Åkern är världen DOLA DE JONG
översatt från nederländskan av Per Holmer
Åkern är världen DOLA DE JONG Översatt från nederländskan av Per Holmer
NILSSON FÖRLAG Malmö 2017
Åkern-inlaga-161205.indd 3
2016-12-05 11:50
Åkern är världen. Den goda säden är rikets barn, men ogräset är ondskans barn. – Matt. 13:38
”The world’s an orphans’ home. Shall we never have peace without sorrow? without pleas of the dying for help that won’t come …” – Marianne Moore
Åkern-inlaga-161205.indd 4
2016-12-05 11:50
Far, mor och Jan, värnlöst dödade i tyska koncentrationsläger, till minne.
5
Åkern-inlaga-161205.indd 5
2016-12-05 11:50
I
Ef t e r m iddag a r na va r a llt id så varma att barnen måste hålla sig i rörelse för att inte bränna fötterna, med små trippande steg, så lätta som möjligt. Man kunde inte göra sig lättare än man var, sa Luba, allt så måste man försöka känna sig lätt. Raskt andas in och ut och hålla huvudet upprätt. ”Comme ça …” Hon blickade upp mot himlen och svajade till en aning när de tunga vat tenhinkarna pressade henne nedåt. De andra barnen, Berthe, Maria och Hans, gick bakom och sa ingenting, deras hinkar var tyngre, de var mycket äldre. Ända sedan åtta i morse hade de travat fram och tillbaka mellan brunnen och åkern. Marken var torr som en gam lings handflata. Det hade inte regnat på flera veckor. Över allt ute på fälten traskade araberna av och an, av och an. De öste upp ur brunnen, fyllde på sina kannor och Vattnade, ända från soluppgången tills plötsligt, som brukligt här i Nordafrika, skymningen föll. Torr som en gamlings handflata – och arbetet tog aldrig någon ände. Arabernas sång ekade ut över åkrarna, högt 7
Åkern-inlaga-161205.indd 7
2016-12-05 11:50
och ljudligt, av och an, rytmiskt som gången fram och till baka mellan brunnen och åkern. Aart och Lies vattnade. Rainer, äldst bland pojkarna, tog hand om hinkarna som barnen måste ställa på en prydlig rad inom räckhåll och fyllde på kannorna. Rainer kunde gorma som en man och svettades som en man. Vuxensvett. Den forsade fram under halmhatten, rann nedför den kraftiga nacken och samlades upp i grumliga fläckar på hans nakna rygg. På den här åkerplätten var det ingen som sjöng. Aart och Lies stod tyst sammanbitna och såg på medan jorden sög upp vattnet. När de nått till slutet av en fåra hade den andra änden redan hunnit bli torr igen. Med jämna mellanrum hävde Lies ur sig en svordom, en förbannelse: ”Herre Jesus, vilket slitgöra …” Den första gången hade Aart svarat: ”Det här är bara ovanskiktet, det torkar direkt. Självfallet är det till hjälp. Du ser ju själv hur sådden gror.” Men nu teg han. Lies fortsatte gorma. Framåt kvällen hade hon slutat klaga, i stället brast hon om och om igen ut i ett kort, okontrollerat skratt. Barnen hade gjort sitt, de var så dåsiga att de inte kände något. När de väl nått krönet av sin utmattning hade allt gått lättare. De utförde arbetet rent mekaniskt, med tankarna på annat håll … Senare på kvällen, när man hade ätit, gick de ut och tittade i månskenet. Då såg jorden fuktig och frisk ut och de upptäckte alla gröna skott, högre för var dag, sallad, kål, bönor … Där låg gott om pengar, sa Aart. De skulle slippa vinterarbete.
8
Åkern-inlaga-161205.indd 8
2016-12-05 11:50
”Nu tar jag igen mig ett tag”, tillkännagav Luba. ”Jag ser prickar framför ögonen.” ”Det är för att du kikar rakt in i solen”, sa Lies. Hon ställ de ifrån sig kannan och torkade händerna mot klänningen. Hon fläckade ned det brokiga tyget. Det var ett stiligt plagg som hon haft med sig från Holland, men nu liknade det mest en trasa. Den hade en reva i halsen, och då hon böjde sig fram fick den tunga kroppen glipan att gapa ännu vidare. Luba hukade ned bredvid och pekade med fingret: ”Lies, din klänning, behöver du en säkerhetsnål, j’en ai une.” ”I den här värmen, strunt i det.” Lies puttade tillbaka brösten in i klänningen. ”Maria, nu kan du pusta ut ett tag. Ta det lite lugnt i dag”, sa hon och blinkade. Äckligt, tänkte Maria. Tjocka, blå ådror, mörkbruna fläckar runt vårtorna, ingen ville titta på dem, pojkarna vred bort huvudet. Lies ville få Aart och Rainer att förstå hur det var ställt med Maria, hon visste att flickan skämdes. Efter att Maria berättat det på morgonen hade Lies varit ovanligt uppåt, hela tiden hållit ett vakande öga, förhört sig om hur hon mådde och blinkat, ända tills Aart och Rainer lade märke till det, Aart granskade Maria från topp till tå och Rainer lät avsiktligt bli att titta, vände bort blicken. Dolfjes gråt hördes ända hit. Bredvid rucklet av korru gerad plåt stod husbilen som en muntert röd färgklick i den vita hettan. Därinne fick Aarts och Lies lille ettåring hålla till medan de andra arbetade. På golvet mellan sittbänkarna omgiven av sitt leksaksmyller var han trygg. Dessutom var det inte lika hett som inne i rucklet under plåttaket. 9
Åkern-inlaga-161205.indd 9
2016-12-05 11:50
När Maria gick bort till honom tänkte hon återigen på Lies. Hur kunde man ha ett ansikte som inte alls passade till kroppen? Vita tänder och stora blå ögon i ett smalt brunt ansikte, som var uttrycksfullt och ofta sprack upp i ett le ende, och till det en formlös och säckig kropp som rörde sig långsamt. Det var just det ansiktet som hade fått henne att följa med, uppe i Frankrike på vägen till Marseille. Ansiktet som kika de ut genom husbilsrutan, det märkliga fordonet som Aart hade snickrat ihop och som flammade till som en käck röd signal mitt i den grå flyktingströmmen. Det vänligt leende ansiktet och accenten: ”Où vas-tu? Är ni ensamma, vill ni åka med?” Det ansiktet, det enda påtagliga och tydliga i en ändlös värld. Långa, dammiga vägar, en vandring utan slut. Det var bara att härda ut. En ny väg, ännu en vandring utan slut. Och dessutom hand i hand med Luba, som snubblade över sina egna fötter och till och med hade slutat fråga: ”Har vi långt kvar? Vart är vi på väg?” Luba med stelt hoppres sade läppar, något som gick och rörde sig framåt, men inte längre besatt ett eget liv … Dolfje tystnade så snart han hörde någon närma sig. Han sträckte ut armarna för att hon skulle lyfta upp honom. ”Är du alldeles ensam igen? Har du det för varmt, din lille stack are? Är det så hett? Är du så blöt? Och så himla många flu gor? Kom till Maria i stället.” Hon steg försiktigt nedför bilens trappsteg, gick in i rucklet, lade gossebarnet ovanpå bordet och knöt upp blöjan. Så var det, tänkte hon, huvudet var något för sig, det hörde inte dit. Lies huvud på en käpp – som på bilden med 10
Åkern-inlaga-161205.indd 10
2016-12-05 11:50
människoätarna i skolans historiebok. Det var en dröm som ständigt kom tillbaka. Lies huvud, buret på en käpp och den tunga kroppen lufsande bakom. Nej, det var ingen dröm, men väl en tanke. När Lies talade kom orden ibland från huvudet, då var de varma och hjärtliga. Men ibland steg de ut ur kroppen. Tröga, klibbiga saker som aldrig stod för sig själva, utan bara flöt ut som en smet i stekpannan och sedan låg kvar där bleka och platta. Så kan man börja tän ka när man är så här trött, tänkte Maria. Framförallt mot dagens slut, när man släpar på tunga hinkar och håller ett öga på hur man kliver, sanden glöder mot de bara fötterna, greppet skaver i handflatan och man är dyblöt under armarna … Då kan man inte vifta bort tankarna, då irrar de fritt och antar märkliga skepnader så att man gör konstiga liknelser. Hon smorde in Dolfje med en olja som svalkade händerna. Han sträckte sig efter flaskan, gurglade och log belåtet igen. ”Ett Guds under”, hade konsulinnan sagt. Maria förstod till fullo fru van Balekom: hur är det möjligt för ett spädbarn att förbli vid så god hälsa under rådande omständigheter, det var vad hon syftade på. Konsulinnan kom på visit var tredje vecka, men aldrig att hon satte sig ned. Hon förblev stående, stel och stram på sina tunna silkesben, mitt i rummet och slog ifrån sig flugorna med de vita handskarna. Under de sista minuterna av besö ket, som alltid varade i exakt en halvtimme, blev hon mer ledig och traskade runt en smula. Då gladde hon sig åt att hon strax kunde ge sig av igen. ”Varför har ni sophögen så nära huset?” frågade hon. 11
Åkern-inlaga-161205.indd 11
2016-12-05 11:50
”Nästa gång tar jag med mig några blöjor till Dolfje, han är så röd om stjärten. Och vilken stor flicka du har blivit, Luba, och vilket vackert hår, kan du redan kamma det själv?” Var det ord och glosor som Lies faktiskt inte begrep, eller ville hon inte begripa? När konsulinnan hade farit iväg brast hon ut i ett gapskratt, sa ”dra åt helvete” och härmade fru van Balekoms sätt att tala och röra sig med samma förakt som hon hyste för alla fina damer. Lies var fullt medveten om att Dolfjes hud sved och att Luba hade löss. Att sop högen stank, kväljande sötaktigt, och lockade till sig tusen tals flugor. Vid det här laget hade de vant sig. Där tippade Aart allt avfall och ingen brydde sig. Aart hade också löss. ”Gå och klipp dig, din luffare”, sa Lies. Men Aart vägrade, hans vitblonda hårman var tjock och grann. ”Luffartok”, brukade Lies säga. ”Gå och klipp dig någon gång, din luf fartok.” Maria tog Dolfje i sitt knä och tryckte honom tätt intill sig. Det värmde mot den värkande magen. Kramper. Skulle det alltid kännas så, eller var det bara första gången? Hon tryckte ansiktet mot den lilla nacken och kände silkeshuden mellan läpparna. Från och med nu kunde hon själv bli med barn. Barnen höll sig vid sidan av stigen med sina vattenhinkar i hopp om att fånga upp en smula skugga från fikonträden. De sölade framme vid brunnen, doppade ned händerna. Berthe och Luba satt hukade medan Hans fyllde på hinkarna. Aart, Lies och Rainer arbetade vidare ute på åkern. I själ va verket var den bara en täppa, en liten landremsa som Aart 12
Åkern-inlaga-161205.indd 12
2016-12-05 11:50
hade arrenderat av en fransyska inne i staden. Hon ägde gott om mark som drog in stora summor. Araberna stretade idogt, levde på de futtiga intäkterna och betalade jämförelse vis överpriser för marken. När Aart kom hit hade han tyckt att arrendet var lågt. Nu låg han flera veckor efter och kun de fortfarande inte inse att han var annorlunda funtad än araberna, att han saknade såväl deras muntra tålamod som den fatalistiska livsinställningen. Att tid för honom betydde klockan, sekunder, minuter, timmar, hoprafsade till korta dagar, men för araberna soluppgång, solnedgång ända till slutet, tills man blev förlöst från livet. Han stretade sam manbitet vidare, gav aldrig upp. När barnen blev hungriga tröstade han dem: snart nog var fikonen mogna och alla frukter och grönsaker förda till torget, då skulle det finnas nog med pengar. Barnen litade på hans ord. Han hade fört dem hit i sin husbil. Rainer hade flera hundra gånger sagt åt dem att Aart gjort det omöjliga möjligt. ”Fattar ni det, med en vanlig Chevrolet …?” Barnen hade bara vaga minnen av mardrömsfärden med rishögen genom öknen. Den svedande hettan, Lies gravid och dödssjuk, och när sedan Dolfje kom till världen i Oran, när man slog läger ute på stranden. Aart i fängelse … Nej, det var inte mycket de kom ihåg. Tiden dessförinnan var en öppen bok, om den utbytte de historier … Fäder, mödrar, rullskridskor, en hund som hette Heller. Men de gemensam ma äventyren efter Marseille fördes aldrig på tal. Inget av barnen hade någonsin ställt sig frågan varför Aart och Lies plockade upp dem och lät dem följa med till 13
Åkern-inlaga-161205.indd 13
2016-12-05 11:50
Nordafrika. Inget av barnen hade frågat sig varför de kom att ingå i familjen Aart-Lies. På barns vis tog de bara saken för given. För barn är tillvaron självklar. Bara Maria hade nyligen börjat tro att alltihop var iscen satt och att hon själv utgjorde medelpunkten, att Aart och Lies och barnen, araberna i byn på andra sidan kullen, flyk tingarna inne i staden, ja, till och med kriget existerade blott och bart som bakgrundskuliss till hennes eget liv. Någon, kanske Gud – kanske fanns det inte en Gud men ”Någon”, som hon kallade det – hade ordnat det så. Så småningom skulle världen inse det. Då skulle också allt som Aart och Lies gjorde för henne nu komma att rättfärdigas. Den känslan hade plötsligt bara infunnit sig, tillsammans med dödsskräcken. Föreställningen att hon en dag inte läng re skulle finnas till. Hon blev förtvivlad bara av att tänka tanken att livet skulle gå vidare även när hon själv var bor ta. Hon kunde fara upp mitt i natten, förstenad av fasa och nedslagen av att hon var så maktlös. Någon gång i framtiden måste hon dö, det gick inte att undkomma. Ibland kunde Hans, som var sexton år, se så tankfull ut när han tittade på Aart och Lies. Han förstod inte hur Aart kunde vara så fanatisk. I början hade han väntat på dagen då holländaren skulle sluta vattna. Nu omsider insåg han att det måste till ett mirakel för att få stopp på Aarts tjuriga stretande. Han hade lagt sig till med ett gubblikt jämnmod och kunde där med känna sig som Aarts överman. Utan det skulle han inte ha kunnat arbeta vidare. Under Ramadan, den islamiska fastan, hade Hans hållit sig borta flera dagar i sträck och strukit omkring inne i staden med kamraterna från byn. 14
Åkern-inlaga-161205.indd 14
2016-12-05 11:50
Därifrån kom han tillbaka nöjd och belåten, smått utmat tad och rysligt lortig, men välnärd och utan särskilt mycket att berätta. När sedan resten av barnen for med Lies in till staden för att vara med om gatuparaden under sockerfesten hade Hans stannat hemma hos Aart och tystlåtet arbetat vi dare eller hållit uppsikt över Dolfje. Från och med den dagen var det slut på hans vänskap med den ett år äldre Rainer. Hans hade tillskansat sig en särställning och Rainer var inte i stånd ett erövra en annan, om än mindre betydelsefull posi tion. Han bara arbetade vidare, som en maskin. Han ställde inga frågor och förväntade sig inga förklaringar när det var något han inte begrep. Föräldrarna hade sänt iväg honom för hans eget bästa och så länge ingen satte upp något annat mål höll han fast vid utgångspunkten och utförde det dags verke som förväntades Framåt femtiden klev femårige Pierre in genom grinden. Han släpade på en välfylld inköpskasse och åtföljdes av si na arabiska lekkamrater. Det bleka lilla ansiktet var alldeles svettigt, men han såg åtminstone nöjd ut. När Lies fick syn på honom lade hon arbetet åt sidan och stegade pojken till mötes genom trädgården. Pierre ställde kassen framför hennes fötter och körde ned handen i sin putande byxficka. En liten sardinburk, en chok ladkaka, en brödbit, en handfull mandlar, lite persilja … en sak åt gången lades ned i Lies utsträckta handflata. ”Voilà! Jag har inte mer, det var så fullt med folk i bakal …” Lies brast ut i skratt, sa ingenting och gick in med kassen för att ta itu med maten. Hon och pojken hade slutit en tyst 15
Åkern-inlaga-161205.indd 15
2016-12-05 11:50
överenskommelse. Alldeles i början hade hon en gång tagit med honom in till staden och då fick han se henne plocka åt sig saker från butiksdiskar och grönsakskorgar på torg marknaden. Numera gick det inte en dag utan att Pierre gjorde detsamma. Lies uppmuntrade honom inte, men blev alltid full i skratt om han kom hem med rikligt byte. Nu när Lies stod och lagade mat sjönk arbetstempot. Med ens kände alla av att de var hungriga. Pierre begav sig till brunnen, de arabiska lekkamraterna troppade av. ”På Boulevard Pasteur fanns det en farbror utan händer”, sa Pierre. Han slog sig ned med ryggen mot brunnen, för sökte se ut som en gammal gubbe och höll fram sina knutna nävar. ”Man lade slantar på handlederna och han tog bort dem med munnen.” Varenda dag hade Pierre något nytt på hjärtat, framförallt skrönor som fick honom att känna sig äldre än de andra. Om han inte hade sett något särskilt hit tade han på. Men nu var det ingen som tvivlade: en tigga re utan händer som plockade upp pengar med munnen var garanterat en sanning. Det skulle inte ens Pierre ha kunnat fantisera ihop. Luba och Berthe sträckte ut sina knytnävar, lade små ste nar på handlederna och lyfte upp dem med läpparna. ”Vad kan man göra utan händer?” sa Luba drömmande. ”Ingenting kan man göra. Man slipper arbeta, för man kan ju inte göra något.” ”Har man inga händer, så kan man inte gifta sig”, sa Berthe. Det var det enda hon tänkte på nu för tiden. Att gif ta sig var Berthes älsklingslek. Men Luba var inte med på galoppen. ”Har man inga hän 16
Åkern-inlaga-161205.indd 16
2016-12-05 11:50
der, så ordnar ens mamma med allt. Då blir man matad och omstoppad när man ska sova, precis som Dolfje.” Bortifrån åkern ropade Rainer att de måste raska på. De tog sina hinkar och Pierre följde med för att ge Aart de tio franc som han fått av konsuln. ”Hur många gånger har du gått dit?” frågade Aart. ”Tre”, sa Pierre stolt. Konsuln påstod att man än så länge inte hunnit sätta upp regler för utbetalningar till holländska flyktingar. Han hän visade ständigt till uttalanden från London. Exilregeringen hade inte bestämt sig. London hade inte svarat. Pengarna från London hade inte anlänt. Aart trodde inte på det. En kväll i veckan for han in till staden, besökte kaféer ihop med andra holländare och ondgjorde sig över bakal – det var hans namn på konsuln, ”diversehandlaren”. Ordet innefattade alla de egenskaper som man tillskrev konsuln och som han självfallet också besatt: petighet, kortsiktighet och snikenhet. ”Det är inget ni kan kräva”, sa konsuln till Aart. ”Det ni får tar jag från min egen ficka. Ni är inga flyktingar. Ni lämnade Holland långt före kriget.” ”Jag begär inget för egen del, men för barnens skull”, löd Aarts svar. ”Regeringen kan inte gå i god för alla barn som ni plock ade upp under vägen. Det var väldigt ansvarslöst …” ”I annat fall skulle vi bara ha låtit dem gå under. De bar nen har mist sina föräldrar.” Varpå han ytterligare en gång drog varje enskilt barns egen berättelse. Hur han hade hit tat dem, under vilka omständigheter … Historien gick runt, 17
Åkern-inlaga-161205.indd 17
2016-12-05 11:50
folk kom och tog sig en titt men efteråt höll man sig borta. Några besökare syntes sedan aldrig till, trots att de bjöd till baka samtliga på middag. Inte ens de allra mest nödställda flyktingarna kom på återbesök, däremot sände de iväg and ra på den långa vandringen, eftersom de menade att man åtminstone en gång borde ha beskådat eländet. Inne i rucklet, ett enda avlångt rum, som en glödande het låda under plåttaket, stod nu Lies framme vid primusköket och lagade maten. Utomhus, bredvid dörren, hade hon tänt en träkolsbrasa för huvudrätten. Maria satt på huk, med Dolfje vid sin sida, och rörde om gröten. Flugorna surrade i en ring ovanför grytan, slog sig ned på gossebarnet där han förnöjsamt låg och lekte med en nappflaska, kröp över hela den lilla kroppen och in i ögonvrårna, men han verka de inte ta vid sig. De skockades i hinken med lortiga blöjor invid husknuten, flög runt och runt, tills de plötsligt ilade in genom den öppna dörren. Tusentals flugor lämnade efter sig svarta prickar till höger och vänster. På väggarna, på alla lådor och kartonger som utgjorde möblemanget, ovan på sängkläderna mot innerväggen, plaggen som hängde på spikar, brädplanken med sitt virrvarr av verktyg, matva ror och toalettartiklar i kokvrån, armar, ben och ansikten. Flugsvärmar i flera lager, flugor på utspillda matfläckar. Man hade vant sig vid dem och ingen visste om att Marias återkommande plötsliga snyftattacker berodde på flugorna. Om hon var trött eller om vaga minnesbilder gjorde henne orolig kunde hon börja vifta bort flugorna, tills hon snart nog gav upp och brast ut i ljudlös gråt inne i någon vrå, vil ket dock ingen annan lade märke till. Men den här kvällen 18
Åkern-inlaga-161205.indd 18
2016-12-05 11:50
var hon liknöjd, helt sluten i sig själv, och lyssnade bara med ett halvt öra på Lies. ”För två månader sedan fick man dubbelt så mycket för samma pengar. Potatisen kostar en förmögenhet. Så snart det kommer en ny sändning från Portugal blir det slagsmål på torget. Haisha påstår att folk tar med sig stora säckar, man köper tio kilo åt gången.” ”Jaha”, sa Maria. ”Du skulle bara se brödet som Pierre hade med sig.” Lies klev ut med två skivor från den halvgräddade limpan. ”Oj då”, sa Maria artigt. ”Om det här ska fortsätta blir jag själv tvungen att ta mig in till staden.” Lies slog sig ned på en upp och nedvänd låda och gned klänningstyget över sitt svettiga ansikte. Dolfje blev med ens uppspelt och kastade nappflaskan på henne. ”Mördare …” skrattade Lies. ”Såg du? Han slängde den mot skallen på mig.” Hon gjorde en sväng och hivade upp honom till läpparna, kysste de små rödlätta lockarna. ”Kas ta du flaskan mot mor dins hjärna, gärna för mig …” ”Gröten är klar”, sa Maria. Hans kom först, ställde ned en hink färskvatten på den upp och nedvända lådan, drog av sig sin trådslitna tröja och bör jade ösa över sig vattnet med yvigt manliga gester. Berthe och Luba var trötta och puffade kivande bort varandra från hinken, tills Aart höjde en hotfull hand. Själv avstod han från att tvätta sig och sköt fram en annan låda, där han satte sig med Dolfje i knäet. Rainer hade redan tvättat av sig vid brunnen, ansiktet 19
Åkern-inlaga-161205.indd 19
2016-12-05 11:50
glänste och håret var dyngsurt med en prydlig mittbena. Lies skopade blecktallrikarna fulla med lök och peppar blad, frästa i olja, och gav alla var sin brödbit. ”Det låg en koskalle på disken, formidable!” började Pierre och gestikulerade med bröd i hela munnen. Men ing en lyssnade på honom. Det var gammal skåpmat. Alla kände till hur arabiska slaktare brukade stycka sina kor, kalvar el ler får och exponera de lösa bitarna på disken som ett bevis på att varan var autentisk. I början hade barnen enkom för den skull gjort en utflykt till Souk och frossat i rysligheter na. Nu när ingen ville lyssna på hans berättelse blev Pierre generad och proppade bara munnen ännu fullare. Ute på vägen längs trädgården hördes hovtramp från mul åsnor, hasande kvinnosteg och raspiga röster. Araberna i byn på andra sidan kullen var på hemväg från Souk. Där hade de sålt sina varor och nu förde de med sig vad de hade inhandlat. Två av dem, Haisha och Hemo, stannade till i luckan i grönskan utmed Aarts tomt och ropade en hälsning … ”Lila saaida …”. Lies svarade att hon skulle titta förbi när solen hade gått ned. Hon tänkte tala om för kvinnorna i byn på andra sidan kullen att Maria hade blivit vuxen nu. För arabiska flick or börjar man i det läget göra upp bröllopsplaner. Hon såg fram emot samtalet, kvinnoprat, och att få utbyta erfaren heter. Lies fördelade gröten över de renslickade tallrikarna. ”Nu måste du äta ordentligt”, sa hon med eftertryck till Maria. Maria slevade i sig sin gröt, hjälplöst generad. Det surrade i skallen: … jag hatar dig, jag hatar dig … nej, jag hatar dig inte … Gud, förlåt mig, nej, jag hatar henne inte 20
Åkern-inlaga-161205.indd 20
2016-12-05 11:50
… Hon kände av blickarna från Aart. Han doppade en brödkant i gröten och matade Dolfje medan han tittade på Maria och förstod hur hon mådde.
21
Åkern-inlaga-161205.indd 21
2016-12-05 11:50
Aart och Lies är ett ungt judiskt par som flyr från Nederländerna i början av andra världskriget för att slå sig ned i ett nordafrikanskt land, med förhoppningar om vidare färd till Amerika. Med sig har de sin lille son och sex flyktingbarn som de träffat under resan och som av olika anledningar tvingats lämna sina hemländer. De bosätter sig i en gammal husbil och försöker så gott det går att leva på vad åkerjorden ger. Men tillvaron blir inte som man tänkt sig. Familjen får utstå en mängd prövningar, skördarna blir allt magrare och varje dag blir en kamp för överlevnad. Och drömlandet Amerika känns mer och mer avlägset. Åkern är världen är en stark berättelse om människor på flykt i 1940-talets Europa.
” En bok som etsar sig fast i ditt minne.” New York Times
ISBN 978-91-88155-21-4
Nilsson förlag | Absint 9 789188 155214