9789180504980

världens dramatiska historia

Osmanska riket

Dick Harrison

HISTORISKA MEDIA

Samtliga bilder i inlagan är hämtade från

Wikimedia Commons.

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Dick Harrison 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag och kartor: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Nya moskén och hamnen i Istanbul, oljemålning av Jean-Baptise Hilair (1753–1822),

Wikimedia Commons

Porträtt av sultan Mehmed II, detalj från oljemålning av Gentile Bellini (1429–1507), Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-498-0

Innehåll

Drömmen

Det var en gång en dervischledare vid namn schejk Edebali, som hade en vacker dotter. Den unge emiren Osman, en dådkraftig krigsherre i nordvästra Mindre Asien som var uppfylld av vördnad för den helige mannen, beundrade kvinnans skönhet och önskade gifta sig med henne. Under ett besök i den tilltänkte svärfaderns hem hade Osman en besynnerlig dröm, som han redogjorde för när han vaknat. Osman hade sett månen resa sig från schejkens bröst och sjunka ned i hans eget. Därefter hade ett träd vuxit upp från Osmans navel, och det hade blivit så stort att dess grenar och lövverk hade beskuggat hela världen med alla dess berg. Från bergen hade floder forsat fram, vilka utmynnade i trädgårdar och fontäner. När Edebali lyssnat färdigt och begrundat drömmen förklarade han för emiren att denne var

förutbestämd att vinna stor ära i islams namn, varpå han gav sitt beredvilliga godkännande till bröllopet.

Berättelsen om Osmans dröm är känd från sent 1400-tal, vilket är två sekler för sent för att en källkritisk historiker skall tillmäta den något större sanningsvärde. Desto intressantare är historien om det sätt på vilket den har brukats i historieskrivningen. För Osmans ättlingar blev drömberättelsen en gudomlig grundarmyt, en profetia som förklarade att Herren hade skänkt familjen makt över jorden och att det var upp till ättens ledare att bringa lycka och välgång till undersåtarna.

Osman lär också ha fått ett symboliskt viktigt svärd som gåva av schejk Edebali. Till minne av detta, och för att bekräfta att dynastigrundarens avkomlingar först och främst var krigsledare med en mission att fylla med vapnens hjälp, överlämnades ”Osmans svärd” under rituella former till samtliga osmanska härskare från 1420-talet till den 4 juli 1918, då den siste sultanen Mehmed VI:s kröningsceremoni filmades. Svärdet förvaras idag i Topkapı-palatsets skattkammare.

Osmans dröm och Osmans svärd har i århundraden varit symboler för Osmanska riket, en av de mest långlivade och inflytelserika av Gamla världens stormak-

ter. För europeiska diplomater, särskilt från och med 1700-talet, var imperiet och dess regim också kända under beteckningen Höga porten, eller bara Porten, efter den magnifika port som ledde till storvesirens ämbetslokaler i Topkapı-palatset i Konstantinopel.

Mottagandet i Porten utgjorde en mytomspunnen ceremoni som bidrog till att ge Osmanska riket en strålglans med få paralleller i det tidigmoderna Europa.

Här möttes saga och sanning, ödesmättad fiktion och kallhamrad realpolitik. Här fanns ett övermått av makt och förtryck, men också lyx, förfining och rikedom.

En kortare utläggning om rikets namn är på sin plats, eftersom detta ofta vållar spörsmål. Den vanligaste frågan är huruvida man bör säga Osmanska riket eller Ottomanska riket. Varianter av den senare termen är standard på många språk, exempelvis engelska, franska och spanska, där man talar om the Ottoman Empire, l’Empire ottoman och Imperio otomano. På tyska skriver man däremot Osmanisches Reich, och turkarna

själva skriver Osmanlı İmparatorluğu. Det näst vanligaste spörsmålet är varför vi överhuvudtaget utgår från en dynastibenämning och inte rätt och slätt kallar imperiet Turkiet eller Türkiye. Det styrdes ju av turkar, och dagens Turkiet är i grund och botten samma stat, åtminstone i egenskap av republikansk efterträdare i det geografiska område som återstod efter första världskrigets territoriella förluster.

Den första frågan är lättast att besvara. Orden osman och ottoman kan härledas ur olika sätt att stava dynastigrundarens namn: det turkiska Osman, av det arabiska Uthman. De lärda har tvistat åtskilligt om namnets ursprung, eftersom det är arabiskt trots att släktens 1200- och 1300-talsledare var turkar som med stor sannolikhet inte kunde tala arabiska. I de äldsta bysantinska källorna, som tillkom i början av 1300-talet, stavas dynastigrundarens namn Atouman och Atman. Det är alltså fullt möjligt, till och med sannolikt, att personen ifråga inledningsvis kallade sig Ataman och senare bytte till det arabiska – och mer prestigefyllda – Uthman. Den marockanske 1300-talsresenären och författaren Ibn Battuta, som var verksam under nästföljande härskargeneration, hänvisar till honom som Uthmancik, vilket torde uttydas som ”Uthman den lille”, antagligen för att relatera honom till den store 600-talskalifen med samma namn. Om vi skall vara hyperkorrekta bör vi alltså kalla imperiet ”uthmanska riket” eller ”othmanska riket”, men eftersom thm-kombinationsljudet är besvärligt för västerländska tungomål har vi rationaliserat det till antingen tt-ljud eller s-ljud.

Den andra frågan är viktigare. Dagens turkiska stat heter ju inte Osmaniet. Varför kan vi inte kalla även föregående seklers stormakt Turkiet? Inom vissa politiska läger i nutidens republik finns det en stark och uttalad vilja att knyta an till de osmanska imperietradi-

tionerna, vilket gör frågan dagsaktuell. Dessutom hänvisade föregående seklers européer ofta till Osmanska riket och dess invånare med turktermer – således kallades sultanen ofta ”Storturken”, och när hans arméer var på marsch spred sig ”turkfaran” över Europa.

Svaret är: därför att imperiet inte var turkiskt. Det var osmanskt. Termerna är inte synonyma. De turkiska krigar- och stamtraditionerna utgjorde förvisso en av de starka pelare på vilket imperiet vilade, men ingen sultan på 1400-, 1500-, 1600- och 1700-talen upplevde vad vi skulle beteckna som en turkisk nationalkänsla.

Sultanerna var osmaner. Osmanerna utgjorde en etniskt heterogen samling män och kvinnor som hade anammat islam och talade osmanli (turkiska Osmanlı Türkçesi), ett blandspråk med inslag av turkiska, arabiska, persiska och lite grekiska. Majoriteten av imperiets turkiska invånare förstod inte detta tungomål utan talade en föregångare till dagens turkiska som ibland brukar betecknas som kaba Türkçe (vilket kan översättas ”folkturkiska” eller ”vulgärturkiska”). Flertalet osmaner skilde sig dessutom både juridiskt och etniskt från vanliga turkar. Många av dem var ofria, låt vara mäktiga ofria. De var inte sällan förstagenerations-muslimer av enkelt bondeursprung, och de förblev ofta slavar eller slavinnor livet ut. De befordrades inom systemet på meritokratiska grunder och giftes bort med andra osmaner.

Det är alltså detta dynastiska härskarfolks förflutna, och inte de nutida turkarnas historia, som utgör fokus i den här boken. Det är deras imperium som utgör berättelsens nav. Likväl är det nödvändigt med en inledande redogörelse för de turkiska stammarnas tidiga historia och successiva utbredning västerut. Utan denna månghundraåriga folkförflyttning från Centralasiens inland till Egeiska havets kuster hade den osmanska maktutvecklingen aldrig kunnat äga rum.

Från Centralasien

Den turkiska maktutvecklingen inleddes i mitten av 500-talet, men inte i dagens Turkiet utan på stäpperna långt i öster. De turkiska folk och dynastier som långt senare skulle skapa stora riken i väster härstammade från den euroasiatiska kontinentens inland, fjärran från Bosporen och Medelhavet.

Inledningsvis, från 550-talet till 740-talet, organiserades turkarnas välden i storriken som bredde ut sig över stäppen från gränsen till Kina i öster och gränsen till Iran i väster, inte sällan med Orkhondalen i dagens Mongoliet som centrum. Inre splittring mellan västoch östturkar samt militärt tryck från den mäktiga kinesiska Tangdynastin bidrog dock till att försvaga stäppimperierna. Det sista turkiska imperiet i Centralasien, uighurernas stamkonfederation, som for-

merades omkring 745, allierade sig istället med Kina: uighurerna födde upp hästar åt kineserna, vilka gav siden och andra varor i retur. Sidenet exporterades västerut längs karavanlederna – de som senare skulle bli kända som Sidenvägen, och som uighurerna strävade efter att behärska.

Epoken avslutades omkring 840, när ett turkfolk vid övre Jenisej, kirgizerna, krossade det uighuriska imperiet. Uighurerna omgrupperade sig i sydvästlig riktning, från området söder om Bajkalsjön till området kring Turfanoasen, där de byggde upp ett permanent välde över oaserna längs karavanleden. I nuvarande Xinjiang blomstrade därefter uighurriket med Kucha som huvudstad ända till 1200-talet. För övriga turkfolk medförde dock 800-talet begynnelsen på en ännu större maktutveckling: vägen öppnades för storskalig emigration åt väster.

Historien började med en arméreform i det islamiska kalifatet, där den regerande abbasidiska dynastin – som härskade över ett gigantiskt område från Nordafrika till Afghanistan – beslöt sig för att befästa makten mot emirer och schejker genom att bygga upp en ny elitarmé. Idén gick ut på att köpa unga turkiska slavpojkar från Centralasien, vilka sattes i hårdträning och drillades till att bli både skickliga soldater och strikt lojala mot kalifen. Eftersom slavarmén bokstavligt talat ägdes av kalifen skulle den, hoppades man, bli en god bundsför-

vant i händelse av inre oroligheter. Att abbasidkaliferna valde att köpa turkar berodde på att dessa hade gott anseende som uthålliga och dugliga stridsmän. Ingen arab kunde spränga fram till häst och avfyra pilar med samma träffsäkerhet som turkarna. Dessutom var turkarna främlingar som var okunniga om kultur, ekonomi och samhälle i Främre Orienten. De saknade släktrötter och vänskapsband till besuttna eliter inom kalifatets ram, vilket fick dem att prioritera banden till kalifen i större utsträckning än perser eller araber skulle ha gjort.

Den kalif som satte i system att bygga upp en slavarmé, al-Mutasim, regerade mellan 833 och 842. Under denna tid skapades en stor och imponerande väpnad styrka av idel turkiskspråkiga slavar. Även flertalet officerare hade ofri status, och endast de högre befälhavarna kunde räkna med att bli frigivna. Kalif al-Mutasim införskaffade också många slavinnor och skänkte dem som fruar till slavsoldaterna. Han lät sina tiotusentals ofria bo i den nybyggda staden Samarra norr om Bagdad, vars bebyggelse karaktäriserades av rader på rader av soldatbaracker. Även kalifens residens förlades till Samarra, som därmed upphöjdes till centrum för den islamiska världen.

För al-Mutasims personliga regim var utan tvekan arméreformen av godo. Kalifen stärktes i förhållande till både provinsernas emirer och de mäktiga familjerna i Bagdad. Men det dröjde inte länge förrän det visa-

de sig att experimentet utgjorde en veritabel draksådd. Smärre grupper av slavsoldater, till exempel livvaktstyrkor, var måhända lätta att kontrollera för kalifen och hans hov. Med en stor armé, sammansvetsad av gruppsolidaritet och blod, underställd ambitiösa turkiska officerare, var det annorlunda. Slavarmén blev en stat i staten och kalifens makt urholkades till slavarnas förmån. Detta blev uppenbart i samband med valet av al-Mutawakkil till kalif år 847. Turkarnas ledare hade mycket att säga till om i samband med kalifvalet, och de såg det som en självklarhet att även fortsättningsvis få utöva inflytande över regimen. Kalif al-Mutawakkil motsatte sig detta med kraft. Historien tog en ände med förskräckelse när al-Mutawakkil på natten mellan den 10 och 11 december 861 mördades av sina egna turkiska officerare. Därefter kollapsade abbasidkalifatet i kupper och inbördeskrig. Under nio år hyllades och störtades kaliferna i tät följd av turkarna. Samtidigt utbröt revolter i provinserna, och södra Irak förhärjades av ett slavuppror. I början av 900-talet lyckades förvisso kalifatets civila förvaltning temporärt återställa kontrollen, men den negativa utvecklingen gick inte att hejda. De första generationerna av turkiska slavsoldater följdes av flera, lika ärelystna som föregångarna. I mitten av 930-talet hade abbasidkalifen förlorat all faktisk makt över kalifatet och övergått till att vara en symbol för en riksenhet som endast existerade i teorin.

Händelseutvecklingen i dagens Irak följdes av liknande scenarier i många muslimska länder. Många arabiska och persiska härskare sökte stärka sina dynastier genom att bygga upp ofria turkiska arméer. Slavsoldaterna – som blev kända som mamluker (”ägda”) – blev en permanent företeelse i den islamiska kultursfären.

Ett av de största offren för den obetänksamma rekryteringspolitiken var samanidernas dynasti i Buchara, som på 900-talet dominerade västra Centralasien och östra Iran. Omkring år 1000 kollapsade dynastin under trycket från de egna turkiska mamlukerna och fria turkiska krigare i norr, karakhanider. De upproriska mamlukerna grundade en turkisk stormakt med centrum i Afghanistan, ghaznavidernas dynasti, som på 1020- och 1030-talen utsträckte sitt välde västerut i Iran och österut i Indien. På 1040-talet överflyglades ghaznaviderna i sin tur av en annan turkisk släktgruppering från Centralasien, seljuqerna. Ghaznavidväldet reducerades till en regional maktfaktor i östra Afghanistan och nordvästra Indien, medan seljuqerna expanderade långt västerut. År 1071 tillfogade seljuqerna det bysantinska riket ett förintande nederlag i slaget vid Manzikert, varpå de erövrade en stor del av Mindre Asien.

Inte heller seljuqimperiet bestod. Splittringstendenserna var synliga redan i slutet av 1000-talet, och på 1100-talet upplöstes seljuqernas välde i småriken som

fick lämna plats för nya kortlivade turkiska imperier. Ett av de största hade sin bas i Khwarezm, regionen vid floden Amu-Darjas utlopp i Aralsjön, vars härskare skapade en stormakt i början av 1200-talet. Khwarezms uppsving sammanföll dessvärre med att Djingis khan enade Centralasien till ett aggressivt mongolimperium, och 1219 ryckte han vidare in på muslimskt område. Khwarezm tillintetgjordes, varvid många turkiska grupperingar flydde västerut för att undkomma mongolerna. Djingis khans ättlingar följde upp segern med att år 1256 inleda en systematisk erövring av den islamiska världen. Turkar, perser och araber tvingades erkänna mongolernas överhöghet, och under decennierna kring 1300 behärskades stora delar av Främre Orienten av de regionala mongolledarna, ilkhanerna i Iran.

Det för vårt vidkommande intressantaste turkiska väldet vid denna tid var sultanatet Rum, med Konya som huvudstad. I ett tidigt skede bröt det sig loss från seljuqimperiet och lade på 1100- och 1200-talen under sig en stor del av Mindre Asiens inland. Att det kallades Rum berodde på att det låg på gammalt romerskt, det vill säga bysantinskt, område. I mitten av 1200-talet måste sultanerna erkänna ilkhanernas överhöghet, varefter deras rike splittrades i flera mindre turkiska furstendömen; ett sådant smårike brukar i historisk litteratur hänvisas till som ett beylik. Mindre Asien

sönderföll alltså i vad som kan liknas vid en politisk mosaik av stridbara, sinsemellan fientliga, turkiska familjevälden.

Under decennierna kring år 1300 fanns det således gott om muslimska furstendömen i vad som idag är Turkiet. I allt väsentligt var de självständiga, låt vara att de i teorin kunde erkänna Rum-sultanernas och ilkhanernas överhöghet. Här fanns exempelvis germiyanidernas välde, som dominerade ett betydande område i västra Mindre Asiens inland, karasidernas beylik, som utbredde sig i det antika Mysien och hade kust mot Medelhavet, och aydinidernas furstendöme i sydväst. Alla dessa riken skulle i sinom tid få lämna plats för ett annat beylik, beläget alldeles vid gränsen mot det bysantinska riket, och som från denna blygsamma begynnelse skulle utvecklas till ett av jordens största imperier.

En beylik blir en stormakt

Allt tycks ha börjat med Ertuğrul, även känd som Ertuğrul Gazi – termen gazi var en hederstitel som brukades om framstående förkämpar för islam. Tyvärr är våra kunskaper om honom nästan obefintliga.

Att Ertuğrul har funnits bevisas av att sonen Osman nämner honom (i hans egenskap av far) på sina mynt, men bortsett från det har vi endast långt senare nedtecknade traditioner att utgå från, och de dignar under osannolika påståenden och myter. Eftersom senare generationer ville hölja den osmanska ätten i ära broderades traditionerna om dess äldsta hävder ut betydligt och knöt an till såväl de gamla seljuqerna som till andra prominenta gestalter i äldre tid, hela vägen tillbaka till Noa i Gamla testamentet. Enligt en sådan tradition var Ertuğrul son till en man vid namn Süleyman Shah,

ledare för den oghuz-turkiska Kayı-stammen. Påståendet kan inte beläggas i trovärdiga källor, och skeptiska historiker och genealoger har sedan 1400-talet hävdat alternativa härkomstlinjer, till exempel att Ertuğrul var son till en viss Gündüz Alp. Enligt en annan tradition – lika omöjlig att leda i bevisning – kom familjen från Centralasien, driven västerut på flykt undan mongolerna. Efter faderns död skall Ertuğrul ha anslutit sig till sultanatet Rum och utsetts till guvernör över den västliga gränsbyn Söğüt, det gamla grekiska Thebasion, som han själv hade erövrat från bysantinarna.

Ertuğrul har alltså existerat, men i övrigt svävar både han och hans förmodade erövringar och bragder i gråzonen mellan fakta och fiktion. Med Ertuğruls son Osman, imperiets grundare och mannen efter vilken dynastin är uppkallad, står vi på fastare mark. Visserligen är de konkreta uppgifterna om hans verksamhet sparsamma, men det har aldrig rått tvivel om hans historicitet.

Osman efterträdde fadern som emir i början av 1280-talet och ägnade sig under de påföljande decennierna åt småskalig krigföring i gränslandet. Om Osman hade en övergripande strategi förefaller den ha gått ut på att strida mot kristna snarare än mot muslimer, antagligen eftersom han bedömde kejsaren i Konstantinopel och hans vasaller som svagare motståndare än de turkiska grannemirerna. En faktor som inte får un-