9789176455524

Susan Ee Ă„nglafall

Susan Ee

ANGLAFALL Översättning av Carina Jansson

Modernista stockholm

4

1 I r o n i s k t nog har solnedgångarna varit magnifika sedan attack­erna. Utanför lägenhetsfönstren sprakar himlen i gnist­ rande orange, rött och lila som en övermogen mango. Skym­ ningsfärgerna sätter molnen i brand och jag är nästan rädd att de av oss som är fast här nere också ska fatta eld.

Med den döende värmen mot ansiktet försöker jag låta bli att tänka på något annat än att händerna inte ska darra när jag omsorgsfullt stänger ryggsäcken.

Jag tar på mig mina favoritkängor. Förr var de mina favori­ ter för att Misty Johnson en gång gav mig en komplimang för skinnremmarna på sidorna. Misty är – var – hejaklacksledare och känd för sin stilsäkerhet, så jag tänkte att de kunde bli min främsta modedetalj trots att de är tillverkade av ett företag som specialiserat sig på slitstarka vandringskängor. Nu är de mina favoriter för att remmarna är perfekta som knivhölster.

Jag lägger också ner några slipade köttknivar i fickan på Paiges rullstol. Jag tvekar innan jag lägger en i mammas kundvagn i vardagsrummet, men jag gör det. Jag gömmer den mellan en hög med biblar och några tomma läskflaskor och lägger lite klä­ der över alltihop när hon inte ser, i hopp om att hon aldrig ska behöva få veta att den ligger där.

Innan det mörknar rullar jag Paige genom korridoren till trappan. Eftersom hon har en vanlig rullstol i stället för en elekt­ risk kan hon ta sig fram själv, men jag märker att hon känner sig tryggare när jag styr. Hissen är förstås oanvändbar nu, om man inte vågar ta risken att fastna när strömmen går.

Jag lyfter upp Paige och bär henne på ryggen medan mamma rullar stolen nerför de tre trapporna. Min syster känns alldeles 5

för mager. Hon har gått ner för mycket i vikt, och det skrämmer mig mer än allt annat tillsammans.

När vi kommer ner till entrén sätter jag Paige i rullstolen igen och drar en mörk hårslinga bakom hennes ena öra. Med sina höga kindben och midnattsblå ögon är hon så lik mig att vi kunde ha varit tvillingar. Hennes ansikte är näpnare än mitt, men ge henne tio år till så kommer hon att se ut precis som jag.

Fast ingen skulle ta fel på oss även om vi båda varit sjutton, lika lite som någon skulle blanda ihop mjukt och hårt eller varmt och kallt. Till och med nu, när hon är så rädd, pekar hennes mun­gipor uppåt i ett prövande leende och hon är mer orolig för mig än för sig själv. Jag ler tillbaka och försöker utstråla självförtroende.

Jag springer uppför trappan igen för att hjälpa mamma med vagnen. Vi kämpar med det otympliga åbäket, slamrar och skram­ lar och krånglar oss nerför trappan. Det här är första gången jag är glad att det inte finns någon kvar i byggnaden som kan höra oss. Vagnen är proppfull av tomflaskor, Paiges gamla bebisfiltar, tidningsbuntar och biblar, varenda skjorta pappa lämnade kvar i garderoben när han flyttade och naturligtvis kartongerna med mammas älskade ruttna ägg. Hon har också tryckt ner ägg i varenda ficka i jackan.

Jag överväger som hastigast att lämna kvar vagnen, men att bråka med mamma skulle ta längre tid och föra ännu mer oväsen än att hjälpa henne. Jag hoppas bara att Paige klarar sig medan jag är borta. Det var idiotiskt av mig att inte kånka ner vagnen först, så att hon kunde ha väntat på den något tryggare fjärde våningen i stället för där nere.

När vi kommer tillbaka till entrén är jag genomsvettig med nerverna på helspänn. »Glöm inte nu«, säger jag. »Vad som än händer, fortsätt bara på El Camino tills ni kommer till Page Mill och sväng sedan av mot bergen. Om vi kommer ifrån varandra möts vi uppe på första krönet, okej?« Om vi kommer ifrån varandra är det knappast troligt att vi 6

någonsin möts igen, men jag måste låtsas hålla hoppet uppe eftersom det kan vara allt vi har.

Jag trycker örat mot porten till hyreshuset. Jag hör ingenting.

Ingen vind, inga fåglar, inga bilar, inga röster. Försiktigt gläntar jag på den tunga dörren och kikar ut.

Gatorna är tomma, sånär som på de övergivna bilarna som står överallt. Det döende ljuset kastar ett grånande eko av färger över betong och stål.

Dagen tillhör flyktingarna och plundrarna, men i skymningen ger de sig av och lämnar gatorna åt sitt öde. Rädslan för det övernaturliga är stor nu. Såväl de livsfarliga rovdjuren som deras villebråd tycks lyssna till sina djupaste instinkter och gömma sig fram till gryningen. Till och med de värsta av de nya gatugängen lämnar natten åt de varelser som flackar omkring i dunklet i denna nya värld.

De har åtminstone gjort det hittills. Förr eller senare kom­ mer de mest desperata att börja dra nytta av nattens skyddande mörker, trots riskerna. Jag hoppas att vi är de första, så att vi är ensamma där ute, om inte annat för att slippa rulla i väg med Paige för att hon inte ska försöka hjälpa någon i nöd.

Mamma tar mig i armen och stirrar ut i natten med skräck­ slagen blick. Hon har gråtit så mycket det senaste året, sedan pappa försvann, att hennes ögon nu är konstant svullna. Hon är särskilt rädd för natten, men det kan jag inte göra något åt.

Jag är på väg att säga att allt kommer att bli bra, men lögnerna skrumpnar ihop i munnen. Det tjänar ingenting till att försöka lugna henne.

Jag drar ett djupt andetag och rycker upp dörren.

7

2 J a g känner mig omedelbart utsatt. Musklerna spänner sig som om de tror att jag ska bli skjuten vilket ögonblick som helst.

Jag tar tag i Paiges stol och rullar ut henne ur byggnaden. Jag sveper med blicken över himlen och sedan åt alla håll omkring oss, som en duktig liten kanin på flykt från rovdjuren.

Skuggorna mörknar snabbt över de övergivna byggnaderna, bilarna och de risiga busksnåren som inte fått något vatten på sex veckor. Någon klottrare har sprejmålat en ilsken ängel med enorma vingar och svärd på fasaden på andra sidan gatan. Den stora sprickan som klyver väggen löper i sicksack genom ängelns ansikte och får den att se sinnessjuk ut. Nedanför har en aspire­ rande poet klottrat orden: Vem ska vakta oss mot väktarna?

Jag grimaserar åt det slamrande ljudet mammas kundvagn ger ifrån sig när hon skjuter den över tröskeln och ut på trottoaren.

Vi går över krossat glas, vilket gör mig ännu mer övertygad om att vi har hållit oss gömda i lägenheten längre än vi borde ha gjort.

Fönstren på bottenvåningen är sönderslagna.

Och någon har spikat fast en fjäder i dörren.

Jag tror inte för ett ögonblick att det är en äkta änglafjäder, även om det uppenbarligen är det som antyds. Inget av de nya gängen är så starka eller förmögna. Inte än, i alla fall.

Fjädern har doppats i röd målarfärg som runnit nerför träet.

Jag hoppas åtminstone att det är målarfärg. Jag har sett den här gängsymbolen på stormarknader och varuhus de senaste veckor­ na, en varning till plundrare. Gängmedlemmarna kommer snart att göra anspråk på det som finns kvar på de övre våningsplanen.

Synd för dem att vi inte är kvar då. Än så länge har de fullt upp med att märka ut sina territorier innan de konkurrerande gängen hinner dit.

8

Vi springer till den närmaste bilen och duckar bakom den.

Jag behöver inte vända mig om för att veta att mamma följer med, för de skramlande vagnshjulen avslöjar att hon är i rörel­ se. Jag kastar en snabb blick uppåt, sedan åt höger och vänster.

Ingen­ting rör sig i skuggorna.

Hoppet tänds inom mig för första gången sedan jag gjorde upp den här planen. I natt kanske är en av de nätter när ­ingen­ting händer ute på gatorna. Inga gäng, inga söndertuggade djur­kada­ ver att snubbla över på morgonen, inga skrik som ekar genom mörkret.

Mitt självförtroende växer när vi rusar från bil till bil och tar oss fram fortare än jag hade räknat med.

Vi svänger in på El Camino Real, en av Silicon Valleys huvud­ leder. Namnet betyder »Den kungliga vägen« enligt min spansk­ lärare. Det är passande, med tanke på att våra lokala kungligheter – grundarna av och de första anställda på världens mest fram­ stående IT-företag – förmodligen fastnade här som alla andra.

Korsningarna är blockerade av övergivna bilar. Fram till för sex veckor sedan hade jag aldrig sett en trafikstockning i Sili­ con Valley. Bilförarna här var alltid väldigt artiga. Men det som verkligen övertygar mig om att slutet är kommet är det krasande ljudet av smartphones under mina fötter. Ingenting annat än världens undergång skulle få våra miljömedvetna teknologer att slänga sina senaste manicker på gatan. Det är praktiskt taget ett helgerån, även om prylarna bara är dödvikt nu.

Först tänkte jag att vi skulle hålla oss till de mindre gatorna, men det är mer sannolikt att gängen gömmer sig där de inte är lika oskyddade. Även om det är mörkt kanske de tar risken att avslöja sin position för att komma över en vagn full med prylar, om vi frestar dem på deras egen gata. På avstånd ser de nog inte att vagnen bara innehåller tomflaskor och paltor.

Jag ska just sticka upp huvudet bakom en SU V för att spana in vår nästa spurtsträcka när Paige lutar sig in genom den öppna passagerardörren och sträcker sig efter någonting på sätet.

En energibar. Oöppnad.

9

Den ligger omgiven av papper, som om alltihop har ramlat ut ur en påse. Det smartaste vore att ta den, springa vidare och äta den på en säker plats, men de senaste veckorna har jag lärt mig att magen ganska enkelt kan ta befäl över hjärnan.

Paige sliter av papperet och bryter energibaren i tre delar.

Hennes ögon strålar när hon delar med sig av sitt fynd och hän­ derna darrar av hunger och upprymdhet, men trots det ger hon oss de största bitarna och behåller den minsta själv.

Jag bryter av min på mitten och ger ena halvan till Paige.

Mamma gör likadant. Paige ser förkrossad ut när vi avvisar hen­ nes gåvor, men när jag för ett pekfinger till munnen och tittar strängt på henne tar hon motvilligt emot maten.

Paige har varit vegetarian sedan vi besökte en djurpark när hon var tre år gammal. Trots att hon var så liten uppfattade hon kopplingen mellan kalkonen som fick henne att skratta och smörgåsarna hon åt. Vi kallade henne för vår lilla Dalai Lama fram till för ett par veckor sedan, när jag började insistera på att hon måste äta av det jag lyckades hitta ute på gatorna. En energibar är det bästa vi kan ge henne nu för tiden.

Våra ansikten blir mjuka av lättnad när vi sätter tänderna i den krispiga läckerheten. Socker och choklad! Kalorier och vitaminer.

Ett av papperen från passagerarsätet singlar ner på golvet och jag hinner läsa några rader.

Glädjen eder! Herren kommer! Gå med i Ny Gryning och få förtur till paradiset.

Det är ett informationsblad från en av undergångssekterna som poppade upp likt finnar i ett flottigt tonårsansikte efter attacker­na. Där finns suddiga foton av den våldsamma för­ödelsen i Jerusalem, Mecka och Vatikanen och det ser hemmagjort ut, som om någon tagit stillbilder av nyhetssändningarna och skrivit ut dem med en billig färgskrivare.

Vi glufsar i oss maten, men jag är för nervös för att njuta av den ljuva sötman. Vi är nästan framme vid Page Mill Road, som leder upp mot bergen genom ett relativt glesbefolkat område. När vi väl närmar oss bergen räknar jag med att våra överlevnads­ 10

chanser ökar markant. Nattmörkret har fallit nu och en halvmåne kastar ett kusligt sken över alla stillastående bilar.

Någonting med tystnaden ger mig kalla kårar. Det känns som om vi borde höra någonting – en kilande råtta, fåglar, syrsor, vad som helst. Till och med vinden tycks vara rädd för att röra sig.

Skramlet från mammas kundvagn låter ännu högre i den här tystnaden och jag önskar att jag hade tid att gräla med henne. En känsla av brådska byggs upp inom mig, som den gradvisa inten­ sifieringen inför ett åskväder. Vi måste bara ta oss till Page Mill.

Jag springer fortare, rusar i sicksack mellan bilarna. Bakom mig flåsar mamma allt tyngre och mer ansträngt. Paige är så tyst att jag börjar undra om hon håller andan.

Något vitt singlar ner och landar i Paiges knä. Hon tar upp det och vänder sig om för att visa mig. Allt blod har försvunnit från hennes kinder och hennes ögon är enorma.

Det är en bit fluffigt dun. En snövit fjäder. En sådan som ibland lirkar sig ut ur duntäcken, fast lite större.

Jag känner att jag också bleknar.

Hur stor är sannolikheten?

De siktar framför allt in sig på storstäderna. Silicon Valley är bara ett flackt område med låga kontorsfastigheter och förorter mellan San Francisco och San Jose. San Francisco har redan drabbats, så om de skulle attackera någon annanstans i närheten borde de söka sig till San Jose, inte Silicon Valley. En fågel måste ha flugit förbi, bara. Det är allt.

Men jag flämtar redan av panik.

Jag tvingar mig att lyfta blicken. Allt jag ser är en oändlig, mörk himmel.

Men sedan ser jag något annat. Ännu en fjäder, en större, singlar långsamt ner mot mitt huvud.

Svetten bryter fram i pannan. Jag springer så fort jag kan.

Mammas vagn skramlar besinningslöst bakom mig när hon förtvivlat rusar efter. Hon behöver ingen förklaring eller upp­ muntran för att springa. Jag är livrädd för att någon av oss ska 11

ramla eller att Paiges rullstol ska välta, men jag kan inte stanna.

Vi måste hitta ett gömställe. Nu, nu, nu.

Hybridbilen jag tagit sikte på knycklas plötsligt ihop under tyngden av något som kraschlandar på den. Den öronbedövande smällen får mig nästan att hoppa ur kängorna. Lyckligtvis dränker den också mammas skrik.

Jag ser en skymt av gyllenbruna lemmar och snövita vingar.

En ängel.

Jag måste blinka för att försäkra mig om att den är på riktigt.

Jag har aldrig sett en ängel förut, åtminstone inte i verklig­ heten. Alla har förstås sett filmsnuttarna med den gyllenving­ ade Gabriel, Guds budbärare, när han sköts ner från högen av bråte som en gång var Jerusalem. Eller klippen med änglarna som plockade en helikopter ur skyn och kastade ner den i en folkmassa i Peking med rotorbladen först. Eller den där skakiga videon där folk flydde från ett Paris i lågor medan himlen fylldes av rök och änglavingar.

När man tittade på TV kunde man alltid försöka intala sig att det var på låtsas, även om det var allt nyhetskanalerna visade i flera dagar, men ingen kunde förneka att det här hände på riktigt.

Män med vingar. Undergångens änglar. Övernaturliga väsen som pulvriserade den moderna världen och dödade miljoner, kanske till och med miljarder, människor.

Och nu hade jag en av fasorna rakt framför mig.

12

3 J a g välter nästan Paige i min brådska att snurra runt och byta riktning. Vi tvärnitar bakom en parkerad flyttbil och jag kikar runt hörnet, oförmögen att sluta titta.

Ytterligare fem änglar sveper ner över den med de snövita vingarna. Att döma av deras aggressiva kroppsspråk handlar det om ett bråk, fem mot en. Det är för mörkt för att jag ska kunna urskilja några detaljer, men en av de nyanlända änglarna sticker ut. Han är en jätte, tornar upp sig över de andra, och något med hans vingar ser annorlunda ut. De fäller ihop vingarna så fort de har landat och jag hinner inte titta efter ordentligt, så jag kan inte vara säker på om det verkligen var något speciellt med hans.

Vi kurar ihop oss och min kropp blir som fastfrusen, vägrar flytta sig från den relativa tryggheten bakom bildäcken. Hittills verkar de inte ha lagt märke till oss.

Plötsligt flimrar ett ljus till och tänds över den krossade hybridbilen. Strömmen har kommit tillbaka, och den här gat­ lyktan är en av de få som ännu inte har blivit sönderslagna. Det ensamma skenet ser överdrivet klart och kusligt ut, framhäver kontraster snarare än lyser upp. Lampor tänds också i enstaka tomma fönster längs gatan, och ljuset är tillräckligt för att jag ska kunna se änglarna lite bättre.

De har olika färger på vingarna. Den som kraschade i bilen har snövita. Jätten har midnattssvarta. De andra har blå, gröna, rostbruna och tigerrandiga.

Alla har bar överkropp och deras muskler spelar för varje rörelse. Precis som med vingarna har de olika hudton. Den snövingade ängeln som krossade bilen har ljust kolafärgad hud.

Den svartvingade är blek som äggskal och resten skiftar mellan gyllene och mörkbrunt. De ser ut att vara änglar av typen som 13

borde ha mängder av ärr efter slagsmål och strider, men i stället har de den sortens släta, felfria hud som tjejer landet runt skulle döda sina pojkvänner för att få.

Snöängeln häver sig ner från bilvraket med en grimas av smärta. Trots skadorna landar han på huk, redo för ett utfall.

Hans smidiga rörlighet påminner mig om en puma jag såg på TV en gång.

Att döma av hur försiktigt de andra närmar sig, trots att han är skadad och ensam mot gruppen, ser de honom som en formida­ bel motståndare. Även om alla är muskulösa ser de andra grova och klumpiga ut i jämförelse. Han är byggd som en olympisk simmare, senig och stark, och han ser ut att vara beredd att slåss med bara knytnävarna trots att hans fiender är beväpnade med svärd.

Hans eget svärd ligger någon meter från bilen, där det landade när han föll. Precis som de andra änglasvärden har det ett kort skaft och ett ungefär sextio centimeter långt, skarpslipat, dubbel­ eggat blad.

Han får syn på svärdet och vrider på sig för att nappa åt sig det, men Rostängeln sparkar det åt sidan. Det snurrar i väg över asfalten, bort från sin ägare, men kommer inte särskilt långt. Det måste vara tungt som bly. Ändå blir avståndet tillräckligt stort för att Snöängeln inte ska ha någon möjlighet att nå det.

Jag sätter mig till rätta för att beskåda avrättningen. Det råder ingen tvekan om hur det här kommer att sluta, men Snöängeln tänker inte ge upp utan strid. Han får in en spark på den tiger­ randiga och lyckas försvara sig mot två av de andra, men är ingen match för alla fem tillsammans.

När fyra av dem slutligen lyckas trycka ner honom på marken genom att praktiskt taget sätta sig på honom går Midnattsjätten fram till honom. Han rör sig som en dödsängel, vilket jag förmo­ dar att han kan vara, och jag får ett tydligt intryck av att det här är upplösningen på en långvarig konflikt med flera strider. Det finns en historia i deras sätt att se på varandra, i Midnattsjättens 14

sätt att rycka i Snöängelns ena vinge och dra ut den i sidled. Han nickar mot Tigervinge, som höjer sitt svärd över Snöängeln.

Jag vill blunda för att slippa se det slutgiltiga hugget, men kan inte. Mina ögon förblir öppna. »Du borde ha accepterat vår inbjudan när du hade chansen«, säger Midnattsjätten och drar hårdare i vingen för att hålla den borta från Snöängelns kropp. »Men inte ens jag hade förutsett det här slutet för dig.« Han nickar mot Tigervinge. Bladet faller i en båge och träffar Snöängeln vid ena skuldran.

Snöängeln skriker ut sitt raseri och gatorna genljuder av hans vrede och lidande.

Blodet sprutar åt alla håll och stänker ner de andra. De kämpar för att hålla honom fast när blodet gör honom hal, men Snöängeln lyckas vrida sig och träffar två av dem med ett par blixtsnabba sparkar. De viker sig dubbla på marken och håller sig för magen. Ett kort ögonblick, medan de två andra försöker trycka ner honom igen, tror jag att han har lyckats ta sig loss.

Men Midnattsjätten trycker till med stöveln på Snöängelns rygg, rakt på det öppna såret vid vingfästet.

Snöängeln väser ut ett andetag fyllt av smärta men skriker inte. De andra intar sina positioner igen, kastar sig över honom.

Midnattsjätten slänger ifrån sig den avhuggna vingen. Den låter som ett dött djur när den landar på asfalten med en duns.

Snöängelns ansikte är förvrängt av raseri. Han orkar fortfa­ rande kämpa emot, men kraften rinner snabbt ur honom tillsam­ mans med blodet. Blodet dränker hans hud, klibbar i hans hår.

Midnattsjätten tar tag i den återstående vingen och rycker ut den. »Om det var upp till mig skulle jag släppa dig«, säger han.

Det finns tillräckligt mycket beundran i rösten för att jag ska misstänka att han menar det. »Men vi har alla våra order.« Trots sin beundran visar han ingen ånger.

Tigervinges svärdsklinga, som vilar mot Snöängelns vingfäste, glänser till i månskenet.

15

Jag grimaserar, väntar mig ännu ett blodigt hugg. Bakom mig ger Paige ifrån sig ett ynkligt litet ljud av medlidande.

Rostängeln vrider plötsligt på huvudet. Han tittar åt vårt håll.

Jag fryser till is bakom flyttbilen. Hjärtat hoppar över ett slag och skenar sedan i tredubbel hastighet.

Rostängeln reser sig upp och lämnar blodbadet.

Han går rakt mot oss.

16

4 S k r ä c k e n förlamar min hjärna och det enda jag kan komma på att göra är att distrahera ängeln medan mamma rullar Paige i säkerhet. »Spring!« Mammas ansikte är en frusen mask av vidögd fasa. I panik vänder hon sig om och rusar i väg utan Paige. Hon måste ha trott att jag skulle ta rullstolen. Paiges näpna ansikte domineras av de vettskrämda ögonen när hon ser på mig.

Hon vrider på stolen och rullar i väg efter mamma så fort hon kan. Min syster kan sätta hjulen i rullning själv, men hon tar sig inte fram alls lika fort som när någon knuffar på.

Ingen av oss kommer levande ur det här utan en avlednings­ manöver. Utan att hinna väga fördelar mot nackdelar fattar jag ett ögonblicksbeslut.

Jag springer ut på gatan, rakt mot Rostängeln.

Vagt uppfattar jag ett ursinnigt vrål fyllt av smärta någonstans i bakgrunden. Den andra vingen har huggits av. Det är förmod­ ligen redan för sent, men nu är jag framme vid Snöängelns svärd och jag hinner inte komma på någon ny plan.

Jag rycker åt mig svärdet nästan under fötterna på Rostängeln, tar tag i fästet med båda händerna och väntar mig att det ska vara väldigt tungt. Det flyger uppåt i mitt grepp, lätt som luft, och jag kastar det mot Snöängeln. »Hallå!« skriker jag för full hals.

Rostängeln duckar och ser lika förvånad ut som jag känner mig vid anblicken av svärdet som flyger genom luften. Det är ett desperat och illa genomtänkt drag från min sida, särskilt med tanke på att han troligtvis håller på att förblöda just nu, men jag siktar mycket bättre än jag trodde. Svärdet landar med skaftet 17

först i Snöängelns utsträckta hand, nästan som om det styrdes dit.

Utan att tveka svingar den vinglösa ängeln sitt svärd mot Midnattsjätten. Trots sina omfattande skador är han snabb och ursinnig. Jag förstår varför de andra behövde vara så många fler för att utmana honom.

Bladet skär genom Midnattsjättens mage. Blodet väller ut och blandar sig med den röda pölen som redan finns på marken.

Tigervinge tar ett språng mot sin ledare och fångar upp honom innan han faller.

Snöängeln, som vacklar till och försöker hitta balansen utan sina vingar, blöder ymnigt från såren på ryggen. Han lyckas svinga svärdet igen och skär upp en skåra i Tigervinges ben innan han hinner springa undan med Midnattsjätten i famnen, men det stoppar dem inte.

De två andra, som backade undan så fort det började hetta till, skyndar ikapp Midnattsjätten och Tigervinge. De slår med sina kraftfulla vingar medan de springer bredvid sina skadade kamra­ ter och lämnar ett spår av blod efter sig när de lyfter från marken.

Min avledningsmanöver är en storartad succé. Hoppet om att min familj kanske har hunnit ta sig i säkerhet blossar upp inom mig.

Sedan exploderar världen i smärta när ovansidan av Rost­ ängelns hand träffar mig rakt i ansiktet.

Jag kastas baklänges och slår i asfalten. Lungorna drar ihop sig så våldsamt att jag inte kan andas. Allt jag kan göra är att rulla ihop mig och försöka sila ner lite luft i lungorna.

Rostängeln vänder sig mot Snöängeln, som inte längre kan beskrivas som vit. Han tvekar med varenda muskel på helspänn, som om han överväger sina odds att besegra den skadade ängeln.

Snöängeln, vinglös och genomdränkt av blod, vinglar och kan knappt stå på benen, men svärdet är stadigt och spetsen riktad mot Rostängeln. Snöängelns ögon glöder av ursinne och beslut­ samhet, vilket förmodligen är allt som håller honom upprätt.

Den blodiga ängeln måste ha ett jäkla rykte om sig, för trots hans skador väljer den helt välbehållna och biffiga Rostängeln att 18

sticka tillbaka svärdet i skidan. Han ger mig en föraktfull blick och börjar springa, och efter bara några steg lyfter han mot skyn.

Så fort hans fiende har vänt honom ryggen rasar den skadade ängeln ner på knä mellan sina avhuggna vingar. Han ser ut att vara på väg att förblöda väldigt fort, och jag är övertygad om att han kommer att ligga död på gatan inom fem minuter.

Slutligen lyckas jag suga i mig ett vettigt andetag. Det bränner på sin väg ner i lungorna, men musklerna slappnar av när de får syre igen. Jag hänger mig åt lättnaden, rullar ut kroppen och vrider på huvudet för att titta neråt gatan.

Det jag ser sänder en stöt genom mig.

Paige kämpar för att ta sig fram med rullstolen utan hjälp.

Ovanför henne hejdar sig Rostängeln i stigningen, cirklar som en gam och börjar dyka mot henne.

Jag far upp och i väg som ett pistolskott.

Lungorna skriker efter luft men jag ignorerar dem.

Rostängeln ser på mig med ett självbelåtet flin. Vinddraget från hans vingar får mitt hår att fladdra när jag springer.

Så nära, så nära. Lite fortare bara. Mitt fel. Jag retade honom så mycket att han tänker skada Paige bara för att jävlas. Skuld­ känslorna får mig att springa ännu fortare för att hinna rädda henne. »Spring, lilla apa!« skriker Rostängeln. »Spring!« Händer sträcks ner och tar tag i Paige. »Nej!« vrålar jag och försöker nå henne.

Hon dras upp i luften och ropar mitt namn. »Penryn!« Jag får tag i hennes byxfåll, griper om bomullstyget med den gula stjärnan som mamma sytt dit som skydd mot ondska.

Bråkdelen av en sekund tillåter jag mig att tro att jag kan dra ner henne. Ett kort ögonblick lossar spänningen i bröstet av förväntad lättnad.

Tyget glider ur min hand. »Nej!« Jag hoppar mot hennes fötter. Mina fingertoppar snud­ dar vid hennes skor. »Kom tillbaka! Vad ska du med henne till?

Hon är bara en liten flicka!« Rösten skär sig vid sista ordet.

19

Ängeln är snart för högt upp för att kunna höra mig men jag ropar ändå, jagar dem nerför gatan även efter att Paiges skrik har tonat bort. Tanken på att han skulle kunna släppa henne från den höjden får nästan mitt hjärta att stanna.

Tiden tänjer ut sig när jag står där och flämtar på gatan, ser den lilla fläcken i skyn krympa till ingenting.

20

5 E n lång stund efter att Paige har försvunnit bland molnen vän­ der jag mig om och spanar efter min mor. Det är inte så att jag inte bryr mig om henne, det är bara det att vår relation är lite mer komplicerad än vanliga mor-dotter-relationer. Den rosenröda kärlek jag förväntas känna till henne har svarta revor och fläckar i olika nyanser av grått.

Hon syns inte till. Kundvagnen ligger på sidan och allt skräp har rasat ut bredvid flyttbilen vi gömde oss bakom. Jag tvekar innan jag ropar. »Mamma?« Den eller det som kan tänkas lockas av ljudet är i så fall redan här, ligger på lur i skuggorna. »Mamma!« Ingenting rör sig på den ödsliga gatan. Om de tysta betraktar­ na bakom de mörka fönstren såg vart hon tog vägen, är det ingen som tänker tala om det för mig. Jag försöker minnas om jag kan ha sett en annan ängel ta tag i henne, men allt jag ser är Paiges slappt hängande ben när hon lyfts från rullstolen.

I en civiliserad värld där det finns lagar, banker och stormark­ nader är det ett stort problem att lida av paranoid schizo­freni.

Men i en värld där gatugäng använder bankerna och stormark­ naderna som lokala tortyrstationer kan det faktiskt vara en fördel att vara lite paranoid. Schizofrenin är dock fortfarande ett bekymmer. Att inte kunna skilja på verklighet och fantasi är inte precis optimalt. Ändå finns det hopp om att mamma hann försvinna innan det hettade till. Hon gömmer sig säkert någonstans, följer mig i smyg tills hon känner sig säker nog att komma fram.

Jag ser mig omkring igen. Jag ser bara övergivna bilar och byggnader med mörka fönster. Om jag inte hade ägnat veckor 21

åt att i hemlighet kika ut genom ett av de där mörka fönstren skulle jag kanske tro att jag var den sista människan på planeten.

Men jag vet att det finns andra där ute, bakom betongen och stålet, att det finns minst ett par ögon vars ägare undrar om det är värt risken att springa ut på gatan för att komma över ett par änglavingar och eventuella andra kroppsdelar som kan huggas av.

Enligt Justin, som var vår granne fram till för en vecka sedan, ryktas det att någon har utlovat en belöning för ängladelar. En hel ekonomi håller på att växa upp kring styckade änglar. Vingarna ger bäst betalt, men man kan få en rejäl summa även för händer, fötter, skalper och andra mer känsliga kroppsdelar, bara man kan bevisa att de kommer från en ängel.

Ett lågt stön avbryter mina tankar och jag stelnar genast till, redo för ännu en strid. Är det gängen som kommer? Ännu ett stön. Ljudet kommer inte inifrån byggnaden, utan rakt framifrån. Det enda som finns framför mig är den blödande ängeln som fallit framstupa på marken.

Kan han fortfarande vara vid liv?

Enligt alla historier jag har hört dör en ängel om man hugger av honom vingarna. Men det kanske bara är sant på samma sätt som att en människa dör om man hugger av honom armen. Utan vård kommer han helt enkelt att förblöda.

Man kan inte få många chanser att lägga vantarna på en bit ängel. Vilken minut som helst kunde gatan översvämmas av plundrare. Det smartaste vore att sticka så fort som möjligt.

Men om han lever kanske han vet vart de förde Paige. Hjärtat bultar ursinnigt av hopp när jag springer fram.

Blodet strömmar nerför ryggen och bildar en pöl på asfalten.

Jag vänder bryskt över honom på rygg och tvekar inte ens innan jag rör honom. Trots mitt förtvivlade tillstånd kan jag inte låta bli att lägga märke till hans överjordiska skönhet och hans släta, muskulösa bröstkorg. Om det inte varit för alla blåmärken och svullnader skulle ansiktet nog vara klassiskt änglalikt.

Jag ruskar om honom. Han ligger orörlig som den grekiska gudastaty han liknar.

22

Jag ger honom en hård örfil. Det rycker i ögonlocken och en kort sekund ser han på mig. Jag motstår den panikslagna impulsen att fly. »Vart är de på väg?« Han stönar och sluter ögonen igen. Jag slår honom en gång till, så hårt jag kan. »Tala om vart de ska. Vart för de henne?« En del av mig hatar den här nya Penryn jag har blivit. Hatar flickan som slår en döende varelse. Men jag trycker in den delen i ett mörkt hörn där den kan få skälla på mig en annan gång, när Paige är utom fara.

Han stönar igen och jag inser att han inte kommer att kunna tala om någonting för mig om jag inte stoppar blödningen och flyttar honom till en plats där det är mindre troligt att gängen stormar in och hugger honom i småbitar. Han skakar och är för­ modligen på väg i djup chock. Jag välter över honom på mage igen, och den här gången lägger jag märke till hur lätt han är.

Jag springer fram till mammas omkullvälta kundvagn, rotar igenom högen och letar efter paltor att linda honom med. En förbandslåda ligger kvar i botten av vagnen och jag tvekar bara en sekund innan jag tar den. Det känns fel att slösa bort för­ bandsmaterial på en ängel som kommer att dö i alla fall, men han ser så mänsklig ut utan sina vingar att jag tillåter mig att ta några sterila förband till såren.

Hans rygg är så blodig och smutsig att jag inte riktigt kan av­ göra hur svåra skadorna är. Jag kommer fram till att det inte spe­ lar någon roll, bara jag kan hålla honom vid liv länge nog för att han ska hinna berätta vart de förde Paige. Kvickt lindar jag några tygremsor runt hans överkropp, drar åt dem så hårt jag kan och försöker få så mycket tryck som möjligt på såren. Jag vet inte om man kan ta livet av någon genom att spänna ett förband för hårt, men jag vet att blodförlust dödar fortare än nästan allting annat.

Jag känner pirret av osedda blickar i ryggen medan jag arbetar.

Gängen drar säkert slutsatsen att jag skär loss troféer. De för­ söker nog avgöra om de andra änglarna tänker komma tillbaka 23

och om de hinner springa fram för att slita segerbytena ur mina händer. Jag måste få honom härifrån innan de blir alltför djärva.

I brådskan knyter jag ihop honom som en trasdocka.

Jag springer och hämtar Paiges rullstol. Ängeln är förvånans­ värt lätt för sin storlek och det är inte alls lika svårt som jag hade trott att hiva upp honom i stolen. Det är väl rimligt, om man tän­ ker efter. Det är lättare att flyga om man väger tjugofem kilo i stäl­ let för tvåhundrafemtio. Vetskapen om att han är både starkare och lättare än en människa gör mig inte vänligare inställd till honom.

Jag gör en stor sak av att lyfta upp honom och dra honom till rullstolen, stönar och stapplar som om han väger fasansfullt myck­ et. Jag vill att alla åskådare ska tro att ängeln är lika tung som han ser ut, för då kanske de förmodar att jag är starkare och tuffare än jag ser ut med mina undernärda hundrafemtiosju centimeter. Är det ett roat leende som börjar ta form på ängelns läppar?

Vad det än är så förvandlas det till en grimas av smärta när jag dumpar honom i rullstolen. Han är för stor för att riktigt få plats, men det får duga.

Jag rycker snabbt åt mig de silkiga vingarna och lindar in dem i en maläten filt från mammas vagn. De snövita fjädrarna är förunderligt mjuka, särskilt jämfört med den sträva filten. Trots paniken och brådskan får jag lust att smeka det lena dunet. Om jag plockar fjädrarna och använder dem som valuta, en i taget, skulle nog en enda vinge förse oss alla tre med mat och husrum i ett helt år. Om jag kan samla oss alla tre igen, förstås.

Jag skyndar mig att svepa in båda vingarna i filten utan att bry mig alltför mycket om att jag kanske knäcker några fjädrar.

Som hastigast överväger jag att lämna en av vingarna kvar här på gatan, för att distrahera gängen och uppmuntra dem att slåss mot varandra i stället för att ta upp jakten på mig, men jag behöver dem om jag ska kunna lirka ur ängeln någon information. Jag tar svärdet, som häpnadsväckande nog är lika lätt som vingarna, och trycker utan vidare ner det i fickan på rullstolen.

Sedan sätter jag full fart nerför gatan, rullar honom djupare in i natten så fort jag kan.

24

6 Ä n g e l n är döende.

Där han ligger på soffan med bandage runt bröstkorgen ser han precis ut som en människa. Han har svettpärlor i pannan och känns feberhet när jag rör vid honom, som om kroppen jobbar på övertid.

Vi befinner oss på ett kontor i en av de oräkneliga byggnader för nyetablerade IT-företag som finns i Silicon Valley. Jag har valt en teknikpark full av identiska kvarter. Om någon bestämmer sig för att plundra en kontorsbyggnad i dag hoppas jag att han väljer någon av alla de andra som ser exakt likadana ut.

För att uppmana andra att välja en annan byggnad har min en död kropp i lobbyn. Han låg där när jag kom, kall men ännu inte ruttnande. Luften luktade fortfarande av papper och skrivarbläck, trä och rengöringsmedel, med bara en liten antydan om död kille.

Min första instinkt var att dra vidare, och jag var faktiskt redan på väg ut igen när det gick upp för mig att nästan alla skulle reagera på det sättet.

Ytterdörrarna är av glas och man kan se liket utifrån. Han lig­ ger på rygg två steg innanför glaset med särade ben och gapande mun. Så den här byggnaden fick bli vårt hem ljuva hem ett tag.

Det har varit så kallt här inne att han inte börjat stinka alltför mycket än, men jag misstänker att vi kommer att bli tvungna att flytta snart. Ängeln ligger på skinnsoffan i vad som måste ha varit någon VD:s hörnkontor. På väggarna hänger inramade, svartvita foton från Yosemite, medan skrivbordet och hyllorna pryds av bilder på en kvinna och två små barn i matchande kläder.

Jag valde en envåningsbyggnad, relativt enkel och anspråkslös.

Det står Zygotronics på skylten utanför. Fåtöljerna och sofforna i 25