9789180504959

världens dramatiska historia

Olympiska spelen De första tusen åren

Allan Klynne

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Allan Klynne 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag, karta och illustration: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Panatheneisk prisamfora som visar ett långdistanslopp, Wikimedia Commons

Diskuskastaren av Myron, cirka 450 f.Kr., Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-495-9

De grekiska kransspelen Andra platser med berömda spel

Innehåll

Prolog

Alla tävlade nakna och bara fria grekiska män fick vara med. De olympiska spelen under antiken skilde sig markant från de OS nutidens människor är vana vid, men samtidigt verkar de också tidlöst bekanta. An­

ledningen är förstås att de moderna olympiska spelen hämtat inspiration från antikens tävlingar, och att lusten att tävla ligger djupt inbäddad i människans psyke.

Idrotten är kanske det mest levande arvet från antiken i dag; atlet, gymnastik och stadion är grekiska ord, och många människor utövar en sport som har sina rötter hos ”de gamla grekerna” i antikens Hellas. Sprint, långdistanslopp, diskus, brottning och längdhopp är bara några av de grenar som utövades redan för 2 500 år sedan. När hjärtat pumpar, svetten rinner och mjölksyran slår till upplever vi precis samma känslor som

antikens människor. Även grekerna skrev handböcker om träning och kost, och då liksom nu delade man upp de tävlande i vuxna och juniorer. Men det finns också stora skillnader i hur sport organiserades och praktiserades; vi vet inte ens hur en del grenar gick till i praktiken. Seglivade moderna uppfattningar om antikens förmodade ideal har dessutom förvrängt vår förståelse av idrottens roll under forntiden, något som påverkat synen på sport och sportutövningen i modern tid. Tanken att segrarna i Olympia bara tävlade om äran och uteslutande belönades med en krans av olivkvistar är en sådan missuppfattning.

Antikens olympiska spel sägs ha börjat 776 före Kristus och stängts ned 393 efter Kristus. Bägge årtalen har ifrågasatts av modern forskning, men faktum kvarstår att antikens olympiska spel pågick utan avbrott i nästan 1 200 år. Regelbundenheten ledde till att olympiaderna – det vill säga fyraårsperioden mellan två spel – kom att ligga till grund för den gemensamma grekiska tideräkningen. Man sade exempelvis att något hade hänt i den 72:a olympiadens tredje år, åtminstone om man var historiker och behövde tidsbestämma händelser i det förflutna. Det var praktiskt eftersom grekerna inte räknade tiden från ett tänkt år noll då gudarna skapade världen, utan hade mängder av inkompatibla eror eller kalendrar för i stort sett varje stad. I dag är det lättare eftersom vi kan fixera årtal på en tidsaxel

före och efter Kristi födelse. Den 72:a olympiadens tredje år motsvarar år 490 f.Kr. då atenarna besegrade den persiska invasionsstyrkan i slaget vid Marathon.

De olympiska spelen existerade heller inte i ett vakuum. Det fanns tre andra nästan lika högt respekterade panhellenska spel, det vill säga spel där alla greker kunde delta, som vart och ett hade sin typ av segerkrans. I Delfi var den gjord av lager, i Nemea av selleri och i Isthmia av pinjekvistar. Tillsammans utgjorde de här fyra så kallade Kransspelen den grekiska idrottsvärldens högsta liga. Med tiden blev spelen allt fler – under det romerska imperiets dagar arrangerades idrottsevenemang på hundratals platser i östra halvan av riket. Nya inskrifter med information om arrangörer, tävlande och prispengar i de här så kallade prisspelen dyker upp nästan vartenda år vid arkeologiska utgrävningar. Det är tack vare den kombinerade informationen från sådana fynd som luckorna i vår kunskap om antik idrott har kunnat fyllas i efter hand.

Grekerna tävlade inte bara i sport; de tävlade också i musik, sång, litteratur och konst. De grekiska dramerna som framfördes vid festspelen i Aten till guden Dionysos ära ingick i tävlingar där domare röstade fram de bästa tragedierna och komedierna. Till och med den grekiska arkitekturens utveckling kan förstås som resultat av en konstant tävlan mellan olika grekiska stadsstater. Det var som om grekerna hela tiden ville

bräcka varandra i jakten på att bli bäst. För att förklara det här ”grekiska undret” myntades på 1800­talet ett begrepp som på tyska heter das agonale Prinzip, på svenska kallat den agonala principen. Termen kommer av det grekiska ordet agon som betyder kamp eller tävling och mycket riktigt användes om de olympiska spelen – olympiakoi agones. Begreppet lanserades första gången 1840 av historikern Johann Heinrich Krause i en bok om antikens olympiska spel, men det var den inflytelserike konsthistorikern Jacob Burckhardt (1818–1897) som utvecklade idén att tävlingslusten inte bara hade gällt idrott utan på ett unikt sätt präglat den grekiska andan, eller mentaliteten som vi skulle säga i dag. Arkeologen Ernst Curtius (1814–1896), som var pådrivande för att Tyskland skulle inleda utgrävningar i Olympia (vilka han själv också kom att leda när de började 1875), argumenterade för att den agonala principen även präglat grekisk kultur och politik. Filosofen Friedrich Nietzsche (1844–1900) bidrog ytterligare till att idén blev känd som en kulturhistorisk sanning i bredare kretsar med sina hyllningar av antikens skapande urkraft och tankar om övermänniskan.

1800­talets inflytelserika kulturgiganter ansåg sålunda – med stöd av argument som passade deras egen tid – att antikens greker hade genomsyrats av en unik tävlingsanda där människan inte låg fjättrad vid en klippa likt Prometheus utan fått möjlighet att utveckla

sin fulla potential. De grekiska orden philotimia, ungefär att älska ära, och philonikia, älska att segra, visade tydligt på grekernas känsla för konkurrens och framåtanda. Homeros berättar i Iliaden hur Akilles av sin far fick rådet ”att vara alltid bland hjältarna främst och fördunkla dem alla”. Vid spelen i Olympia var det bara seger som räknades – något andra­ eller tredjepris delades aldrig ut. Under tävlingarna förekom bara rent spel (tänkte man sig på 1800­talet), och priset hade alltså varit en enkel krans. Det passade borgerlighetens bildningsideal med upplysta och strävsamma människor, och i förlängningen också den framväxande kapitalismen. Det gällde bara att se upp så att konkurrensen inte slog över i en vulgär jakt på priser, pengar och materiell vinning. Det var den här glorifierade bilden av antikens spel som inspirerade den franske baronen Pierre de Coubertin till att återuppliva de olympiska spelen 1896.

I dag är det inte många som skriver under på 1800­talets förskönande uppfattning om antik grekisk idrott. Den är ohistorisk, fördomsfull och enligt vissa rentav rasistisk. Samtidigt är det en typisk tendens i vår samtid att relativisera och förminska västerländsk kultur som ett påhitt av ”döda vita män”. Tanken att det inte finns några historiska sanningar har blivit vår tids överideologi. Ändå är det svårt att förneka det faktum att grekerna och inget annat folk skapade idrotten

som vi känner den, och att grekerna vidgade horisonten för vad människan kan åstadkomma på en mängd områden. Samtidigt är det förstås mycket som är bättre i dag. Ett Paralympics hade omöjligen kunnat arrangeras under antiken. Funktionsnedsatta – liksom slavar och utlänningar, det vill säga barbarer eller icke­greker – var förbjudna att ens träna idrott enligt lag.

De olympiska spelen som går av stapeln i Paris 2024 är de 33:e sommarspelen sedan nystarten 1896 (spelen 1916, 1940 och 1944 ställdes in på grund av världskrigen). Som idrottsevenemang har de alltså pågått i 128 år. Antikens olympiska spel pågick i 1 165 år. Det ger perspektiv på historien som den här boken handlar om.

Olympia, guldkrönta tävlingars moder

Antikens olympiska spel ägde inte rum på Olympen i norra Grekland, det drygt 3 000 meter höga berg där gudarna troddes hålla till. De ägde rum i Olympia, en helgedom i landskapet Elis i den stora halvön Peloponnesos nordvästra del. Platsen låg relativt isolerad i förhållande till övriga grekiska stadsstater, vilket var en fördel för spelens utveckling och höga anseende i en värld där städerna ofta låg i krig med varandra. Tack vare den ”olympiska freden” eller vapenvilan som varade under tävlingarna kunde både deltagare och åskådare ta sig dit under relativt trygga former.

Att resa till Olympia i dag är en emotionellt laddad upplevelse för många människor. Det är inte bara kunskapen om att man befinner sig på platsen för

idrottens vagga som gör besöket magiskt. Elis är för grekiska förhållanden ett ovanligt bördigt landskap som inte störs av modern tätbebyggelse i betong och stål. Resterna av de antika templen och byggnaderna verkar sova en törnrosasömn, i synnerhet på våren när judasträd och smultronträd blommar bland ruinerna i vackert röda nyanser. Vindens sus i olivträden, fåglarnas kvitter bland stenblocken, skuggorna som faller från kolonnerna – allt känns tidlöst och skänker en känsla av närkontakt med antiken.

Att den arkeologiska parken är ett resultat av 150 års mödosamma utgrävningar är kanske inte det första man som besökare reflekterar över. Olympias äldsta byggnad, det 50 meter långa Heratemplet från omkring 600 f.Kr. med sina korta och bastanta kolonner, ligger alldeles intill Herodes Atticus nymfeum, en romersk fontän från 100­talet e.Kr. För ett otränat öga kan lämningarna förefalla mer eller mindre lika gamla, fastän de alltså uppfördes med cirka 700 års mellanrum. Runtomkring syns rester av byggnader av olika slag: pelarhallar, mindre helgedomar och i mitten av alltihop det gigantiska Zeustemplet. Utanför det centrala området, som mäter ungefär 200 gånger 200 meter i fyrkant, ligger en kolonnomgärdad palaistra för brottning och boxning, ett avlångt gymnasion för träning i löpning, diskus och spjut, och så förstås stadion där tävlingarna under de olympiska spelen ägde rum.

Många lämningar är arkeologiskt sett sena: de flesta är från 300­talet f.Kr., och badhusen i utkanten av området uppfördes först under romersk kejsartid. Olympias i särklass största anläggning, hippodromen eller hästkapplöpningsbanan, som låg söder om stadion, har inte ens gått att bekräfta arkeologiskt. Vattenståndet i floden Alfeios, som flyter intill Olympia, var under medeltiden tidvis nästan 7 meter högre än under antiken och i dag, varför banan har spolats bort och täckts av ett flera meter tjockt lager med lera och jord. Vid tiden för de olympiska spelens början 776 f.Kr.

såg platsen naturligtvis helt annorlunda ut. Kulten av Zeus ägde rum utomhus i en lund med vilda olivträd, ett heligt område som kallades Altis. Den äldsta versionen av Olympiastadion sträckte sig vid den tiden kanske ända fram till gudens altare. Stadion vi ser i dag är resultatet av en stor omgestaltning av helgedomen på 300­talet f.Kr., då ingången till stadion flyttades 120 meter österut. De tidiga spåren efter såväl spelen som byggnaderna är därför mycket svåra att hitta. Att Zeustemplet inte uppfördes förrän vid mitten av 400­talet f.Kr. har av en del forskare tolkats som att templet till hans gemål Hera ursprungligen fungerade som ett gemensamt tempel åt både Zeus och Hera. Andra har spekulerat i möjligheten att spelen från början arrangerades för att ära en jordgudinna som var mycket äldre än Hera och de övriga olympiska gudarna. Den kom­

plicerade frågan om hur och varför spelen uppstod ska vi snart återkomma till.

Vad som däremot står klart är att spelen, när de väl fått rykte om sig bland grekerna, kom att fungera som drivkraft i utvecklingen av den grekiska kulturen. På 1800­talet talade man om den grekiska andan, på 1900­talet om den grekiska nationalismen – i dag säger vi hellre den grekiska identiteten. Olympia blev till en scen där greker kunde mötas inte bara för att idrotta utan också för att utbyta tankar och idéer om sig själva och världen. Från mitten av 700­talet f.Kr. och tvåhundra år framåt grundade de hundratals kolonier runt Medelhavet och Svarta havet, vilket gjorde att deltagarna i de olympiska spelen kunde komma resande från städer i nuvarande Italien, Libyen och Turkiet. Alla var förenade av ett gemensamt språk, en gemensam religion och ett gemensamt intresse för att tävla i idrott. Det stora genombrottet för de olympiska spelen kom i början 500­talet f.Kr., vilket framgår av de så kallade skattehusen som under resten av seklet uppfördes på en terrass mellan Heratemplet och stadion. De tempelliknande byggnaderna som hörde till kolonierna på Sicilien och andra avlägsna orter fylldes efter hand med skatter som städerna skänkt till Zeus i samband med högtiderna, eller som tack för att deras medborgare segrat i spelen.

Att segra i Olympia blev en hett eftertraktad ära, i

olympia, guldkrönta tävlingars moder

princip synonym med definitionen av en lyckad människa. Idealet arete, som kan översättas med dygd eller duglighet, förkroppsligades i idrottens fall av en olympisk segrare. Atleterna kunde få statyer resta över sig både i Olympia och i sina hemstäder, och den som hade råd kunde beställa segerdikter, så kallade epinikier (av ordet epik, berättande diktning, och nike som betyder seger) för att försäkra sig om evig berömmelse. Flera sådana dikter har bevarats till våra dagar, framför allt av Pindaros som levde på 400­talet f.Kr. och räknades som Greklands största skald. Rubriken i det här kapitlet är hämtad från hans åttonde olympiska ode, och den visar tydligt hur högt en seger i Olympia rankades.

De regelbundet återkommande spelen gav också filosofer och vetenskapsmän tillfälle att pröva sina idéer på den tillresta publiken eller presentera sina nya upptäckter. Politiker kunde föreläsa om vikten av endräkt, homonoia, i en värld präglad av grekiska inbördeskrig. Rent världsliga arrangemang som affärskontrakt och äktenskap kunde likaså upprättas mellan parter från den grekiska världens alla hörn. Men i grunden var spelen en religiös högtid, där idrotten länge fungerade som en inramning för kulten av Olympens härskare. Höjdpunkten var ett gigantiskt offer till Zeus då hundra oxar slaktades i gudens heliga lund. Olympiasegrarnas belöning var en krans av oliv­