9789180504638

sveriges dramatiska historia

Äventyraren Sven Hedin

Axel Odelberg

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Axel Odelberg 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag och karta: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Sven Hedin på kamel i Persien 1906, Sven Hedins stiftelse

Sven Hedin i Tibet 1901, kolorerad, Getty

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-463-8

Innehåll

Ürümqi

Från berömd till fördömd

Det var en stor händelse. Lotsbåten som la till vid Blasieholmen nedanför Grand Hotel en snöpudrad januaridag 1909. Utmed Stockholms stränder och kajer stod tätt packade folkmassor. I fartygets stäv, namnet Vega. Det var ingen tillfällighet. Namnet skulle föra tankarna till en kylig aprilkväll 29 år tidigare. Då hade Adolf Erik Nordenskiölds skepp Vega rundat Blockhusudden och ankrat på Strömmen nedanför kungliga slottet efter sin pionjärseglats genom Nordostpassagen.

Lotsbåten Vega hade inte varit i närheten av samma bedrift som Nordenskiölds Vega men dess främste passagerare hade gjort sig till Nordenskiölds like i djärva och heroiska bedrifter. Under de gångna 16 åren, med början 1893, hade passageraren genomfört tre långa strapatsrika forskningsfärder till Centralasiens öknar och berg. Han hade varit borta i åratal, frusit och

svettats, nästan törstat ihjäl, ställts öga mot öga med stråtrövare och tibetanska soldater, kartlagt väldiga okända områden, mätt djup och bottenprofil i fjärran sjöar i Pamir och Tibet, återupptäckt bortglömda städer och arkeologiska skatter i Xinjiangs öknar.

Oförtröttligt hade han suttit mellan kamelens pucklar, räknat steg för att fastställa avstånd, mätt solhöjd för att bestämma position, fotograferat och skissat landskapspanoramor för att förmedla vidsträckta områdens topografiska karaktär. Han var en äventyrare med vetenskapligt ärende. Han skulle kartlägga och beskriva jordens återstående ”vita fläckar”.

Det var en uppgift han gjort till sin då han 29 år tidigare, vid 15 års ålder, beskådat fyrverkerierna, spektaklet och hyllningarna när Nordenskiöld återvände med Vega till Stockholm. Så ville också han bli mottagen en gång, tänkte han. Nu, den 19 januari 1909, uppfylldes denna önskan. Med ett varggrin på läpparna lyfte den vid det här laget herostratiskt ryktbare mannen på sin höga hatt till hälsning mot de väldiga åskådarskaror som kommit för att se och hylla honom.

1800-talet var den framväxande nationalismens tidevarv. Gamla myter och mer eller mindre verkliga händelser i länders och regioners förflutna vävdes samman till nationella narrativ i syfte att generera tillhörighet, stolthet, sammanhållning och identitet med etniska förtecken. Det skedde runt om i Europa. I Sverige vävdes denna berättelse av vikingar och minnen

från fornstora dagar då ”hjältekungar” som Gustav II

Adolf, Karl X Gustav och Karl XII krigade mot habsburgare, danskar och ryssar och, som det heter i nationalhymnen, fick Sveriges namn att ärat flyga över jorden.

Men minnet av dessa fornstora dagar, då Östersjön var ett svenskt innanhav och det ännu bara var en mansålder sedan Finland gått förlorat gav fantomsmärtor. Då dök han upp, som ett nationens smärtstillande aspirinpiller, mannen i cylinderhatten på lotsbåtens kommandobrygga, äventyraren, upptäckaren och forskningsresenären Sven Hedin, vars bravader i fjärran öknar och bergskedjor återgav nationen en känsla av storhet.

Ibland, när han blickade ut över de centralasiatiska vidder där han tillbringade stora delar av sitt liv, kände han sig som en erövrare men av annat slag än Karl XII, som var hans främste historiske hjälte och inspiratör.

Sven Hedin erövrade inte land och riken med bajonett och kanoner, han gjorde det genom att utforska och rita kartor över trakter som aldrig tidigare kartlagts. Han fyllde igen världskartans återstående vita fläckar. Det var farliga, strapatsrika och fantasieggande äventyr som gav eko över hela världen och ansågs tjäna hans svenska fosterland.

Sven Hedin blev sin tids utan konkurrens mest berömde och hyllade svensk. Han var en estradör och överallt ville man ha honom som föreläsare. Böckerna han skrev om sina äventyr blev internationella kiosk-

vältare och han överöstes med hedersdoktorat, ordnar och förtjänstplaketter. Särskilt läst och hyllad blev han i Tyskland, där han hade fått stora delar av sin utbildning och tagit sin doktorsexamen. Sven Hedin var i likhet med större delen av den svenska samhällselit som han stammade ur, tyskvänlig. Där det svenska samhällets övre skikt tidigare blickat mot Paris vände de sig efter fransk-tyska kriget 1870–71 mot Berlin. Det skulle i Sven Hedins fall ta en ände med förskräckelse.

Bland alla bokläsare som fängslades av Sven Hedins reseskildringar från Asiens okända inre fanns i Österrike en gosse som hette Adolf Hitler. När denne några decennier senare, 1933, utnämndes till Tysklands rikskansler, mindes han sin ungdomsidol och uppvaktade honom med ett lyckönskningstelegram. Sven Hedin, som vid det tillfället befann sig i Peking, sög girigt i sig uppmärksamheten. Han var en fåfäng man och Hitler fortsatte att uppvakta honom. Sven Hedin, som inledningsvis varit mycket kritisk till naziregimen, smälte och blev med tiden den tyske diktatorns beundrare och proselyt. Det blev en kostsam allians för honom. Han gick från hyllad och berömd till dumpad och fördömd.

Äventyret lockar

En halvtimme innan midnatt den 18 februari 1865 gick stadsarkitekt Ludvig Hedin in genom porten till sitt hem vid hörnet av Kungsgatan och Drottninggatan i Stockholm. Han skyndade in till barnmorskan. Hade hans hustru Anna nedkommit ännu? Nej, men värkarna hade satt in och frampå småtimmarna den 19 februari var födslokampen över. Det blev en pojke.

Ludvig Hedin och Anna Berlin hade gift sig 1862. Äktenskapet var harmoniskt. De hade redan en dotter. Det barn som nu låg i Anna Hedins famn var deras andra. Ludvig Hedin noterade i dagboken: ”kl ¼ 2 på natten föddes vår son Swen Anders. Gud låte honom bliva en bra karl.”

Ludvig Hedin blev mer än bönhörd. Lille Sven Anders skulle bli en av alla tiders mest framstående, dekorerade och berömda svenskar. Under flera årtionden

gick det nästan inte en dag utan att hans namn förekom i åtminstone någon tidning i världen. Allt han gjorde blev monumentalt – till slut även missgreppen.

I den kombination av roller som han gjorde till sina; äventyrarens, upptäckarens, vetenskapsmannens, författarens och estradörens, förblir han svåröverträffad.

Sven blev krönet på släkten Hedins bana, mer framstående än någon av förfäderna, men också släktgrenens slutpunkt. Varken han eller hans yngre bror Carl fick några barn. Det gjorde för övrigt inte heller mer än en enda av hans fem systrar. Ludvig Hedin tyckte inte att de män hans döttrar fann var goda nog.

Släkten Hedin har spårats tillbaka till 1600-talet och Hidingsta socken i Närke. Sockennamnet är upphovet till släktnamnet Hedin. Sven är ett återkommande namn i släkten. Svens farfar var kansliråd och hette Sven liksom farfarsfar, som var elev hos Carl von Linné, livmedikus hos Gustav III och författare till flera böcker.

Sven Hedins mor, Anna, hade judiskt påbrå och talade alltid väl om judarna. Sven Hedins motståndare och kritiker brukade senare utnyttja hans judiska arv för att förlöjliga honom och minska hans trovärdighet som debattör. Han reagerade både med att påpeka att han till femton sextondelar var german och genom att stolt framhäva sin judiska bakgrund. I kulturell bemärkelse fanns dock inte tillstymmelsen till något judiskt i familjen. Hedinarna var en högborgerlig Stockholms-

familj som firade jul, var opolitiskt konservativ och oreflekterat kristen. Högst på värdeskalan stod Gud, kungen och fosterlandet samt hårt och plikttroget arbete.

Familjesammanhållningen var tät. Varje söndag kom Svens fyra farbröder Calle, Svante, Henrik och Appe på middag. De hyllade gustavianska kavaljers- och artighetsideal, älskade poesi och teater och var kvicka och spirituella. Sven tog djupa intryck av sina farbröder, i synnerhet farbror Svante. Han (som också hette Sven Anders) var känd komediskådespelare. Privat var han en utåtriktad festprisse som spred trevnad omkring sig och satte guldkant på julfirandet i det hedinska hemmet.

När en av Svens systrar fick mässlingen flyttade han tillfälligt till Svante för att undvika smitta. På kvällarna, då Svante var på teatern, botaniserade Sven i hans stora garderob. Där fanns mängder av fascinerande prylar. Många av föremålen hade Svante fått i present av pigtjusarkungen Karl XV. Farbrodern ingick i den pilske monarkens närmaste vänkrets. Kron-Kalle, som kungen kallades, befolkade därmed också Sven Hedins barndomsvärld.

Som pojke levde Sven Hedin i en romantisk hjältevärld befolkad av romanfigurer som Skinnstrumpa, Uncas, Phileas Fogg och kapten Nemo, samt levande hjältar som Livingstone, Stanley och Nordenskiöld. Vid tolv års ålder hade han stakat ut sin framtid. Han

skulle bli upptäckare och hjälte som de. Sven hade konstnärlig och litterär begåvning i blodet och började tidigt rita och skriva. Han författade melodramatiska sagor om ädelmod och hjältedåd och illustrerade dem med egna teckningar.

Efter den oförglömliga afton 1885 då femtonåringen Sven Hedin såg Vega ankra på Strömmen inriktade han alltmer av sin kreativa talang mot att teckna polarexpeditioner och rita kartor. Han blev snart besatt av kartritandet och startade ett mastodontprojekt som tog honom två år att avsluta: en världsatlas i sex band.

Samtidigt var han inte särskilt framstående i skolan. Han tvingades gå om ett år och fick slätstrukna betyg i studentexamen 1885: Godkänt, men inte mer i bland annat geografi, tyska, engelska och latin – vilket förbluffar med tanke på hans senare karriär som upptäckare och språkgeni.

Som nittonåring fick han beställning på en jättekarta över den ryske upptäckaren Nikolaj Przjevalskijs forskningsresor genom Centralasien. Beställare var en god vän till pappa Ludvig som skulle hålla föredrag om Przjevalskij i samband med att ryssen fick Vegamedaljen. Utmärkelsen, som hade instiftats efter Nordenskiölds färd genom Nordostpassagen, var ett slags upptäckternas nobelpris. Det delades ut av Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi. Året innan hade Henry Stanley fått medaljen.

Kartan täckte en hel vägg i Läkaresällskapets sal där

föreläsningen skulle hållas. I publiken fanns en rad namnkunniga personer, bland andra Nordenskiöld själv. Efter föredraget gick han fram och skakade hand med Sven och berömde kartan. Sven svävade hem som på moln.

Ännu vid 20 års ålder hade han aldrig färdats längre än till Ljusterö i Stockholms skärgård. Men våren 1885, strax innan han skulle ta studenten, ställde rektorn på Beskowska skolan honom en överrumplande fråga: ”Vill Hedin resa ner till Baku vid Kaspiska havet?”

Det hade inte tagit Sven många sekunder att svara ja till erbjudandet att bli informator åt sonen till en ingenjör Sandgren vid familjen Nobels oljefält i Baku. Läraryrket var inget han drömde om, men han visste att gripa ett tillfälle i flykten. Tanken på att få resa till tröskeln mot Asien var oemotståndlig. Nordpolen utgjorde visserligen det primära målet för hans upptäckarambitioner men även Persien hade satt hans pojkfantasier i rörelse. Dit tänkte han fortsätta när han var färdig som informator.

Den 15 augusti stod klanen Hedin samlad på Skeppsbron för att vinka av Sven, som strax skulle borda ångaren Uleåborg med destination Sankt Petersburg. Som resesällskap hade han sin blivande elev, Erhard Sandgren, dennes mor och yngre bror. Från Sankt

Petersburg reste de med tåg via Moskva till Vladikavkaz, en resa på fyra dygn över södra Rysslands ändlösa slätter. Därefter for de i ett dygn med häst och vagn genom Kaukasus till Tbilisi i Georgien, och sedan med tåg till Baku. Resan från Stockholm tog tolv dagar. Med Persien hägrande började Sven studera ryska, azerisk turkiska och persiska. Nyfiken gav han sig ut på upptäcktsfärder i omgivningarna. Att rida runt, se sig omkring och teckna av lokalbefolkningen var en favoritsysselsättning.

En dag kom Ludvig Nobel resande från Sankt Petersburg för att inspektera anläggningarna. Sven var förberedd. På försommaren 1885, några veckor efter studentexamen, hade han läst i tidningen att Ludvig Nobel var på kort besök i Stockholm. Eftersom han i Ludvig Nobel såg en möjlig mecenat, som i framtiden kunde tänkas landa en påse sponsorpengar framför hans fötter, hade han bestämt sig för att gripa tillfället att träffa honom. Med en uppseendeväckande oblyghet, eller förmåga att övervinna blygheten, hade Sven gått till Grand där Nobel bodde och bett om att få träffa honom. Nobel tog emot i sin svit, men mottagandet var svalt. Sven hade beslutat sig för den inställsamma linjen: ”Jag vill egentligen ingenting men jag reser till Baku i augusti för att bli informator åt sonen till en av era ingenjörer och då vore det en ära för mig att ha träffat er, som har skapat hela den storartade industrin kring Baku.”

Smickret och den avväpnande öppenheten gick

hem. Ludvig Nobel bjöd honom att komma hem till sin bror Robert Nobel senare på kvällen. Då Sven visades in i salongen hos Robert lade Ludvig Nobel en hand på hans axel, vände sig mot sin bror och sa: ”Så här ska en svensk student se ut!”

Ludvig Nobels ankomst till oljefälten utlöste stor uppståndelse. Han bjöds på lunch i ingenjör Sandgrens villa innan han skulle ut och inspektera sina oljekällor. Bröderna Nobel ägde 75 av traktens 370 borrhål. Det var de som hade gjort industri av Bakus oljeutvinning.

Tidigare hade det varit enklare och billigare att köpa olja från Amerika.

Nu betalade sig Svens besök hos Nobel på Grand. Nobel bjöd honom att ta plats i sin lyxiga hästdroska.

Sven hade fått den omätligt rike mannen alldeles för sig själv. Han föreställde sig att Gud trätt in i handlingen och lagt saker till rätta för att han ostört skulle kunna berätta för den store oljemagnaten om sin kommande resa till Persien. Utförligt lade han ut texten om Esfahans moskéer, Persepolis ruiner, Basras dadelpalmer och Bagdads fornminnesmärken, i förhoppningen att oljemagnaten skulle plocka fram plånboken och offra ett uns av sina rikedomar på den fattige studentens reseäventyr. Men Ludvig Nobel lyssnade bara förstrött. ”Lycka till! Kom upp till mig i Sankt Petersburg efter hemkomsten och berätta om era öden”, sa han när de skildes åt.

I början av april 1866 var det examensdags för