig senast 18.10 via fduv.fi
▸ NOVEMBER
7.11 kl. 9-14, Helsingfors
Funktionsrättsseminarium: Ålderdom och funktionsnedsättning
Välkommen på SAMS juridiska ombuds årliga funktionsrättseminarium i Vetenskapernas hus. Experter belyser temat ur olika synvinklar, föreläsningar och diskussioner.
▸ Läs mer på samsnet.fi
12–14.11, Borgå
Kurs: Ny med hörapparat
Svenska Hörselförbundet ordnar en kurs för dig som redan har hörapparater men inte använder dem, eller du som nyligen fått och vill lära dig använda dem. Föreläsningar om teknik och motivation, avslappning, skötsel- och användningsråd.
▸ Ansök via horsel.fi/kurser senast 1.10.
13.11 kl. 9.30–17, G18, Helsingfors Jubileumsseminarium: Från vårdobjekt till medborgare FDUV fyller 70 år och bjuder in till jubileumsseminarium om självbestämmande och delaktighet. Forskarperspektiv på service och stöd för självständigt liv samt diskussion om digital delaktighet och vardagen i en funkisfamilj. Kostnadsfritt.
▸ Anmälan senast 27.10 via fduv.fi
30.11 kl. 10–16, Västra Nylands Folkhögskola Vägen till vuxenlivet Kursdag för familjer med ungdomar och vuxna med intellektuell eller liknande funktionsnedsättning som står inför steget att flytta hemifrån. Separata program för föräldrarna och ungdomarna där vi funderar på flyttförberedelse ur olika perspektiv. Dagen är avgiftsfri.
▸ Anmälan senast 10.11 via fduv.fi
▸ DECEMBER
5–8.12, Norrvalla, Vörå Sömnskolan
För vuxna med psykisk ohälsa och sömnproblem. Få kunskap kring sömnens fysiologi, olika sömnstörningar och orsaker, samt hur man med hjälp av olika livsstilsförändringar kan förbättra sömnkvaliteten. Kursen är avgiftsfri.
