9789163726712

©

Susan Casserfelt2013 Prästens lilla flicka

PROLOG Hon tittade på skissen till den nya skulpturen.

Pennan hade legat på lur, gripit tillfället när tankarna vandrat åt ett annat håll, levt sitt eget liv på pappret.

En smal tonårsfigur. Magen rund och svart av arg blyerts. Snabbt knölade hon ihop pappret och slängde in det i elden. Trots det fanns bilden fastnaglad på näthinnan. Känslan av ilska i blicken och molande skam i magen dröjde kvar inom henne.

Det var prästens lilla flicka som lät alla knulla. Hon tröstade sig med att pappan hade kunnat vara precis vem som helst i den där stinkande hålan.

Som två skrämda harar pressade de sig mot varandra. Tryggheten de förut hade upplevt i sitt gömsle nere vid hamnen infann sig inte idag.

Trots att båda hade tjocka dunjackor frös han så han skakade. ”I kväll gäller det”, viskade Jossan.

Det var som om hon hade förstått något. En insikt som sjunkit in. En lättnad som varken speglades i vädret eller rucklet de kurade i. Där taket var trasigt blåste snön nämligen rakt in i det iskalla magasinet. Emellanåt snöade det även in genom golvtiljornas breda sprickor. Att det ens var möjligt berodde på att det gamla saltmagasinet till hälften hängde fritt över Östersjön.

Nu var rucklet stormens första hinder sedan vindarna tagit fart över den Sibiriska tundran två dagar tidigare. För varje gång vinden hittade ett nytt kryphål fladdrade stearinljuset. Det var som veken spelade dem spratt. Slocknade nästan för att i nästa sekund lysa extra starkt.

Ljuset hade de tagit med sig tidigt i höstas och ställt på en uppoch nervänd träback som det stod Domus på.

Nu kysstes de i den opålitliga lågans sken.

Jossan kramade hans hand. Det kändes som om månaden hade pågått i evigheter, som hon väntat och planerat. Visst, hon var bara sexton år, men mer mogen än alla sina klasskamrater. Hon skulle klara det här. De skulle klara det här. Hon fick påminna sig om att hon inte var ensam längre. Även om hon inte hade berättat hela sanningen för honom var hon säker på att han skulle finnas där för henne.

När alla andra killar hade verkat mer intresserade av att hon kom från en hockeyfamilj, var hon glad över att ha mött någon som varken spelade hockey eller verkade bry sig om vem hennes pappa var. Speciellt de sista veckorna när allt verkade kretsa kring Ovik Cup som skulle gå av stapeln helgen därpå, något som hon tog med i planeringen. ”Det verkar som om kosmos för oss samman.”

Hon sa det med ett leende. Orden hade fastnat i henne, blivit hennes mantra. Det lät vuxet. Moget.

Han log matt till svar. Det var hans ord, han hade sagt dem med glimten i ögat tredje gången de stötte ihop på kort tid.

Till skillnad från alla andra hade han inte jagat henne. Inga försök att imponera på henne med skryt. Faktiskt började hon nästan tro att hon var kär i honom. Hon tryckte hans hand, av tacksamhet över att inte vara ensam.

Han tolkade handtryckningen på ett annat sätt. Med slutna ögon lutade han sig framåt för en ny kyss. Jossan kysste honom, den här gången med en helt ny hetta, med en intensitet som han aldrig förut sett hos henne. Upphetsade ilningar strålade från anus ut i låren när han girigt besvarade kyssen. En kort stund lyckades han slappna av, tänderna slutade hacka.

Sedan kom Jossan att tänka på hur mycket hon skulle sakna sin lillebror, Joel. Det var inte många som nådde fram till den lilla pojken, men henne älskade han mer än alla andra. Inte ens mamma och Joel stod varandra så nära. ”Jag önskar att vi kunde ta med oss Joel.”

Han hade bara träffat Joel två gånger när hon varit barnvakt.

Den underliga pojken hade suttit där hon placerat honom och inte tagit någon notis om dem. Men han ville inte tänka på småsyskon nu när han satt med Jossan. ”Igen... Kyss mig!”

Han önskade att han kunnat smyga in en hand innanför tröjan, men det gick inte här. De frös som det var.

Med ens hade han en kall, våt lovikkavante över munnen istället för hennes mjuka läppar. ”Sch! Det är någon här”, viskade Jossan. ”Jossan, det är ingen här. Ingen vet att vi är här.”

Han viskade in i vanten. Hans andedräkt värmde hennes frusna fingrar.

Hon stirrade stint mot ingången och lyssnade intensivt. Kvickt blåste hon ut den fladdrande lågan.

Han lyssnade också. Allt han hörde var hur luft och vatten tävlade, som två kinkiga solister, om att överrösta den andre. Deras dån gick samman i en mäktig symfoni. Men vinnaren var ändå novemberkvällens mörker. Kompakt, som en tjock, gammal arabisk gubbe, sjönk det ner över honom. Ett mörker så kompakt att han inte ens kunde ana Jossans siluett. Utan att han själv märkte det växlade han till det andra språket. Svenskan blev med ens lika onåbar som Jossan.

Han famlade efter henne, ville hålla den trygga handen, prata det trygga språket, men hon hade rest sig.

Panikartat viftade han med armarna och fick grepp om den uppoch nervända Domusbacken. Det gav honom ett provisoriskt stöd, men den andra armen fortsatte att söka efter verkligheten. Han var utlämnad och ostadig. Vad var upp, vad var ner? Han simmade i svart vatten. Som en ofrivillig dykare hade han tappat orientering och balans.

Ett skrapande ljud, som om någon stött till en möbel där inne, fick honom att vrida på huvudet och titta trots att han inget såg.

Ett sista försök att hitta tillbaka till tryggheten. ”Jossan...”

Hennes namn stockade sig i honom.

Istället började han tyst att upprepa sitt namn, koncentrerat, om och om igen. ”Faraz, Faraz, Faraz...”

Men det gjorde honom bara förvirrad. Vem var han egentligen?

En föraning isade inom honom. I tolv år hade han förnekat den tjocka arabiska gubben, avvisat släkten, blundat för berättartraditionen, förskjutit landet och ondskan. Allt det som han flytt.

Han satt redan i mörker när han slöt ögonen.

Den tjocka gubben kom inte ensam. Med sig hade han den spinkiga katten. Benranglet. Båda skrek rakt ut. Ljudet var så högt att han var tvungen att hålla för öronen.

Insha'Allah, ske Guds vilja.

2 Gunvor satt på sin vanliga plats vid köksbordet. Hon drog i gardinkappan av spets och spanade ut i mörkret. När hon inte såg någon släppte hon det spända gummibandet. Spetskappan gungade nervöst fram och tillbaka i fönstret. Istället började hon plocka med pelargonerna. Inbillade sig torra löv. Josefin skulle ha varit hemma för över en timma sedan. ”Vars är jäntan?” röt Sten-Åke en bit inifrån köket.

Frågan verkade för ovanlighetens skull vara riktad direkt till henne. ”Josefin kommer nog snart”, mumlade Gunvor. ”Du borde koncentrera dig på Cupen istället.” ”Om jag bara kunde. Hon vet att hon ska vara hemma så här dags.” Återigen drog hon ner den låga köksgardinen och spanade ut mot gatan, ut i mörkret. Klumpen i magen var större än vanligt, känslan av att något hemskt hade hänt släppte inte. Snön föll allt häftigare i lyktornas sken. Man kunde se hur det blåste till i byarna, snöflingorna förvandlades till smala streck. En klass 2varning var utfärdad för hela Norrlandskusten. Meteorologerna hade varnat för storm med riklig nederbörd. Emellanåt såg man strålkastarna från bilarna glimma till på Modovägen 50 meter nedanför huset.

Kanske satt Josefin hos någon kompis och glömde bort att ringa?

I morgon skulle hon gå och köpa en mobil till dottern. Sten-Åke fick säga vad han ville, men flickan var faktiskt 16 nu och alla hennes kompisar på Nolaskolan hade mobiler, det visste Gunvor.

Men Sten-Åke ville att barnen skulle läras vikten av hårt arbete.

Men sådana här tillfällen vore det naturligtvis bra om man kunde nå henne.

Josefin hade slutat tjata för länge sedan. Först hette det att jäntan var för ung. Sedan när hon fyllde sexton och började i gymnasiet hette det att jäntan skulle jobba ihop till telefonen själv. Så nu slet

tösen varje gång det var match uppe i Fjällräven Center där Modo spelade.

Att ha en tonåring i huset hade visat sig långt jobbigare än hon kunnat ana. Josefin, lilla livliga Josefin. Tiden hade gått så fort och den lilla flickan hade växt upp. Helt plötsligt tisslade grannarna om att hon setts sminkad nere på Storgatan. Tur att de andra två barnen inte gjorde något väsen av sig än. För Jimmy som var två år äldre kretsade allt kring hockeyn.

Joel som skulle fylla sex år en bit in på nyåret, krävde inte heller mer. Idag hade han kommit hemspringande just när Bolibompa börjat, men inte velat se.

Det var då de insåg på allvar att något var på tok, när Josefin inte var med pojken.

Joels overall var lerig. Frånvarande hade hon konstaterat att han var våt in på bara kroppen. Kall och frusen. Hade han kissat på sig? Joel hade inte svarat, bara rist som liften upp till hoppbacken en frostig dag. Han var lika tystlåten som hon.

Gunvor tappade upp ett bad åt pojken, slösade på badskum och hoppades att Sten-Åke inte skulle upptäcka deras vardagslyx. Han hade annat att tänka på inför Ovik Cup. Stillsamt lekte Joel med skummet. Hon slängde in den leriga overallen i tvättmaskinen, vred över till 60°C fast att hon mycket väl visste att det stod 40°C inne i plagget. Återigen drog Gunvor ned spetsgardinen i köksfönstret. Hon anade att också Sten-Åke bakom henne såg ut genom fönstret.

Gunvor sneglade på maken. Hon kunde se hur han bet ihop käkarna och väste något mellan tänderna. Hörde hon rätt? Hade han kallat flickan för hora? Klumpen i magen växte hastigt. Den isande känslan gick inte att skaka av sig. ”Nu tänk jag int tålat mer”, fräste Sten-Åke, ”nu får det allt räcka med rännandet nere på stan.”

Gunvor hör när han sliter åt sig bilnycklarna och jackan. Hur han smäller i ytterdörren. Kort därefter ser hon bilen svänga ut från uppfarten.

Så här arg brukar han inte bli. Det knyter sig i hennes mage.

3 Faraz hade ingen aning om vad det var som hade hänt. Han höll fram sina skakiga händer. De var svullna, styva och mörka. Han studerade dem länge i det svaga skenet från hoppbackens strålkastare. Händerna kändes overkliga, som att vakna och sömndrucket hitta en hand i sängen, innan man förstod att det var ens egen hand som man sovit på. Det var svårt att säga varför men till slut klarade han inte av att se på dem längre. Det var som om en annan bild försökte lägga sig över händerna och visa vad de hade varit med om. Det orkade han inte med. Mödosamt lyckades han stoppa in händerna innanför den blåa dunjackan. Att dra igen dragkedjan var inte ens att tänka på, hans fingrar var som djupfrysta prinskorvar.

Han spanade ut från skogsbrynet, kände igen hoppbackens siluett genom snödiset. De starka strålkastarna lös upp hela backen en klar dag, men idag var allt suddigt. Vass snö piskade honom i ansiktet när snöbyarna tog fart.

Faraz fick en minnesbild. Hur han satt uppe på en lastbil. Han var fem, bara en tanig liten pojke. Alla utom mamma var med. Var är mamma? frågade pojken. Pappa gav honom en örfil. Han skulle sitta tyst. Lastbilen körde mödosamt i bergen. Det var stekande hett på dagen och isande kallt på natten. Efter pappans slag vågade han inte röra sig, men omärkligt flyttade han bort från pappan och närmare mammas yngre syster. När skymningen föll höll hon om honom och han somnade i hennes famn. Han vaknade av att något piskade honom i ansiktet. Han kunde inte öppna ögonen, inte ropa på hjälp. Det kändes som om han skulle kvävas. Det tog ett tag innan han förstod att det var sand. De har hamnat i en sandstorm, i vinden som blåste i 120 dagar. Allt han kände var att mostern fortfarande satt nära honom.

Idag hade han inte mosterns famn att luta sig mot. Idag var han ensam. Varför satt han i den mörka skogen och tryckte? Väntade han på något? Flydde han från något? Polisen? Han hade inga svar.

Vad hade han gjort? Han visste inte säkert.

Faraz huttrade till och insåg att det var kallt ute. Om inte annat var all snö ett bevis på att det var kallt ute. Bäst att röra på sig, men vart skulle han ta vägen? Instinktivt lunkade han nerför backen som ett skadeskjutet djur. Han gick med stela, frusna ben och varje gång vinden tryckte till honom var det trögt att börja gå igen.

Nadeem hade svårt att förstå sms:et från bästa kompisen Faraz, så han ringde upp istället. Det hann ringa många signaler innan Faraz svarade. Kompisen lät förvirrad. Upprepade bara det som stod i messet: Han behövde låna kläder och pengar. Konfunderat hade Nadeem packat kläder i en konsumpåse. Men hur skulle han få tag i pengar? Till sist smög han in i brödernas rum och rotade runt i deras byxfickor. Han hittade en femhundring och några tjugor. Faraz skulle få förklara sig när han kom.

Nadeem var så inne i sina funderingar att han knappt hörde den korta ringningen. När modern ropade inifrån vardagsrummet att de skulle öppna, vaknade han till ur sina funderingar och kastade sig på dörren innan något av syskonen hann före. Han öppnade och skulle just fråga vad som stod på men tystnade vid åsynen av Faraz. Nadeem synade kompisen stumt uppifrån och ner. Till sist sa han chockat: ”Kompis, va fan har hänt?” ”Jag måste sticka...”

Rösten bröts av i falsett, förvirringen i Faraz ögon fick Nadeem att bli rädd. Förskräckt stirrade han på besökaren. Snön i håret och på jackan hade börjat smälta. Faraz dunjacka och byxor var kletiga.

Bara nertill på byxorna kunde man fortfarande ana att jeansen en gång varit ljusa. Att kletet var blod rådde det inget som helst tvivel om. ”Fan mannen”, stammade Nadeem, ”va fan haru gjort?”

Faraz flackade stressat runt med blicken. ”Jossan...”

Faraz lyckades inte avsluta meningen, men tvingade sig att se Nadeem i ögonen. Be om det han kommit för.

”Nadeem, jag måste sticka. Har du kläderna?”

En trappa upp i det slitna hyreshuset öppnades en dörr och AlJazeera skränade ut i trappuppgången. Faraz försökte trycka sig in i hallen, men Nadeem höll stenhårt i dörrhandtaget, vägrade att släppa in kompisen. ”Fan Faraz, tänk om morsan ser dig. Hon blir tokig. Här!” viskade Nadeem och sträckte ut den slitna konsumpåsen genom dörrspringan.

Faraz tog emot påsen med stela fingrar och lyssnade stressat efter stegen i trapphuset. ”Cash?”

Besvärat höll Nadeem ut de stulna pengarna. ”Du får igen allt, jag svär vid Allah.” ”Insha'Allah”, svarade Nadeem syrligt. ”Om Gud vill.”

Märkbart lättad över att få dra igen dörren och låsa om sig gick han in igen och ställde sig vid fönstret. Därifrån kunde han se hur Faraz efter ett tag kom ut i hans gamla kläder. Efter ett tiotal steg försvann figuren in i snöovädret.

Några timmar senare rullade Y-buss mjukt in i Hudiksvall.

Skogen och E4:an byttes ut mot små mörka fiskebodar och enstaka skyltar som lyste upp en öde stad. Snöflingorna föll märkbart glesare här. Det var tyst i bussen. Faraz satt med pannan mot fönstret. Han ryckte till när ett spökansikte hoppade upp precis framför näsan på honom. Skrämt tittade han ut genom rutan, men det fanns ingen där. När bussen körde in under nästa gatlampa gled samma ansikte upp i rutan igen. Det var hans egen spegelreflektion. Han var sitt eget spöke.

Chauffören rattade in på Glada Hudiks resecenter och stannade vid hållplatsläge K. Två studenter gick ut för att röka och busa i höstens första snöfall, men de flesta i bussen försökte sova vidare.

Faraz tittade ut på reflektionen igen och upptäckte att spöket grät. Han kände efter och det stämde, kinden var våt.

4 Polisaspirant Kajsa Nordin skruvade på sig. Knappt hade receptionisten låst upp dörren till stationen på morgonen när Modos hockeytränare Sten-Åke ”Tåget” Wallbäck, stormade in. Nu stod han framför disken och en bit bakom stod, vad hon antog var hans fru med rödgråtna ögon. ”Min dotter är borta”, sa Wallbäck. ”Igår när vi ringde till polisen fick vi bara prata med någon i Kramfors som tyckte att vi skulle ringa runt till alla Josefins kompisar. Det räcker inte. Nu är det dags att ni lyfter på era rumpor och börjar leta.” ”Jag förstår att det här är svårt för er”, försökte polisaspiranten lugna hockeytränaren. ”Statistiken säger att er dotter kommer tillbaka idag eller senast om några dagar. Har hon en pojkvän?”

Frågan fick Wallbäck att slå näven i disken. När Kajsa såg raseriet i tränarens ögon önskade hon att en förstärkt glasskiva hade skilt dem åt. Instinktivt sökte sig handen till byxfickan där hon förvarande sin adrenalinspruta.

Tåget påminde henne om den uppstoppade björnen tre meter bort, den som skjutits av en jägare efter att kvoten fyllts. Nödvärn hette det. Björnen tillföll staten och stoppades upp stående på bakbenen. Nu välkomnade bamsen alla som hade ett ärende till polisen i Ö-vik. ”Min dotter är försvunnen. Jag vill att ni ska börja leta.

Finkamma hela skogen om så behövs.” Wallbäck svepte med armen för att visa på skogarna runt staden.

Under den korta tid som tränaren hade varit inne på stationen hade han hunnit bli riktigt arg. Receptionisten som satt i närheten av Kajsa hade svårt att föra sitt telefonsamtal.

Den arga tränaren hade fått Nordins handledare polisinspektör Erik Karlsson att diskret ansluta sig till sällskapet. Det här lät som ett av de tillfällen då praktisk vägledning faktiskt kunde behövas under den halvårslånga praktiktjänstgöringen. Kajsa hade trots allt bara gått två år på polishögskolan i Solna och som aspirant var

man fortfarande student, även om hon bar uniform och samma utrustning som alla andra på stationen. ”Allt under kontroll?” frågade handledaren.

Kajsa nickade utan att egentligen känna att läget var under kontroll. Erik backade för att visa att han inte tänkte ta över men hann inte avlägsna sig snabbt nog innan Sten-Åke Wallbäck hade läst situationen. Varför prata med en okunnig, ung polis när det fanns en mer erfaren? ”Du där, vad heter du?”

Erik vände sig mot den välkända hockeyprofilen. ”Erik Karlsson”, svarade han och ångrade sig genast. ”Men jag tror nog att Kajsa här kan ge er adekvat hjälp.”

Wallbäcks blick sa allt. Han tänkte inte ägna den yngre kvinnan någon mer tid. ”Erik, lyssna nu på mig. Min dotter hade musiklektion på Nolaskolan igår, men kom aldrig hem. Vår dotter...” Tåget drog tungt in luft ”Något liknande har helt enkelt aldrig hänt.” ”Jag förstår”, svarade Erik, ”vad sa ni att hon heter?” ”Josefin Wallbäck.” ”Och hur gammal är Josefin?” ”Hon är 16 år. Bara barnet.”

Erik nickade. Hans lilla Sofia var 15 år, men hon var aldrig sen på att framställa sig som vuxen. Hemma bråkades det om allt. Tjat varvat med hot och gnäll. Han kunde bara ana hur det skulle bli när Sofia fyllde 16, han som redan hade hämtat henne stupfull på en fest, letat efter henne hos väninnorna när hon vägrat komma hem och ertappat henne med cigaretter. Jojo, Tågets flicka var nog som andra flickor, tänkte Erik. ”Om man misstänker att hon håller sig undan frivilligt brukar vi avvakta någon dag. Har ni bråkat hemma?” ”Nej verkligen inte!” bet Sten-Åke av. ”Och hon har inte rymt, har jag sagt. Något har hänt. Vi samlade ihop några i föreningen och gick skallgång i går kväll men hittade henne inte. Nu måste ni ta vid och fortsätta leta. Jag kräver att ni gör något nu!”

Erik vände sig mot mamman.

”Vad säger ni, fru Wallbäck, hade er dotter någon orsak att inte komma hem?”

Gunvor tittade hastigt upp men vände genast bort blicken och skakade på huvudet. ”Vår dotter är lycklig”, skrek tränaren. ”Hon har ingen orsak att rymma hemifrån. Nu får ni skärpa er och berätta vad ni tänker göra för att hitta min Josefin.” ”Lugna dig! Vi är här för att hjälpa er.”

Kajsa försökte föreställa sig hur det skulle kännas om hon hade haft en tonårsdotter som försvann. Inga som helst känslor infann sig. Då bytte hon, tänk om Sam skulle göra slut. Hur skulle det kännas om Sam försvann? Genast svarade kroppen, tarmarna vred sig som nyfångade ålar. Nu först anade hon vidden av vad paret framför henne kände. Medlidandet fick henne att besluta sig. Hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att hitta deras dotter Josefin. ”... verkligen inte, Josefin har INGEN pojkvän, hur många gånger ska jag säga att hon bara är 16 år. Josefin är snäll, hon delar våra värderingar och kommer alltid hem i tid.”

Wallbäck hade eldat upp sig igen. Erik nickade och Kajsa fortsatte att anteckna. ”Det här är frågor som vi alltid ställer vid försvinnanden. Ni behöver inte bli arg. Ni hade ringt runt till alla kompisarna. Hm... hade hon pengar?” ”Nej, hon har inga större summor att röra sig med, på sin höjd en tjuga.” ”Och saknas det pengar i exempelvis hushållskassan?” ”Nej.” ”Har ni ens tittat?” Erik riktade frågan till mamman men det var Tåget som svarade igen. ”Vi litar till hundra procent på Josefin. Hon skulle aldrig komma på tanken att stjäla.” ”Vilken klass går hon i?” ”ES på Nolaskolan.”

Erik tittade frågande på Kajsa.

”Estetiska programmet”, förklarade Kajsa. ”Vilken inriktning?”

Sten-Åke blängde ilsket på Gunvor innan han svarade. ”Sångprogrammet.”

Erik rynkade pannan. De båda poliserna satt tysta och tittade på paret Wallbäck. Gunvor skruvade besvärat på sig. Gång på gång tittade hon på klockan. Sten-Åke lät sig inte bekomma av tystnaden. Till sist vände sig Tåget mot sin fru. ”Vi tog med en bild”, sa han.

Utan att titta upp började Gunvor rota i sin handväska och tog upp ett styvt klassfotokuvert. Ur det drog hon fram ett porträtt på en flicka med långt mellanblont hår. Gunvor tittade på bilden innan hon motvilligt sträckte över den till Erik. ”Från förra året.”, sa Gunvor tyst utan att möta någons blick. ”Hon gick i nian.” ”Hon är sig lik”, la Sten-Åke till. ”Oj, vilken söt tjej!” utbrast Erik.

Det hade lika gärna kunnat vara hans eget barn, Sofia. Erik kände hur nackhåren reste sig.

Han tvingade sig själv att koncentrera sig på Sten-Åke och Gunvor Wallbäck som fanns framför honom, här och nu.

Efter att paret Wallbäck hade lämnat stationen tittade Erik på aspiranten. Trots att Kajsa var ung och nybakad från polishögskolan hade hon en mognad som fick henne att kännas äldre. Eller var det bara att hon inte pratade lika mycket som hans dotter? Hon var robust, lång och kraftig, faktiskt längre än han själv. Det hade känts ovant i början att titta upp för att prata med henne.

Hon hade klarat fysprovet med glans, visste Erik. Lite avundsjukt tänkte han att hade han själv haft den fysiken som ung skulle han ha lirat hockey för NHL. ”Jaha, vad vet vi?” sa Erik och försökte att inte låta som en lärare.

Kajsa tittade upp från dataskärmen. ”Varje år anmäls runt sjutusen personer saknade. En tredjedel av dem är ungdomar, och i dryga svängar 75 % av den tredjedelen är

tjejer. Ja, det innebär att 1 500 tjejer i Sverige anmäls försvunna varje år.”

Sedan sökte sig Kajsas blick ner på bilden av Josefin. ”Men de flesta kommer hem inom en till tre dagar. Bara trettiotalet personer per år återfinns aldrig och då är det faktiskt mest män runt de fyrtio-femtio som dominerar statistiken och inte unga tjejer.”

Erik var mållös, en föreläsning hade han inte väntat sig. Men det så klart, hon hade skolan i färskt minne och gjorde andra associationer än han själv, som genast såg lik. Säkert en föreläsning som hon satt här och återgav. Men hon förekom honom. ”Jag gjorde ett fördjupningsarbete om försvunna tjejer. Det är ingen föreläsning som jag rapar upp ordagrant.”

Var han så genomskinlig att hon läste vad han tänkte? Båda skrattade åt det uppenbara. ”Okej, en föreläsning om försvunna personer. Men vad tycker du att vi ska göra med fallet Josefin?”

Kajsa kliade sig i huvudet och funderade. Hon tog upp bilden som låg på bordet. Flickan tittade in i kameran, log stort så att tänderna syntes och med huvudet på sned. Långt, mellanblont vågigt hår. Det var ett typiskt skolfoto, gråspräcklig bakgrund, väl ljussatt, välregisserat. ”Josefin... låter som en hårt pluggande och lydig flicka”, spekulerade Kajsa. ”Utåt i alla fall. Sjunger. Det kanske är ett intresse som krockar med hockey? Tåget lät inte helt nöjd med linjevalet. Han hade kanske velat se sin dotter på hockeygymnasiet? Men det är mycket som händer när man är 16 år gammal.” ”Pojkvän?”

Kajsa studerade bilden noggrant. Försökte få bilden att prata med henne. ”Har du en pojkvän?”, fråga Kajsa flickan på bilden. ”I så fall är han hemlig, eller hur, för dina föräldrar säger att du inte träffar någon. Var har du träffat honom? I skolan? Är det någon som också sjunger?”

”Om de har träffats i skolan är det knappast hemligt”, spekulerade Erik. ”Men snacka om dålig timing med att dottern försvinner inför Ovik Cup.” Ovik Cup var ett årligt återkommande event där alla hockeygymnasier gjorde upp om titeln som årets hockeygymnasium. Som ung hockeyspelare var det ett ypperligt tillfälle att visa upp sig för juniorlagens talangjägare. Under fyra intensiva dagar möttes fyra flicklag och 32 pojklag från landets alla 33 hockeygymnasier. Cupen hade på senare år också börjat väcka uppmärksamhet utomlands, och från i år gick Ovik Cup ut hårt med att det även deltog ungdomslag från Finland, Ryssland, Canada, Tjeckien och USA. Kajsa skakade på huvudet. Sedan kom hon att tänka på de braskande rubrikerna i kvällstidningarna något år tidigare, när hon pluggade på polishögskolan i Solna.

Fjällräven center skulle sprängas i luften om inte Modo vann SM-guld. Hotet hade skickats hem till Tåget, som då var nytillsatt tränare. Oavsett hotbild och ny tränare gjorde Modo inga lysande resultat det året. ”Från det ena till det andra, åkte någon fast för bombhotet?” ”Nej, krimmarna lyckads aldrig hitta avsändaren. Bombreceptet fanns på varenda internetsajt. Fast det blev ett sju helvets rabalder under matcherna.

Arenan hårdbevakades.

Vi döpte gärningsmannen till rörbombsmannen.” ”Hittade ni några bomber?”

Erik skakade på huvudet. ”Men hur gick det? Kvällstidningarna bara slutade skriva om det.

Jag var nere på polishögskolan i Solna och läste varenda tidning.

Från en dag till en annan var det glömt i media.” ”Det slutade med att ärendet avskrevs.” Erik suckade demonstrativt och la upp ena benet över det andra. ”Du vet, det gamla vanliga. Spaningsuppslag saknades. Nä, det hade kunnat vara vem som helst i Modos hejarklack.” ”Snacka om att dra alla över en kam”, skrockade Kajsa. ”Vad tyckte du om familjen Wallbäck förresten?”

”Jo, de var väl märkliga om man säger så”, svarade Erik. ”Kanske är de bara chockade och lider av sömnbrist, jag vet inte? Men lite märkliga. Om de varit mina föräldrar när jag var 16 år gammal, skulle jag nog unnat mig bondpermis.” ”Hur som helst”, sa Kajsa, ”tycker jag att vi borde skriva in en efterlysning i EPS-registret. Jag kan göra det om du vill.”

EPS var förkortningen för Efterlysta Personer och U-boken, det efterlysningssystem som svenska polisen använde sig av. ”Och sedan skulle vi kunna fara upp till Nolaskolan.”

Kajsa titta förvånat på Erik. ”Fara?” ”Ja, det är väl ingen dum idé?” ”Nä, men vi går väl? Skolan ligger bara runt hörnet.”

Erik tittade ut genom fönstret. Det snöade fortfarande och tänk vad skönt att få sätta sig i en varm bil. ”Ovanligt tidigt i år, eller hur?” ”Och vilka mängder”, svarade Erik. Kajsa såg att han tittade ut på snön. ”Men det hinner nog smälta för inte är det väl vinter än?

Okej, vi kan gå, men du, efter lunch?”

Vid tanken på lunch kurrade Eriks mage högt. Kajsa såg besviken ut. ”Käka du så lyser jag Josefin under tiden.”

Under de tre månaderna som Kajsa hade praktiserat hade hon vinnlagt sig om att anamma polisjargongen. Erik reste sig upp för att gå till personalköket. Han stannade till vid dörren. ”Ska inte du äta något också?” ”Mamma har gjort matlåda. Jag käkar framför datorn.”

5 Tio över åtta, när Nolaskolan just hade slagit upp portarna hade Facebookgruppen Var är Jossan? ännu inte skapats. Arbetsmiljö och säkerhet stod på schemat för ES01, som var Josefins klass.

Läraren insåg direkt att det inte skulle gå att hålla den planerade lektionen och lät ungdomarna istället ventilera sina tankar och farhågor kring att deras klasskompis hade försvunnit. Han tänkte att det kanske gick att väva in tankar kring arbetsmiljö och säkerhet i den diskussionen. Petter i klassen kläckte idén om att de borde ha en Facebookgrupp för att efterlysa Jossan vilket alla i klassen tyckte var en jättebra idé. När det ringde ut tjugo över nio hade gruppen 15 medlemmar, det var alla i klassen utom den försvunna klasskamraten. Var är Jossan? blev den dagens snabbaste växande grupp i Sverige bland sociala medier på nätet. Efter första rasten hade 233 nya medlemmar anslutit sig och skrivit drygt 70 inlägg om vad som kunde ha hänt och vem som sett vem sist, blandat med gissningar och böner. Vid lunch sprängde gruppen tusenvallen, merparten elever på Nolaskolan.

6 Kajsa höll upp dörrarna till den gula skoltegelbyggnaden. Erik kom flåsande efter. Att pulsa genom snö var jobbigt. Det var bara två kvarter men i uppförsbacke och motvind. Erik stampade av sig så att snön yrde om skorna. ”Kanske bäst att börja träna”, flåsade Erik. ”Äsch, så illa är det väl inte?” ”Vänta bara tills du blir fyrtiofem och bär en massa wienerbröd runt midjan.”

Kajsa log och skakade på huvudet. ”Nu överdriver du igen. Jag tycker du ser vältränad ut.”

Erik sken upp. Det var lugnt inne i skolans ljusgård. De få elever som satt på bänkarna eller spelade biljard tittade nyfiket på de båda poliserna. Alla verkade genast förstå att det handlade om Josefin. ”Jag kollade schemat och Josefins klass har historia i 105:an, men vi snackar väl med rektorn först? Stämmer av att det är okej att vi pratar med hela klassen.”

Erik nickade instämmande. Han drog sig till minne sonen Kaspars avslutning. Då hade en Thomas pratat entusiastiskt om barnens lysande framtid. ”Vet du vem det är? Är det Thomas?”

Kajsa skakade på huvudet. ”Thomas är bara rektor för NV och specialsporten. Ulla Sjöstrand heter gymnasiechefen, sedan har de delat upp skolan i fyra eller fem områden, alla med egna rektorer.” ”Är inte det knöligt, eller?”

Kajsa tittade på Erik för att se om han drev med henne. Men han såg ut som alltid. ”Skolan har nog förändrats en hel del sedan du gick här.”

Erik nickade. ”Hade vi haft hockeygymnasium på min tid, då hade jag blivit proffs i NHL istället för polis. Men nu är det som det är. Farsan

hade precis fått sparken och ville att jag skulle satsa på ett säkert yrke.” Erik fnös. ”Trivs du inte som polis?” ”Jo vars”, svarade Erik, ”men det är klart att man blir avundsjuk på kidsen idag. Spela hockey på skoltid. De har helt andra valmöjligheter än vad man själv hade. En annan fick välja mellan kommun eller fabriken. Tack och lov valde man inte verkstan, då hade man suttit och rullat tummarna idag.”

Kajsa visade vägen. De kom fram till rektor Ulla Sjöstrands rum och knackade på. ”Hej! Jag heter Erik Karlsson och det här är Kajsa Nordin. Ja, som du ser är vi från polisen. Det är med anledning av tränare Wallbäcks dotter.” ”Josefin?” sa rektorn häpet. ”Har det hänt något?” ”Hon kom aldrig hem igår efter sånglektionen.”

Rektorn tittade förfärat på de båda poliserna innan hon vinkade in dem i rummet och anvisade dem besöksstolarna. Hon slog snabbt upp schemat. ”Känner du alla dina elever vid namn?” ”Nejdå, men några sticker ut lite extra. Som Josefin till exempel.

Hon går i ES. Och du hade väl en son som gick här, Kaspar Karlsson om jag minns rätt? En lovande hockeykille. Spelar han fortfarande?”

Erik blev imponerad av att rektorn kände till hans son. ”Jodå, han lirar för Modojuniorerna. Och nästa termin börjar min dotter Sofia här.” ”Jaså!”, sa Ulla, ”vet du vilken inriktning som hon kommer att välja?”

Erik skrockade. ”Hon tjatar om att gå något som heter mode och design. Jag vet inte ja, får man verkligen några jobb på det?” ”Det är en bra och intressant utbildning som jag varmt kan rekommendera.” ”Här”, sa Ulla och sträckte sig efter en broschyr, ”kan du läsa om programmet.”

Kajsa harklade sig. De var inte här för att få en syokonsultation.

Ulla gjorde en ursäktande min och tittade ner i pärmen igen. ”Josefins sista lektion var matematik igår. Sånglektion säger du... ”Ulla slog upp en annan pärm. ”Ja, det stämmer. Några av eleverna tar extra sånglektioner för baronessan von Hofersburg.

Två gånger i veckan kommer baronessan hit till skolan. Måndag och onsdag är det visst.”

Erik visslade imponerat. Kajsa undrade vem de talade om. Hon hade aldrig hört talas om någon baronessa här i Örnsköldsvik. ”Jaså, baronessan lever och har hälsan. Vem hade kunnat ana att hon ger sånglektioner?” ”Det gör hon egentligen inte”, förklarade Ulla, ”men baronessan insisterade. Det är sällsynt men i år har vi några väldigt talangfulla sångelever som vi gärna vill satsa extra på och Josefin är en av dem.

Och jag vet inte om jag skulle säga att hon har hälsan heller, direkt... Men det blir väl ett trevligt avbrott för baronessan att komma hit och träffa ungdomar.” ”Jo”, sa Erik, ”de kan ha en uppiggande effekt i små doser.”

Ulla skrattade och nickade energiskt. ”Finns det någon möjlighet att få den här baronessans adress?”

Kajsa stack emellan med en fråga. ”Vi kan kanske åka förbi och höra om lektionen igår? Om det var något speciellt, om Josefin sa något eller var upprörd?” ”Visst”, svarade Ulla. ”Ring bara först, baronessan är speciell.

Primadonnatakterna sitter i.”

Rektorn skrev ner adress och nummer på en lapp och gav den till Kajsa. ”Skags fyr?” ”Baronessan är närmsta granne. Men ring som sagt först och avtala tid.”

Kajsa tittade fortfarande oförstående på rektorn.

– Bor människan vid fyren? Pratar vi om samma ställe? Vid Skeppsmalen?

Ulla nickade.

”Som jag sa, hon är lite speciell. Fråga mig inte hur hon gjorde, men hon lyckades få bygglov en bit ifrån fyren ute vid havsbandet.

Hon är väl född ute i Skeppsmalen om jag minns rätt.”

Erik tackade. ”Men den verkliga orsaken till att vi är här är att vi skulle vilja träffa eleverna i Josefins klass”, sa Kajsa. ”Om det går bra förstås?

Vi tänkte ställa allmänna frågor. Du får gärna sitta med.” ”Det ska väl gå bra”, sa Ulla och kikade ner i den första pärmen igen. ”De har...” ”Historia i 105:an”, fyllde Kajsa in, ”jag kollade schemat på nätet.”

Ulla tittade nyfiket närmare på Kajsa. ”Har du redan hittat vår hemsida?” ”Jag gick ju här för tre år sedan. Det är inte mycket som ändrat sig på den tiden.” ”Åh!”, svarade Ulla och viftade irriterat undan en bananfluga.

Kajsa kunde ana en rodnad på halsen. ”Vi har rätt många elever här. Man kan inte känna igen alla, men jag tyckte att du såg bekant ut. Ja, då hittar ni säkert till 105:an också. Det finns en lärare där som kan sitta med, hälsa från mig.”

Poliserna nickade och tackade.

De gick under tystnad upp för en spiraltrappa i anslutning till ljusgården. Men i korridoren började de prata, samtidigt. Båda skrattade ansträngt. Kajsa tecknade åt Erik att börja. ”Jaså, rektorn kände inte igen dig?”

Erik retades. ”Nä, man stod väl inte ut direkt.”, ursäktade sig Kajsa. ”Jag hade bra betyg men höll varken på med hockey eller backhoppning.

Eller sång för den delen. Jag vet inte, jag var lite blyg kanske.”

Erik undrade hur rektorn kunde ha missat Kajsas hundraåttio centimetrar. Men det var nog som hon sa, höll man inte på med backhoppning eller hockey i Örnsköldsvik så fanns man inte. ”Vad skulle du säga?”

”Att vi kan fråga Krille om han ger oss tillgång till Josefins datakonto.” ”Krille?” ”Krille ansvarar för skolans datanät och sköter skolans hemsida.

Det är han som delar ut datakonton till både elever och lärare.

Han är Nolaskolans egen datahacker. Josefins mejl kanske finns sparade?”

De kom fram till 105:an och knackade på. ”Hej”, sa Erik, ”vi är här med anledning av Josefin som försvann igår. Vi vill bara höra med er. Är det någon som vet var hon är eller har sett något?”

En kille räckte direkt upp handen. ”Vi har skapat en Facebooksida där alla kan skriva.”

Kajsa och Erik bytte blickar och nickade. Kajsa tog upp sitt lilla block och började anteckna. Killen fortsatte. ”Den heter Var är Jossan? och vid lunch var vi 1325 medlemmar.” ”Vad sa du att du hette?” ”Petter.” ”Fint Petter”, sa Erik. ”Vad kan ni berätta mer om Jossan?”

Alla eleverna tittade helt plötsligt blygt på varandra. Kajsa fyllde i. ”Har hon en pojkvän?”

Alla skakade på huvudet. Kajsa fortsatte att ställa frågor. ”Har Josefin nämnt något om bråk hemma? Händer det att Josefin skolkar?” Återigen skakade alla eleverna på huvudet. ”Röker hon? Festar hon?”

Några i klassen började fnittra. ”Vad är det som är så roligt?”, undrade Kajsa. ”Josefins pappa är ju Modotränaren Tåget. En gång berättade hon att pappan tyckte att hon skulle gå omvårdnadsprogrammet istället. Han kom ofta och hämtade henne efter att skolan slutade.

Ville inte att hon skulle dra nere på stan.”

”Jaha”, svarade Kajsa, ”men vad brukar hon göra efter skolan de gånger som pappan inte hämtar henne?” ”Oftast är hon tvungen att gå hem för att passa sin lillebror. Men det hände att hon hängde på Max ibland.”

Kajsa visste precis hur det var. Det fanns inte många ställen att gå till, speciellt inte om det var dåligt väder. Ett par fik och ett par hamburgerställen där man kunde hänga och umgås. Max låg halvvägs mellan skolan och Josefins hem på Varvsberget. ”Är det någon här idag som var på Max i går kväll?”

Tre av eleverna räckte upp händerna. ”Och ibland brukade Josefin stanna till på vägen hem?”

De nickade. ”Och ingen av er såg henne igår?”

Alla tre skakade på huvudet. Det kändes som om Kajsa inte kom någon vart med sina frågor. Det måste finnas något som avslöjade vad flickan höll på med eller vad som hänt. ”Är det fler än Josefin som får sånglektioner av baronessan von...”

Kajsa kunde inte komma ihåg namnet på baronessan och tittade frågande på Erik. Men kollegan verkade sitta i andra tankar. Dock visste alla eleverna vem baronessan var och fyllde i med en kör. ”von Hofersburg.” ”Precis”, fortsatte Kajsa, ”von Hofersburg. Är det många här som har sånglektion med henne?”

Reaktionen var märkbar bland alla i klassen. En del fnös, någon stönade medan andra skakade på huvudet. ”Nej”, svarade Petter med en ton av avundsjuka, ”från vår klass är det bara Jossan som får det.” ”Men vilka andra elever har specialundervisning? Jag förstod det på Ulla som om det var flera elever?”

Ett nytt stön gick genom klassen. ”Någon i trean som ska söka till Musikhögskolan i Stockholm.” ”Vem är det?”

Ingen av eleverna verkade veta vem det var. ”Ulla har inte sagt något om vem det är. Vi vet inte.”

”Tänk efter noga nu”, uppmanade dem Kajsa. ”Var det något som var annorlunda igår?”

Ingen kunde komma på något. ”Vad heter ni tre som var på Max igår?”

Kajsa skrev ner deras namn i blocket. Erik verkade tycka att de hade stört tillräckligt och tog fram sitt visitkort som han delade ut till några i klassen. ”Om ni kommer på något är det bara att höra av er. Ni vet väl att Josefin har en väldigt orolig mamma och pappa som undrar var hon är just nu.”

Han såg sig om bland eleverna, låtsades spänna blicken i dem.

När Erik var klar med visitkorten gick de mot dörren. Kajsa höll upp den och Erik gick ut. Men i stället för att följa efter sin kollega stack hon in huvudet i klassrummet igen. ”Glömde fråga en sak. Har Josefin någon bästis?”

Alla vände sig mot en mörkhårig flicka i klassen, och han som satt närmast puffade henne i sidan. Försiktigt sträckte hon upp armen. ”Det är väl jag det.” ”Jaha”, svarade Kajsa. ”Vad heter du?”

Flickan satt tyst, överrumplad av frågan. ”Hon heter Anna”, fyllde Petter i snabbt. ”Anna Umegård”, bekräftade hon sedan själv. ”Fint”, svarade Kajsa och antecknade, ”då vet jag. Hejdå!”

Kajsa stängde dörren efter sig och sprang efter kollegan som redan hunnit till trappen. ”Det där skötte du fint.”

Kajsa tittade noga på Erik för att se om han verkligen menade det. Hon kunde inte spåra någon sarkasm i hans ton, men det hela var heller inte sagt med entusiasm. ”Spännande med en Facebookgrupp”, sa Kajsa. ”Tycker du?” Erik tittade skeptiskt på aspiranten. ”Det leder lätt till en massa ryktesspridning. Det är inte bra på en liten ort som Ö-vik. En massa ungar som ska leka privatdeckare, sprida osanningar och börja hata varandra.”

”Äsch, spänn av!”, sa Kajsa. ”Så lätt blir du inte arbetslös. Men du, hur var det nu med den här mystiska baronessan?” ”von Hofersburg?” ”Ja, von Hofersburg”, svarade Kajsa. ”Vi tar väl och åker ut dit?” ”Tänk på att det bara är en försvunnen jänta. Vi har viktigare saker att utreda.” ”Som vadå?” ”Tja, vad sägs om inbrottet i höstas på Hägglunds?”

Kajsa suckade. ”Eller varför inte titta igenom räden från i somras då 23 båtmotorer stals. Se om du kan nysta där? Personligen tror jag att det var en baltisk liga. Förresten”, sa han, ”det är snart dags att gå av skiftet.” ”Hitåt!”, sa Kajsa.

Erik tittade sig förvirrat omkring. ”Vi kom väl därifrån”, sa Erik och pekade mot entrén. ”Vi skulle ta vägen förbi datakillen”, sa Kajsa, ”och se om vi kunde få tillgång till Josefins kontouppgifter.”

7 Faraz såg sig omkring. Han kunde inte hänga på Cityterminalen i all evighet. Nu hade han suttit här i sju timmar, ända sedan Ybussen anlände i morse. Han hade varken ätit, druckit eller gått på toa sedan i går, mitt på dagen. Apatiskt hade han fastnat på bänken. Väktarna hade gått förbi flera gånger och stirrat misstänksamt på honom. Varje gång låtsades han titta i en gammal tidtabell som låg bredvid honom. Men det regnade och blåste utav helvete där ute. Han borde gå någon annanstans. Men vart? Han var skitnödig men ville inte riktigt kännas vid sina behov. Magen hade slutat kurra för länge sedan. Faraz försökte hålla allt ifrån sig, tankar, känslor och kroppsliga behov.

Till slut insåg han att han var tvungen att gå på toa och såg sig om efter skyltar. Pilarna pekade en trappa upp. Så fort Faraz hade erkänt att han var skitnödig började tårarna att rinna igen. Det kändes som om någon hade fäst hundrakilosvikter kring båda fötterna. Tungt tog han några steg mot rulltrappan. Allt gick i slowmotion, men han hade hållit sig länge nu, det började bli bråttom. De tio metrarna från rulltrappan verkade aldrig ta slut.

Väl vid toan hejdades han av en man vid grinden. ”En tia, tack!”

Tio spänn. Helvetes skit. Stressat kände han efter i varenda ficka.

Fan, han hittade inte sina stålar. ”Snälla, jag pröjsar dig sedan. Jag lovar, jag har pengar.”

Men killen vid toagrinden hade varit med förr. Barn och deras mammor kunde han släppa förbi, men inga knarkande blattar.

Framför allt inte om de grät, då var de skakis. Vad som helst kunde hända då. De flippade ur eller överdoserade och dog. Och vem fick städa? Toavakten skakade på huvudet.

Faraz insåg att han inte kunde hålla sig även om han hittade en tia. Det var för sent nu. Trycket från tarmen släppte. Med ett plågat ansiktsuttryck vädjade han en sista gång till toakillen. ”Fan, jag sket på mig. Släpp in mig för i helvete! Släpp in mig...”

När toakillen fortsatte att neka började Faraz klättra över grinden. Han måste in på toa. Nu. Och tvätta bort bajset från de enda byxorna som han hade.

Men toakillen vill som sagt inte ha några bajsande pundare inne på sin toalett. Enkelt knuffar han tillbaka inkräktaren över grinden och ringer på vakterna.

När Faraz försöker resa sig upp ser han hur tre vakter kommer springande från olika håll. De måste ha varit precis i närheten.

Han hinner inte ens upp i stående innan han halkar till i bajset som pressas ur ena byxbenet för varje rörelse. Faraz ramlar i kletet.

Men nu har någon äntligen kapat de jävla vikterna kring hans fötter. Hjärtat bankar för fullt. Flykthormoner rusar ut i blodet, ner i varje liten cell. Fan heller att de ska få tag i honom. Faraz drar sig upp med hjälp av grinden. Som en rugbyspelare kurar han ihop sig med en osynlig boll under armen. Han sänker tyngdpunkten för att få bättre kraft i tacklingen. Han tar sikte mellan två av vakterna. Det kan gå vägen. Insha'Allah. Om Gud vill.

Han är fem år gammal och med mamma på marknaden. De har lycktas köpa en gammal höna. Den har fastbundna ben och dinglar upp och ner i mammas hand. Det ska bli fest hemma, höna har de inte haft på länge trots att de har pengar. Mamma håller honom hårt i andra handen. Helt plötsligt, en kraftig explosion.

På friidrotten har han fått lära sig att trycka ifrån rejält för att få upp farten. Han behöver inte ens tänka på det nu utan gör automatiskt rätt. På bara några meter har han fått upp en ganska imponerande fart. Oväntat slänger han sig mot den närmaste väktaren istället för att väja. Tacklingen blir våldsam, den första killen är inte beredd på kraften i Faraz högra axel.

Alla börja springa kors och tvärs utanför marknaden. Faraz tror att det är fyrverkerier. Det har han sett en gång och nu tittar pojken förväntansfullt upp mot himlen. Men mamma skriker: huka dig! Spring! De springer. Det viner konstigt runt dem och

mamma drar in dem i närmsta gränd. De springer och springer, kvarter efter kvarter. Dammet yr i Faraz ögon och han blundar, han låter sig ledas i blindo av sin mamma som håller honom hårt i handen. Han springer, hostar och snubblar ibland, men mamma drar honom alltid upp på benen.

Faraz ser att den ena vakten är alltför långt bakom honom för att komma ikapp. De andra två vakterna fattar nu att det inte handlar om en vanlig strulputte. Den här verkar vara oväntat stark.

Oberäknelig. Kanske farlig också? Snett framför honom kommer en av vakterna och han ser jävligt arg ut. Han kommer att försöka skära av flyktvägen. Faraz ser det i hans ögon. Det är en stor kille, tung.

I Örnsköldsvik finns det bara två ting att välja mellan som tonåring. Idrott eller kyrka. Det kan Faraz tacka för idag. Oväntat svänger han åt vänster när han närmar sig den sista vakten. Killen hinner inte riktigt med, får tag i hans tröja. Faraz gör en snygg snurr, fintar killen totalt. Innan vakten vet ordet av är Faraz halvvägs ner för rulltrappan. Det tar tid för vakterna att komma upp på fötter, att ändra riktning. Deras tunga kroppar jobbar emot dem. Faraz hinner få ett hyggligt försprång. Rulltrappans sista steg hoppar han över som en diagonal häcklöpare.

Faraz är fem igen. Först när de ser huset saktar de in, men bara för att ropa åt mammas yngre syster att skynda sig. Öppna porten!

När de kommer hem och mamma ser att hon fortfarande håller i hönans ben börjar hon gråta. Av hönan finns inget kvar. Bara benen.

Mamma gråter, sedan ser de att hon blöder. Faraz undrar om mamma blev sjuk när de sprang från marknaden? Men ingen pratar med honom. Läkaren kommer. Faraz undrar om mamma ska dö? Läkaren säger att han ska be till Allah. Han är en snäll pojke och ber bön efter bön.

Den här gången ber han också. Snälla Allah rädda mig undan vakterna. Visa mig vägen! Kanske har guden vaknat på den bra sidan idag och bestämt sig för att hjälpa Faraz.

Nere på bussterminalens bottenvåning anar han att väktarna just har börjat springa ner för rulltrappan. Han ser dörrarna 70 meter framför sig. Det är raka spåret. Om det inte finns fler vakter här inne hinner de aldrig ifatt honom. Det är nämligen på rakan som han är som snabbast.

Utanför Cityterminalen svänger han av åt vänster, kryssar mellan folks paraplyer. Han noterar inte hällregnet. Ner för en rulltrappa, viker av åt höger och följer med strömmen in i en byggnad.

Det måste vara en tågstation, tänker Faraz, när han ser alla jäktande människor och snabbmatköerna.

Han drar upp huvan över huvudet och hoppas att han inte har en brun fläck där bak som stinker för mycket. Han fortsätter att gå i rask takt, ungefär lika fort som alla andra. Ner för ännu en rulltrappa, har ingen aning om var fan han är. Bara att tunnlarna verkar fortsätta. Han följer strömmen och kommer fram till en biljettstation, viker av och följer med i en uppåtgående ström, ut på gatan och in i en gränd.

Han går i skydd av novemberregnet, utan mål, ibland på en bro, ibland bredvid vatten. Till sist. En lång backe upp och helt plötsligt står han vid en second hand. Begagnade kläder.

Perfekt.

Till skillnad från när han var fem år gammal verkar det vara någon som lyssnar på hans böner den här gången.

Tack Allah. Du hjälper mig undan vakter och visar mig till nya kläder. Att tänka på den större bilden, att han är på flykt utan pengar, det vill han inte.

På väg ut ur affären hör han upprörda skrik och förstår genast att de har hittat hans byxor och linnet som han använde till att torka sig med. Snabbt runt hörnet, upp för backen, under en tants paraply, runt ett hörn till, mera trappor, ner åt andra hållet.

Vänder sig om, ingen följer efter. En park, han går in, halkar nästan i lövhögen. Nu har han ett par gråsvarta gabardinbyxor med pressveck. Det var ingen idé att leta efter snygga jeans, bara ta första bästa som verkade vara i hans storlek.

Faraz ser sig deprimerat omkring. Vad nu? Han kan knappast stå ute längre, dyngsur och kall. Sedan inser han att det inte är en park, utan en kyrkogård med kyrka. Han kan alltid gå in i kyrkan, eller hur?

Men det tar emot. Han har nästan aldrig varit i en kyrka. Han känner på sig att de genast ringer polisen. Svennar vill inte ha muslimer i sina kyrkor.

8 Det första Kajsa gjorde när hon kom tillbaka till stationen var att ta fram ett tomt A3 papper. I mitten ritade hon en ring och skrev Josefin ”Jossan” med grön penna. Sedan då? Alla familjemedlemmarna skrev hon rakt ovanför med rött. Sten-Åke ”Tåget” Wallbäck i en ring, mamma Gunvor Wallbäck i en annan.

Till höger skrev hon Max i blått och bläddrade fram namnen på de ungdomar som hade suttit inne på hamburgerkedjan. Katja, Anders, Klas.

Till vänster om tränaren ritade hon ett stort moln och skrev Modo Hockey inuti molnet med liten stil och blyerts. Diagonalt på andra sidan ritade hon ett lika stort moln som även ringade in Katja, Anders, Klas och skrev Nolaskolan med samma penna. I molnen kunde hon sedan fylla i flera namn om det behövdes.

Under ringen i mitten ritade hon en till ring i orange och skrev baronessans namn i. Men hon blev störd över att någon stod och kikade över hennes axel och andades i nacken på henne.

När hon svängde runt stod inte helt oväntat Freddie Ek där. De hade tränat i samma skidklubb förut. Hittills hade hon gjort allt för att undvika Freddie under praktiken. ”Du kom aldrig på Anitas och Tompas bröllop.”

Påståendet var menat som en fråga men Kajsa vände sig demonstrativt om som för att fortsätta med sin mindmap.

Egentligen hade hon ingen som helst lust att prata med Freddie men nu gällde det att komma på en bra lögn snabbt. ”Vi saknade dig, fortsatte Freddie. Anita blev sårad för att du inte kom.” ”Jag kunde inte”, sa Kajsa utan att se på Freddie och av rädsla att han skulle upptäcka att hon ljög. ”Det var mitt i en tentaperiod.

Jag hade ingen möjlighet att åka.”

Sedan vände hon sig om och granskade Freddie. Han hade inte förändrats det minsta på de tre åren som gått.

”Vad var oddsen att vi båda två skulle hamna som poliser här i gamla Ö-vik? När du flyttade trodde jag aldrig att jag skulle få se dig igen, annat än på hemvändardagarna.” ”Jag flyttar ner till Stockholm så fort jag är klar. Tänkte söka tjänst där nere.” ”Synd, det var trevligt att se dig här uppe igen. Vi har inte haft tid att snacka sedan du började hos oss. Vi har gått om varandra hela tiden. Vad sägs om en öl efter jobbet någon gång?” ”Visst”, sa Kajsa, ”en öl, gärna. Men efter Ovik Cup någon gång.”

Freddie log.

Kajsa markerade att de fick fortsätta prata en annan gång.

När Freddie gått lutade sig Kajsa tillbaka och tittade ut genom det lilla extraförstärkta 60-talsfönstret. Snöstormen hade dragit vidare så det hade nästan slutat snöa, men meteorologerna lovade visst mer nederbörd. Härligt. Om snön fick ligga kvar nu skulle de dra spår uppe på Skyttis IP. Då kunde hon ta fram långfärdsskidorna. Bra år, när det låg snö i tunneln under E4:an, kunde man skida hemifrån ända upp. Hemifrån mamma och pappa, la hon till.

Kajsa flyttade ner blicken på skrivbordet och stirrade på sin tankekarta. Sedan började hon bläddra igenom sitt lilla häfte och läste igenom efterlysningen en gång till. När hon var klar stod det även Anna Umegård i en ring och Petter i en annan inne in Nolaskolans moln. I det nedre vänstra hörnet skrev hon in Facebookgruppen i ett stort moln och drog ett sträck till Nolaskolan. ”Du”, sa Erik och stack in huvudet, ”klockan är två i tre. Jag stämplar ut nu.” ”Okej”, svarade Kajsa, ”vi ses i morgon.”

Erik fick syn på hennes ritning. Han klev nyfiket in och ställde sig bredvid Kajsa. ”Spännande, vad har vi här? Är det här nya metoder som ni får lära er på Polishögskolan?”

”Nej, faktiskt inte. Det är bara en studieteknik som jag gillar att skribbla runt med när jag inte har något bättre för mig. Metoden kallas för mindmap, eller tankekarta.” ”Sätt en bild där på flickan i mitten.”

Han sträckte sig efter klasskortskuvertet och skakade ur en liten bild av Josefin. ”Vi kan väl inte bara ta en bild”, protesterade Kajsa. ”Jodå”, sa Erik, ”det är bara att ta. Säger Wallbäcks något så säg bara att vi behövde bilden i vårt polisiära arbete.” ”Men det är inte sant.” ”Det här är väl polisiärt arbete om nåt”, sa Erik och pekade på Kajsas karta. ”Nej, det är mitt sätt att sortera informationen.”

Erik suckade. ”Vad är skillnaden?”

Kajsa hade inget bra svar på frågan. Tacksamt tog hon emot bilden och tejpade den försiktigt över mittenringen. Erik klappade henne uppmuntrande på axeln. ”Sitt inte för länge bara!”

Kajsa hade ändå inget att göra, mer än att sms:a Sam om hur tråkigt allt var i Örnsköldsvik. Borde hon nämna att Freddie Ek jobbade på samma ställe? Tills sist beslutade hon sig för att hennes tid var bättre slösad här när hon funderade över Josefin eller Jossan som hon kallades för. Kajsa slog raskt ifrån sig den före detta klubbkompisen och beslutade sig för att inte sms:a Sam. Alla Josefins klasskamrater verkade förvånade över det plötsliga försvinnandet. De målade upp bilden av en glad och sprallig tjej.

Möjligtvis att man kunde ana en viss avundsjuka på hennes sångtalanger. Flickan var alltså inte förbisedd eller mobbad, tvärtom verkade hon vara mycket omtyckt.

Statistiskt sett hade hon rymt. Statistiskt sett skulle hon komma tillbaka i morgon eller dagen därpå. Men det lilla hon visste om flickan stämde inte riktigt in på bilden av en rymmare. En rymmare hade ofta strulat ett tag. Skolkat. Bråkat hemma. Inget av det fanns med i bilden.

Men en sak stack dock ut. Helt normalt verkade de inte ha det där hemma. Exakt vad som var fel var svårt att sätta fingret på.

Mamman som inte såg en i ögonen. Hon kändes kuvad, nedbruten. Och pappan? Men en kontrollerande pappa och svag mamma var ändå inte skäl nog för att rymma.

Om hon inte hade rymt frivilligt, vad hade hänt då? En olycka?

Det var snöstorm den eftermiddagen då Josefin försvann. Så vitt det var känt hade Josefin bra kläder på sig, en röd täckjacka, lovikkavantar och mössa. Kajsa gick ner i källaren och hämtade en detaljerad terrängkarta över området som täckte både skolan och hemmet. Den naturliga vägen att gå från skolan var ner till E4:an och sedan vidare utefter Modovägen.

Att inte Josefins skolkamrater hade sett henne passera betydde inte att hon inte passerat. Trafikplatsen vid Max var stor med en bensinmack, nya tågbanan ovanför och en infart till resecentret.

Flickan kunde lika gärna ha gått över E4:an strax innan rondellen, t.ex. vid Paradisbadet. Då skulle skolkamraterna inte ha en chans att se flickan i snöstormen.

Periodvis var vägarna hårt trafikerade beroende på omständigheter som skiftbyten. En rad fabriker låg åt det hållet vilket innebar en del tunga lastbilstransporter. Kempehallen som var Modos gamla arena låg också ditåt. Den nya arena hade de byggt nära centrum, på udden Framnäsholmen. Klockan fem var både E4:an och Modovägen normalt trafikerade. Om hon hade blivit påkörd av en smitare, borde någon i skallgången som Modo hockey anordnat ha hittat henne.

Om Josefin inte hade avvikit frivilligt eller råkat ut för en olycka återstod egentligen bara att hon blivit bortrövad. Det skulle knappast märkas om en lastbil stannade och plockade upp en flicka. Snöfallet var dessutom ett bra svepskäl att erbjuda skjuts, även om det inte var en lång sträcka att gå. Vem skulle erbjuda skjuts? Det kunde lika väl vara en lokal ortsbo, som en lastbilschaufför. E4:an som drog rakt igenom staden innebar att många lastbilar passerade den relativt lilla orten Örnsköldsvik. Om det var en chaffis kunde han vara från i princip vilken del av

Sverige som helst, ja det kunde till och med vara en utländsk chaufför. Våldtäkt i skogen? Nej, Kajsa avfärdade genast det scenariot. Med snöstormen som varit i går hade ingen stannat ute längre än nödvändigt. Att leta i skogarna skulle vara resultatlöst.

Istället slog hon på måfå de olika familjemedlemmarnas namn på systemet i datorn. Först Josefin. Inget. Sedan på Sten-Åke Wallbäck. Inga förseelser men vapenlicens hade han, för pistol, revolver och gevär. Det var inget anmärkningsvärt här uppe. Var och varannan jagade.

Kajsa var nyfiken på vad som kunde tänkas stå i Facebookgruppen som Josefins klass hade startat. Över huvud taget var Facebook och andra sociala medier ett bra ställe att göra efterforskningar på. Ofta trodde föräldrarna att de kände sina barn bättre än de egentligen gjorde. Hon bestämde sig för att logga in senare under kvällen när hon var hemma. Hon hade ändå inget planerat och det fick henne att tänka på annat än Sam hela tiden.

Sam ja.

Kajsa hade träffat Sam förra våren på en fest. Hon skulle just gå hem när Sam anlände, salongsberusad. I trängseln i den lilla tamburen började de prata när Sam insisterade på att få hjälpa henne med jackan. Sams glada skratt fick Kajsa att ångra att hon skulle lämna festen. Innan hon visste ordet av hade Sam klätt av henne jackan igen. De snubblade på skorna som låg huller om buller på golvet och hamnade i varandras famnar. ”Det här går visst inte så bra” sa Sam och skrattade, ”men jag tror att jag älskar dig”. Sedan gav Sam Kajsa en lång kyss. För Kajsa var det mer än en kyss. Som det hette: alla bitarna föll på plats. ”Älskar dig Sam”, viskade hon prövande. Det kändes ovant. Hon hade aldrig sagt orden till någon någonsin. Inte ens Sam. Nästa gång de sågs skulle hon säga det. Med blommor. Eller ännu bättre med jordgubbar och champagne. Det lovade hon sig själv.

Det var lätt att lova när det var 43 dagar kvar. Kajsa räknade dem i hemlighet.

Sedan överraskade hon sig själv genom att göra något på Sams sätt. Impulsivt, innan hon hann ändra sig, tog hon upp mobilen och skrev de tre orden. Jag älskar dig!

Sänd.

Hon vågade inte tänka på vad hon hade gjort. Det pirrade i magen av förväntan. Vad skulle Sam svara? Gjort var det i alla fall.

Nu hade hon expedierat sitt livs första kärleksförklaring.

Skrämt hoppade hon till när telefonen i hennes hand ringde.

Men till sin besvikelse var det inte Sam utan datateknikern från Nolaskolan. ”Jag har Josefins kontouppgifter på Nolaskolan med log in och lösenord. Har du papper och penna?”

Kajsa antecknade uppgifterna. Krille fortsatte. ”Hon verkar ha surfat på Nolaskolans sida, Modo hockeys sida, Hotmail, Facebook och...”

Kajsa avbröt Krille. ”Inga mejl?” ”Skolan spar loggar trettio dagar bakåt på alla skolans konton.

Men hon har knappt använt skolans e-post. Loggat in någon gång då och då för att se om någon lärare skulle ha meddelat sig eller lämnat in en arbetsuppgift. Hon har nog mejlat via Hotmail.” ”Kommer du åt det?” ”Nej, det gör jag inte. Inte via skolans databas.”

Kajsa blev konfunderad. Vad menade han egentligen? ”Menar du att du inte kommer åt uppgifterna på skolans databas, men någon annanstans?” ”Alltså, folk har ofta bara ett lösenord. Vad jag menar är att du alltid kan testa lösenordet som hon använde här på skolans konto på andra ställen, som Hotmail och Facebook.” ”Hur menar du då? Att jag ska försöka logga in som Josefin?

Men då måste jag veta vad hon har för mejladress, eller hur?” ”Japp, det stämmer.” ”Hur får jag tag på den?” ”Tja, du kan alltid fråga mig”, svarade Krille. ”Jag kanske vet...”

Kajsa antecknade uppgifterna och tackade innan hon la på. Hon funderade. Nu hade hon användaruppgifterna. Lösningen på flickans försvinnande låg bara ett tangenttryck bort.

Om det nu fungerade, var det ens lagligt? Nej, det var det inte, inte utan tillstånd. Hon borde ringa Vakthavande, VB, och fråga om lov. Men hon visste redan på förhand att han skulle säga nej, så länge det inte förelåg en brottsmisstanke. Ändå så kunde hon inte låta bli. Pulsen steg när hon skrev jossanW@hotmail.com i användarfältet. Hon klickade sig vidare till lösenordsfältet. Där skrev hon jossan4ever. Kajsa tvekade med fingret på returtangenten.

Skulle hon verkligen logga in när det innebar att hon bröt mot lagen?

Kajsa kastade en snabb blick på klockan.

17:13 Det var långt efter att hon redan hade slutat för dagen. Utan arbetsledare och efter arbetstid fick hon inte bedriva någon som helst form av polisiärt arbete, eftersom hon fortfarande räknades som student.

Rastlöst reste hon sig för att se om hon kunde hitta någon på bygget som hon kunde rådfråga.

I fikarummet satt Yxan, polisassistent Sven-Ingvar Yxberg. Han påminde henne om en gammal avdankad yrkesmilitär, som försökte kompensera sin korthet med en desto bredare ryggtavla.

Från dag ett hade han gjorde allt för att få henne att känna sig korkad och oerfaren. Han tittade upp på henne med en lätt fientligt blick. Yxan verkade störa sig på henne. Kajsa kände sig ertappad när hon såg att han stirrade på henne. För att ge sig själv legitimitet i fikarummet gick hon fram till kaffeautomaten. Alla på avdelningen var trevliga mot henne, bortsett från Yxan. Han var den sista som hon tänkte fråga om råd. ”Du, Amazonen, vad gör du här?”

Kajsa hajade till. Amazonen, var det hon det? Det fanns ingen annan i fikarummet, så han hade pratat med henne.

”Jag letar efter en försvunnen flicka, mumlade hon och slet snabbt åt sig en kopp.” ”Hon är säkert bakom kaffemaskinen”, sa han ironiskt. ”Gå hem för fan. Ditt skift är över.”

Yxan flinade och strök sig nöjt över det kortsnaggade huvudet.

Kajsa tryckte ut en kaffe och gick tillbaka till skrivbordet.

Hur hade Erik sagt förut om fotografiet som han uppmanade henne att klistra in på sin mindmap?

Det är bara att säga att du behövde göra det för utredningen.

Tillbaka vid datorn pockade Josefins användaruppgifter på uppmärksamhet. Det isade i magen men Kajsa daskade undan känslan och tryckte resolut ner returtangenten. Hon väntade sig att ett felmeddelande skulle visas på skärmen. Antingen att användaren inte fanns eller att lösenordet var felaktigt. Det skulle inte fungera. Och så växlade datorn sida. Förbluffat tittade Kajsa på skärmen.

9 Det var jobbigt att inte få följa sina rutiner till punkt och pricka.

Klockan skulle ringa halv sex. Då tog hon en snabb dusch, klädde sig och gjorde frukost. Väckte barnen. Efter det körde hon sin Fiat till församlingen där hon städade.

Sten-Åke gillade inte att hon städade, som ett annat fattighjon.

Hon anade nog att Sten-Åke tjänade hyggligt bra, men han diskuterade aldrig familjens ekonomi. Varje månad fick hon tvåtusen kronor som skulle räcka till mat och barnens nöjen och kläder.

Nu gjorde väl de få kronorna från församlingen varken till eller från, men lite drygade det ut hushållskassan. Om han fick som han ville skulle de bara leva på hans lön.

Sten-Åke bestämde allt i familjen, men hennes tro på Gud kunde han inte ifrågasätta. De hade trots allt träffats i hans pappas kyrka, även om Sten-Åke nu inte var särskilt troende. Gunvor visste inte säkert, det var ytterligare ett ämne som de aldrig talade om, men hon antog att så var fallet eftersom sista gången de var i kyrkan var året efter att de gift sig, till advent. Men bara för att hans pappa hade predikat. Efter att pappan oväntat gick bort satte Sten-Åke aldrig sin fot i kyrkan.

Nu var det eftermiddag. Då brukade hon ha städat klart och hämtat Joel.

Men inte i dag. Hela dagen har hon undrat vad hon skulle göra av sig själv. Till slut tog hon sin tillflykt in i Josefins rum. Nu satt Gunvor apatiskt på sängen. Handen for fram och tillbaka på överkastet. Gick från noppa till noppa. Utan att inse det drog fingrarna loss nopporna som de träffade på.

Hon såg sig om i rummet. De hade förstås redan tittat, ingen hade hittat minsta ledtråd. Var kunde flickan vara? Flera medlemmar ur Modo Hockey hade visat sitt stöd genom att gå skallgång tillsammans med Sten-Åke igen.

Planlöst fortsatte handen att pilla noppor på överkastet.

Emellanåt lät hon den ena handen släppa av sin last i den andra.

För varje gång plattade hon till nopporna. Hon stirrade ut genom det svarta fönstret. Det hade varit ljust några timmar mitt på dagen, men sedan blev det mörkt igen. Till slut klarade hon inte av trycket. På väg ut mot Fiaten mötte hon Sten-Åke som grep tag i hennes arm. ”Du ska väl inte åka och städa nu?”

Gunvor tittade skrämt på Sten-Åke. ”Varför inte?”

Han suckade tungt. ”Det måste du väl ändå förstå själv?”

Gunvor vek undan blicken från makens intensivt stirrande ögon. ”Men herre min skapare, vad ska folk tro om oss om du åker in och börjar städa nu?” ”Jag tänkte be...”

Han kunde ta hennes sång, tvinga henne bort från kyrkans kör bara för att körsången krockade med hockeyn som var viktigare.

Hon visste att hennes plats var hemma med barnen. Det enda hon hade i fred var hennes tro. Den vågade han inte ifrågasätta.

Med en tung suck släppte han till sist det hårda greppet om hennes arm och lät henne åka.

När Gunvor klev in i kyrkorummet upptäckte hon till sin lättnad att bara organisten var där och värmde upp inför kvällens gudstjänst. Efterklangen smekte henne och vaggade henne till ro.

Hon visste precis var man skulle stå för att ljudet skulle få perfekt balans. Det skiljde sig några meter beroende på om kyrkan var fullsatt eller tom. Om det var vinter och damerna bar päls och tonåringar tjocka täckjackor eller om det var sommar. Sedan församlingen byggt kyrkan för femton år sedan hade hon lärt sig den utan och innan. Städat varje hörn, hört varje ton, sjungit varje psalm. Organisten skulle inte ens märka att hon var där. Äntligen fick hon en kort paus från rädslan. När han hade spelat klart sjönk hon ner på knä och bad. ”Kära Gud. Låt Josefin komma hem. Låt det inte hända henne något illa. Kära Gud, håll ett vakande öga över henne. Snälla Gud, jag gör vad som helst bara du låter Josefin vara oskadd.”

Framför sig såg hon en liten bäbis. Men det var första barnet.

Hon ville skjuta undan Jimmy och ta fram Josefin, men både Josefin och Joel var svåra att få tag på. Bara Jimmy och hans underbara bäbisdoft trängde fram, puttade undan de två andra barnen. Varför kunde hon inte minnas hur de andra två doftade?

Med Jimmy var allt lätt, barnet grät aldrig, fanns alltid i hennes famn, han log mot henne. De kunde se varandra. Kanske den enda som någonsin sett henne?

Av Josefin mindes hon bara små fragment. Som att Sten-Åke aldrig var hemma.

Josefin var nog snäll, inte som Joel som bara skrek och skrek och skrek. Men inte kommer Gunvor ihåg något för det, bara att hon låg i sängen mest hela dagarna. ”Kära Gud, jag ska skura alla toaletterna med klorin.”

Hon hade i så många år stått i lukten av urin blandat med rengöringsmedel och desinfektionsmedel att hon inte längre registrerade den. Istället fick hon förlita sig på synen för att hitta de gula intorkade urinfläckarna på golven och väggarna inne på herrtoaletterna.

Hon brukade hälla klorinet direkt ner i pissoarens stålränna och hindra vätskan att nå avloppet med tvättsvampen. Noga brukade hon pressa svampens gröna sida mot stålväggen och gnugga varje centimeter.

Men klorinet gjorde hennes hud konstig. Latexhandskar kunde hon inte heller använda. De gav henne eksem. Hon fick röda flammande utslag som kliade. Efter någon dag sprack utslagen på hennes händer och de vätskade sig. Men rent blev det.

Variga, kliande händer var ett billigt pris om bara Gud skänkte henne flickan åter.

10 Hade antikhandlare Gustavsson vetat hur illa dagen skulle sluta, hade han ringt upp kioskägaren vägg i vägg och bett henne att sätta upp lappen ”stängt pga. sjukdom” i hans fönster.

Men det gjorde han inte.

Istället suckade han tungt när han körde in vid de forna saltmagasinen i Örnsköldsviks hamn. Han hyrde alla fyra byggnaderna av Örnsköldsviks kommun, även om det egentligen var för mycket för honom. Eftersom de var k-märkta var det inte mycket annat de kunde användas till. Men för hans loppmarknad fungerade de perfekt.

Hamnen låg i mörker. Det märkets att kylan slagit till efter snöstormen. Byggnaderna såg svarta ut i mörkret, fast han visste att träet var målat brunrött utvändigt. Byggnaderna hade vita knutar, gula dörrar och röda fönsterluckor, en salig blandning av färger. Men de gamla saltmagasinen var Örnsköldsviks stolthet, visade att här fanns mer än tung industri. Som namnet antydde hade man använt sig av magasinen för att förvara salt i dem.

Bara de två magasinen närmast staden var öppet sommartid för allmänheten. Under resten av året fungerade de fyra byggnaderna som lager, till den antikaffär som Gustavsson drev inne i stan.

Magasinen hade träramper upp till dörrarna, men rampen vid det fjärde magasinet hade ruttnat bort för länge sedan. Det var därför han suckade nu. Det skulle bli besvärligt att ta sig in där, med all snö. Han körde så nära han vågade, ville inte riskera att fastna i djupsnön för ett par trälådors skull. Gustavsson parkerade så att ljuskäglorna från bilen lyste upp dörren till det sista magasinet.

Varför skulle det komma en kund just nu och fråga efter gamla trälådor? Nu när det hade snöat i två dagar och slagit om till kallt?

Men han levde för sin antikhandel och gjorde allt för sina kunder.

Det knastrade om snön när han pulsade fram till dörren. Ju närmare magasinet desto djupare snö. Vid dörren låg den packat meterhög mot huskroppen.

Minusgrader och närheten till havet gjorde att låsen alltid kärvade. Värst var det vid hastiga omslag från nollan till tolv minus, som denna kväll. ”Ja, du sjunger på sista versen.”

Gustavsson pratade till byggnaden. Att prata med saker och ting var en ovana som han hade odlat i affären när det blev allt för långsamt om dagarna. Eftersom taket läckte in i det fjärde magasinet hade utrymmet blivit mer av ett skrotupplag. Av säkerhetsskäl fanns heller ingen el indragen. Antikhandlaren sköt upp dörrarna och hävde sig upp på kanten. Med sig hade han ficklampan som alltid låg i bilen. Inte bara låsen påverkades av den intensiva kylan utan även batterierna i ficklampan. Den förmådde knappt lysa upp. ”Se dig för var du sätter fötterna, varnade antikhandlaren sig själv, det kan finnas hål i golvet.”

Ett rasslande ljud fick Gustavsson att stanna upp. ”Hallå?” ropade han. ”Är det någon här?” Återigen hörde han det klingande, rasslande ljudet. Det lät som om det kom underifrån, i golvhöjd. Gustavsson böjde sig ner och la huvudet mot golvtiljorna. En kall havsvind ven genom tiljorna.

Det var lätt att glömma att en del av byggnaden hängde ut över vattnet. Det tog ett tag innan han förstod att det måste vara enstaka ditblåsta isflak som krossades och slogs mot stenstranden ett par meter under honom.

Gustavsson reste sig upp. Med en besviken suck över ficklampans svaga sken skakade han om den, vilket resulterade i att lampan slocknade. Billyktornas ströljus hjälpte inte heller mycket.

Istället famlade han sig fram i magasinet. Ideligen stötte han i möbler och fick för sig att någon hade möblerat om sedan han varit där sist.

Till slut hittade han träbacken som han sökte efter. Om han mindes rätt stod det Domus på den. Fingrarna vandrade över träet. Backen stod upp- och nervänd. Mitt på stod en ljusstake med ett stearinljus i. ”Mycket märkligt”, sa han till sig själv.

Han hade inget minne av pyntet med stearinljus inne i sista magasinet. Eftersom det aldrig var kunder här inne slängdes möblerna bara in i alla hast. Men stearinljuset kom väl till pass nu när batterierna i ficklampan gett upp.

Gustavsson rotade fram sin tändare ur jackfickan. Den tände på första försöket och han förde lågan mot veken.

När veken på stearinljuset brann med stadig låga reagerade urmänniskan i honom snabbare än han själv. Instinkterna fick honom att skrika till samtidigt som han tappade ljuset. Kroppen frös i paralys. Gustavssons intellekt kämpade med att förstå vad som låg på soffan.

Paniken kom lika fort som mörkret. Vad hade han sett på soffan egentligen? Det hade sett ut som en människa.

Gustavsson kände hur det började snurra i huvudet. Nej, han fick inte svimma här. Frun visste inte om att han hade tagit omvägen förbi magasinet. Om han förlorade medvetandet skulle det ta tid innan de hittade honom. Andas. Han måste andas.

Andas.

Tankarna krockade med varandra i hans huvud. Det tog säkert en hel minut innan han kom fram till en rationell förklaring, att det låg en skyltdocka i soffan. Fyllde han jämt, var det upptakten till ett födelsedagsfirande? Nej, han var 53 år och fyllde i maj. Var det någon som skämtade med honom? I så fall var det inte roligt.

Hjärtat slog så intensivt att det gjorde ont i bröstet. Han önskade att han hade en strömbrytare inom räckhåll och att stället badade i starkt ljus. Han ville tända, ville se vad det var som låg på soffan, men bara viljekraft rådde inte på mörkret.

När paralysen släppte drog Gustavsson ett djupt andetag. Med darrande händer fumlade han efter tändaren, rädd att han skulle tappa den genom golvtiljorna. Med darrande händer tände han.

Trots att han var beredd på att det låg något i soffan hajade han på nytt till, skrämd av den underliga synen.

Han förde tändaren närmare och stirrade frågande på dockan som fortfarande var klädd i jeans och jacka. Sakta vred han lågan i en vid båge runt sig, redo för fler obehagliga överraskningar. Men

det fanns inga fler skyltdockor i magasinet. Istället försökte han hålla paniken i schack genom att notera vilka möbler och saker som var bekanta. De blåmålade stolarna kunde han mycket väl minnas. Den trasiga byrån i hörnet kom han ihåg. Resten av sakerna runtomkring kunde han också minnas. Allt annat som fanns i magasinet var saker han kunde minnas. Till och med den bruna trasiga plyschsoffan som dockan låg på. Han vred sakta tillbaka tändaren och granskade figuren igen.

Dockan halvlåg i soffan, med fötterna över vänstra armstödet och huvudet strax utanför soffan, under det högra armstödet.

Håret stod rakt ut som på de där små trollen som hans döttrar hade älskat som barn. Märkligt, en skyltdocka. Hur kom den hit?

Fötterna hade gymnastikskor. Skulle inte fötterna sluta i en metallstav eller en platta av hårdplast?

Långsamt började Gustavsson backa ut från magasinet. Här ville han verkligen inte stanna. Med några meter kvar till dörren grep något om hans sko. Den satt fastkilad och han i den. Gustavsson skrek och slet i panik tills skon lossande från foten och han kunde springa mot säkerheten i bilen. Han hoppade ut ur magasinet, kastade sig in i bilen och satte genast i backen. Femtio meter bort stannade han och låste skrämt bildörrarna med automatlåset. Det var ingen skyltdocka. Där inne låg en riktig människa, fast död.

Han tappade mobilen flera gånger innan han med darrande fingrar lyckades slå 112, hela tiden med blicken naglad vid dörren till magasinet där flickan med det bleka och toviga trollhåret låg.

11 Flickan hade 48 olästa mejl.

Kajsa bläddrade förbi de olästa mejlen. Det sista i listan som var markerat läst var från umeanna@hotmail.com. Det var skickat och läst samma eftermiddag som Josefin försvann. Mejlskrivaren Anna undrade om Jossan skulle med till Paradisbadet i helgen. Det var bästisen tänkte Kajsa och fortsatte att läsa de redan mottagna mejlen, daterade timmarna innan Josefin försvann.

Grovt kunde Kajsa se att e-posten föll i två kategorier; med avsändare från någon i Modo Hockey och då om föreningens aktiviteter eller från någon av kompisarna i klassen av mer ungdomlig karaktär.

Sedan betade hon systematiskt av de olästa mejlen. De handlade uteslutande om att folk undrade var hon befann sig. Om att hon skulle höra av sig och att brevskrivaren var orolig.

Efter varje mejl ändrade Kajsa statusraden tillbaka till oläst så att det inte skulle synas att hon hade varit inne på kontot. Hon skämdes över att hon sopade igen sina egna spår. Men hon ville inte att det skulle märkas att hon hade loggat in, eftersom det inte var lagligt utan ett beslut.

Kajsa funderade på all e-post. Det fanns inget som tydde på att flickan tänkte rymma. Hur hade Josefin svarat på badinviten? Hur hon hade tänkt framåt kunde kanske belysa fallet. Kajsa bytte till mappen med skickade e-post och insåg raskt att det var här hon skulle leta.

Svaret till Anna fanns där näst högst upp. Josefin skulle till Fjällräven Center, Modos nya arena sedan ett par år, och stå i garderoben. Det sista mejlet Josefin hade skickat gick till en info@ adress. Budskapet gick inte att misstolka.

Flickan var på väg till sin faster i Stockholm.

Kajsa var exalterad. Snabbt slog hon numret hem till Erik samtidigt som hon skrev ut mejlet. Om det här stämde borde flickan ha dykt upp där nere igår eller idag.

”Jag vet var flickan finns”, sa Kajsa utan att presentera sig. ”Jag har hittat henne.”

Erik skrattade åt Kajsas entusiasm och ville genast veta fler detaljer. Kajsa läste högt. ”Hej faster Lena! Jag tänkte åka ner till Stockholm i kväll. Går det bra om jag får sova på din soffa några dagar? Du förstår säkert varför. Vi ses snart, hälsningar Jossan” ”Jaså, så flickan åkte ner till Wallbäcks syrra.” ”Så du vet vem Lena Wallbäck är?” ”Det vet alla män i min ålder.” Erik skrattade cyniskt. ”Hon var allas vår våta dröm när vi var unga. Min storebror skryter fortfarande att han lägrade Wallbäcks lillesyrra. Kan inte ha varit kul att hetat Sten-Åke, han fick ta emot en hel del gliringar.” ”Jaha”, sa Kajsa.

Det var alltid kvinnorna som skulle göras ner som madrasser, medan männen hyllades som kåtbockar. Kajsa hade svårt att delta i Eriks roade jargong. ”Bra jobbat Kajsa. Men du, är du kvar på jobbet? Klockan är sex, du måste gå hem nu!”

Sedan kom Erik att tänka på något annat. ”Hur fick du tag på mejlet förresten?” ”Krille gav mig inloggningsuppgifterna... jag vet att jag inte borde ha loggat in men...”

Erik förstod. Han var känd som en ”hands on”, en polis som gillade det praktiska arbetet. Nu funderade han. ”Kan du inte säga att du fick mejlet av Krille om någon frågar?

Det ser inte så bra ut om du har varit inne i hennes konto.” ”Är det inte bättre att jag säger som det är i så fall? Jag gillar inte att ljuga.” ”Upp till dig”, sa Erik. ”Men glöm inte att du är aspirant. Det ser inte bra ut att ertappas med fingrarna i syltburken. Vi får hoppas att ingen frågar. En vit lögn.” ”Men vi måste väl meddela familjen Wallbäck?”

Erik visste att han själv skulle ha velat informeras om det gällt hans dotter.

”Helt klart måste vi det, tycker jag. Vilka är det som jobbar kväll? Jag tyckte jag mötte Yxan i dörren. Yxan och Inger. Be dem ta en sväng förbi Wallbäcks med de goda nyheterna. Du har redan dragit ditt strå till stacken.”

Kajsa fnös missnöjt. ”Men jag har inget bättre för mig...”

Erik suckade. Kajsa fortsatte att lirka. ”Hör om du kan få åka ut med Yxan och Inger.”

Nu var det Kajsas tur att sucka, hon visste redan på förhand att Yxan inte skulle låta henne åka med.

När Kajsa kom ut i fikarummet för att fråga honom fanns han inte kvar. I sofforna satt ett gäng främmande poliser och fikade.

De planerade för extrabevakningen under Ovik Cup och kom från olika delar av landet. I en veckas tid skapades en temporär och parallell organisation enbart för Cupen. Under morgondagen skulle de flytta verksamheten ned till arenan och på söndag kväll reste de alla hem igen. Ärendet fick vänta till i morgon. Hon gick till omklädningsrummet och bytte om. Först nu kände hon hur tung den skottsäkra västen varit. Hon hade burit all utrustning ända sedan åtta i morse, inte konstigt att axlarna värkte. Men känslan av att bli flera kilo lättare matchade inte hennes sinnesstämning. Det kändes fel att inte få berätta för Sten-Åke och Gunvor att deras dotter fanns välbehållen nere i Stockholms hos faster Lena.

Promenaden hem kändes kort. Stormen från igår hade bedarrat men lämnat kylan kvar. För ovanlighetens skull gjorde inte ens snön henne glad. Hon som älskade snö i alla dess former.

Tankarna malde i hennes huvud. Under de två åren som hon bott i Stockholm hade hon på något vis växt som person. Idag hade hon kallat sig själv för blyg när hon förklarade för Erik varför rektorn inte kom ihåg henne. Men det stämde inte. Hon var inte blyg. Inte egentligen. Kanske stämde tillbakadragen bättre?

Hon var som en present, tänkte Kajsa med ett litet leende.

Under tiden i Stockholm hade hon i lugn och ro kunnat packa upp sig själv. Först hade hon klippt av banden, sedan varsamt lossat på tejpbitarna som höll omslagspapperet på plats. Lyft på locket och hittat silkespapper. Men hade hon hittat själva presenten än? Sig själv?

Det slog henne att livet var en fortgående process, där varje liten handling och varje beslut skapade henne och livet. Tidigare hade hon aldrig riktigt vågat stå för vem hon var. Det var kanske dags att ändra på det? Att bli en människa som folk kom ihåg!

Tankarna gled ofrivilligt till en person som tydligen inte kom ihåg henne!

Surt undrade hon varför Sam inte hade svarat? Det var ovanligt.

De kunde hålla på och skicka sms till varandra som i en bättre pingismatch. Kajsa kände oron mala i magen. Varför svarade inte Sam nu när hon för första gången i sitt liv hade sagt de tre magiska orden jag älskar dig?

På uppfarten stod pappans orange Opel parkerad. Det gav henne en idé. Hon kunde åka till Wallbäck och om de inte var hemma vidare till Fjällräven center där Modo tränade. På vinst och förlust.

Om laget tränade så fanns säkert Tåget där. Om hon såg tränaren eller hans fru fanns det inget som hindrade henne från att informellt berätta var deras dotter fanns.

Så slapp hon ligga på sitt gamla flickrum och tänka på Sam. Och om hon inte såg till Wallbäcks fick fallet vänta tills morgondagen.

12 Gunvor knackade försynt på dörren in till herrtoaletten. När hon inte fick något svar öppnade hon dörren och drog in städvagnen.

Så här dags brukade det vara tomt inne på toaletterna, men hon knackade alltid för säkerhets skull. Om en timme skulle kyrkan vara fullsatt, men än så länge var de bara ett tjugotal som förberedde kvällens gudstjänst där.

Hon klev in i den första toaletten och hällde klorin i skursvampen. Det sved till i händerna när den klara vätskan rann igenom svampen. Hon fick bita ihop för att inte skrika. Det var ändå inte jämförbart med vad vår Herre fick utstå på korset.

Smärtan hjälpte henne också att handskas med Josefins försvinnande. Den hjälpte henne att känna vad som borde finnas där. Som hon gissade att andra mödrar skulle känna.

Frenetiskt började hon torka av toalett efter toalett. Urinoaren sparade hon till sist.

Sten-Åke skyllde Josefins försvinnande på henne. Hon var en dålig mor. Att hon alltid hade varit en dålig mor.

Det var ingen nyhet för Gunvor. Det visste hon själv. Det stämde att hon var en dålig mor. Men hur skulle hon ha kunnat älska sina barn?

Det var inte konstigt att Josefin hade försvunnit. Något var tvunget att ske. Gud var Arg. Han såg hur dåligt hon skötte om barnen. Josefin hade tagits ifrån henne för att straffa henne. Hon hade varit en dålig mamma redan från första stund. Men hon visste i alla fall att skämmas.

Ibland undrade hon över andra kvinnor. De såg glada ut när de kom med sina män. Hon vågade inte fråga. Inte heller hade hon någon väninna som hon kunde jämföra sitt äktenskap med. Nej, närmast sanningen kom hon när pastorn pratade om församlingsmedlemmarna som han hjälpte med äktenskapsrådgivningen.

Församlingens äktenskapsrådgivning var ett uppskattat och återkommande inslag. Vissa par dök upp med jämna mellanrum,

andra bara en omgång för att sedan komma lyckligt i armkrok våren därpå. Pastorn skröt alltid om att de hade 100% framgång.

Inget av paren som deltog i cirklarna hade skilt sig.

Hon förstod att andra ansåg att Wallbäcks hade ett lyckligt äktenskap. Instiftat av Gud. Våldfört av Sten-Åke. Barn födda i smärta.

Inte konstigt att Josefin försvann. Något var tvunget att ske.

När livet blev för smärtsamt bröt hon sitt avtal med Gud. Joel kom som den första varningen. Men hon var sviken, litade inte länge på någon, vägrade lyssna. Vad hade hon kvar att förlora? Jo, de två andra barnen.

Efter Josefins försvinnande hade Stens vassa händer åter besökt hennes kropp. Hon har fått stå ut med slag med bältet och drag i håret. I ett par år hade allt varit lugnt hemma. Han hade lämnat henne i fred. Hon hade nästan glömt hur det var när han hårdhänt pressade sig mot henne igen.

Hora, det var vad hon var.

Hon gick över till pissoaren och hällde klorinet ner i stålrännan.

Frenetiskt gned hon millimeter för millimeter tills metallen sken.

När hon fyllde arton bestämde Sten-Åke att de skulle gifta sig.

Det var en enkel ceremoni utan vänner och släkt. Pappa och mamma hade inte uppskattat giftermålet. Kanske såg de något som hon inte kunde förstå, naiv som hon varit? Nu visste hon bättre.

Sten-Åke hade burit henne upp för trappan. Lagt henne ner på sängen. Hon hade aldrig kysst någon förut. När han tvingade in tungan trodde hon att hon skulle kvävas och fick kämpa för att hålla tillbaka kräkreflexen. På sängen fick hon möta en ny sida av Sten-Åke. Hade han inte varit en man som hon mött i kyrkan skulle hon ha kallat honom besatt. Mekaniskt klädde han av henne plagg för plagg, som i trans.

Han vände och vred på henne, tog varje del av henne i besittning. Tvingade sig in i henne och när hon protesterade tvingade han bara ner hennes ansikte i sängen. Det tog flera

timmar innan han var klar. Tillfredsställd och belåten föll han i djup sömn på sin halva av sängen. I ljuset av gryningen smög hon in på toaletten, baddade ömmande blåmärken med en kall trasa och rengjorde såren kring bröst och underliv med desinfektionsmedel.

Kort därefter hade hon hittat klippboken med flickan som poserade bunden i underkläder. Några av sidorna hade klibbats ihop, men hon vågade inte sära dem av rädsla att han skulle upptäcka att hon rotade bland hans saker.

Då förstod hon att det bara var början och att det hon hittills hade upplevt skulle bli värre.

13 Polisassistent Inger Dahlström stod vid kanten av magasinet och lät lampan svepa efter golvet. Antikhandlaren hade varit chockad och hans redogörelse osammanhängande. Påstod sig ha sett en mördad flicka, men verkade inte säker på om det egentligen var en skyltdocka. Men om det rörde sig om mord, kunde förövaren vara kvar där inne, redo att attackera?

Yxan stod tätt bakom. ”Jag täcker dig”, viskade han.

Tyst klättrade Dahlström upp i byggnaden. När hon hade Sig Sauern skjutklar hörde hon Yxan häva sig in. Sakta rörde de sig inåt bland möbler och bråte. Den spöklika känslan fick nackhåren att resa sig på Inger. Allt var stilla. Pulsen dunkade. Hon hörde sina egna snabba andetag, det lät som när hon sprang i joggingspåret. Längst in hittade de kroppen, nästan upp och ner i en soffa.

Ljuset från polisernas ficklampa vandrade över hennes jeans, jacka och ansikte. Flickan stirrade på dem med munnen öppen.

Runt huvudet låg det tovigt hår. Inger hade aldrig sett ett så blekt ansikte, med en förbluffad blick stirrade flickan rakt ut i intet.

Mitt i pannan, strax ovanför ögonen hade flickan en svart prick.

Det var flera saker som genast fick henne att utesluta självmord, som skottets placering mitt i pannan. De flesta sköt sig själva i munnen eller vid tinningen. Dessutom saknade ingångshålet både krutstänk eller stjärnliknande mönster då krutgaser trängde in och fläkte upp huden. Något vapen låg inte heller intill kroppen.

Inger gick närmare flickan och granskade hennes ansikte.

Motvilligt satte hon två fingrar på halsen för att känna om kroppen var varmare än omgivningen. Kylan från liket sände en kall rysning genom Inger. Hon visste att det inte var möjligt, men det var som om flickan skickade likstelheten vidare.

Med Sig Sauerns pipa förde hon varsamt undan det toviga håret.

Bakom gapade bara ett stort hål. Hela bakhuvudet saknades. Hon hörde Yxan dra efter andan när han insåg vidden av skottskadan.

”Fy fan!”

Inger vände sig om men Yxan var redan på väg ut ur magasinet.

Hon kunde höra hur kollegan kräktes i snödrivan.

När hon hade säkrat byggnaden anropade Dahlström vakthavande befäl Eva Palzari i Sundsvall. ”Vi har ett misstänkt mord, kom.”

Inger flåsade, som efter en snabb spurt. Palzari svarade kvickt. ”Ett mord, uppfattat. Några spår av gärningsmän?” ”Inte vad jag kan se”, svarade Dahlström. ”Kroppen ser ut att ha legat ett tag.”

Inger var frestad att lägga till djupfryst om flickan men bet sig i läppen. Hon stod inte i charken nu. ”Okej. Ni får ta och spärra av området”, beordrade Palzari över kommunikationsradion. ”Få se, klockan är snart sju. Jag ringer in en läkare och visst är det väl Anne Rautio som är kriminalteknikern uppe hos er i Ö-vik?” ”Det stämmer, vi vill gärna ha hit Anne så fort som möjligt.” ”Uppfattat”, svarade Palzari. ”Jag ordnar det.”

Inger tog ett djupt andetag och kunde känna pulsen sakta ner.

Snart skulle det kännas som när hon joggade. Nu när hon inte längre bara hörde sin egen andning upptäckte hon ett svagt rasslande läte. Hon fokuserade på det underliga ljudet, utan att släppa uppmärksamheten på övriga byggnaden. Långsamt böjde hon sig ner mot golvet. Det rasslande ljudet kom genom en stor springa i golvet. Det var isen som slog mot stenklipporna drygt två meter under magasinet.

En bit bort hittade Dahlström en sko fastkilad mellan golvtiljorna. Det förklarade varför antikhandlaren hade hoppat på en fot från sin bil till polisbilen. Hon vred loss den och gick ut med den till mannen. Yxan stod vid den chockade uppgiftslämnaren. Kollegan såg lika tagen ut som antikhandlaren.

Dahlström tog fram avspärrningsbandet ur bilen och gick runt hörnet till kajkanten. Hon knöt fast plastbandet i fasaden på magasinets kortsida och såg till att få med ett så stort område som möjligt. Hon kunde höra att vittnet hade återfått talförmågan.

Längs med vägen, cirka trettio meter från hamnkajen och längan av magasin, lämnade hon utrymme för fordon, cyklister och fotgängare att passera till och från staden.

Yxan tvingade sig att lyssna men hela tiden såg han flickan med det bortskjutna bakhuvudet framför sig.

Antikhandlare Gustavsson malde chockat på. Hur han först hade trott att det var en skyltdocka. Men han hade aldrig sålt skyltdockor. Sedan hade han förstått att det var en riktig människa. ”Hur kan det ligga en död flicka i magasinet? Vad gjorde hon där? Hur länge har hon legat? Kanske ända sedan i somras? Har jag låst in henne av misstag? När var jag inne sist i magasinet?” Handlaren kunde inte minnas. Yxan tvingade sig att lyssna tålmodigt i ett försök att radera bilden på näthinnan.

Anne Rautio var först på plats av de som ringts in av vakthavande befälet i Sundsvall. Hon hälsade kort på Inger. Under tiden som hon satte på sig skoskydd och skyddskläder lyssnade kriminalteknikern uppmärksammat på kollegans redogörelse. Hon nickade som tecken på att hon hade uppfattat situationen. ”Inget folk rännande här inne”, kommenderade kriminalteknikern.

Metodiskt placerade Rautio ut stegplatta för stegplatta med ficklampan i andra handen. Väl inne kastade hon en hastig blick på flickan och omgivningen innan hon gick ut igen.

Yxan stod fortfarande vid bilen med antikhandlaren. Anne harklade sig ljudligt och fick de båda att titta upp. ”Fyra lampor. Jag behöver fyra lampor från stationen. Var finns närmaste eluttag?”

Gustavsson pekade mot de andra magasinen. ”Bra. Jordat?”

Gustavsson nickade igen. ”Jordad skarvsladd och dosa också.” Rautio försvann in igen.

Yxan överlade med sig själv om det var hans jobb att köra ner lampor åt Anne. Han kunde inte se att så var fallet och pulsade

fram till magasinet. Ilsket klättrade han in efter teknikern, hela tiden utan att se åt flickan. ”Du får hämta dina egna lampor.”

När Anne såg att Yxan hade gått in utan skoskydd och stod bredvid en av stegplattorna tog hon genast upp telefonen med en tom blick på mannen.

Yxan skakade på huvudet och gick irriterat ut igen. Innan han ens hann fram till bilen ringde det i hans mobil. Det var Vide, chefen. ”Jag blev just uppringd av högsta hönset”, sa Vide kort. ”Han hade visst fått ett samtal av Rautio. Hörde att ni har hittat en död flicka. Enligt honom ska du göra som Anne säger.” ”Så blev man degraderad till en springpojke”, suckade Yxan.

Vide skrattade. ”Inte då”, kontrade Vide. ”Jag utser dig just nu till polisinsatschef och kallar in förstärkning så att ni kan koncentrera er på det ni gör. De får ta över ruljangsen i kväll och kan samtidigt köra ner några lampor åt Anne.”

Yxan skrockade förnöjt. Det var första gången som han utsågs till insatsledare, en PIC. Nöjt klev han in till Anne igen. ”Vide har utsett mig till insatsledare och jag har ordnat lampor åt dig. De kommer snart.”

Irriterat noterade hon att han återigen varken stod på en stegplatta eller bar skoskydd. Anne pekade på dörren. ”Ut!” Inger Dahlström hade sökt utanför magasinet efter spår. Nu hävde hon sig återigen in i magasinet. Noggrant klev polisassistenten in på de stegplattor som Anne hade lagt ut för att inte förstöra några bevis och mötte Yxan som var på väg ut. Hon noterade att han gick vid sidan om och utan skoskydd. ”Kan du inte göra som vi andra?”

Yxan flinade till svar. Inger skakade på huvudet åt kollegan.

Anne stod längst ner i magasinet och tog bilder på flickan. Varje gång blixten lyste upp såg Inger på flickan. Vem var offret?

Sedan slog det henne att det var någons barn som låg mördat här inne. Denna någon skulle snart få det värsta besked en förälder kunde få. Er dotter har påträffats... Hon undrade om det skulle bli hennes jobb att informera föräldrarna? Död!

14 På väg till Wallbäcks villa hade Kajsa kört förbi de gamla saltmagasinen i hamnen. Hade det inte varit för att Yxan stod vid avspärrningsbandet och sett viktig ut hade hon kört in och frågat vad som hänt. Nu körde hon istället förbi.

Wallbäcks villa hade varit tyst och nedsläckt. Skulle hon fortsätta att leta efter Tåget och Gunvor? Hon borde åka hem nu.

Skulle Tåget verkligen arbeta i kväll? Hon trodde inte det, med tanke på att dottern saknades.

På väg hem funderade hon över rörbombshotet några år tidigare.

Erik trodde att det var en Modoanhängare som hotat. Om de inte vann SM-guld. Kajsa skakade på huvudet. Vilket bakvänt sätt att heja fram sitt lag. Supportrar var inte alltid kända för intelligenta handlingar som ofta skedde i stundens hetta. Att skicka ett hotbrev krävde mer av anhängaren.

En tanke slog Kajsa. Kunde det vara någon i motståndarlaget som ville häxa med Modotränaren? Störa spelet? Fast det verkade inte heller vettigt. En motståndare skulle hota med något i stil med vinner Modo spänger jag hallen i luften, inte tvärt om. Det enda hotet gjorde var att häxa med Tåget.

Helt plötsligt insåg hon att hon hade kört till Fjällräven center.

En stor skylt på cementsilon intill arenan räknade ner dagarna till Ovik Cup. Idag stod det en stor, förväntansfull 2:a på tavlan.

Cupen hade inte undgått någon i staden som rustade för invasion av ishockeyspelande tonåringar.

Kajsa svängde in pappans orange Opel på parkeringen.

Magkänslan sa att hon borde vända hem men huvudet kontrade med att det skulle kännas dumt att åka utan att åtminstone fråga om Sten-Åke var här. Ja, nu när hon ändå var här.

Vid dörren stoppade vakten bestämt besökaren. ”Kan jag hjälpa dig?” ”Kajsa Nordin, jag är från Polisen och vill träffa Sten-Åke Wallbäck. Jag har nyheter rörande hans dotter.”

Vakten synade den unga kvinnan misstänksamt uppifrån och ner. Kajsa skruvade på sig, utan uniformen kände hon sig helt plötsligt väldigt naken. Det hade varit fel att byta om och komma hit i privat bil, men nu var det försent att vända om. ”Ja, du får ursäkta att jag inte kommer i polisuniform men jag har slutat för dagen... och då tänkte jag... ja, att jag kunde passa på att åka hit själv. Jag hade ändå inte mycket annat för mig.”

Vakten godtog förklaringen och visade henne in genom dörrarna. Den bistra uppsynen förbyttes till en affärsmässig min. ”Jag hoppas att det är goda nyheter om Josefin?”

Kajsa nickade. ”Den här vägen”, sa vakten och dirigerade henne åt vänster.

De passerade flera garderober, toaletter och ingångar i sporthallen. ”Tåget är nere vid rinken och tränar”, berättade vakten, ”och han brukar inte vilja bli störd, men jag antar att det här går före.” ”Jaså, sa Kajsa, jobbar han trots att dottern är försvunnen?” ”Tåget ställer djävligt höga krav på spelarna. Han vill nog leva upp till de kraven själv.” ”Varför kallas han för Tåget?”

De kom fram till en ståldörr. Vakten drog ett kort och slog in en kod. Dörren ledde till en trång spiraltrappa. ”Jag har hört många olika versioner. Den vanligaste är att han levererar punktligt. Ja, nuförtiden är det väl inga tåg som går punktligt.” Vakten sa det med en nick mot den nya Botniabanan som skar högt igenom stan. ”Men på 80-talet, då han var junior.”

Spiraltrappan verkade fortsätta i evigheter. Vakten fortsatte spekulera i tränarens smeknamn. ”Fast jag har hört en mindre smickrande version. Att han skulle vara som ett godståg, omöjlig att få stopp på.”

Spiraltrappan tog slut och ytterligare en tung ståldörr ledde dem direkt ut i spelarzonen.

Kajsa såg direkt Tåget vid sargen. Vakten gick upp till tränaren och la försiktigt en hand på axeln. ”Det är en kvinna från polisen här med nyheter.”

Sten-Åke Wallbäck snurrade runt. Besvikelsen över att se att det var Kajsa gick inte att ta miste på. ”Du igen”, sa Sten-Åke. ”Kunde de inte ha skickat den där äldre mannen?”

Nu mer än någonsin ångrade hon sig. Varför hade hon inte rapporterat mejlen till Yxan och Inger och låtit dem informera Wallbäcks? Eller åtminstone behållit uniformen på och åkt med en kollega. Hon sträckte över mejlutskriften. ”Det verkar som om er dotter befinner sig i Stockholm.” ”Verkar?” Sten-Åke tog emot utskriften men vek inte blicken från Kajsa. ”Men ni vet inte säkert? Och vad gör hon där?”

Kajsa vred sig förläget och pekade på dokumenten. ”Det verkar som om Josefin har åkt till din syster Lena.”

Sten-Åke tappade hakan till bröstet när han hörde namnet. ”Zeta”, mumlade han. ”Ursäkta?”, sa Kajsa som inte hörde vad han hade sagt.

Sten-Åke stirrade ytterligare några sekunder ilsket på aspiranten innan han läste dotterns mejl. Kajsa kunde se hur en kraftig rodnad spred sig över halsen. Sten-Åke bet ihop käkarna och nickade kort till vakten. ”Jag vill bli lämnad ifred”, sa Sten-Åke med tillkämpat lugn.

Vakten visade ut Kajsa. Han la en arm bakom hennes rygg så att hon inte skulle få för sig att försöka vända om. ”Jag tyckte du sa att det var en bra nyhet?”

Han följde henne tillbaka till den kodade ståldörren och tryckte på nyckelknappen. ”Det är väl en bra nyhet att de får reda på var dottern är?” ”Det såg inte ut att vara bra nyheter av Tågets min. Jag har aldrig sett honom så arg.”

Dörren gled upp framför Kajsa. Hon vände sig om, ville inte bli utkörd utan en förklaring. ”Sa han Zeta?”

Kajsa kände bara till en Zeta, den världsberömda konstnären.

Fanns det fler som lyssnade till det namnet? Vakten tryckte barskt ut henne genom dörren utan att svara på frågan.

15 Zeta granskade Neil Wilkins, den presumtive konstköparen, hennes största kund genom åren. Inte ett enda grått hår. Med kläder på skulle Zeta gissa att han var strax under 60. Stark, diskret plastikopererad, vita tänder och makt. Men hyn på kroppen var rynkig och full av pigmentförändringar som skvallrade om att han var född i ett annat decennium. Tänk vad lite kläder kunde göra för en man. Mr. Wilkins tittade förväntansfullt upp på Zeta.

“May I kiss your knee?”

Han stod naken på knä vid hennes ben. Zeta gav Mr. Wilkins en sträng blick innan hon svarade med en nonchalant nick. Han grep försiktigt tag om hennes lår, som om han just skulle äta en mogen persika. ”You may”, viskade hon. Men innan han hann kyssa knäet, stötte hon handflatan hårt mot hans panna. Under bråkdelen av en sekund glimtade en avvisad, liten pojke fram i Mr. Wilkins ansikte. ”But not so fast, mister. Not so fast...”

Med en lång utmanade blick tvingade hon mannen återigen in i rollspelet.

“You need to do something for me first.”

“What, honey? Just name it.”

Zeta kvävde lusten att säga det hon egentligen ville. Skulle han tycka att det hela var lika komiskt som hon, om hon hade rest sig upp och svarat Yeah, I’d love to tell you all about my last piece of work, the Birth of Dionysos. I’d think you’d love it, your wife too.

Troligtvis skulle han inte uppskatta det, men tanken på sin senaste skulptur fick henne att spricka upp i sitt sötaste leende. Han följde hennes blick med skräckblandad förtjusning. Sakta drog hon upp kjolen och särade inbjudande på benen. Låren hade klibbat fast mot varandra, men släppte till sist med ett lätt smack.

“You are naughty”, stönade Mr. Wilkins.

“Yeah, and I think you like that.”

Zeta kände hur hans kuk började styvna mot vaden. Jaså, gubben skulle klara en omgång till. Hon kunde knappast tänka sig Mr.

Wilkins slicka fitta, än mindre med tanke på att de hade haft sex för en timme sedan. Muntert konstaterade hon att det bara var bananflugorna som saknades. Skulle han verkligen göra det?

Hon la en hand bakom hans nacke och ökade sakta trycket en aning. Mr. Wilkins spände emot med halsmusklerna men kuken var precis lika hård.

En diskret knackning avbröt viljekampen. Mr. Wilkins reste sig som om han bara hade tagit upp en tappad näsduk från golvet.

“Sorry honey”, sa Mr. Wilkins affärsmässigt, “big business going on, got to take this one.”

Han drog på sig den lyxiga hotellmorgonrocken. Till och med morgonrocken fick honom att genast se femton år yngre ut.

Zeta funderade på om hon skulle ta hissen upp till takterrassen för att röka. Sedan kanske. Rastlöst gick hon fram till fönstret och tittade ut. Neil hade bokat rum högt upp. Han visste att hon älskade New Yorks skyline. Till och med här uppifrån såg man att det var en kall höstdag, Newyorkborna hade tagit på sig matchande halsdukar och mössor och skyndade med sina Starbuckslattar som slagrutor framför sig. Mer än hälften av träden i parken nedanför skiftade redan i gult, orange eller rött.

Zeta såg sig om efter Neil. Han var något så ovanligt som en äkta konstsamlare, samlarvärdet hade alltid varit sekundärt. När de åt brukade de föra långa diskussioner om hennes konstverk och konst i största allmänhet. Sex så klart. Neil var typen som behövde få känna makt, han ville jaga och fälla bytet. Sex bekom henne inte nämnvärt, så hon lät honom gärna hållas om det innebar att han var en nöjd kund.

Ordet finanskris hade länge bara varit en tom fras. Naturligtvis hade hon märkt att konstköparna inte festade längre, men hon var fortfarande lika produktiv, nu senast med skulpturen Dionysos födelse. Carl Cronhjelm, hennes assistent som tog hand om försäljningen eller snarare det växande lagret, såg däremot en annan sida. Carl hade till sist lyckats få henne att inse allvaret i situationen.

På flyget från Stockholm till New York verkade polletten ha trillat ner. Hon hade för första gången tagit sig an ordet finanskris, vänt och vridit på det. Omsatt det till konst. När hon gled över i slummer tog hon med sig krisen, i den var hennes konstnärsliv över. Konkurs, recession och ännu mer kris och det lagom till att alla optimistiskt letade tecken på återhämtning. Om hon hade levt i förnekelse tidigare hade hon nu på sträckan Arlanda - Heathrow - Newark ridits av finansmaran och genomsyrats av verkligheten.

Zeta rös till. Som en våt hund ville hon skaka av sig sorgerna.

Men den sorglösa attityden infann sig inte. Hon gav upp, insåg: det hade trots allt varit roligt så länge det varade. Och nu: dags att gå i pension men istället för jetsetlivet fick det bli fattighuset, vad det nu innebar på tvåtusentalet. Socialen?

Hon som aldrig hade grämt sig över något tidigare, vad var det som hade hänt? Det kändes som om hon greppade sista halmstrået. Så olikt henne.

Neil kom upp bakifrån och höll om henne. Han hade bytt om.

“Change of plans, I’ll have to take a rain check.”

“There is always a change of plans with you, mister.”

“I’m sorry. Let me see your beautiful eyes one more time before I go, baby.”

Alla tjatade jämt om hennes ögon. Hennes högra iris var brunt med stråk av grönt i och det andra var klarblått. Surt stod hon kvar utan att göra honom till viljes.

“My Swedish sex muse”, mumlade Mr. Wilkins in i hennes nacke. Hans mörka röst hade en falsk trevlighet över sig. När hon inte svarade började han skruva på sig. Rastlöst smekte han hennes blonda hår över ryggen. Hon kände igen gesten. Han ville gå, men stod lydigt kvar, som en skolpojke. Väntade på hennes bifall. ”What are you thinking about?”

Zeta vägrade tjurigt att vända sig om. ”Don’t keep them waiting”, sa hon till sist.

“You’re really something else, do you know that?”

Zeta fnös bara till svar.

“Don´t sulk, honey, it´s not working for you. We’ll talk about Birth of Zeus next time, I promise”, sa han och kysste henne farväl i nacken. ”Dionysos, not Zeus.”

Men Mr. Wilkins var redan på väg ut, hon hörde dörren slå igen.

Zeta suckade. Den här gången stannade det vid ett artighetsknull.

Fan också, hon borde ringa Carl. Det var kväll hemma men hon orkade inte prata med sin allt i allo. I stället ringde hon ner till receptionen och bad dem skicka ett telegram. ”S – K – E – T – S – E - J” bokstaverade hon På väg mot badrummet såg hon lappen på bordet. Lika stor som en check, men utan glasögon kunde det vara vilket skräp som helst. Hon kisade och gick mot bordet. Mr. Wilkins hade skrivit ut en check. Vad var den för? En flaska champagne, som ett invärtes plåster för sveda och värk? Eller, Zeta höll andan vid tanken, för Dionysos födelse? Fast det var inte särskilt troligt, Mr. Wilkins var alltid noga med att förhöra sig om alla detaljer kring konsten han köpte.

Nu hade de inte hunnit prata alls och Carl hade bokat detaljerna kring mötet med Mr. Wilkins assistent. Neil visste inget om hennes konstverk, mer än namnet. Ja, faktiskt inte ens det.

Hon förde checken fram och tillbaka och försökte se hur många nollor han hade plitat dit. Till slut slängde hon checken på bordet och hämtade väskan. ”Fan jävla skit för din oläsliga, petita handstil, Mr. Wilkins.”

Zeta svor otåligt medan hon irriterat rotade runt efter glasögonfodralet.

16 Kajsa stod inne på toaletten på Fjällräven center. Slamret från Modos träning trängde på ända in på toan. Hon sköljde länge ansiktet med kallt vatten. Sedan tryckte hon de fuktiga pappershanddukarna försiktigt mot ögonen. Trycket hjälpte till att hejda tårarna. Avspisad, ja. Men tillräckligt för att börja böla inne på en toalett? Nej. Men hon kände sig svag. Längtade efter Sam. Det var så länge sedan Sam hade hållit om henne. Hon behövde en kram nu.

Varför svarade inte Sam på hennes sms? Hennes första jag älskar dig.

Tänk om det bara var en lek för Sam? Och nu när Kajsa till sist hade trillat dit så var det inte roligt längre? De där sociala spelen som hon aldrig lärt sig tolka och intensivt hatat i skolan. Kajsa kände på sig att Sam tänkte göra slut. Osäkerheten rev i henne, det här med förhållanden var svårt.

Hur skulle man bete sig i ett förhållande egentligen? Hur gjorde mamma och pappa? Så länge hon kunde minnas bar hon en känsla av att adressen där de bodde var allt de delade. Till och med huset var uppdelat i zoner. Köket var mammas zon, garaget var pappas.

Det var inget som hon hade funderat över tills nu, när hon själv för första gången befann sig i ett förhållande. Inte nog med att hon tampades med sitt kärleksliv, även yrkesmässigt var det svårt att veta var gränserna gick.

Tvivel sköljde över henne. Klockan tre hade hon gått av sitt skift.

Till skillnad från polisassistenter hade hon som aspirant inga polisiära befogenheter när hon inte längre befann sig i tjänst. Rent tekniskt var hon fortfarande en student, något som var lätt att glömma när man tog på sig uniformen.

Det här var en jävla soppa. Hon hade tabbat sig, big time. Vilken miss att åka hit i privata kläder och informera om Josefin.

Skammen hettade i ansiktet. Hon älskade att jobba som polis, men hon insåg att det inte per automatik betydde att hon var en bra polis.

Kajsa kände sig vilsen och ensam. Hon var inget annat än en stor bluff. Insikten om hur fel hon hade agerat fick henne att må illa.

Kajsa djupandades och kämpade mot illamåendet.

Minnen och känslor vällde upp, tårarna var där igen. Hon tyckte synd om sig själv. Hon såg på sig själv i spegeln, förbannade sig själv.

Till sist letade hon sig ut från sportarenan. Ute var det mörkt.

Bara fasad- och parkeringsbelysningen lyste i vintermörkret.

Telefonen ringde. Det var Sam. Så nu minsann passade det att ringa.

Men Kajsa kunde inte förmå sig att svara. Hon ville inte att Sam skulle höra henne så här, med snor som rann och gröt i halsen.

Speciellt inte om Sam tänkte göra slut.

Ilsket tryckte Kajsa bort samtalet och stängde av telefonen.

17 Det kompakta mörkret inne i magasinet gjorde det svårt att uppfatta detaljer, trots att de hade varsin stark ficklampa. ”Anne, har du med dig UV-lampa?”

Dahlström såg att Rautio nickade och pekade mot den ena väskan vid dörren. Hon nickade till samtycke och visade att Inger fick packa upp den.

Det ultravioletta ljuset fick kroppsvätskor som svett, saliv och sperma att lysa upp i fluorescerande ultravioletta färger och blod att avteckna sig som svarta mönster på väggarna och golven. Även Rautio stannade upp. Förstummade stod de stilla på varsin stegplatta och tittade runt i den iskalla byggnaden. Ett ovalt mönster framträdde på den uppochnervända backen där någon hade ställt ett ljus. ”Saliv från att de blåst ut ljuset”, konstaterade Dahlström.

Anne nickade.

På väggen ovanför flickan och runt hela soffan framträdde svartare områden. En mängd svarta skospår framträdde också. De gick rakt mot Rautio, passerade under hennes stegplatta och försvann bort mot magasinets andra dörrpar.

Dahlström famlade efter ett stöd. Det kändes som att hon gick inne i den snurrande tunnan på lustiga huset på Gröna Lund, som om hon skulle ramla åt höger när som helst. Hon rös till när hon följde skospåren med blicken. ”Blod, eller hur?”

Anne nickade kort igen.

När förhäxningen släppte hämtade Dahlström stegplattor som hon la ut ovanför skospåren till det stängda dörrparet. Det hade snöat in vid väggen där hon ställde den sista stegplattan. Hon klev upp för att prova dörrarna, som inte gav vika. ”Men hur kom flickan och mördaren in? Det är låst.”

Då vacklade stegplattan till och Dahlström tvingades ställa ner den andra foten som stöd på det snötäckta golvet.

Med det fanns inget golv under snön och Dahlström fortsatte rakt igenom med ett förvånat skrik. Kroppen slog i kanten av golvet. Huvudet touchade kanten på en pall. Som tur var kunde hon dämpa det oväntade fallet något med händerna mot den stängda dörren. Dahlströms ena ben var försvunnet ner i hålet. ”Aj! Min fot!”

Rautio lyste knäpptyst med ficklampan på kollegan framför det stängda dörrparet.

Dahlström tog sig mödosamt upp från golvet och lirkade loss foten. Det kändes inte som om hon brutit något, men hon skulle nog halta i några dagar. ”Ja, har du sett på fanken”, sa Dahlström i ett försök att dölja hur ont det gjorde. ”Det var mig ett stort hål som låg gömt i snön.”

Anne vände sig tillbaka och pekade upp mot väggen med sin vanliga ficklampa ovanför flickan. Även Dahlström vände sin uppmärksamhet mot väggen. ”Vad är det du tittar på?” ”Hjärnsubstans och blod. Det bortskjutna bakhuvudet sitter här.”

Det vände i Dahlströms mage. Hon undrade hur kollegan till synes kunde vara så kall. ”Skadan tyder på en omantlad blykula avfyrad på relativt nära håll. Jag gissar tre meter. Jag måste mäta för en exakt uppgift.

Hade skottet kommit från ett längre avstånd skulle kulan inte ha haft kraft kvar att spränga bakhuvudet. Metallen skulle ha plattats ut som ett mynt mot skallbenet.” ”Hur vet du att den är en omantlad kula?” ”Hon är skjuten med omantlad blykula”, slog Anne fast, ”vilket innebär att vi inte kan göra en ballistisk undersökning.” ”Varför inte?”

Anne började bli irriterade på sin okunniga och frågvisa kollega.

Nu tvingades hon dessutom att göra en längre utläggning. Det tog emot.

”Kulan är söndertrasad, alltså finns inga spår kvar från pipan.

Omantlad ammunition är förbjuden i krig, men används i jakt när jägaren vill orsaka stor skada. En helmantlad kula skulle däremot aldrig orsaka skadorna som vi ser på offret. Flickan skulle fortfarande vara död men bara ha ett hål in och ett hål ut. Kulan skulle vi hitta prydligt i väggen med fina spår från pipan.”

Nu lyste Rautio på en punkt i golvet drygt tre meter från flickan, i riktning mot det stängda dörrparet. ”Om gärningsmannen stod där och sköt i denna riktning...”

Någon knackade på golvet och Anne tystnade. ”Lampor”, ropade den nyanlände polisen.

Inger linkade fram till kollegan och tog emot lamporna som redan var monterade på stativ. Det var en av kusinerna Ek. ”Hej Freddie, blev du inkallad?” ”Japp, hade precis käkat middag och börjat slappa. Vad har hänt med foten?” ”Jag trillade just. Det går över.” ”Ser ut att göra ont!” ”Det är inte så farligt”, ljög Inger. ”Vad är det som har hänt? Inte varje dag som vi får misstänkta mord att utreda.” Nyfikenheten gick inte att ta miste på. ”Skjuten flicka, mer vet vi inte än.”

Inger tog emot de sista lamporna och såg till att Anne fick ström.

När magasinet badade i ljus letade Anne efter spår vid soffan där flickan låg. ”Jag saknar blod.”

Inger funderade först om Anne var sarkastisk, eftersom hon sällan hade sett så mycket blod. Men å andra sidan hade kriminalteknikern aldrig sagt något som var vare sig sarkastiskt, ironiskt eller lustigt. Hon skulle knappast börja i kväll.

Anne pekade ut två ovala fläckar på golvet under huvudet på flickan.

Inger antog att Anne redan hade en teori som hon hoppades att kriminalteknikern skulle dela med sig av, men magasinet förblev tyst. Till sist blev Dahlström otålig. ”Vad tror du Anne? Är det... ett... rumpavtryck?”

Rautio svarade med en motfråga. ”Om du var mördaren, skulle du först skjuta offret och sedan sätta dig med flickan, under henne?” ”Nej, verkligen inte. Jag skulle springa så fort som möjligt, så långt bort som möjligt. Men jag skulle å andra sidan inte skjuta någon... på min fritid.”

Anne nickade, nöjd med svaret.

Någon ropade med finlandssvensk dialekt från dörren. ”Hej, mitt namn är doktor Forsius. Jag har jouren idag och skulle skriva ett intyg. Var har ni morset?”

Mors var latin för avliden. ”Skoskydd!” kommenderade Anne. ”Och använd stegplattorna.”

Läkaren kom in och kastade en blick på flickan. ”Nå jo, nog är hon död alltid. Svårt att säga hur länge. Minst ett dygn men troligtvis inte längre än en vecka. Vem är flickan?” ”Ingen aning”, svarade Dahlström.

Läkaren skrev snabbt ut intyget. ”Nå fint, här har du intyget. Då antar jag att ni kan ringa bårbilen.” ”Bra”, sa Dahlström. ”Nej!” sa Rautio.

Både Dahlström och Rautio svarade läkaren samtidigt, som log snett åt de olika beskeden. Kriminalteknikern vände sig ilsket om mot polisassistenten. ”Kroppen ligger tills jag är klar.” ”Nå jo”, sa läkaren, ”jag tackar för mig!”

Dahlström visste bättre än att käfta med Rautio och retirerade istället ut ur byggnaden. ”Kom får du se”, sa Dahlström till Yxan.

Hon linkade fram till det andra dörrparet och lyste med ficklampan. ”Ser du något konstigt med dörren?”

Snön låg packad upp mot husgrunden runtom byggnaden och även mot det andra dörrparet. Yxan ryckte på axlarna. ”Dörren är barrikaderad och förspikad?” ”Det är där de tagit sig in”, sa Dahlström. ”Det syns inget utifrån men inne i magasinet saknas det flera golvplankor. Undrar om Anne kan säkra spår i snön?”

Yxan gick ner på knä och försökte se in under huset. Genom snön kunde han ana Annes kamerablixt inne i magasinet. ”Vem ska skriva RAR-anmälan?” ”Du kan väl göra det”, svarade Inger.

Yxan protesterade, han hatade pappersexercisen. ”Det är bättre att du skriver, du har bättre flyt vid tangentbordet.

Dessutom utsåg Vide mig till insatsledare, så jag har annat att stå i.”

Dahlström höjde irriterat på ögonbrynen samtidigt som hon tog fram sitt anteckningsblock. ”Okej, men förhöret med antikhandlaren kommer du inte undan.” Sedan gick hon mot det öppna dörrparet och satte på sig nya skoskydd igen.

Hon antecknade noggrant alla detaljer för den omfattande rapporten som hon skulle skriva och började rita upp en skiss över magasinet. Det var en klen tröst att Yxan i alla fall inte skulle komma undan att skriva ut förhöret med antikhandlaren.

Yxan stod utanför magasinet och funderade på något helt annat.

Hade inte den nya aspiranten, Amazonen, mumlat om en försvunnen jänta?

18 Faraz hade hittat en skyddad vrå i en trappuppgång. Som en döende duva kurade han ihop sig i ena hörnet och somnade utmattad, trots att klockan inte var särskilt mycket.

Drömmarna startade genast. Han var med Jossan. Hon höll i en katt som jamade högt. Det var hans katt, Benranglet, som fräste åt honom.

Faraz insåg med ens att Jossan var en vampyr, precis som i alla de filmerna som han brukade glo på. Skrämt försökte han att gömma sig för henne, men hon hittade honom överallt. Hon lutade sig fram som om hon ville kyssas.

Han försökte fly men Jossan och Benranglet fortsatte att förfölja honom. Hur han än försökte lyckades han inte skaka av sig dem.

Deras blickar anklagade honom, det var hans fel att de var döda.

Då vaknade han äntligen. Han hade bara sovit i tre kvart.

Faraz huttrade. Det var iskallt, hans kläder var fuktiga och han frös.

Om det skulle vara så här varje gång han somnade så var han inte säker på att han skulle klara av att sova igen. Någonsin.

För att få upp värmen skuggboxade han varvat med svikthopp.

I Örnsköldsvik lirade man hockey per default, oavsett om man var Svenne eller inte, men det var Arne, tränaren, som hade uppmuntrat honom att börja lira i klubben. Arne gillade honom trots att han knappt kunde stå på grillerna första halvåret.

Han hade gett allt på intagningen till hockeygymnasiet. Och även om det inte var vackert, var få lika kvicka och dessutom gjorde han flera mål än sopan Jimmy på uttagningen.

Alla såg Tåget komma ner till rinken för att se sin son på uttagningen. Trodde de att han var korkad? Faraz hade fattat precis varför Tåget var där. Ändå så kämpade han på hela vägen, hoppades att Arne skulle våga stå upp mot den kända tränaren.

Faraz la aldrig skulden på Arne, förstod direkt att det var Tåget som drog i trådarna ovanför.

Han skulle aldrig glömma känslan av nederlaget den dagen.

Minnet brände. Varje gång han såg Tåget började han kallsvettas och darra.

Enligt Koranen skulle den som gjort fel straffas likvärdigt med felets storlek. Bara om den som hade felat bad om ursäkt och ställde allt till rätta skulle han älskas av Allah. Inte för att han var så jävla troende, men det var helt enkelt en av de sanningarna som genomsyrade hans hemland, hans kultur, hans modersmål.

Faraz gav Sten-Åke en möjlighet att be om ursäkt och ställa allt till rätta, men tränaren hade inte ens tagit emot honom på kontoret. När så ursäkten uteblev började han planera för hämnd.

Sten-Åke hade förstört hans framtid. I gengäld skulle han förstöra likvärdigt för Wallbäcks. Det skulle bli jämnt först när Jimmy inte heller kunde spela hockey.

Men efter att ha sett Jimmy spela några gånger insåg han att det inte alls skulle väga lika. Jimmy kunde ju för fan inte spela till att börja med. Killen var ett skämt ute på isen.

Det var då han började spana på resten av familjen.

Jimmys lillsyrra däremot, hon hade talang. Faraz fantiserade att han skulle hälla syra i halsen på henne så att hon aldrig mer skulle kunna sjunga, först då skulle det bli jämnt.

19 Kajsa körde planlöst runt i Örnsköldsvik efter det korkade besöket på Modos träning. De gamla saltmagasinen var fortfarande avspärrade. Den här gången stod Inger Dahlström vid bandet. Det hade redan samlats nyfikna och det var Ingers jobb att hålla obehöriga borta men även ta emot information, om någon hade gjort iakttagelser, beroende på vad som hade skett.

Kajsa saktade ner och tog nyfiket in scenen. Hon kunde inte hålla sig och svängde in via det gamla stationshuset.

Kajsa parkerade utanför avspärrningarna och gick fram till Inger. ”Vad är det som har hänt?”

Dahlström blickade förvånat upp på Kajsa. ”Vi har hittat en flicka”, svarade Inger med låg röst så att allmänheten inte skulle höra.

Kajsa kände hur benen gav vika. ”Är det Josefin?” ”Vem?” ”Josefin Wallbäck rapporterades saknad i morse. Jäntan försvann igår kväll. Jag och Erik tog emot rapporten och jag skrev en efterlysning. Du vet, Tågets flicka.” ”Hur gammal var hon?” ”Sexton.” ”Det kan stämma”, sa Inger. ”Vad har hon för signalement?”

Kajsa försökte minnas bilden. Flickan såg ut som de flesta andra flickorna i den åldern, söt men inget som stack ut. ”Hon var ljushyad, hade långt hår, mellanblont. Lätt vågigt, i alla fall på bilden. Oval ansiktsform. Blåa eller gröna ögon. Jag har en bild på henne uppe på kontoret.” ”Vänta här!”, sa Inger och gick bort mot magasinet.

Snart kom hon tillbaka med kriminalteknikern Anne Rautio i släptåg. Anne tog genast till orda. ”Du har alltså sett ett foto på flickan?”

Kajsa nickade. ”Kan du göra en preliminär identifikation av morset?”

Kajsa nickade igen. Det skulle i så fall bli andra gången hon såg ett lik.

Hon mindes besöket på rättsmedicinska avdelningen nere i Solna. För de flesta i klassen var det första gången de såg en död människa. Lugnt hade rättsläkaren förklarat att det ibland kunde vara obehagligt att hitta lik, men att det sällan blev värre än vad de skulle få se nu. Sedan visade rättsläkaren in dem i obduktionsrummet. Stanken var något av det vidrigaste som hon hade känt, som en mix mellan kvarglömda räkskal och asiatisk fiskmarknad. Kroppen hade legat i vattnet i en veckas tid och hittats dagen före. Rättsläkaren skalade av den missfärgade huden som skinnet på en överkokt fisk. Kajsa var inte den enda som gick ut. Efter besöket på rättsmedicinska hade en kille i klassen fått en fobi mot döda människor och bestämt sig för att polisyrket inte var för honom.

Motvilligt gick hon mot saltmagasinet. Anne sträckte över skoskydden. Magasinet var mörklagt och Anne gick före in för att tända lamporna. Kajsa blev häpet stående i dörren. Hon kunde se att Anne hade ställt upp kameran för att fotografera blodspår med Luminol, ett kemiskt medel som fick blod att framträda i mörker med blått sken.

Längst ner såg hon flickan ligga upp och ner på en brun soffa.

Försiktigt följde hon efter Anne in i magasinet, ända fram till flickan. ”Oh nej!”, utbrast Kajsa. ”Är det inte Josefin?”, sa Anne.

Det tog ett litet tag innan Kajsa lyckades samla sina tankar. Hon kom precis från Fjällräven center där hon hade träffat flickans pappa. ”Jo, det är Josefin... men jag har just...” ”Vad?” ”Jag var just...”

Anne tittade oförstående på Kajsa som tystnade mitt i meningen.

Hade det inte varit för att Yxan stod vid bandet tidigare under kvällen hade hon med största sannolikhet stannat vid brottsplatsen

först och aldrig hunnit köra till arenan. Skulle hon bekänna sin tabbe? Om att hon just hade informerat pappan om att flickan fanns levande i Stockholm hos sin faster?

Anne vände sig om och fortsatte att undersöka brottsplatsen.

Tvekan fick tillfället att gå henne ur handen.

När hon kom hem låg det en lapp i hallen. Ring Sam, stod det på den. Kajsa rev av lappen och svor tyst. Hon började gå upp för trappen till sitt rum när mamman ropade från vardagsrummet. ”Det ringde någon som hette Sam. Jag sa att du jobbade men att du skulle ringa när du kom hem.”

Kajsa svalde. Hon hade ingen som helst lust att ringa just nu.

Hon ville bara lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. ”Sam berättade”, fortsatte mamman, ”att ni bor ihop. Varför har du inte berättat något för oss?”

Kajsa suckade. ”Jag är bara inneboende”, ropade Kajsa tillbaka. ”Jaha”, sa mamman, ”hur som helst verkade den där Sam jättetrevlig. Det är kanske någon som du vill bjuda upp någon gång? Till jul kanske?”

När Kajsa inte svarade fortsatte mamman att prata. ”Du vet väl att du får ta hit dina kompisar från Stockholm om du vill?” ”Ja mamma, jag vet. God natt!” ”God natt och glöm inte att ringa! Din mobil var visst avstängd.” ”Ja, batteriet dog”, ljög Kajsa och skyndade sig upp för trapporna.

Det värkte i bröstet. Hon längtade intensivt efter Sam men efter allt som hänt fixade hon inte att snacka med någon. Inte just nu i alla fall.

Det märktes att hennes mamma inte hade velat röra något i hennes rum, allt såg precis ut som innan hon blev antagen till polishögskolan i Solna.

På väggen hängde en gammal affisch med skidlandslaget i längdåkning. Att bli uttagen till skidlandslaget hade varit hennes mål i livet. Tänk om hon hade gått på skidgymnasiet i Sollefteå istället för beslutet att stanna i klubben på orten. Då hade den där festen med Freddie, Anita och Tompa aldrig hänt. Efter att hon slutade i klubben tappade hon sitt mål. Det var SYO-konsulenten som tyckte att hon skulle bli polis eftersom hon både var duktig i skolan och hade fysiken.

Att det bara handlade om tre år kunde hon knappt förstå själv.

Tre händelserika år där hon tagit klivet från tonåring till ung vuxen. Pappa var som vanligt, lagom frånvarande. Men mamma verkade inte veta vilket ben hon skulle stå på. Behandlade henne ibland som barn och ibland som vuxen.

Kanske var det en bidragande orsak till den absurda känslan av tidsresa när hon flyttat hem igen. Det var som om någon försökte putta tillbaka henne i ett fack som hon länge hade hatat och beslutat sig för att lämna.

Men nu var hon inte själv säker längre.

Stockholm och livet med Sam kändes plötsligt väldigt avlägset.

Och en ny gnagande känsla hade tagit plats i magen, den att Sam tänkte göra slut. Att Sam hade träffat en ny. Eller helt enkelt inte älskade henne längre.

20 “Welcome to Boeing 777-200 ER and this Continental Flight CO112 Leaving New York and Newark for London Heathrow.

My name is Carolina Smith and I’m purser on board. We have just received permission to board the runway. We are just on time.

Our estimate time of arrival is twenty minutes to eight A.M., local time. Please take your seats and fasten your seatbelt.”

Carolina log mot några av de främre passagerarna. Efter många år i luften hos flygbolaget Continental hade hon nått den åtråvärda positionen som purser. Steget upp som chef hade sina fördelar, som lönen. Sedan fanns det andra så kallade fördelar, som att serva förstaklasspassagerarna. Visst satt det färre passagerare i första klass, men de var desto mer krävande.

Hon kastade en snabb blick runt i kabinen innan hon satte sig längst fram bredvid kollegan. De köade till startbanan när piloten drog igång motorerna för fullt. Just som hon förberedde sig för take off anade hon ett säte som trycktes bakåt. Intuition kanske för knappast hördes väl det svaga lätet av luftströmmen genom lädersätets sömmar? Hon lutade sig framåt och kikade ut i kabinen. Jodå, mycket riktigt hade en av passagerarna fällt sitt säte bakåt.

Alla hennes passagerare hade flugit förr och visste vad som gällde, men rika människor gjorde ändå precis som de själva önskade.

Med en tyst suck knäppte hon upp sig och gick fram till damen och påminde henne om att inför avfarten skulle sätet vara i upprätt position.

Kvinnan hade kraftigt blonderat hår med en dryg tums kolsvart utväxt. Förhäxat stirrade Carolina ner i kvinnans hårbotten och sedan vidare till passagerarens ögon. Ena ögat var brun-grönt och det andra blått. Carolina stirrade förbluffat på den vackra kvinnan.

Hon var van vid tjusiga människor, men den här kvinnan var något utöver allt hon sett tidigare.

Kvinnan i flygstolen log insmickrande tillbaka, och kramade armstödet. Flygvärdinnan tolkade gesten som flygrädsla och la en lugnande hand på passagerarens axel.

“May I get you something?”

“Yes please, Champagne would help my nerves.”

Carolina log.

“I’ll get you something to drink as soon as we are in the air.

You’ll be able to say cheers to the Statue of Liberty.”

På väg tillbaka till sin plats bakom cockpit kom hon på vem kvinnan med den fascinerande utväxten var. Det var den svenska konstnären Zeta. Carolina satte sig ner och lutade sig mot kollegan.

“Do you remember Zeta?”

“The Swedish painter?”

Carolina nickade.

“I think she is in to sculptures. She´s on board. God she is beautiful, I had no idea that she was that good looking.”

Planet accelererade och värdinnorna parerade vant med fötterna.

“Thought I recognized that woman from somewhere. She looked like the singer in Blondie, do you know who I mean?”

“You’re thinking of Debbie Harry. No this is Zeta, I’m positive.

I wonder what she is doing these days?” ”Sculptures?”

Kommentaren fick flygvärdinnorna att skratta. Nu var planet i luften och utan att reflektera över det slappande de av.

Zeta lutade sig tungt bak i sätet. Hon stank av Dom Perignonsvett efter mötet med Mr. Wilkins. Det var gårdagens fylla som dunstade genom porerna. Hon älskade att flyga och speciellt känslan när planet lyfte. Men orsaken till resan den här gången var allt annat än rolig. ”På fredag ska hyran vara betald.”

Zeta tog fram biljettutskriften och kollade tiden på anslutningsflyget från London till Arlanda. Det skulle bli skönt att komma hem och duscha. Först skulle hon köra förbi ateljén och ge Carl checken. Han skulle hinna till banken under onsdagen. De

skulle klara sig. Det kändes bra, för hon ville inte sälja ännu ett klädesplagg någonsin igen. Allt annat sket hon i, men inte sina Yamamotokläder.

Hyresvärden hade hotat dem med vräkning om de inte kunde betala kvartalshyran för ateljén på 90 000 kr. De var redan sena med pengarna, men fem dagar till kunde värden tänka sig att vänta.

Det var alltså i måndags, för tre dagar sedan.

Trots att de hade tre miljoner i kredit på sitt företagslån fanns det inte tillräckligt med pengar på kontot. Carl, hennes assistent, hade tryckt upp kontobeskedet i ansiktet på henne. Minus 2 999 975 kronor. Tre miljoner i kredit och de var slut.

Sist som Carl hade viftat med ett kontobesked några år tidigare var det för att de hade sprängt femtiomiljonersvallen. På några år hade de alltså bränt femtio miljoner kronor. Var det ens möjligt?

Hon hade suttit bredvid när assistenten desperat ringde upp deras mest trogne konstköpare och bokade in ett möte. Deras sista hopp hade stått till Neil Wilkins. Carl hade kämpat med att låta som vanligt, Neil fick inte under några omständigheter misstänka att de ringde för att de behövde pengarna. Tvärtom lät Carl honom förstå att de ville erbjuda honom Zetas senaste konstverk, före ett stort museum. Om han var intresserad förstås... Ja, som ett erbjudande för gammal vänskaps skull. Carl hade även nämnt i förbigående att de planerade en stor utställning i Danmark och att Zeta redan nu såg fram emot att bjuda in paret Wilkins till invigningen.

När det stod klart att Mr. Wilkins hade möjlighet att träffa Zeta i New York hade de gjort en tyst high five.

Sedan hade Carl tvingat henne att sälja ett av sina trettiotal Yohji Yamamoto designerplagg för att ha råd med flygbiljetten.

Få saker var så intimt förknippade med varandra som Zeta och designern Yohjis skapelser. Idag bar hon den senaste blågrå Yohjiklänningen som hon fått av Yamamoto ur vårens kommande kollektion. Precis som alla tidigare plaggen fick de henne att känna sig som en skulptur själv.

Inför milleniumvisningen hade hon tillfrågats av designern om hon ville gå modell. Alla fashionistas hade jublat åt genidraget när Zeta dök upp på podiet, huvudet kortare än modellerna.

När hon arbetade gick hon helst i ett par nötta svarta skinnbyxor och en svart t-shirt eller svart polo. Det var kläder som hon kunde röra sig i och som det inte spelade någon roll om hon skitade ner.

Men när hon inte jobbade bar hon sällan något annat än Yohji.

Till sist hade hon blundat och på måfå valt en svart tio år gammal klänning. Zeta hade ryckt på axlarna åt kontobeskedet men att behöva sälja en av sina Yohjiklänningar var fruktansvärt.

Hon hade hellre klippt av sina tår med en sax. Men det var så Carl hade gjort för att till slut få henne att förstå att pengarna var slut.

Trots checken i handväskan fick hon en förnimmelse.

Det kändes precis som när hennes cementblandning sket sig.

Dålig cement hade små, små sprickor. Osynliga för ögat, men fick obönhörligen skulpturen att vittra sönder i förtid.

21 Kajsa hade vaknat svettig, inlindad i lakanet. Det var mardrömmen som väckt henne.

Hon var naken i en pool tillsammans med Freddie Ek. Han var också naken. Allt snurrade och hon hade svårt att fixera honom med blicken. När han närmade sig kom hon sig inte för att berätta att hon redan hade en annan. Han kysste henne och tvingade in sitt ben mellan hennes.

Drömmen var skrämmande lik det som hänt i verkligheten tre år tidigare, bortsett från att hon då inte hade haft någon annan och att hon den här gången inte hann kräkas i familjen Eks pool.

Drömmen var flyktig men känslan svår att bli kvitt.

Klockan var bara fem på morgonen, men tankarna gick på högvarv. Kajsa smög upp och satte sig framför datorn i sitt gamla flickrum. Datorn hade hon tjatat sig till när hon gick på gymnasiet. Det var ett under att den fortfarande fungerade, men faktiskt gick det att surfa på den. Hon hade hittat ett öppet nätverk i grannskapet som hon snålåkte på. Det tog emot att koppla upp sig på någon annans nätverk, och där gick också gränsen för hur olaglig hon klarade av att bli.

Istället för att grubbla loggade Kajsa in på fejjan, som de sa nere i Stockholm. En gammal klasskompis hade redan skickat en inbjudan till Facebookgruppen Var är Jossan? Med kommentaren ”hemskt. Du kanske vet något? ” I en timme satt hon försjunken framför datorn. Hon läste alla kommentarer, klickade sig vidare in på Josefins klasskompisar och läste vilka kompisar de hade i sin tur. Till slut hade hon nystat sig fram till början. Den första kommentaren hade skrivits av bästa kompisen Anna Umegård. ”Saknar dig redan gumman. Hoppas att du kommer hem snart! Puss och kram” Någon hade antytt att de sett Josefin med en okänd kille på skolan, ”och de såg inte ut att bara vara kompisar”. Josefin hade kanske trots allt haft en pojkvän?

Kajsa försökte bena igenom det som hänt under gårdagen igen.

Varför blev Sten-Åke Wallbäck inte lättad över att få reda att dottern fanns i Stockholm hos fastern, även om det senare visat sig inte stämma? Var han fortfarande arg på sin lillasyster?

Kajsa tittade på klockan, det var dags att gå till jobbet. Snabbt gjorde hon sig i ordning och åt frukost med föräldrarna.

Det var en kort promenad ner till polishuset, med isande kalla vindar. Hon bävade inför dagen. Ända sedan i går kväll hade hon grubblat över sitt besök i Fjällräven center och kommit fram till att hon var tvungen att redogöra för sitt samtal med Sten-Åke Wallbäck. Nu när flickan hade hittats död var det än viktigare att inget förstörde utredningen. Framför allt var det bättre att förekomma än att förekommas.

På fem minuter var hon ombytt och redo för morgonbön som de kallade dagens möte. På morgonbönen briefades de om händelser i hela Höga Kustenområdet. Sist in kom Kajsas chef, yttre befälet Hans Vide och med det var mötet igång. Vide var lång och gänglig, men så långt ifrån en Jannelångbentyp man kunde komma. Vide utstrålade energi och hade en vasshet som kom till nytta i rollen som chef. Han såg uppfordrande på alla församlade, ett effektivt sätt att tysta allt småprat. ”Det har alltså påträffats en mördad kvinna nere i hamnen. Det var på Dahlströms och Yxans pass.”

Vide nickade åt Yxan som ställde sig upp med en stolthet som inte undgick någon. Bredvid Vide föreföll Yxan löjligt kort och bredare än han var egentligen. ”Alla som läst Örnsköldsviks Allehanda vet att tränare Wallbäcks flicka saknas sedan i måndags kväll”, sa Yxan. Han strök omedvetet handen över sin militärklippning, vald för att skyla en begynnande flint. ”Vi har belägg för att det är Josefin Wallbäck som påträffades i saltmagasinen i hamnen, där det brukar hållas loppis om somrarna. Kroppen påträffades av antikhandlaren som

hyr magasinet, i det längst från staden. Av allt att döma har flickan dödats med ett skott i pannan.”

Kajsa rynkade undrande på pannan över att Yxan redan visste så pass mycket bakgrundsfakta. Lokala dagstidningen ÖA hade fokuserat mer på Tåget än den då försvunna dottern. ”Flickan sågs senast i livet av baronessan von Hofersburg som gav henne extra sånglektioner.”

När Yxan hade föredragit allt om gårdagens fynd tackade Vide honom. Besviket satte sig Yxan när chefen istället pekade på Kriminalinspektören Christian Modig.

Mannen som nu ställde sig upp nu var både Yxans och Vides raka motsats. En fryntlig rundnätt herre som med all sannolikhet hade kvar både Märklintåg och tennsoldater från barndomen. Om någon gett honom rekvisita som en pipa och tweedkavaj skulle mannen direkt ta ett kliv minst hundra år tillbaka i tiden. ”Jag har utsett Modig till förundersökningsledare”, sa Vide. ”Några frågor på det?”

Freddie Ek räckte upp handen och riktade frågan till Christian. ”Hur stavar du ditt namn?”

Flera på mötet garvade lojt. Christian uttalade sitt namn som i staden Kristianstad. Skämtet var gammalt men det var alltid någon som var tvungen att dra det, så fort möjlighet gavs.

Vide muttrade något om lekstuga och satte sig ner.

Istället för att ödsla tid på lustigheten slog Modig på overheadprojektorn och drog ned glasögonen från hjässan. Trots att de hade modernare teknik installerad sedan några år skulle det aldrig falla Modig in att ge sig i kast med den nya projektorn. Den första bilden visade Ingers skiss över byggnaden där kroppen påträffades.

Modig pekade ut dörren, likets placering och hålet innanför det andra dörrparet där förövare och offer tagit sig in. Han avslutade anförandet med att skjuta upp glasögonen på hjässan igen och räta på ryggen.

”Anne beskriver förövaren som en man, ca 180-182 cm lång och skostorlek 44. Mörkt hår. Som alla vet har Rautio sällan fel, så vad baserar hon detta på undrar vi nu alla.”

Modig bytte bild och gäspade samtidigt diskret som han fällde ner glasögonen på näsryggen igen. Anne hade fotograferat i mörker men med så pass lång slutartid att man ändå kunde se vad bilden föreställde. På bilderna tagna med kemiska reagenser framträdde blodet tydligt och andra detaljer föll i mörker. Blåa skospår visade hur förövaren hade gått fram och tillbaka inne i magasinet med offrets blod under sulorna. ”Enligt Anne”, berättade Modig, ”så ska förövaren skjutit offret och sedan gått fram till henne. Anne säger att förövaren ska ha suttit ett tag vid kroppen. Hon baserar utsagan på detta avtryck i offrets blod.”

Kriminalaren bytte bild igen, nu såg man sittavtrycket på golvet vid soffan, strax under Josefins huvud. Kajsa skiftade vy från det fluorescerande klarblå blodspåret till flickans ansikte strax ovanför golvet. Det slog Kajsa att flickan såg förvånad ut. ”Det låter som ett märkligt beteende”, sa Freddie Ek. ”Vet man varför?” ”Min gissning är att det var för att försäkra sig om att hon var död, svarade Modig.”

Efter det följde flera av Annes bilder tagna med blixtljus. Anne måste ha jobbat långt in på natten. Flera av de församlade uttryckte frustration och ilska över grymheten de såg. Vem ville ta livet av en sextonårig flicka?

Efter Modigs genomgång tog Vide över igen. Han pekade på Tina Strand och Freddie Ek. ”Ni två knackar dörr, men jag vill ha fyra stycken som knackar dörr. Även Per Ek och Urban Sund knackar dörr, ni får dela upp Varvsberget mellan er men kliv inte in hos Sten-Åke Wallbäck ens av misstag. Det blir Erik Karlssons jobb att informera familjen.

Tyvärr är vi en man kort idag igen, så han får åka ensam.” Vide pekade på hundföraren. ”Kolla om hunden får upp något spår trots snöstormen i måndags och att det snart har gått två dygn.

Som ni har förstått av våra bilder så blev Anne inringd redan i går kväll. Hon kommer att fortsätta den tekniska undersökningen under dagen, så var hyggliga och besvära henne inte med några oväsentligheter idag.”

Kajsa såg sig om, men Anne var inte med på mötet.

Uppfordrande spände Vide ögonen i Tina Strand som var gift med nyhetsredaktören på Örnsköldsviks Allehanda. ”En sak till, sa Vide. Att flickan blev avrättad med ett skott i pannan är ingen uppgift som vi ska gå ut med. Alltså locket på!”

Tina ryckte på axlarna, hon visste att hon inte var den skvallriga typen. Vad andra trodde brydde hon sig inte om, de fick tro vad de ville. ”Den enda som talar med pressen är jag, Modig och åklagaren, vem det nu blir. Ser jag minsta rad någonstans i pressen i detta känsliga läge kommer det att rulla huvuden.” Vide bläddrade vidare i sina papper. ”Sedan har en vaktmästare från Övikshem ringt oss om ett ärende uppe i Valla. Det har låg prio. Kajsa och Erik får åka på det när ni hinner. Ni andra kommer att koncentrera er på att lösa mordet.”

Vide pekade på Kajsa. Hennes ben började skaka. ”Du får vakta avspärrningsbandet så att inga obehöriga kommer in innanför polisens område idag. Kusinerna Ek åker förbi där på väg till Varvsberget. Se om någon av dem kan släppa av dig. Du blir avlöst så fort vi får loss någon, okej? Om pressen kommer dit, hänvisar du dem till kommissarie Modig.”

Med en nick åt samtliga lämnade Vide rummet. Kajsa såg sig sammanbitet om. Alla hade bråttom ut, stationen genomsyrades av en ny, intensiv energi. Hon såg Erik försvinna ut med en sammanbiten min. När skulle hon berätta för Vide om besöket igår?

Kajsa reste sig och skyndade ut. Chefen var redan borta.

Erkännandet fick vänta till senare.

Hon haffade Freddie Ek på väg mot garaget och tiggde motvilligt skjuts samtidigt som hon försökte låta bli att tänka på den

obehagliga drömmen om dem tillsammans i poolen. När Freddie chevalereskt öppnade dörren åt henne granskade han henne roat. ”Rodnar du?”

Kajsa skakade på huvudet och skyndade sig in i bilen.

22 Purser Carolina Smith harklade sig innan hon vant greppade mikrofonen.

“Good morning, this is your purser Carolina Smith talking. We are just about to land at London Heathrow in a few minutes. We are on time and it is now half past seven, local time. Please take your seats and fasten your seatbelt. All electronic equipment must now be switched off, keep your tray folded and chair put to upright position. Any luggage must be stored in front of you or in the overhead compartment. We wish you a pleasant stay in London and hope to see you soon again.”

Carolina log igen mot några av de främre passagerarna samtidigt som hon gäspade genom leendet. Det var en av hennes färdigheter som flygvärdinna, att gäspa utan att det syntes.

Steget upp som chef hade som sagt sina fördelar, som lönen.

Sedan fanns det annat som var skit rent ut sagt, som att serva rika, oförskämda svin. Hon hängde tillbaka mikrofonen och gick fram till Zeta och kollade att säkerhetsbältet satt som det skulle. Trots allt ansvarade hon för säkerheten i kabinen. När hon kollade bältet böjde hon sig över Zeta och drog ofrivilligt in doften. Alkohol och Chanel no 5. Inte ofta man kände den parfymen längre. Sedan passade hon på att kika ner i skalpen. Under hela resan hade hon undrat om Zeta var äkta blondin eller inte. Det var något som inte stämde med utväxten. Det kliade verkligen i fingrarna. Tänk att rycka ett, bara ett hårstrå. Behärskat gick hon tillbaka till sin plats bakom cockpit. Kollegan satt redan fastspänd.

En annan av Carolinas färdigheter var att prata utan mimik så att inga passagerare skulle kunna läsa på hennes läppar eller höra vad hon sa. En färdighet som hon delade med i alla fall den här kollegan.

“I can swear it’s fake, but actually, I think she is true blond. I think that the black roots are fake.”

De grimaserade mot varandra i förvåning.

“Why would anyone do that?”

“Beats me.”

“So who wins?”

“Hmm, tricky. And none of us can ask her either. I bet she’ll sleep a fortnight after those quantities.”

“Yeah, seems like you can add boozing to the famous Swedish sin.”

Kommentaren fick de båda flygvärdinnorna att skratta. Planet tog mark och utan att reflektera slappnade de av.

23 Klockan tio kom Erik och plockade upp Kajsa från avspärrningarna runt saltmagasinet. Stelfruset satte hon sig i bilen. ”Inte en sekund för tidigt! Hur gick det hos Wallbäcks?”

Erik skakade på huvudet. Det syntes att han inte gärna ville tala om det. Kajsa sneglade på kollegan, hade Wallbäcks sagt något om hennes besök på träningen igår? De satt under tystnad den korta biten till stationen. Helst ville hon erkänna sin fadäs för Vide innan hon berättade för partnern. ”Efter fikapausen tar vi och kör upp till Valla.” ”Vad var det vi skulle göra där?” ”De verkar ha hittat blodiga kläder i en källare. Så vi tar väl en sväng och kollar. Om inte annat för att chefen vill att vi ska bli mer synliga där uppe. Latexhandskar och sopsäck finns i förrådet.”

Kajsa höll inne med en tung suck. Valla! Hon hade god lust att säga ur askan i elden. Örnsköldsvik var en av kommunerna som välkomnat invandrare.

De flesta flyttade in i ett trist 60-tals område i utkanten av staden på Valhallavägen och på angränsande Sörbyvägen. Arbetskraften behövdes i fabrikerna. Men när konjunkturen vände fick många sluta i verkstäderna. Nu gick flertalet av dem arbetslösa och kostade kommunen i stället. Valla var ett problemområde och de svenskar som kunde flyttade. ”Vilken adress?” ”Valhallavägen 49a. Jag har numret till portvakten på Övikshem.

Han visar oss var kläderna ligger. Du får köra. Vi ses i garaget igen om en kvart.”

Vanligtvis turades man om att köra och bytte plats vid ratten efter matpausen. Om de var fler än två poliser i bilen fick den yngsta sitta bak. Men efter att Kajsa hade gått ryckarkursen som bilmomentet kallades och lärt sig att köra trängande med blåljus, lät Erik henne sitta så mycket som möjligt bakom ratten.

Under tiden som Erik fikade skulle hon passa på att erkänna sitt misstag för Vide. Hon fortsatte trapporna upp till tredje våningen.

Hon hade bara varit högst upp i byggnaden första dagen, när Erik visade henne runt. Vide fanns inte på sitt rum. En sekreterare i rummet intill upplyste henne om att han satt i möte resten av dagen. Besviket gick hon istället till förrådet och fortsatte sedan direkt ner till polisbilen, så att hon skulle vara klar när Erik kom.

Hon hade fortfarande inte kommit på bästa ordningen på alla grejerna runt bältet och bytte plats nästan varje vecka. Det var mycket som skulle hänga runt höften; en pistol av märket Sig Sauer, ficklampa, extramagasin, handfängsel, radio, pepparsprej och en batong. Hon hade sett hur de med mindre midjemått kämpat med all utrustning. Den här veckan experimenterade hon med att ha handfängslet under bältet bak på ryggen, som poliserna i USA. Fast med handfängslet bak i korsryggen insåg hon att hon satt riktigt illa i bilen.

Minuten senare kom Erik ner till bilen. Han skrattade när han såg henne flytta på handfängslet. Det var samma visa varje år de tog emot nya aspiranterna och han visste att det inte fanns mycket att säga. Alla hade sin egen ordning som de var tvungna att komma på själv. Till sist rattade de ut ur garaget. ”Hur tycker du att det funkar att patrullera med Yxan?” ”Bara bra.”, ljög Kajsa.

Erik nickade belåtet åt svaret. Örnsköldsvik var en liten ort och de var knappt trettio på enheten. Eftersom alla jobbade med alla så funkade det inte att snacka skit om kollegorna. De var tvungna att hålla ihop.

Kajsa hade vant sig vid att vara femte hjulet som aspirant, eftersom hon oftast parades ihop med två assistenter. Bara om någon var sjuk fick hon hoppa fram i bilen. Men det var annorlunda med handledaren. Han lät henne ta plats. Hon kände sig aldrig dum när hon ställde frågor som kunde tyckas naiva eller självklara.

”Jag vet att en del har svårt för Yxan”, sa Erik. ”Han kan vara bossig. Ta det inte personligt.”

Kajsa log åt vad som måste vara dagens underdrift. Hon hade svårt att gilla Yxan, eller Sven-Ingvar Yxberg som han egentligen hette. Hon kunde inte sätta fingret på vad som var fel. Men hon mådde alltid dåligt efter en dag i den robuste mannens sällskap.

Han fick henne att tvivla på sig själv.

På några minuter var de uppe vid Valhallavägen. ”Det är bara moskén som saknas här”, konstaterade Erik cyniskt.

Vaktmästaren från Övikshem stod i porten och väntade. Han ledde dem trappan ner till källarvåningen. Under trappan bildades ett utrymme som successivt blev lägre i tak. Längst in låg ett bylte. ”Det brukar samlas ganska mycket skräp under trappan”, sa vaktmästaren. ”Vi har funderat på att sätta för, men alla ombyggnationer skjuts upp, speciellt här i Valla.” Han petade fram klädbyltet med en lång griptång. ”Först tänkte jag bara kasta skräpet, men sedan såg jag att det var blodiga kläder. Kolla, vi pratar inte näsblod direkt.”

Kajsa höll med. ”Det ser ut att ha varit rejält med blod. Vad kan ha hänt?” ”Det bor mycket invandrare här, kanske två rivaliserande gäng som har pucklat på varandra? Jag fick för mig att någon ville gömma kläderna. Det var väl det som fick mig att ringa polisen.

Tänkte ni ville se dem.”

Kajsa drog på sig latexhandskar och vecklade försiktigt ut de stela klädesplaggen. Erik höll upp den svarta sopsäcken. ”Det måste finnas bättre ställen att gömma kläder på om man inte vill att de ska hittas, sa Kajsa. Visst är det killkläder?”

Vaktmästaren höll med. ”Fast om man har bråttom är det ett ganska hyggligt gömställe.” ”Ser du några knivhål?” sa Erik. ”Nej”, sa Kajsa, ”inget som tyder på slagsmål.”

Hon la ner de blodiga byxorna i påsen och synade sedan jackan.

Det stack ut ett vitt papper i fickan på den blå dunjackan. Kajsa

drog fram papperslappen. Lite blod hade limmat ihop hörnen på det. Försiktigt vecklade hon upp pappret. Vaktmästaren pekade. ”Nolaskolans logga.” ”Läsanvisning för november”, läste Kajsa. ”Läs Hemsöborna av August Strindberg. I arbetshäftet jobbar vi med kapitel fyra, en eller ett”?

Kajsa vände och vred på lappen. ”En eller ett, kan man inte det i gymnasiet? Speciellt om man läser Strindberg?” ”Tydligen inte”, sa Erik.

Kajsa noterade avsändaren på pappret. Svensklärare Britta Hjärta. Hon la ner pappret i en liten plastpåse. De såg sig omkring efter annat som kunde tänkas höra ihop med de blodiga kläderna.

Kajsa pekade ut blodspåret i dammet under trappen. ”Antingen hade personen i fråga inte blött själv eller så hade han slutat blöda när han la kläderna under trappen. Man kan se att de blodiga kläderna legat på golvet och torkat, men inga droppar.” ”Hör av dig om du hittar resten av blodet”, sa Erik innan de gick.

Kajsa stoppade pappret i den lilla påsen i sin jacka och slängde in sopsäcken bak i bilen. De passade på att köra en vända runt Valhallavägen och Sörbyvägen när de nu ändå var på plats, men allt var lugnt. ”Vad ska vi göra med kläderna?” ”Vi slänger dem i soporna. Det hade vaktmästaren kunnat göra, men ibland är det bra att visa lite goodwill. Då blir det till att man åker på städuppdrag.”

Det var bara tre år sedan hon själv gick i gymnasiet. Hon hade inget minne av att staden hade någon gängbildning. ”Vad tror du om vaktmästarens teori om rivaliserande gäng?”

Erik skakade på huvudet och skrockade. ”Det här är inte södra Sverige.” ”Vad tror du om att kläderna på något vis hänger ihop med Josefin? Klädbäraren och Josefin gick i samma skola, Nolaskolan.”

Erik tittade uppskattande på Kajsa.

”Du har en poäng. Du får ta kläderna till Anne Rautio och be henne kolla dem.”

På stationen gick Kajsa till rummet där Anne Rautio huserade. I själva verket var det inte uttalat Rautios labb, men ingen annan skulle våga gå in där utan hennes tillåtelse.

Erik hade berättat om Anne Rautio i uppskattande tonfall. Inget undgick henne. Rautio var Västernorrlands stolthet, kanske en av landets vassaste kriminaltekniker. Eller forensiker som hon tydligen föredrog att kalla sig själv.

Försiktigt knackade Kajsa på Annes dörr. ”In!” Rautio ropade inifrån kontoret. ”Hej, vi träffades som hastigast igår kväll, men jag tror inte att jag presenterade mig. Jag heter Kajsa Nordin och är aspirant här.”

Kajsa höll fram handen och Anne tittade en sekund frågande på både Kajsa och hennes hand. Kajsa undrade om hon skulle dra tillbaka handen, när Anne äntligen besvarade handskakningen med ett stelt leende. ”Är det viktigt”, frågade Rautio utan omsvep. ”Jag är upptagen.” ”Vi har blodiga kläder som vi skulle vilja ha analyserat.” ”Jaha, vilket fall och vem är beställare?” ”Vi tror att det kan ha ett samban...” ”Nummer, tack!”

Kajsa skakade vilset på huvudet. Rautio gav henne en sur blick men visade in aspiranten i labbet. Där tog teknikern emot påsen. ”Nästa gång använder du en pappåse för kläder och inte en soppåse. Tyget förstörs om det får ligga länge i en tätslutande plastpåse.”

Rautio drog på sig ett munskydd och ett par nya vinylhandskar innan hon försiktigt drog ut byxorna och den blå täckjackan på ett stort metallbord. Hon drog åt sig den takhängande lampan närmare byxorna och synade dem ingående. ”Med analys, menar du dna?” ”Ja, bekräftade Kajsa.”

”Och vad ska det jämföras med? Ett annat prov? Våra dna- och spårregister? Dna har inget värde om det inte jämförs med något annat.” ”Vi misstänker att det har med Josefin att göra.”

Anne tittade hastigt ner på kläderna. ”Josefins dna alltså. Något mer som jag ska leta efter?” ”Jag är ledsen”, sa Kajsa sanningsenligt, ”men jag vet faktiskt inte. Jag får fråga Modig, vi hittade kläderna uppe i Valla och tänkte...”

Anne rätade på sig och tittade på aspiranten med en suck. ”Dna-analys på SKL tar minst en vecka plus den tid det tar för dig att hitta ärendenumret.”

Kajsa förstod nu vad Erik menat med att Anne inte var den sällskapliga typen, utan snarare ytterst korrekt på gränsen till torr.

Hon hade kunnat vara en udda figur som det skämtades om. Men inte ens Yxan skämtade om Rautio.

Anne verkade ha sett något på täckjackan. Hon synade mudden nertill på täckjackan med förstoringsglas. Med en pincett drog hon försiktigt fram små träflisor ur jackan och la dem i en liten påse. ”Vad sägs om trästickor i jackan? Verkar som om den som bar jackan har klättrat in i ett magasin. Jag drog ut liknande stickor ur Josefins jacka. Ingen målarfärg, men träet ser gammalt ut. Ser du?”

Kajsa gick närmare och tittade på de små träflisorna som Anne hittat på jackan. Nu såg hon själv att det satt flera små stickor runt om i mudden. ”Hur ser du att de ser gamla ut?”

Kajsa var imponerad av att Anne ens sett de små stickorna som satt fast i plagget. Anne la in en av stickorna under ett mikroskop och ställde in skärpan. ”Magasinet är målat både ut- och invändigt, bortsett från golvtiljorna som är omålade. På ena sidan ser man att de nyligen har brutits loss från träet, men på andra sidan är det helt slätt, på gränsen till slitet. Titta själv.”

Anne släppte fram Kajsa till mikroskopet.

”Det stämmer.” Kajsa häpnade över hur mycket hon kunde se i mikroskopet. ”Kan du avgöra var träet kommer ifrån?” ”Troligtvis. Jag ska ta med mig ett prov på golvplankan i saltmagasinet. Då vet vi med 83 % säkerhet. För 99,99 % vänder vi oss till SKL.” Kajsa skulle just gå när det slog henne. ”Hur mycket blod skulle du uppskatta att det handlar om på kläderna?” ”Om det nu verkligen är blod, menar du?”

Kajsa nickade. ”Vi kan väl börja med att kontrollera det?”

Anne tog fram en tops med en extralång pinne som hon gnuggade mot fläcken. Efter det doppade hon en vätska över topsen. Omedelbart färgades bomullen grön. Hon upprepade proceduren på jackan med samma resultat. Kajsa tittade fascinerat på utan att kunna avläsa resultatet. ”Jodå, nog är det blod alltid.”

Sedan vände hon upp kanterna och tittade på baksidan, vägde dem i händerna och granskade omfattningen av fläcken genom att mäta upp områden ovanför plaggen med händerna. ”En grov uppskattning... en liter eller så.” ”Är det mycket eller lite?”

Anne tittade klentroget på Kajsa. ”Allt är relativt.”

Något sa Kajsa att hon inte skulle be Rautio att utveckla sin tes om att allt var relativt. Hon fick fortsätta grubbla på om det var mycket eller lite blod på egen hand. ”Om det är Josefins blod på kläderna, betyder det att vi just nu står och tittar på mördarens kläder?” ”Innan du börjar spekulera i skuldfrågan tror jag att Modig vill se ett DNA-prov som matchar Josefins.”

Båda tystnade i egna tankar.

24 Carl Cronhjelm stod innanför dörren på den kulturminnesmärkta byggnaden på Wollmar Yxkullsgatan 13 i Stockholm och spanade ut på gatan.

Från början hade området sjudit av små fabriker och tryckerier insprängda mellan husen från 1880-talet. Nu var alla verkstäder borta, utom arkitekten Elméus udda byggnad på Wollmar Yxkullsgatan 13. Det låga envåningshuset var inklämt mellan omgivande femvåningshus vilket var Stockholms gängse byggnadshöjd. Carl tänkte att de högre husen som flankerade den lilla ateljén var stolta väktare.

Ateljén som var över hundra år gammal hade, utöver Zetas spektakulära klädstil, blivit ett signum för konstnären. Från början delades ateljén av ett konstnärskollektiv, men efter några år var det bara Zeta kvar, den enda som hade råd med hyran. Lokalen hade en udda fasad med tre torn ovanför porten. Den påminde om en högaffel tyckte Carl, men Zeta höll aldrig med. ”Alldeles för fyrkantiga och mittentornet är ju mycket större än de på sidorna.”

Söder hade genomgått en rejäl ansiktslyftning sedan de kom hit på slutet av åttiotalet. Då hade det fortfarande funnits gott om pilsnerkaféer kvar på ”knivsöder”. Nu var malmen förändrad från grunden. Idag sjöd istället området av dyra kaféer, restauranger och klädbutiker. Södermalm hade blivit chict och området kring Mariatorget var ett kändismecka.

En taxi svängde in från Swedenborgsgatan och stannade utanför ateljédörren. ”Leverans”, flinade taxichauffören.

Carl tittade över chaffisens axel. Det satt en person i taxin, mer såg han inte. Men mer behövde han inte se för att veta att det var Zeta. Med en suck klev Carl ut i regnet. En vindpust grep tag i hans kravatt så att den flög upp i ansiktet. Han tvingade ner den in under den slitna Lagerfeld-västen och passade samtidigt på att dra det halvlånga håret till rätta med fingrarna.

En kraftig kräkstank med små övertoner av alkohol slog genast emot honom. Inte konstigt att chauffören, trots kylan, hade kört med öppet fönster. Luttrat synade han omfattningen av skadorna och noterade att det mesta av stanken kom från Zeta själv.

Klänningen var bara att skaka av och sedan lägga i en svart påse.

Kemtvätten på Rosenlundsgatan visste vad det innebar. Extra dricks. ”Hon inte kräkas så mycket i bilen”, konstaterade chauffören när han såg hur Carl vant synade droskan. ”Nej. Du får en hundring i dricks.”

Chauffören såg sur ut, han kände igen en kändis och hade förväntat sig betydligt mer. Chauffören viftade med mobiltelefonen. ”Då sälja jag bilderna på henne för att bekosta rekonden. Lukten sitta i flera dagar om man inte åka direkt till garaget.” ”Du får numret av mig till kvällstidningarna. Jättebra om du hittar någon som köper storyn. Vi behöver all publicitet vi kan få.

Kanske någon kommer på att de behöver en skulptur för en mille.

Du kanske vill köpa en skulptur?” ”För en mille? Skämtar du?” Taxichaffisen skrattade till. ”Då får jag råna banken! Frun skäller varje månad hon ser lönebrevet, så dåligt tjänar jag. Räcker inte ens till maten, fy fan!”

Carl slogs av cynismen i sin egen röst. För några år sedan, före finanskrisen, hade en miljon för en av Zetas mindre skulpturer varit helt naturligt. Deras bästa år hade de sålt för 43 miljoner kronor. Hur fort hade det inte gått att vänja sig vid dessa astronomiska summor? Varken han eller Zeta var rika, men de rörde sig bland miljonärer och miljardärer, jetsettare och kändisar.

Han synade taxichauffören som inte hade råd att köpa mat till sin familj. Det slog honom att han hade förlorat kontakten med verkligheten.

Han tänkte tillbaka på allra första början. Hur fascinerad han hade varit över Zeta, eller Lena som hon egentligen hette.

Begeistrad och begapad. Han hade hittat henne på Mejan,

konsthögskolan. Han var där för att hälsa på sin bror, familjens svarta får.

Som ett eteriskt väsen stod hon i en källarateljé och hackade frenetiskt i ett marmorblock, dubbelt så stort som hon själv. Han hade inte kunnat slita sin blick ifrån hennes ögon. Något liknande hade han aldrig sett. Den ena irisen var klarblå och den andra nötbrun.

En kille med oljefärg på den blå skjortan kom förbi och frågade om han ”ville vara med”. ”Med i vad då?” hade Carl undrat. ”Att slå vad om hon lyckas förvandla marmorblocket till en skulptur.”

Carl hade inte förstått varför det skulle vara svårt? Klart att hon skulle lyckas. Han såg ju att hon hackade för glatta livet. Så han satsade en hundring.

Killen med oljefärg pekade försynt på blockets ena hörn. Flera hack syntes i det förstörda hörnet. ”Ser du där? Det var Oskars försök. Om du går runt ser du andra misslyckade försök” Ryktet sa att det vilade en förbannelse över det vita marmorblocket från Carrara. Det hade importerats i början av förra seklet av en känd konstnär. Efter konstnärens död hade blocket återfunnits övertäckt och donerats till konsthögskolan mot avhämtning.

Hans bror försökte förklara svårigheten. ”Det gäller att frilägga en skulptur ur ett block, att enbart ta bort och inte lägga till. Ett block kan innehålla tusen och åter tusen möjligheter. Konstnären måste se det inom sig. Slinter han en enda gång med huggmejseln kan flera års jobb vara förgäves på en sekund.”

Carl var kär, men skyllde på vadet varje gång som han dök upp på Mejan. ”Så, vad du göra med henne?” sa chauffören.

Kommentaren fick Carl tillbaka till verkligheten. Några rappa slag med handflatan mot Zetas kind fick henne att vakna till. ”Vad?” ”Du är framme nu. Dags att kliva ur!” ”Ilonon?” ”Va?”

”Ilonon...” svamlade Zeta. ”Vad säga hon?” Chaffisen tittade fascinerat på Zeta, som om hon var en varelse från yttre rymden, i hans bil. ”London? Undrar du om du är framme i London?”

Carl talade tydligt, som till en gammal människa som förlagt sin hörapparat. Zeta nickade till. Det var svårt att avgöra om det betydde ja eller bara var fyllhicka. Carl skakade trött på huvudet. ”Nej, du är i Murmansk.” ”Nej, nej...” Zeta mumlade och skruvad oroat på sig. ”Nej... ill hem”, snyftade hon och började gråta. ”Såja, såja”, lugnade Carl henne. ”Du är hemma. Dags att öppna ögonen och kliva ur bilen.”

Zeta försökte fixera sin assistent med blicken, sedan började hon famla i väskan efter sin plånbok. ”Jag har redan pröjsat.” ”...chka isa dinått.”

Chauffören och Carl tittade frågande på varandra igen. Ingen hade förstått. Zeta fick upp plånboken och pillade med stor möda ut checken. Carl tog häpet mot checken och för första gången log han. ”Trodde du sa att det sket sig?”

Zeta skakade på huvudet, men slutade genast med en plågad min. ”...schu kan lita...” ”Ja, jag ser det. I elfte timmen dessutom.”

Huvudskakningen hade inte varit en bra idé. Zeta lutade sig ut och kräktes galla över bildörren och Carls ingångna loafers. ”Snälla, ur min bil nu!” Chauffören vädjade förtvivlat med händerna. ”Snälla, innan det blir värre.”

Carl sträckte över ytterligare en hundring som chaffisen nöjt stoppade på sig. Än fanns det hopp. Än var de inte uträknade. Carl höll stolt checken i sin hand.

Med oväntad ömhet hjälpte Carl konstnären ut och stödde henne in i ateljén. I Carls stadiga grepp såg Zeta lika liten ut som

deras kulturskyddade ateljé gjorde inklämt mellan de omgivande femvåningshusen.

25 Faraz hade aldrig sovit i en trappuppgång förut. Aldrig i sin vildaste fantasi hade han kunnat föreställa sig att det skulle vara så kallt och jävligt. Han lyckades knappt få en blund i ögonen. Och så tog mardrömmarna vid.

I en av dem så kom Kosmos tillbaka som Mörkret. Det skrämde honom. Precis som man inte fick kalla på Allah i onödan, ansåg sig Kosmos förolämpad och bussade Karma, skorpionen, på honom.

Faraz försökte springa men rörde sig knappt ur fläcken. Insekten hoppade framåt som en spindel, jagade honom. Med en tjurfäktares stolthet stack till sist skorpionen sin giftgadd i Faraz vad.

Han vaknade av smärtan, höll om det pulserande benet.

Jävla byxor!

Vaden var röd och svullen som efter ett bålgetingstick. Han visste att det var byxornas fel.

Efter bara någon timme stod han och gjorde åkarbrasa för att bli varm. Om han ändå hade haft sin blåa täckjacka. Flera timmar senare var han fortfarande stel, utmattad och kall. Under dagen hade han fortsatt att planlöst vandra runt men nu var krafterna slut.

Han måste ha irrat runt i en cirkel, för han var tillbaka vid kyrkan igen. På andra sidan gatan låg ett fik. Han hade några tjugor kvar. Pengarna låg där de legat hela tiden, i fickan på Nadeems hoodie. Det skulle räcka till en kaffe i alla fall.

Han slank in på kaféet, insåg inte att alla stirrade på honom.

Han hörde inte hit. Det var uppenbart för alla utom honom själv, men han var så van vid att vara outsider att han inte reflekterade över det. I Örnsköldsvik som utlänning, som barn utan klantillhörighet, ständigt på flykt. Servitrisen drog inte ens sin vanliga harang av kaffesorter utan sträckte sig direkt efter bryggkaffet när hon hörde hans norrländska, bonniga blattesvenska. Han satte sig på närmsta barstol med kaffet.

Fan, vad fint det smakade. Något varmt, något som kroppen kände igen, även om han som människa hade stängt ner så gott det gick. Han slukade kaffet till skillnad från alla andra som satt här i timmar och sög på ljumna lattar bakom sina Mac Books.

Byxorna kliade utav bara helvete och det var svårt att sitta still.

Inte konstig att den som hade haft de här byxorna hade gett bort dem. Faraz saknade sin telefon, även om han inte hade någon att ringa till längre, eftersom han bestämt sig för att klippa med Örnsköldsvik.

Han visste att något hemskt hade hänt där uppe, men vad hade han ingen aning om. Med en mobiltelefon skulle han kunna läsa tidningarna på webben. Men han slängde telefonen innan han klev på bussen. Pajade den genom att kasta ut den ut på E4:an framför en lastbil. Skitnojig att någon skulle kunna spåra honom om han behöll den.

Nu skakade han på huvudet åt hur korkad han varit. Varför inte bara ta ut SIM-kortet och behålla telefonen? Men i förrgår kunde han inte tänka klart. Nu saknade han mobilen och hade bara sju kronor kvar. Det hade inte räckt till ett kontantkort heller men...

Han snappade åt sig en tidning och bläddrade nervöst. Letade igenom hela tidningen efter något om Jossan, men det stod inte ett smack. Till sist insåg han att den var några dagar gammal. Vad skulle han ta sig till?

Jossan hade snackat om en faster som skulle hjälpa dem i Stockholm. Han hade inte lyssnat så noga eftersom det aldrig föll honom in att han skulle fly. Hade han bara hållit sig till sin agenda hade han inte varit här nu. Inte tappat sitt mål. Hur skulle han hitta fastern? Om han höll sig till Josefins historia skulle tanten nog hjälpa honom.

Du igen? Det verkar som om kosmos vill föra oss samman.

Varför hade han sagt så?

Det var något han hade snappat upp på tv. Han hade stört sig på det löjliga påståendet, allt skitsnack om karma och kosmos. Men det hade passat fint att dra till med när han hade hängt in sin jacka i garderoben som Jossan stod i. Han hade till och med gjort upp

med Nadeem om att hämta honom och låtsas som om gänget väntade på dem.

Han hade aldrig kunnat ana att hon inte bara skulle minnas meningen, utan även upprepa den stup i kvarten. Jävla Wallbäcks.

Hur han än försökte bena ut orsak och verkan fick han ingen rätsida på händelserna i saltmagasinet. Känslan av att vara indragen i en komplex händelsekedja utanför hans kontroll växte för var dag.

Faraz sköt konspirationsteorierna åt sidan. Oavsett så var han på flykt. Nu var dessutom både kaffet och pengarna slut. Istället funderade han på vart han skulle ta vägen. Det fanns väl flera moskéer i Stockholm? Mycket närmare en fristad kunde han inte tänka sig. I en moské skulle han få hjälp.

Men han var fan vilse, hade inte den blekaste om han gått åt norr eller söder. Inte för att det spelade någon roll, han hade bara varit i Stockholm en gång tidigare, på klassresa. Och inte fan tittade han ut genom fönstret, de satt och lattja i bussen, spelade kort och spanade in tjejerna i klassen.

När servitrisen tog hans kopp frågade han efter vägen till moskén. ”Visst, det är nära. Höger, vänster två kvarter sedan höger. Ner för backen och titta åt vänster, då ser du minareten.”

Hon dirigerade med hela den tatuerade armen i luften samtidigt som hon sa höger, vänster. Faraz var bäst på matte i hela skolan men fattade inget av det här. ”Kan du rita en karta?”

Servitrisen nickade och hämtade sitt block. ”Du är här”, sa hon och drog två streck och skrev Bellmansgatan. ”Bellmansgatan?” Faraz kände igen namnet. Var det inte på den gatan som Jossans faster bodde? Han hade aldrig kommit ihåg namnet om det inte var för alla dåliga Bellmanhistorier som svennarna envisades med att dra. Men vilket nummer har han inte en aning om. ”Du, bor det inte en konstnär här?”

Tjejen ryckte på axlarna och fortsatte att rita kartan. ”Visst, många.”

”Nej, men jag tänker på en speciell.”

Servitrisen skakade på huvudet. ”Jag har bättre koll på författarna”, sa hon nonchalant. ”Ranelid har sin bil här i garaget.” ”Nej, men alltså...”

Faraz försökte dra sig till minnes vad Jossan hade sagt om fastern. ”Hon heter Lena... Lena Wallbäck. Men jag tror hon kallas för något annat.”

Servitrisen ryckte ointresserat på axlarna när hon rev av bladet med kartan och gav honom. Sedan kom han att tänka på ett av konstnärens skandalverk. ”Det var hon som gjorde den där skulpturen av Göran Persson som det blev så mycket ståhej omkring. Vad hette skulpturen?”

Servitrisen började asgarva. Visste precis vem han menade. ”Oidipus och modern menar du?”

Faraz nickade, ja så hette den. Oidipus och moder, fast den uppenbart hade föreställt statsministern Göran Persson mellan benen på sin moder Svea. ”Det ryktades att Gudrun Schyman satt modell för modern, fast det vet man inte eftersom man inte riktigt kan se ansiktet. Ja, men Zeta bor här i nästa port, i 24:an.”

Faraz tackade servitrisen och skyndade sig ut. Han skänkte en tacksamhetens tanke uppåt. Allahu akbar, Gud är stor. Fast han tyckte nog att Gud kunde ha varit schysst och gett honom ett par byxor som inte kliade så in i helvetes mycket.

26 Christian Modig stod i det lilla sjukhuskapellet. Att det låg vägg i vägg med kylrummet där begravningsentreprenörerna hämtade kroppar hade dolts med omsorg. ”Är ni redo?” frågade Kriminalinspektören.

Sten-Åke Wallbäck nickade med en sammanbiten min.

De hade hjälpligt städat upp Josefins ansikte och knutit en operationsduk runt hennes huvud så att man varken såg ingångshålet från kulan eller kunde ana att bakhuvudet saknades.

Efter identifikationen skulle kroppen skickas till Rättsmedicin i Umeå för en utvidgad obduktion. De hade försökt att röra så lite som möjligt på flickan, och ändå få Josefin i fint skick.

Modig lyfte på duken så att Sten-Åke och Gunvor skulle kunna säga om det var deras dotter eller inte. Tränaren lämnade hastigt rummet. Reaktionen sa allt. Det var hans saknade dotter.

Gunvor ville stå kvar längre. Men Modig la över duken på flickan igen. Med en nick till vaktmästaren, tog han Gunvor under armen och visade henne ut. ”Jag beklagar.”

Tränaren vände sig mot kommissarien. ”Kan vi gå nu?” ”Jag vill att hela familjen kommer in till stationen senare idag eller i morgon om det går bra. Eller om det passar bättre så kan vi komma ut till er? Vi behöver ställa några frågor.” ”Varför då”, snäste Sten-Åke, ”är vi misstänkta på något vis?” ”Nej, inte alls.” ”Barnen behöver väl inte följa med? De vet inget.”

Christian invände. ”Det vore fint om Joel och Jimmy också kom.”

Tränaren tittade upp på kommissarien med tunga ögon, Christian anade ilskan som låg under ytan. ”Vilken fräckhet att kalla oss till förhör.” ”Det är inget förhör, vi vill bara ställa några frågor... Jag förstår att Josefins dödsfall är tungt för er, att ni är chockade. Vi gör allt

vad vi kan för att hitta gärningsmannen och just därför behöver vi er hjälp. Det skulle underlätta om ni orkade träffa oss igen.” ”Om ni hade ingripit redan i måndags när jag ringde er skulle Josefin vara i livet nu. Var fanns ni då när vi behövde er hjälp? Då hade ni minsann ingen tid att hjälpa oss.”

Kriminalaren försökte att inte ta åt sig av Tågets utbrott. Med största sannolikhet hade Josefin redan varit död vid tiden för samtalet, men det var inget som han ville upplysa pappan om. ”Jag beklagar sorgen”, upprepade han istället. ”Och uppgifterna i går om att Josefin levde? Var fick ni det ifrån? Enligt den där långa jäntan skulle Josefin vara nere i Stockholm hos min syster.”

Modig blev ställd. Hade Kajsa varit i kontakt med Wallbäcks?

Det enda som röjde honom var handen som nervöst sökte sig till hjässan för att fälla ner glasögonen men de var undanstoppade i kavajfickan. Handen strök istället eftertänksamt skäggstubben. ”Den långa jäntan, du menar Kajsa Nordin?”

Sten-Åke brummade argt när han hörde hennes namn. ”Det var okänt för mig”, sa Modig. ”Men hon var väl inte ensam?”

Sten-Åke nickade. ”Ensam.” ”När var detta?” ”Igår, på träningen. Klockan kan ha varit närmare sju.”

Modig visste att Kajsa gick på samma schema som Erik. Båda gick av sina skift klockan tre. Kroppen hade hittats strax efter sex och det var ju till och med Kajsa som preliminärt identifierat flickan som Josefin. Efter att kroppen hittats hade hon alltså berättat för tränaren att dottern levde. Uppgifterna bekymrade honom. ”Vi ska genast ta tag i detta”, försäkrade Modig.

Sten-Åke drog ett djupt andetag. De senaste dagarnas press hade varit olidlig. Att få vräka ut ilskan på en vettig person som lyssnade lättade på trycket.

27 Istället för eftermiddagsfika passade Kajsa på att smita från Erik och promenera över till Nolaskolans expedition. Hon tänkte se om hon kunde hitta ett samband mellan läxan i de upphittade kläderna och Josefin. ”Har ni en lärare som heter Hjärta här?” ”Britta Hjärta undervisar i svenska som andraspråk.” ”Men läser de nyanlända invandrareleverna verkligen Strindberg?”

Sekreteraren skrattade åt det orimliga påståendet. ”Det är väl ingen som läser Strindberg nu för tiden.” ”Var hittar jag Britta Hjärta?” ”Hon borde komma när som helst. Du förstår, speciallärarna är bara här måndagar och onsdagar och håller till vid 100a och 100b om du kommer ihåg var de klassrummen låg?”

Kajsa nickade. 100a och b var salar som låg avsides. Hon beslöt sig för att gå dit. På vägen ner gick hon förbi några ungdomar. ”Vem hittade ni mördad nere i hamnen igår?” ”Var det Josefin?”

Kajsa vände sig om. Det var några av eleverna från Josefins klass, bland annat Josefins bästis, Anna Umegård. ”Vi kan inte gå ut med några uppgifter i dagsläget”, svarade Kajsa. Eleverna fortsatte att tjata med vädjande blickar och frågor rakt ut. Kajsa skakade på huvudet och tecknade att hennes läppar var förseglade. Hon passade på att byta samtalsämne. ”Vart ska ni nu?” ”Vi har musik. Vi ska ner till studion.” ”Den nya studion?” ”Japp!”

Kajsa kom fram till 100a tillsammans med eleverna, men klassrummet var låst och tomt. ”Känner ni några av de nyanlända invandrarstudenterna som läser svenska som andraspråk?”

Eleverna i Josefins klass skakade på huvudet. Kajsa tittade på schemat som satt upphängt vid dörren. Det stod svenska klockan 15:05 – 15:40 på måndagar och 14:00 – 14:35 på onsdagar. Av Josefins klass hördes inget längre.

Kajsa tittade på klockan. Lektionen skulle börja om en kvart.

Hon kunde passa på att titta in i den nya studion under tiden som hon väntade. Hon hade läst i ÖA att skolan hade satsat extra mycket i år och låtit bygga en exklusiv studio inför terminsstarten.

Enligt lokaltidningen fortsatte många av eleverna att studera på Musikmakarna, en utbildning på orten som blivit känd för att ha skickat vinnande bidrag till Melodifestivalen. Orten ville profilera sig gentemot resten av landet, sätta Höga Kusten på kartan.

Korridoren svängde av åt höger och slutade tio meter fram i en ytterdörr. På ena sidan fanns det bara toaletter men på andra sidan hittade hon den nya studion. Kajsa glättade på dörren och möttes av vackra toner. Det var en flicka som sjöng opera. Det överrumplade henne att eleverna var så duktiga. Det lät proffsigt.

Hon kunde se flera av Josefins klasskamrater stå i en halvcirkel inne i studion, men ingen av dem sjöng. Eleverna stod med koncentrerad min och lyssnade.

Nyfiket tog Kajsa några steg in för att se vem det var. Men till sin förvåning såg hon att alla eleverna stod vända mot ett par högtalare. Då förstod hon. De lyssnade på en inspelning av Josefin. Det gick rysningar efter hennes rygg. Försiktigt, för att inte störa backade hon ut och stängde dörren tyst och försiktigt.

Kajsa drog efter andan. Bilden i mitten på hennes mindmap hade fått en röst. Hon torkade bort en tår ur ögonvrån innan hon gick tillbaka till 100a. Nu var klassrummet upplåst. Lärarinnan tittade upp med sträng uppsyn när hon knackade på. ”Är det du som är Britta Hjärta?”

Kvinnan nickade. Kajsa noterade att inga elever hade kommit än och klev in i rummet. ”Har du skrivit den här läsanvisningen?”

Kajsa vecklade upp lappen som legat i den blodiga jackan. Britta kastade en blick på texten och nickad. ”Ja, det stämmer. Hur så?” ”Har du en lista över eleverna i den klassen?” ”Jag undervisar svenska för nyanlända, men det här är inte deras läsanvisningar. Jag ger även stödundervisning åt några av eleverna som Ulla Sjöstrand anser vara highly motivated för att använda en anglicism. Med sin invandrarbakgrund har de inte fått korrekt grammatik med modersmjölken. Så nu drillar jag dem inför universitetsstudierna.” ”Har du namnen på de eleverna?” ”Javisst, de är bara åtta stycken. Här ska du få se.” Britta letade fram en lista med åtta namn och gav den till Kajsa.

Kajsa läste namnen på listan.

Chen, Li Matilainen, Auli Reyes, Carmen Tiagi, Abbas Yusuf, Zabrina Vlad, Andrei Wasam, Faraz Wasmuth, Tugba ”Vet du om det är någon av de här eleverna som har en blå täckjacka?” Britta skakade på huvudet. ”När träffade du de här eleverna sist?” ”I måndags, efter lektionen med IV-klassen.” ”Var alla här då?” ”Ja, det är sällan någon av dem inte kommer.” ”Märkte du något ovanligt då?”

Britta skakade på huvudet. ”Varför undrar du? Har det hänt något?”

Kajsa log. ”Nej då, det är bara ett rutinärende. Vi hittade lappen i fickan på en blå täckjacka och är angelägna om att hitta ägaren.”

Kajsa tog pappret med namnen och tackade för sig.

Närmaste vägen ut ur skolan var den som gick förbi musikstudion. När hon rundade hörnet öppnades dörren till studion. Det var Anna som kom ut. Kajsa kunde se att flickan grät. Anna hastade tvärs över korridoren in på tjejtoaletten utan att se upp.

Det slog henne nu när hon såg Anna att det var något med flickans inlägg på Facebook som hade känts konstigt. Men vad?

Vad hade hon skrivit? Något om att sakna sin kompis.

Kajsa såg sin chans att fråga om inlägget, så hon följde efter in på toaletten. Anna stod framför handfatet och sköljde ansiktet i kallt vatten. De var ensamma. ”Det är jobbigt va?”

Flickan tittade upp. ”Ni är ju bästa kompisar, eller hur? Skulle hon ha berättat för dig om det var något som tyngde henne?” ”Ja”, svarade Anna med grötig röst, ”det skulle hon ha gjort.” ”Planerade hon att åka bort?”

Anna böjde sig hastigt över handfatet och började skölja ansiktet igen. Rodnade flickan? Kajsa anande att det var något som hon inte berättade. Kajsa fortsatte att spekulera. ”Jag hajade till när jag läste vad du skrev på Facebook. Du skrev att du saknade henne redan. Varför skrev du det?”

Anna ryckte på axlarna. ”Det är väl inte konstigt?” försvarade sig flickan. ”Jag saknar ju henne? Det gör vi alla.” ”Men alla andra spekulerade i var de hade sett henne sist och vad som kunde hade hänt.” Kajsa fortsatte i hårdare ton än hon egentligen hade tänkt sig. ”Ja, bortser från enstaka böner. Men du skrev bara att du saknade henne. Du visste att hon tänkte åka bort.”

Anna skakade på huvudet. ”Var det Jossan som ni hittade i loppisen vid hamnen?” ”Som jag sa tidigare kan jag inte kommentera en pågående utredning”, sa Kajsa kort. ”Jag vill veta varför hon planerade att

åka bort och vem som var hennes pojkvän.” Kajsa höll fram listan med den åtta namnen. ”Var det någon av de här?” ”Jag vet inte!”, snyftade flickan.

Argt slog Kajsa näven i handfatet. Anna hoppade till och tittade skrämt på polisaspiranten. ”Om du vet och inte berättar kan du åka in för skyddande av brottsling.”

Anna började gråta igen.

Kajsa förbannade sig själv och tittade på flickan. Nu hade hon fått flickan till att böla igen. Vad skulle hon göra nu? Trösta ungen? Be om ursäkt?

Då slog henne en allvarligare tanke. Vad höll hon på med egentligen? Förhörde hon en minderårig på egen hand? Hon kunde bli avstängd från polishögskolan. Då skulle hon aldrig bli polis. Förhör av minderåriga skulle ske i närvaro av sociala myndigheter eller föräldrar.

Kajsas mobil ringde. Det var Vide som meddelade att hon omgående skulle infinna sig på Christian Modigs rum. Vide hade inte sagt vad saken gällde, bara att hon skulle infinna sig omgående.

En tanke snurrade envist i skallen. Aspiranter ska aldrig jobba själva.

Kallsvettig gick Kajsa därifrån innan hon hann ställa till med mer skada.

28 På Zetas dörr stod det bara L Wallbäck. Inget avslöjade att det bodde en världskänd konstnär här. Byxorna kliade. Magen kurrade. Vad skulle han säga?

Han visste att Jossan hade mejlat fastern. Det här skulle vara deras gemensamma resa. Det var aldrig tänkt att han skulle åka själv. Faraz hade det bra i Örnsköldsvik. Han trivdes. Nu var det i stället han som tvingats iväg. Utan Jossan.

Impulsivt slängde han iväg handen och tryckte på ringklockan.

Han kunde stå här och vela hur länge som helst, det ändrade inte på något. Den som kunde hjälpa honom var där inne.

Inte ett ljud hördes. Det var tyst inne i lägenheten. Det var tyst i porten. Dörren bredvid öppnades. En dam stack nyfiket ut huvudet. ”Hon brukar inte öppna”, sa grannen. ”Bara till bud, om hon har beställt det själv, vill säga. Är det blommor?”

Men damen såg att Faraz inte hade några blommor. Överhuvud taget såg han inte ut som ett bud. Faraz visste inte vad han skulle säga eller göra. Önskade bara intensivt att Jossans faster skulle öppna dörren. Återigen vänder han sina tankar mot profeten Allah. Jag ska bli en god muslim. Göra en pilgrimsresa till Mecka. Sju varv runt stenen. Vad hette den? Usch, vilken usel muslim han var, visste inte ens vad stenen hette. Tanten stod kvar. Glodde. ”Är du ett bud? Zeta har aldrig gäster. Jag har bott här sedan huset byggdes 1973 och inte en gång på de tjugo år som hon har bott här har hon haft gäster.”

Faraz orkade inte med den nyfikna grannen. Han ringde på igen, allt mer intensivt. ”Jag tycker du ser ut som en tjuv”, gnällde damen. ”Jag tror jag ringer polisen, för vi vill inte ha tjuvar rännandes här.”

Snabbt drog hon igen dörren och reglade. Nu haglade löften till profeten. Han skulle aldrig mer dricka alkohol. Han lovade, snälla Allah, att aldrig äta griskött igen. Och be, släpp in honom nu

skulle han be. Fem gånger om dagen. Från morgonbön till kvällsbön. Han lovade, bara Allah såg till att öppna dörren innan snuten kom.

Men hans krafter var slut. På avstånd tyckte han sig höra en polissiren. Benen vek sig och utmattad satte han sig intill dörren.

Varför började han tala med Jossan? Han skulle ha lämnat henne ifred. Om han hade hejdat sig i tid skulle han inte sitta fast i den här soppan nu. Hans eget fel som inte lämnade hela jävla familjen Wallbäck ifred.

Ishockey? Fan, Tåget hade rätt. Inte kan en hockeyspelare heta Faraz Wasam. Det borde han ha hajat själv. Då skulle han slippa sitta här nu med Jossans blod på sina händer.

Han hörde porten där nere, visste att det var poliserna. De trodde att de smög men han hörde dem. Tre trappor.

Han hade god lust att ropa ”Hallå!” men istället reste han sig upp och ringde på dörrfan en sista gång.

29 Sten-Åke hade stängt in sig i dotterns rum.

Han satt på Josefins säng och försökte förstå. Det var inte möjligt att hon var borta för alltid. Trots att han hade sett henne uppe på lasarettet klarade han inte av att inse att hon inte fanns mer. StenÅke skakade på huvudet. Det var omöjligt att ta in att Josefin var död. Ända sedan dottern försvann hade Joel vägrat att gå till dagis. Nu satt pojken tyst inne på sitt rum, onåbar som vanligt.

Jimmy däremot fortsatte livet som om inget hänt.

Gunvor var som vanligt inte till någon hjälp. Allt hon ville var att få åka till kyrkan och städa. Sten-Åke fnös.

En gång i tiden hade han tolkat hennes tystnad som blyghet.

Gunvor var trevlig att se på, blygheten gjorde henne söt. Att hon inte pratade stup i kvarten var också till fördel. Där alla andra kvinnor kämpade om hans blickar, såg hon knappt åt hans håll.

Det väckte ett tvång inom honom. Ett tvång att erövra henne.

Han hade inte kunnat släppa henne med tankarna.

Bäst mindes han hennes sång i pappans kyrka. Det kändes som om den klöv rummet och pressade undan alla andra rösterna i kören. Hon var för blyg för att sjunga solosång en bit ifrån de andra. Men hon behövde ingen plats framför de andra, hon sjöng solo i alla fall, utan att förstå det.

Han uppvaktade hennes föräldrar, bad om hennes hand på gammaldags maner. Föräldrarna var smickrade av hans intresse för deras dotter, men tyckte nog att åldersskillnaden var väl stor. Hur som helst blev det inte tal om bröllop innan dottern fyllt arton.

Samma vecka som hon blev myndig gifte de sig. Det var ett bra minne.

Varje gång han tänkte på den första gången fick han stånd igen. Även nu kunde han känna hur det spände i byxorna. Inte ens det faktum att dottern var död kunde avhålla honom från minnet.

Tvärt om eggade situationen honom. Hur han bar upp Gunvor till

sovrummet och placerade henne på sängen. Med ett kontrollerat lugn plockade han av henne plagg för plagg. Inte en enda gång mötte hon hans blick.

Han lät henne behålla trosorna och bh:n. Till att börja med i alla fall. Han hade varit förutseende, precis som med sina tidigare flickvänner. Tankarna gick osökt till Maria Laatunen. Det var då han började beställa underkläder ur kataloger. Maria var sexig i dem.

Gunvor hade också varit sexig, fast på ett blygt sätt. När han drog ner bh:n och bet i hennes bröstvårta såg han att hon rös. Hon försökte smyga in under täcket, men han kunde inte låta henne gömma sig nu. Han som hade fått vänta så länge. Med ett bestämt lugn drog han av henne täcket och lät det falla till golvet. När hon då blygt släckte lampan tände han i stället i taket. Han drog för gardinen, den här stunden tänkte han inte dela med någon annan. Äntligen var hon hans. Bara hans.

Nu behövde han inte längre försöka tolka tystnaden. Han visste att det inte var annat än enfald.

Enfalden ja, det var som att nå ett jack i skivan. Han fastnade alltid på det där jävla stället. Det förde honom bryskt tillbaka till nuet.

Istället gled tankarna över på Maria Laatunen. Inte på många år hade han tittat i sitt fotoalbum, men nu kände han lust att bläddra igenom det. Det var placerat i säkerhet, inlåst nere i vapenskåpet, två trappor ner i källaren. Fingrarna slog sifferkombinationen nästan av sig själv, utan att han behövde tänka.

Sten-Åke satt i skenet av det lilla källarfönstret och tittade på bilderna. Så kom sidan med det saknade fotografiet.

Bilden på Maria när hon poserade på kyrkogården hade varit hans favorit. De hade smugit in en varm sommarnatt. Han hade arrangerat henne så att det såg ut som om hon hade blivit våldtagen med upprivna strumpbyxor och trasiga trosor. Hon låg med slutna ögon, som medvetslös eller död. Blusen var uppriven och den sexiga bh:n skymtade. Maria hade klagat över att hon

skulle vara tvungen att sy i nya knappar i blusen, men han var nöjd.

Sten-Åke bläddrade snabbt förbi. Han ville helst slippa tänka på vart fotot hade tagit vägen. Letat hade han redan gjort.

När telefonen ringde var han klar. Han låste snabbt in albumet och tog trappen upp ur källaren med två kliv i taget. ”Jag beklagar sorgen.” Det var pastorn från Gunvors kyrka. ”Finns det något församlingen kan göra för er?” ”Tack!” Sten-Åke sa ordet med en tung suck. ”Nej, det finns inget någon kan göra.” ”Förlåt att jag ringer och stör i sorgen, men jag undrar...”

En tung tystnad innan pastorn fortsatte med sitt egentliga ärende. ”Men vet Gunvor verkligen? Hon är här och städar som om inget hänt.” ”Hon vet, hon var med och identifierade Josefin på sjukhuset”, sa Sten-Åke. ”Alla handskas vi med sorg på olika sätt. Jag ska bara titta till Joel, så kommer jag ut till kyrkan.” ”Hur har pojken tagit det?” ”Inte bra. Joel är känslig för förändringar. Idag vägrar han att lämna rummet.” ”Vill du att jag ska skicka någon som kan passa honom?” ”Nej, det behövs inte. Han leker med sin gyrosnurra sedan i morse.”

Sten-Åke tittade motvilligt på sin yngsta son. Joel satt mitt på golvet och snurrade på sin leksak. När den runda gyron fick upp farten började den att skina i gröna färger. Monotont rabblade pojken siffror. Joel var inte som andra barn. Han skulle aldrig komma att stå på ett par skridskor, än mindre spela hockey. Nästa år skulle han fylla sex och börja i skolan. Sten-Åke skakade besviket på huvudet.

30 Faraz var hungrig. Trött. Loppet var kört.

Att sitta i fängelse lockade inte, men att fly var jobbigare. Matt drog han en lättnadens suck. Han stod redan upp, gjorde sig redo att gå dem till mötes.

Då öppnades dörren. Samma dörr där han nyss hängt på ringklockan. I den dunkla hallen stod en kvinna i sliten morgonrock. Hon drog ett djupt bloss på cigaretten. Glödens kortvariga sken gav det glåmiga ansiktet lite färg.

Tanten sa inget, tittade bara. Så det här var Josefins berömda faster, den världskända skulptören som levde ett jetsetliv? Den glamorösa bilden som Faraz hade målat upp kunde inte stämma sämre och ett kort tag undrade han om det verkligen var rätt person.

Bakom ryggen hörde han poliserna närma sig i trappen. Zeta varken bjöd in honom eller försökte hindra honom när han resolut tog ett kliv in förbi den främmande kvinnan.

En bråkdel av sekund mätte de varandra med blicken. Snabbt drog Faraz igen dörren om dem precis innan polisen kom upp.

Faraz kunde höra den upprörda granndamens gälla röst ute i farstun. När poliserna ringde på dörrklockan slängde Faraz instinktivt handen över tantens mun.

Cigaretten hade fallit ner på golvet i tumultet. Han pressade handen hårdare över hennes mun samtidigt som han dödade glöden med vänster fot. Han höll henne så hårt om nacken och munnen att hon fick kämpa med att nå golvet med tåspetsarna.

Han kunde inte minnas vad som hänt i saltmagasinet men med ens mindes han Benranglet. Alla i familjen hade funderat både länge och ofta på gåtan hur katten hade kunnat drunkna i regnet.

De hade ju sett att Benranglet var en utmärkt, om än ovillig, simmare.

Sista gången han hade sett Benranglet vid livet satt den jamande katten i hörnet av deras muromgärdade hus. Han stod bakom den torra busken, i skydd av det glesa, torra ogräset. Det var en av de

där dagarna innan monsunen, när precis alla höll på att bli galna av hettan. Hans bröder hade just kört ut honom ur huset.

Lilla lipsillen.

Faraz mindes bara att han ville att den dumma katten skulle sluta jama.

En dag senare kom så äntligen monsunen. I den forsande vattenmassan flöt katten.

Nu visste Faraz svaret på mysteriet. Katten var redan död när det började regna. Det var han som hade haft ihjäl djuret.

Dörrklockan tystnade och istället öppnades brevinkastet. Faraz kunde se polisen spana in. Han stod blickstilla och tvingade Zeta att stå helt stilla. Han väste i hennes öra. ”Om du rör dig så dödar jag dig!”

www.bok.susancasserfelt.se fรถr mer.