MÅRTEN MELIN PIXIS BOK
MÅRTEN MELIN
PIXIS BOK
Läs mer om Mårten Melin på rabensjogren.se
martenmelin.se
© Mårten Melin 2013, 2014, 2016
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2024
© Omslags- och inlageillustrationer: Lina Neidestam 2024
Andra upplagan, första tryckningen
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland, 2024
ISBN 978-91-29-74234-3
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I’m a leaf on a windy day
Pretty soon I’ll be blown away How long will the wind blow?
Until I die
Brian Wilson
Nu är jag här igen och jag tänker stå kvar tills du kommer tillbaka
så vi kan fortsätta som om ingenting hände, som om du aldrig gick härifrån.
Mårten Melin
Jag såg inte djupet framför mej, men jag visste att det fanns där. Och jag behövde bara ta ett steg ut i mörkret, så skulle allt vara över. Det skulle gå så fort.
Karl LejonPÄRLEPORTEN
Jag gick mellan mamma och pappa, höll dem båda två i händerna. Det var länge sedan jag gjort det, men det kändes så rätt att göra det nu. Jag var barfota, marken var mjuk och varje gång jag satte ner fötterna var det som om de fick en kram. Det var varmt i luften, så där skönt varmt utan att vara för hett, och det blåste lätt på mina bara armar och ben. Jag upptäckte att jag hade min favoritklänning på mig, men jag blev inte så värst förvånad. Jag kände mig så lugn. Helt lugn.
Det luktade svagt av rosor och kanel, och kanske lite som mammas favoritparfym också. Jag tittade på mamma, hon blinkade åt mig och log. Pappa log också när jag vände mig mot honom. De strålade båda två, som om de var fyllda med ljus. Jag gissade att det strålade om mig också, det kändes så, som om jag bara ville skrika rakt ut av lycka. Men lät bli eftersom jag samtidigt var totalt avslappnad.
7
Hel. Jag kände mig hel.
Vi gick framåt, allt var vitt omkring oss, marken också. Vi visste åt vilket håll vi skulle gå, trots att vi aldrig varit här förut. För hit kom man väl bara en gång?
En väldig port dök upp längre fram, den var av guld med enorma pärlor runt omkring, och med ett stort kors i silver mitt på. Åt båda hållen löpte en mur så långt ögat kunde se. Framför porten stod en figur i vitt. När vi kom närmre såg jag att det var en kvinna, klädd i ärmlös klänning och med vingar på ryggen, jag la märke till hur de rörde sig lite där de satt fast bakom hennes axlar. Kvinnan stod vid ett litet men högt bord (pulpet heter det visst) och hon log mot oss, ett varmt leende.
Hon vände snabbt blicken mot den bärbara datorn på pulpeten och såg på oss igen.
”Hela familjen Lindskog på en gång!”
Hon skakade hand med oss alla.
”Det var ju en förfärlig olycka”, sa hon. ”Men ni är så välkomna hit. Jag heter Elja och det är mig ett nöje att hälsa er välkomna till himlen.”
Hon höll min hand lite extra länge.
”Allt väl med dig också, Pixi?”
Jag nickade, Elja log sitt varma leende igen och tryckte på en knapp på pulpeten.
Utan ett ljud började den stora porten öppnas inåt.
8
”Ni har säkert tusen frågor”, sa Elja. ”Och ni ska få svar på alla. Ni blir väl emottagna. Bara fortsätt in.”
”Tack”, sa mamma.
Vi gick in genom porten, återigen hand i hand, och allt var bara så vackert! Där flöt en bäck en bit bort, människor och änglar pratade med varandra, en stor vit byggnad syntes i fjärran. I himlen flög fler änglar. De rörde sig så fint med sina stora, vita vingar. Jag andades djupt, drog in luften genom näsan. Åh, vad det luktade gott! Som utanför porten fast ännu starkare, godare. Allt var vitt, eller, det var det inte men husen, kläderna ... Även om vattnet var blått och gräset grönt var det ett vitt skimmer kring allt. Jag kände lycka, lugn, glädje.
Och snart skulle allt tas ifrån mig.
En man kom gående mot oss med ett stort leende.
”Välkomna, välkomna”, sa han och bredde ut armarna.
”Jag är Ismael och jag ska visa er var ni ska ...”
Längre hann han inte. Jag såg hur hans leende försvann och hur han stirrade på mig med förfäran. Jag hörde mamma skrika till.
”Pixi!”
Mamma! Pappa! Jag höll dem inte längre i handen. Trots att jag inte hade släppt taget! Jag såg ner på mina händer. De var genomskinliga, hela jag var genomskinlig och jag
9
kände hur det sög i mig. Jag tittade förfärat upp mot pappa
som försökte ta tag i min arm utan att lyckas. Jag drogs bort från allt och iväg, ut genom porten som stängts bakom oss.
Jag skrek av smärta när jag åkte rakt igenom den. Det sista jag såg var Elja, hon såg förskräckt på mig. Och så var allt borta: himlen, mamma, pappa.
Det enda som fanns kvar var mörker.
10
jag är ett frö
som växer
jag vet inte vad
jag ska bli
jag tror
att det är något stort
färggrant
med många blad
men här nere i jorden
är det
kallt och mörkt
SKOGSBINGELSKOLAN
Snön
knarrade under kängan när jag satte ner foten. Jag smällde igen bildörren bakom mig.
”Inte så hårt!”
Jag tittade på Ola, han såg genast ut som om han ångrade sina ord och började flacka med blicken. Han gick ändå bort till min sida och tittade på dörren. Den hade inte gått sönder. Som om jag brydde mig.
Jag tittade upp mot den stora skolbyggnaden. Den var vit. Palatset jag sett i himlen blixtrade förbi i mitt huvud en halv sekund. Och försvann när jag hörde någon närma sig.
Det var en kille och en tjej. Han glodde på mig. Tjejen tittade också, sedan tillbaks på killen. Och puttade till honom så han höll på att trilla omkull.
”Fan, vad du glor!” hörde jag henne säga till honom.
”Men jag bara ...”
”Tur för dig att det inte är mörkt ännu”, sa hon.
Hon nickade mot mig.
”Eller, tur för henne, kanske.”
12
De gick vidare. Mot en av två lite lägre byggnader. Ola kom fram, släppte min väska med en duns bredvid mig.
”Kan du ta den?” frågade han. ”Den är rätt tung. Här är din jacka också.”
Jag lyfte väskan. Den vägde nästan ingenting. Inte i mina händer. Jackan låg slängd över den, jag brydde mig inte om att ta den på mig.
”Vi ska visst ditåt”, sa han och nickade mot det vita huset.
Han gick före mig. Med snabba steg, som om han hade bråttom. Kanske för att han frös. Det rykte ur hans mun när han andades. Ja, ur min också förstås. Fast jag misstänkte att han helst av allt ville komma härifrån så fort som möjligt.
Det var ganska tomt i huset. En katt satt i en fåtölj och tvättade sig. Den struntade fullständigt i oss. Två killar kom gående i korridoren. De pratade med varandra. Men slutade när de fick syn på mig. Och gapade i stället. Jag såg i ögonvrån hur de såg efter mig och höll på att trilla över fåtöljen med katten. Den jamade.
”Såg du?” hörde jag den ena killen säga.
”Skojar du?” sa den andra.
Vi gick uppför en trappa. Längst bort i korridoren stannade Ola framför en dörr.
eva wikander, rektor stod det på en skylt. Ola knackade. Och dörren öppnades.
13
Det var ingen där, som om dörren gått upp av sig själv.
”Kliv in”, hörde jag någon som sa.
Ola gick först. Det var mörkt i rummet. Gardinerna var fördragna. Ett stort stearinljus i en jätteljusstake var tänt. Det var allt.
Så stod hon plötsligt framför oss, som om hon lämnat sitt gömställe i skuggorna. Ola hoppade till. Hennes hud lyste kritvit i mörkret. Hon hade mörkt hår.
”Ola Filipsson, förstår jag.”
Ola nickade.
”Och det här är alltså Pixi.”
Hon höll armarna längs sidorna.
”Välkommen till Skogsbingelskolan.”
Hon vände sig mot Ola.
”Du också.”
Det lät inte som om hon menade det. Hon vände sig mot mig igen.
”Jag är Eva, rektor på skolan. Det ska bli trevligt att lära känna dig, Pixi.”
Hennes röst var aningen varmare nu.
”Vi har ett ledigt rum i B-huset.”
Eva tittade på mig igen. Länge, som om hon funderade på något.
”Egentligen skulle du kanske bo i A-huset. Men jag tror
14
inte det skulle göra någon skillnad. Inte om det jag hört om dig stämmer.”
Hon vände sig mot Ola.
”Vi gör några tester imorgon. I gymnastiksalen.”
Ola nickade.
”Ja, då ska jag väl bege mig hemåt”, sa han. ”Det är ju en bit att köra.”
Ola höll fram handen mot Eva. Hon tittade på den i ett par sekunder innan hon tog den. Hon släppte nästan genast.
”Klarar du dig, Pixi? Jag hör av mig.”
Han kramade om mig. Jag kramade inte tillbaka. Han log, lite osäkert, och gick mot dörren. Öppnade den och vände sig mot mig. Han höjde handen, som en hälsning. Han såg lättad ut.
Redan innan han stängt dörren hade jag vänt mig mot
Eva. Hon tittade på den stängda dörren en stund, sedan vände hon sig mot mig. Det var första gången hon log mot mig.
”Lilla vän, du måste ha varit med om mycket.”
Hon höll upp handen, som om hon skulle stryka mig över kinden, men drog i stället långsamt tillbaka den.
Hon gick fram till ett stort skrivbord och plockade upp något ur en låda.
Ett kors i en kedja. Det blänkte till i stearinljusets sken.
”Jag vet inte om du behöver det här, men ...”
15
Det dinglade i Evas hand. Jag tittade på det. Korset. Som på porten. Porten till himlen.
Jag skakade på huvudet.
”Jag förstår”, sa hon. ”Kom.”
Hon gick ut ur rummet före mig, jag följde efter. Till en matsal. Där var ingen annan.
”Vänta här”, sa hon och gick ut i köket.
Hon var snabbt tillbaka. Och höll fram en vitlök.
”Plocka loss några klyftor. Lägg dem i fickan. Det kommer att skydda dig.”
”Mot vadå?” frågade jag.
För ett kort ögonblick såg Eva förvånad ut. För att jag öppnat min mun? Det var förstås det första jag sagt till henne sedan jag kommit hit.
”Adam”, sa hon. ”Du kommer gå med honom. Han är vampyr. Och det är bäst att hålla honom ... lite på avstånd.”
Jag hade förstått att Skogsbingelskolan inte var vilken skola som helst. Att eleverna här var speciella. Men en vampyr? Jag tittade på Eva. Hon såg inte ut att skoja.
”Han kan bita dig.”
”Jag bryr mig inte.”
”Det tror jag nog att du gör, Pixi.”
Evas röst blev med ens väldigt hård.
”Du förstår, man kommer inte till himlen om en vampyr biter en.”
16
Jag stirrade på henne. Visste hon var jag varit? Hur kunde hon veta?
Jag tog emot vitlöken. Eva tittade ut genom fönstret.
”Mörkret faller. Jag ska visa dig var du ska bo någonstans.”
17
VÄLKOMMEN TILL MONSTERSKOLAN
Pixi har dött i en olycka och kommit till himlen. Men plötsligt sugs hon bort därifrån, återupplivad mot sin vilja. Hon skickas till en mystisk internatskola i skogen, där det står klart att allt är väldigt annorlunda mot förut. Den nya Pixi är inte bara superstark utan även vansinnigt vacker. Vad har hänt med henne? Och vem är tjejen som hindrar henne från att ta sig tillbaka till himlen?
Pixis bok utkom första gången 2013. Denna nyutgåva innehåller bonusmaterial: tre noveller och en dikt.
Sagt om Pixis bok:
”Piggt som kvicksilver.”
dagens nyheter
”När de sista orden klingar ut är det sorgligt, för som med alla goda berättelser vill man inte att de ska ta slut.”
jönköpings - posten
”In i det sista hålls läsaren på halster. En spännande och mörk berättelse med en hoppfull eftersmak.”
kristianstadsbladet