SONYA HARTNETT GULDGOSSAR sonya hartnett Guldgossar
Atrium
SONYA HARTNETT GULDGOSSAR ÖVERSÄTTNING HELENA RIDELBERG
Atrium
www.atriumforlag.se originalets titel Golden Boys copyright © Sonya Hartnett All rights reserved översättning © Helena Ridelberg By arrangement with Penguin Books Australia and Ia Atterholm Agency. Första svenska utgåvan av Atrium Förlag, Umeå, 2016 omslagsformgivning © Candlewick Press and Jenny Berggren, 2016 omslagsbild © Candlewick Press, 2016 Tryckt av Bulls Graphics AB, Halmstad, 2016 isbn 978-91-86095-65-9 Denna bok är tryckt på miljömärkt papper.
Till mina egna systrar och brรถder
När det gäller deras pappa finns det alltid en hake – den sanningen räcker för att Colt ska backa ett steg. Det finns alltid någon smärre grymhet, ett obehaglig litet prov man måste klara innan det som är bra kan ta sin början: här är en present, men först måste ni gissa färgen på den. Colt vill instinktivt varna sin bror – Gör det inte, Bastian – som för ett stup eller ett sumpigt slukhål, men om han gör det riskerar han att bli övergiven, ensam som någon som har fallit överbord om natten och nu ser en båt full av festprissar stäva vidare. Bastian kommer att vilja delta i leken. Med rösten fylld av återhållen förfäran kommer deras mamma att säga: ”Det är bara på skoj.” Som den äldste får han gissa först, så han gissar: ”Blå.” Deras pappa skakar lyckligt på huvudet. ”Nix! Bas?” Bastian har lätt för att bli fågelaktig, hela hans värld är som ett sådant där dockkök av plast där flickor gör te av 7
blomblad och vatten. Han gissar: ”Gul?” som om det vore fullt möjligt att deras pappa skulle ta med sig en gul cykel hem till sina två pojkar. ”Nix igen!” Deras pappa blir snarare upprymd än paff av försöket. ”Colt?” Colt tycker redan att det känns som om färgerna har tagit slut. ”Grön?” ”Inte grön. Din tur att gissa, Bas.” Colt släpper ner axlarna. Han ser på sin mamma, som dröjer sig kvar vid den skinnklädda vilstolen där deras pappa skulle ha suttit om han inte hade stått vid öppna spisen och lett den här leken. Hon har förkläde på sig, som en mamma i en teveserie, men ser inte på Colt trots att hon säkert känner hans stirrande blick, den som är blytung till och med för att komma från honom. Och som det klara klingandet från en klocka infinner det sig igen, det kusliga ögonblick när en sanning frigör sig ur det gröna dunklet och träder fram i solljuset: hon kommer att ignorera Colt i resten av hans liv om valet står mellan hennes make och hennes son. Hans mamma kommer att klamra sig hårt fast vid båtens reling. Bastian säger: ”Fläckig?” och Colt stirrar omtumlad ner på sina fötter. Han undrar om det är så här det är att växa upp – den här försvinnande tilliten, isoleringen. Han är bara tolv, men han är inte rädd. Han är gammal nog. Han ser på sin bror, skrattar stelt. ”Fläckig? Bas.” 8
Bastian vänder upp ansiktet. ”Varför inte?” ”Har du någonsin sett en fläckig cykel?” ”Jag menar alla möjliga färger …” Colt skakar på huvudet: hans bror kan vara helt otrolig. ”Den är inte fläckig.” ”Vem vet?” utbrister deras pappa så att båda ryggar tillbaka. ”Vem vet vad som är möjligt? Men den är inte fläckig. Din tur, Colt.” Colt söker efter färger – han kan inte komma på några de inte redan har föreslagit och känner en indignation som, om den hade haft en färg, skulle ha varit vattnigt scharlakansröd. ”Jag vet inte. Jag ger upp.” ”Om du ger upp kanske ni inte får cykeln …” ”Ge inte upp, Colly!” Bastian studsar upp och ner på tårna. Colt drar efter andan. Han har lust att skrika åt sin pappa att han struntar i det, att ingen cykel är värd den här förödmjukelsen, att han inte är någon medgörlig marionett. Hans mamma har vänt sig mot honom, hennes blick sträcker sig över vattnet och manar honom att gissa igen: han sväljer, som om hennes vägran att dela eller ens kännas vid hans skymf var iskall luft och saltvatten. Det spelar ingen roll, vill han ropa. Jag kan vara ensam. Än är han inte så modig, men det kommer han att bli. ”Svart?” ”Inte svart. Bastian?” ”Å, jag vet, pappa! Lila?” 9
”Lila är det inte. Colt?” ”Röd”, fräser Colt. ”Inte röd. Det är svårt! Din tur, Bas.” ”Är den brun?” frågar pojken. ”Ledsen, Bas, inte brun. Colt?” Det här kan inte pågå hela kvällen, men risken finns. Det har blivit dags att dra en kniv igenom alltihop. Colt borrar ner tårna i mattan och tänker på alla cyklar han har sett. Vid hans gamla skola – den känns redan avlägsen som en hel livstid, fast om han kom tillbaka nu skulle hans vänner knappt ha hunnit sakna honom, välbekanta böcker skulle ligga uppslagna, samma papper skulle vara fästa på anslagstavlorna i korridorerna, det skulle vara som om han aldrig hade givit sig av därifrån – hade pojkarna krokat fast sina cyklar i ståltrådsstängslet så att de hängde där likt karusellhästskelett med framhjulen i språng över marken. Dyra cyklar allihop, och när de inte var de allra mest kostsamma var de ändå de modernaste, tävlingscyklar med böjda styren och däck tunna som nysilverbeläggning. Colt och Bastian har faktiskt redan varsin sådan cykel, snygga racers som i den här stunden står tryggt i skjulet och är i perfekt skick eftersom deras pappa håller dem i trim. Två pojkar, två cyklar, ingen orsak att skaffa denna mystiska tredje, men deras pappa öser gåvor över dem: det finns ingenting som bröderna inte får. Allt de äger måste vara det största, det bästa, det som glittrar allra mest. Plötsligt är Colt övertygad och säger: ”Silverfärgad.” 10
Och trots att han är säker på att hans pappa måste ropa ja! silverfärgad! säger han istället, utan minsta tecken på att tröttna: ”Inte silverfärgad. Bassy?” Vanmakten stegrar sig vilt innan Colt förmår tygla den. ”Pappa! Säg det bara! Bastian kan inte gissa längre!” ”Klart han kan …” ”Jag kan!” ”Nej!” rasar Colt. ”Säg det bara!” ”Är den grön? Den är grön …” ”Du har redan gissat på grön!” ”Det var en annan grön! Pappa, är den grön? Nej, orange? Är den orange?” Colt slår händerna för ansiktet. Han hör sin mamma skratta deltagande, men hennes medkänsla är värdelös, förolämpande, ett löv som kastats i havet. Det är instängt bakom händerna, kvavt i vardagsrummet där solen har lyst in genom det stora fönstret hela eftermiddagen. Husets innerväggar är nymålade i en sanddynsbeige nyans och luktar som något av plast som precis blivit uttaget ur en länge försluten pappkartong. Från den nyinlagda mattan stiger en doft av kemikalier och lim. Lukten hade varit annorlunda när Colt besökte huset första gången, samma dag han hade fått veta att det skulle bli hans nya hem – en pappersaktig doft, likt ett getingbo – och väggarna hade varit den allra ljusaste blå. På spiselhyllan hade nycklar legat utlagda som ett spjälstaket, var och en märkt med en bit 11
papp i ett kort snöre. Extranyckel till ytterdörr, originalnyckel till nätdörr, sidodörr, garagedörr, överskåp i tvättstugan – han hade aldrig sett ett hus som behövde så många nycklar, som om varje hörn ruvade på en hemlighet. Hans pappa hade svept ner nycklarna och deras märklappar i jackfickan. Colt har inget behov av nycklar: hans mamma arbetar inte, så när hennes söner kommer hem från skolan är hon där, det hon har ägnat dagen åt är hon färdig med. Hon har en bilnyckel, och en kopia av nyckeln till ytterdörren. Colt har inte sett någon av de andra nycklarna igen. Vid spiselhyllan står deras pappa och skrattar. ”Är det inte det som brevbärare åker på, orangea cyklar? Vill du bli brevbärare, Bas?” Bastian grimaserar glatt. ”Pappa! Nej!” ”Om jag gav er en orange cykel skulle du kanske förvandlas till brevbärare! Det är kanske så brevbärare blir brevbärare?” ”Var inte fånig!” Det är röda cyklar, tänker Colt bakom händerna: det är röda cyklar som brevbärarna åker på, din … idiot. För den här kvällen när sanningar stiger fram i ljuset ser han också det: hans pappa kan vara löjlig. Han har varit en gud och sedan en undergörare och på sista tiden har han ibland framstått som en främling i Colts ögon, eller någon som han önskar vore en främling, men under hela den här utförsbacken av förvandlingar har hans pappa behållit sin värdighet: löjlig träffar Colt likt repan som får 12
skivspelarens pickupnål att slira. Han sänker händerna för att betrakta sin pappa i det här nya, indirekta ljuset. Han häpnar över att det har tagit honom så lång tid att få syn på det och undrar hur mycket annat han missar. Kvällen är varm, men Colt känner sig kallsinnig. Som för att sätta tvärstopp för vad han tänker, säger deras mamma äntligen något. ”Middagen är nästan klar, Rex.” Och kanske är till och med deras pappa uttråkad eftersom det måste vara tråkigt att vara cirkusdirektör över sådana obegåvade clowner: ”Då så”, säger han och avlägsnar sig från öppna spisen, ”ni får ge upp. Det är en omöjlig uppgift för två intelligenta pojkar. Middagen är nästan klar. Kom så tar vi en snabb titt på cykeln.” Den står parkerad utomhus, på trappan under vardagsrumsfönstret. De trängs kring den alla fyra som får vid krubban, och Bastians händer flaxar upp framför munnen. Cykeln är en BMX med ett brett kromat styre som liknar ett hjorthorn, med vinylöverdragna stoppade skydd fastknäppta kring styret och ramen. De kråksvarta däcken är tätt och djupt mönstrade. Den smala sadeln finns knappt eftersom den inte är ämnad att sitta på; handtagen är noppiga, pedalerna sågtandade för bättre grepp. Den har inga växlar, men bromskablarna böjer sig djärvt likt silverstrimmiga antenner. Det är inte alla som har en sådan maskin, den är ett underverk som nyligen tycks ha satts till världen, och när han står bredvid den känner Colt värmen från dess begärlighet. Den luktar nytt, och i hela världen 13
finns det ingen bättre lukt. Men det han ser är provet som doldes i hans pappas lek, de förrädiska vattenväxterna under vågorna, och i det ögonblick när han borde tacka sin pappa, säger han istället: ”Den är svart. Jag gissade på svart.” ”Den är grafitgrå”, rättar hans pappa honom. ”Vad tycker du, Bas?” Bastians ögon är stora som hos en dovhjortskalv, har samma färg som kolasås. Nu syns det ett slags skälvning i dem, en vördnad inför hur bra livet kan bli. ”Å pappa!” andas han. ”Rex”, säger deras mamma, ”du skämmer bort dem.” ”Ja ja!” Deras pappa rycker uppgivet på axlarna. ”Varför inte? Det har hänt mycket på sista tiden, nytt hus, ny skola, men ni har tagit det bra, visst, pojkar? Ni har inte klagat. Och vad passar bättre på ett nytt ställe än en ny cykel att köra omkring på? Alla ungar kommer att vilja prova den när de ser den, eller hur? Grabben i affären sa att det är en sådan som alla pojkar vill ha.” Och Colt, som inte hade vetat att det hade varit möjligt att klaga, drar med fingrarna över BMX:ens glänsande ram och inser att det är därför han – för det kommer inte att bli Bastian som härskar över den här vilda saken – äger den nu, och äger så många fina saker, och bara behöver be för att få fler. Deras pappa överöser sina söner med avundsvärda föremål så att han ska bli far till avundsvärda 14
söner. Två pojkar, en cykel: den är inte till dem, den är till honom. Den är skum, den där insikten – han får en känsla av något charmlöst som ändrar läge, något som ser honom men som han själv inte lyckas få syn på. Han låter handen falla. ”Tycker ni om den?” frågar hans pappa. ”Jag älskar den”, säger Bastian hjärtligt. ”Den är toppen.” Colt ser på sin pappa som ramas in av den vita himlen och ljusets sista spridda strålar. ”Tack, pappa.” ”Får vi åka en sväng, pappa?” ”Vi tar en provtur efter middagen”, säger Rex. ”Och så har ni ju helgen framför er. Gott om tid. Först mat, sedan nöjen.” Han snurrar runt sin yngste son och daskar honom i rumpan, och Bastian, befriad från den förunderliga tingestens trollkraft, rusar in i huset fäktande av upphetsning. Under ett mycket kort ögonblick hinner Colt fånga sin mammas blick medan deras pappa följer efter pojken in. ”Jag gissade på svart”, säger han. ”Grafitgrå är svart.” Han ser att hon instämmer med den allra svagaste lilla nickning. ”Nu har ni fått den”, säger hon. ”Bråka inte.”
Familjen Jenson är nyinflyttad i en arbetarklassförort. För barnen i grannskapet är familjen som tagen ur en film. Fadern Rex överöser sina söner med gåvor – leksaker, cyklar, allt det som blänker starkast – men för äldsta sonen Colt är han outhärdlig, kvävande. Har Colt kanske sett något hos fadern som hotar deras sköra nya liv?
Flerfaldigt prisbelönta Sonya Hartnett är en av Australiens mest uppmärksammade författare.