9789176455821

Nuruddin Farah G책vor

Nuruddin Farah

GÅVOR Översättning av Lennart Olofsson

Modernista stockholm

I Duniya dansar

15

Kapitel ett I vilket Duniya börjar se konturerna av en historia framträda i töcknet som omger henne när omvärlden gör sig påmind i hennes livsrum och tankar. Hon låter historien leda henne dit den vill.

D u n i y a hade varit vaken en god stund, medveten om den annalkande gryningen. Hon hade drömt om en fjäril, fladdrande och rastlös, och om en katt som med djurets typiska vaksamhet väntade på att den ryckiga insektens skugga skulle stå stilla, om så bara för ett ögonblick, så att den kunde kasta sig över den.

Det var då det mörka rummet där de tre befann sig hade lysts upp av eldflugors hetsiga skimmer, andetag av ljus, milda, tysta som skum. Duniya iakttog modlöst vad som hände, liggande på rygg, matt likt solsken på ett nytorkat golv. Fjärilen flög hit och dit i cirklar med sina regnbågsfärger, och dess rörelser ägde en magikers hypnotiska kraft. Kattens ögon slöts sakta och ganska dramatiskt, som i trans, och till slut somnade den.

Duniya klev klarvaken ur sängen.

Hon lämnade hemmet långt innan barnen vaknade, fullt medveten om att hon skulle få gå till arbetet. Hon hade tagit tid flera gånger och visste att det skulle ta henne knappt 45 minuter om hon gick i maklig takt, med flera minuter till godo för att utväxla morgonens utförliga hälsningar och gårdagens skvaller med grannar eller kollegor om hon mötte några.

Nu blev det så att hon bara nickade några gånger som svar på hälsningar, utan att stanna eller tänka efter, som om hon inte kände personerna som hade uttalat dem. Hon måste vända bort blicken från ett antal män på sidogatan där hon gick, män i sarong och med handdukar hängande på de nakna överkropparna, män som gurglade sig i sällskaplig gemenskap med varandra medan 17

de borstade tänderna med vältuggade rumay-pinnar. Duniya behöv­de inte bli påmind om att de flesta av husen av lera och tegel utanför vilka dessa män stod saknade rinnande vatten, tvättställ, riktig toalett och duschmöjligheter. Hon och hennes barn bodde faktiskt i ett av de få hus i denna del av Mogadiscio som kunde skryta med sådana bekvämligheter.

Hur som helst vimlade gatorna av alla möjliga sorters aktiviteter: kvinnor pladdrade högljutt med sina grannar; barn i skoluniformer rörde sig i grupper på väg till skolan; andra som var för små för att bära sina väskor blev följda till fots till lekskolan.

Här och där såg man någon vara sysselsatt med att tappa upp en liter bensin eller två ur ett fordon och hälla den i ett annat som stod i närheten. Numera hade de flesta bilar något övergivet över sig; motorhuvarna stod öppna, motorerna var kalla och skulle troligen inte startas. Var man än tittade öppnades dörrar, och folk strömmade ut ur husen i jämförelsevis större antal än någon kunde påminna sig. Då och då körde en bil förbi, och först stirrade nästan alla på den, som om det var ett mirakel i sig att få se en, och sedan på mannen eller kvinnan bakom ratten, kanske i hopp om att få skjuts. Enda gången en röd- och gulrandig taxi stannade, samlades folk omedelbart runt den, och det blev handgemäng, varpå taxichauffören körde därifrån, tillfreds och trygg i sin omsorgsfullt låsta bil.

Tvärt emot Duniyas förväntningar fanns det en antydan till munterhet i luften, en sorts karnevalsstämning, där de flesta var beredda att inleda samtal med helt främmande människor om vilket ämne som helst, även om bensinbristen och de allt vanligare förekommande strömavbrotten mest upptog folks tankar.

Några av dem man träffade talade kunnigt om varubristens orsaker och gissade hur länge den skulle vara. En man som påstod sig vara insatt i frågan talade om att en somalisk regeringsdelegation skulle resa till de oljeproducerande länderna i Arabien i ett försök att komma tillbaka med bistånd i form av tankbåtar med bensin.

Nu gick hon över en asfalterad gata som även om skyltarna inte förkunnade det fungerade som gräns mellan två distrikt; det 18

ena fattigt och där hon själv bodde, det andra befolkat av medelklassen om inte de välbärgade. Konversationens allmänna natur såväl som dialekten talade om för henne att hon var i Hodan. Nu kom hon in på en grusväg mellan två belagda gator, en grusväg som även om den var bred låg öde som en återvändsgränd. Av någon orsak som hon inte kunde förklara kände hon sig våldsamt upprörd, som om tystnaden som plötsligt omgav henne störde henne och fick henne att andas oregelbundet, likt någon som fått ett kataleptiskt anfall. Gripen av oförklarlig fruktan kände hon en kyla i benmärgen. Det var nästan som om hon hade begett sig in på farligt territorium, och hon var alldeles vettskrämd. Hon stannade och ville inte fortsätta.

Det var då hon fick syn på en katt som liknade den hon hade sett i drömmen föregående natt, en katt som satt bekvämt och oförskräckt hopkurad framför henne och väntade, skulle man kunna säga, på att bli upplyft och smekt. Men Duniya gjorde ingetdera. Utan att veta varför stirrade hon och katten på var­ andra en lång stund, och detta gjorde Duniya mer uppmärksam på den inre anspänningen.

Några andlösa sekunder senare såg hon i diset långt borta vad som vid första anblicken verkade vara en fjäril med färggranna vingar som fladdrade i snabba cirklar, vilket fick Duniya att tänka på hastigt roterande leksakssnurror. Till hennes angenäma överraskning visade sig »fjärilen« vara en röd- och gulrandig taxi, tom och ledig. Alla spår av ängslan försvann från Duniyas ansikte.

Hon klev in i taxin utan att säga ett ord.

Det fanns ett lätt skälvande ljus i hennes ögon när hon satte sig tillrätta där bak i taxin. Något förmanade henne att inte ifråga­ sätta turen, för då skulle hon kanske mista den, men hon frågade sig själv om det inte var ytterst slösaktigt att ta en taxi alldeles ensam en sådan här dag. En snabb och diskret titt i plånboken visade att hon inte behövde oroa sig, hon hade så det räckte.

Men varför körde inte mannen? Kunde han ha fått syn på andra passagerare som ville dela taxin med henne? Hon märkte emel19

lertid snart att hon i sitt uppjagade tillstånd hade glömt att stänga bildörren. Hon mumlade en ursäkt och drog igen den, och bilen rullade i väg.

Efter några sekunder rörde mannen vid golfmössan som han bar och frågade: »Och vart vill ni bli körd, madam?« Hon sa: »Benadirs Barnbördshus, tack.« Han sa: »Till er tjänst, madam.« Duniya avfärdade genast en smygande misstanke: att mannen inte pratade, uppförde sig eller såg ut som en taxichaufför. Av någon anledning verkade det som om frasen »Till er tjänst« och ord som »madam« skavde på hans tunga på samma sätt som nya skor klämmer mot tårna; hans leende var heller inte en taxichaufförs, vad man nu menade med det. Av dessa saker slöt hon sig till att han aldrig hade kört taxi förut. Dessutom körde han tveksamt och ganska försiktigt, som om han var osäker på var reglagen till fordonets vindrutetorkare och strålkastare satt och som om han var mer van vid en automatväxlad bil än en med växelspak. Kort sagt körde han inte bara på ett besvärat sätt; när han talade lät hans röst ungefär som den hos en oerfaren ryttare i sadeln på en otämjd häst. Och nu när bilen tjuvstannade ett antal gånger klev mannen ut, bad om ursäkt, öppnade motorhuven, drog i motorns inälvor av kablar och klev in igen, för att sedan upprepa samma procedur gång på gång. Duniya hade ingen aning om vad han sysslade med; hon visste nästan ingenting om bilmotorer. Hon kom fram till att mannen inte betedde sig som en taxichaufför vars försörjning var beroende av en fungerande bil. Han betedde sig snarare som en man som nedlät sig till att laga mat åt en gäst därför att både hembiträdet och hustrun var borta, och i vilket fall som helst ville han inte att man skulle komma ihåg honom för den dåligt tillagade maten utan för den sällsynta ödmjukhet som han hade visat. Duniya tänkte att mannen inte vid något tillfälle verkade bli så orolig eller förtvivlad som en taxichaufför kunde ha blivit i en sådan situation.

När de rullade vidare sa han: »Som ni kanske förstår är jag inte förtrogen med den här taxins överkänsliga beteende.« 20

Och då såg hon sitt eget och hans ansikte i backspegeln, inramade, inneslutna, skulle man kunna säga, i ett gemensamt öde, som om de hela livet hade väntat på detta ögonblick då deras anleten delade utrymmet i en spegel. Men så egendomligt det var: han flinade, med kraftfull käklinje, fina tänder och välrakat ansikte, slätt som oljeduk, blänkande som ett vänligt leende.

Allt detta gav henne en kuslig känsla, som om marken försvann under henne, som om hon föll. Med ens ville Duniya inte vara ensam med mannen. Varpå hon samtidigt blev övertygad om att hon kände honom, visste vad han hette och att han inte var taxichaufför. Hon sa: »Men varför utger du dig för att vara något du inte är, Bosaaso?« »Vad har jag utgett mig för att vara, om jag får fråga?« sa Bosaaso.

Duniya sa: »Jag tycker inte om att män bär andra masker än dem som naturen redan har försett dem med.« »Jag är rädd för att jag inte begriper vad du pratar om«, sa han lugnt. »En typ av förklädnad kommer alltid väl till pass för er män så snart ni har fått slut på de naturliga maskerna. Män!« sa hon och blev tyst, som om ordet »män« var benämningen på en art varelser som hon enbart hyste förakt för.

Hon var emellertid avgjort sansad i sin ilska. Hon såg bort från honom och upp mot himlen. Solen hölls på plats av två smala styltor av hopflätade molnstrimmor som var lika vita som avbarkade grenar på ett lövträd, och rakt under solen fanns det två mörka små moln som liknade fotstöd.

Hon sa: »Om jag hade vetat att det här inte var en taxi skulle jag inte ha tagit den, kan jag tala om för dig.« »Men det här är inte en taxi när jag kör den«, sa han. »Hur kommer det sig då att du kör den?« »Därför att min egen bil är på verkstan för service.« Hon sa: »Jag begriper ingenting av det här.« Bosaaso tyckte att han hade hamnat i en återvändsgränd och fann det nu svårt att ta sig ur den. Han försökte förklara: »Jag 21

köpte den här bilen till en inte lika välbeställd kusin, som försörjer sig på att köra den som taxi. Alla intäkter av taxirörelsen är hans, men bilen är min egendom och registrerad i mitt namn.« Han suckade och kände på sig att han hade varit omständlig i sin förklaring.

Visst hade de träffat varandra förut, Duniya och Bosaaso.

Hon hade haft nattpasset när hans numera framlidna hustru tillbringade några plågsamma dagar på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset där Duniya arbetade som översköterska. Dessutom hade de många gemensamma vänner, bland dem en barndomskamrat till Bosaaso som var chefsobstetriker på sjukhuset.

Nu sa hon utan omsvep: »I så fall vill jag betala.« »Betala?« Bosaaso upprepade ordet som om Duniya hade förolämpat honom med det. »Du kan ju ge pengarna till din kusin som kör bilen som taxi.« Hon hejdade sig. »Räcker det med hundrafemtio shilling, med tanke på bränslebristen? För resan in till stan.« »Visst«, sa han. Men hon kände på sig att han inte tog hennes erbjudande på allvar, och det gjorde henne upprörd. Det var kanske för att motverka den sårade känslan som hon nu lät höra ett ovanligt teatraliskt skrockande och låtsades vara road av alltihop. »Vad är det som är så lustigt?« sa han. »Tanken på att det är pengar man böjer sig för«, sa hon.

För ett ögonblick ville han inte släppa hennes ord, likt en fiskare med en stor fisk på kroken. Sedan kunde han inte låta bli att vilja se hennes ansikte inramat tillsammans med hans i spegelns begränsade yta, ett gemensamt öde. Han verkade bli lätt förvirrad när han inte kunde se henne hur han än justerade backspegeln. Hoppades han att uttrycket i hennes ansikte, om han nu fick se det, skulle säga honom något betydelsefullt?

Allt var tyst där bak, som om hon var ett barn som hade somnat mitt i leken. Han sneglade över vänstra och sedan högra axeln, men det hjälpte inte – han kunde inte se någon Duniya.

Glömsk av vad han höll på med, att han körde bil och sannolikt 22

skulle möta andra fordon på gatan, agerade Bosaaso impulsivt och vände sig om för att få syn på henne. Han kunde bara se en liten del av henne, medan resten av kroppen var framåtböjd – hon plockade kanske upp någonting från taxins golv. Han förlorade kontrollen över ratten, och bilen svängde fram och tillbaka. Hjulen stötte emot ena trottoarkanten och sedan den andra, och fronten kolliderade sånär med stänkskärmen på en parkerad bil. Till slut fick han stopp på fordonet.

Plötsligt blev de båda två ytterst medvetna om varandras närvaro; de blev medvetna om sin fysiska närhet som för första gången. Duniya och Bosaaso tog ingen notis om den lilla folkskara som av nyfikenhet hade samlats runt bilen utan rörde vid varandra likt djur som visade sin åtrå till varandra med kroppskontakt. Sedan förundrades de över glädjen i att ha delat en livsavgörande upplevelse, i att ha hejdat sig i god tid innan de passerade en tröskel.

Utan att han föreslog det klev Duniya ut ur bilens baksäte och satte sig hos honom där fram. Han tog av sig golfmössan som han bar och slängde ut den genom sidorutan.

Han slickade sig om läpparna när han körde därifrån. Tungan var nästan brandgul och såg i Duniyas ögon ut som om den blivit doppad och tvättad i nervösa skratt. Nu lade hon märke till hur hans leende framhävde de stiliga anletsdragen och ansiktets oförställda vänlighet. Hon sa ingenting, och det gjorde inte han heller, eftersom det inte var lika viktigt att prata som att se. Hon såg till exempel att han hade händer med långa fingrar, händer vars beröring fick henne att känna sig tillfreds med sig själv och resten av universum. Deras blotta smekningar nådde ända till hennes hjärta, i vars rötter de slet och orsakade henne både smärta och välbehag.

Hon undrade om Bosaaso hade en kam i byxfickan. Hon hade knappt hunnit tänka tanken förrän den obefogade omsorgen om hans rufsiga hår gjorde henne förlägen. Hade inte Duniya alltid skrutit med att hon inte brydde sig om hur andra såg ut eller 23

klädde sig? Hon blev verkligen ledsen när fixeringen vid hans okammade frisyr inte gav med sig omedelbart.

Nu koncentrerade hon sig på hur han höll huvudet, för han hade en vana att luta det lite åt sidan, likt en person som stödjer sig mot något eller någon annan, och han rynkade pannan under tystnad som någon med personliga problem. Var han en god lyssnare?

Duniyas minne for skyndsamt tillbaka till natten då de hade tillbringat längst tid tillsammans. Hans framlidna hustru, som skulle föda, hade sovit, och Duniya och Bosaaso tassade tyst ut ur den privata salen för att få en nypa frisk luft och småprata utanför. Han sa inte mycket. Och hon kom ihåg att hon hade tänkt att hans huvud lutade som tornet i Pisa. »Förresten, Duniya«, sa han nu. »Angående betalningen för resan till stan…« och så tystnade han. »Vad är det med den?« sa hon.

Han var åter försiktig när han sa: »Händer det att du går på bio med dina döttrar och din son?« »Allt emellanåt«, ljög hon. »Vad för sorts filmer brukar ni se?« Hon visste inte vart allt detta till slut skulle leda dem, men hon sa: »Vi ser en och annan västern, av spaghettityp, eller också blir det en indisk film eller en Kung Fu, eftersom det inte finns annat att välja på. Varför frågar du det?« Han svarade inte genast. Han hade kommit in på en besvärlig gata och koncentrerade sig på körningen. När han insåg att vänstra körriktningsvisaren inte fungerade, stack han ut halva armen genom taxins sidoruta för att visa att han tänkte svänga åt vänster. Men så bromsade han och lät en fotgängare passera först. Duniya kom fram till att han var en försiktig och dessutom hänsynsfull person.

Han växlade smidigt och sa när de hade fått upp farten: »Jag föreslår att du låter mig följa med dig och dina barn på bio. Då behöver du inte betala för den här åkturen.« »Men jag vet inte när jag kommer att gå på bio«, sa hon.

24

Han sa: »Det är ingen brådska.« Duniya kunde inte avgöra om han helt enkelt var mycket omtänksam eller om detta var någon sorts manlig fälla, en som det senare skulle vara omöjligt att ta sig ur, likt länkar i en osynlig kedja. »Eller också har du kanske inte tid«, sa han. »Hur så?« undrade hon. »Du har kanske inte tid längre, med vuxna tvillingar och en yngre dotter att ta hand om«, sa han och tillade som vid närmare eftertanke: »Och arbetet på Barnbördshuset. Allt detta måste vara ytterst krävande. Plus alla andra åtaganden som du säkert har.« Hon överraskade honom och även sig själv med att säga: »Jag har gott om tid.« Han sa ingenting på en lång stund. Sedan: »Jag fattar kanske långsamt. Eller finns det en hake någonstans? Det är kanske någonting som du inte har talat om för mig än.« »Uppriktigt sagt vet jag inte om jag vill ta med någon på bio«, sa hon. »Som du vill«, sa han och svängde runt ett gathörn, det sista innan de kom fram till sjukhusområdet.

Hon verkade nästan överväldigas av djup oro. Hon hoppades att hon inte hade varit onödigt tvär och avvisande. Hon iakttog honom i vänstra ögonvrån när han slog på bilens varningsljus, som blinkade rött i takt med hennes hjärta. Efter en stund såg han stint på henne och undrade om han vågade störa hennes tankar. Det var faktiskt hon som först tog till orda. Hon sa: »Jag hoppas att jag inte har varit ohövlig.« Han tänkte efter och sa sedan: »Jag förlåter dig i samma ögonblick som du ber mig följa med.« Efter tillbörligt övervägande sa hon: »Jag har ändå ingen möjlighet att få tag i dig.« »Visst har du det«, sa han. »Du verkar vara en mycket förslagen kvinna, och jag tror säkert att du kommer på ett sätt att kontakta mig, förutsatt att du nu vill bjuda med mig.« Hon var för spänd för att kunna tänka klart och förblev tyst.

25

»Ett sätt att komma i kontakt med mig«, fortsatte han, »är genom dr Mire, chefsobstetrikern på ditt sjukhus. Jag träffar honom ofta, så gott som varje dag.« »Och han har inget emot att bli ombedd att vidarebefordra meddelanden till dig?« Bosaaso sa: »Han kommer att göra det med största glädje, det försäkrar jag.« Så flinade han brett och delade uppmärksamheten lika mellan gatan, som var full av gropar och på vilken fotgängare nu hade börjat välla ut, och Duniyas ansikte.

Hon vågade sig på en gissning: »Jag betvivlar att någon av oss kommer att anlita dr Mire för att komma i kontakt med varandra.« Hon hade en instinktiv känsla av att han skulle söka upp henne och att hon kanske skulle söka upp honom utan att blanda in dr Mire.

Plötsligt bromsade han in och stannade. Hon sa flämtande: »Vad är det?« »Tyvärr får jag inte köra längre«, sa han. »Det finns nämligen en skylt där borta där det står: ›Stoppgräns för taxibilar‹. Jag passerade den därför att jag glömde att jag inte kör min egen bil. Förlåt mig.« Hon satte sig upprätt och förberedde sig inför den besvärliga uppgiften att säga något djupsinnigt eller neutralt. Hon lyckades få fram: »Det här var mycket vänligt av dig.« »Ingen orsak«, var allt han sa.

Hon mumlade någonting som var en blandning av tack och på återseende och klev ur bilen, orubblig i sin förvissning om att de skulle träffas fler gånger. Hon stängde bildörren utan att titta på honom.

Eftersom Duniya hade kommit mycket tidigt samtalade hon vänligt och länge med städerskorna och erbjöd sig till och med att hjälpa dem att städa polikliniken där hon skulle arbeta den dagen. Men det ville städerskorna inte höra talas om. Hon gjorde allt hon kunde för att hålla tankarna sysselsatta och inte behöva tänka på det slumpartade mötet med Bosaaso och det som hade 26

utspelats mellan dem. Hon tänkte: Nu får det vara nog med fjärilar som flyger in i ens förtrollade drömmar och sedan dyker upp samma morgon i en taxis förklädnad; nog med mystiska katter som sitter kurande på obelagda bakgator.

Men när städerskorna gick och Duniya blev ensam i klinikens ekande, tomma sal, spelade minnet hela tiden upp utvalda sekvenser av mötet med Bosaaso. För att fördriva tiden på ett mer givande sätt letade hon rätt på en övergiven gammal dagstidning, i vilken hon hittade en för den dagen aktuell notis som intresserade henne. Hon läste: MOGAdiscio [SON NA, tisdag 15] Den somaliska regeringens minister för jordbruk och boskaps­ skötsel varnade i dag för en hotande katastrof och ofrånkomlig hungersnöd såvida inte nödvändiga åtgärder omedelbart vidtas för att förhindra fortplantningen hos de mängder av ökengräshoppor och skadeinsekter som nu har anlänt till landet. Invånare i Mogadiscio har de senaste dagarna observerat stora svärmar av dem, ett helt moln av dessa skövlande skadedjur, så enormt att det sägs vara 25 kilometer brett och ca 70 kilometer långt. Jordbruksministern talade om ett projekt som den somaliska regeringen har inlett i ett försök att undanröja problemet, men detta kan bara genomföras om myndigheterna lyckas anskaffa erforderliga insektmedel och de lätta flygplan som behövs för besprutning, och ingetdera finns att tillgå.

Jordbruksministern uppgav att Somalia redan har fått löfte om bidrag från den amerikanska och den holländska regeringen till bekämpningen av gräshopporna. Men ministern påpekade att detta inte är tillräckligt. Somalias statschef, generalmajor Siad Barre, har inbjudit ambassadörerna från Västtyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien för att undersöka vilken hjälp ländernas regeringar kan ge Somalia för att förhindra katastrofen.

I går kväll rapporterades det att de fem mindre flygplan som tillhör East African Locust Organization inte kunde starta på grund av brist på reservdelar och bränsle.

Den somaliska regeringens minister för jordbruk och boskaps27

skötsel citerade en företrädare för FAO (Food and Agriculture Organization of the United Nations) och sa att bekämpningen av gräshoppornas farsot över hela den afrikanska kontinenten hittills har kostat minst 100 miljarder dollar, och att ytterligare 145 miljoner kommer att behövas det närmaste året.

28

Kapitel två I vilket Duniya träffar sina kollegor på sjukhuset, bland dem en översköterska vid namn Hibo och dr Mire, chefsobstetrikern som har mottagning den här dagen, men dagen för med sig både be­ kymmer och glädjeämnen. Duniya träffar Bosaaso på väg hem.

E n och en halv timme senare kom Duniya ut på gårdsplanen med ett skrynkligt papper i handen för att ropa upp de kvinnliga patienter som hade anmält sig till dagens mottagning och blivit tilldelade nummer skrivna på papperskort. Med långa steg, likt en spindel som klättrar upp ur en brunn, gick hon nu fram till entrén, varav hälften låg i skugga och hälften var solbelyst, mer än någonsin imponerad av uthålligheten hos de kvinnliga patienterna, som kanske hade stigit upp så tidigt som fyra på morgonen för att ta sig dit. Själv var hon lite förargad över att hon inte kunde få Bosaaso ur tankarna. Men hon intalade sig att vara tålmodig och härda ut.

De kvinnliga patienterna skruvade på sig så snart de såg Duni­ya komma och suckade som en teaterpublik som såg ridån gå upp. Patienterna förberedde sig ivrigt på att listan skulle ropas upp, och samtidigt stirrade de på henne som om de läste hennes tankar. Duniya misstänkte att många av dem lade märke till att hennes ansikte darrade helt lätt, ungefär som en muskel på en häst som förekommer ett flugbett. Till sist ropade hon: »Nummer femton, varsågod!« En kvinna reste sig från sin halvsittande ställning och lyfte bördan av ett långt framskridet havandeskap från marken. De andra kvinnorna beredde väg för henne och såg på henne med förståelig avundsjuka när hon överlämnade sitt numrerade papperskort till Duniya, som bockade av det på listan. Duniya sa åt kvinnan att gå in i väntrummet och vände sig sedan mot 29

skaran av väntande patienter. Nu ropade hon: »Nummer sexton, varsågod!« Somliga kvinnors röster vibrerade av otyglad otålighet, och några av dem uppmanade nummer sexton att vara snäll och skynda sig, för de hade stigit upp mycket tidigt, gått hela vägen till sjukhuset på trötta fötter och hade inte ens en chans på miljo­ nen att få skjuts hem. Nummer sexton skuggade ögonen mot den bländande morgonsolen men tog god tid på sig att komma på fötter och gick sävligt mot Duniya. När de andra manade på henne mumlade hon någonting om att eftersom doktorn inte hade kommit var det ingen mening med att jäkta. Ville de att hon skulle mista sitt barn, vilket hon skulle göra om hon sprang?

Många visade sin irritation med att skaka på huvudet och säga förskräckliga saker om landsänden som kvinnan kom ifrån och vars invånare de beskrev som sömngångare. Duniya såg för sin del ut i solskenet och kisade när hon förklarade för nummer sexton vart hon skulle gå. Och sedan ropade hon: »Nummer sjutton!« Det blev tyst ett tag. De kvinnliga patienterna lät höra snabba, förtretade viskningar. Några av dem tog fram papperskorten som de hade fått och som de först stirrade närsynt på. Men eftersom de själva inte kunde läsa tog de hjälp av dem som kunde. Under tiden ropade Duniya upp numret en andra och en tredje gång. En av kvinnorna som satt på huk vid hennes fötter sa med ett stänk av otålighet: »Varför ropar du inte upp nästa om nu nummer sjutton antingen är död för omvärlden, döv eller inte här längre?« »Vi måste väl ge henne en chans?« framhöll Duniya. Sedan ropade hon upp numret som om allting var avhängigt av att hon fick veta vem nummer sjutton var. Hon lät blicken glida från ett letargiskt ansikte till ett annat som var lika utmattat och lyckades titta på flera kvinnor på samma gång. Hon kunde ha varit lärarinna för en stor klass där hälften av eleverna hade sträckt upp handen för att få svara på en enkel fråga.

Varpå Duniyas tankar gled i väg, och hon stirrade på en tom plats där det tidigare hade stått en kvinna, en ung kvinna vars 30

ansikte hon inte kunde sätta ett namn på men som hon var säker på att hon kände väl. Eller var det så att Duniya hallucinerade, fick visioner?

De kvinnliga patienterna hade blivit ganska upprörda, och det var riktigt oroligt i gruppens mitt. En av dem, en mycket storväxt kvinna, reste sig upp och trängde sig fram till Duniya. Denna väldiga kvinna sa: »Nummer sjutton har gett sig av, jag såg henne åka taxi härifrån. Så varför ropar du inte upp ett nytt nummer?« En annan kvinna sa sarkastiskt: »Hon har säkert nummer arton.« Men Duniya såg ut över den öppna planen framför henne, tomt stirrande, än till vänster, än till höger och än rakt fram, tills blicken hamnade där den unga kvinnan med det gäckande namnet hade stått. Redan innan hon gjorde det visste Duniya hur fånigt hon betedde sig; trots det sa hon: »Men varför gav hon sig av?« Då blev det tumult. De kvinnliga patienterna höjde klagande rösterna; några av dem reste sig, och andra tvingade dem att sätta sig ner i ett försök att återställa lugnet. När det blev ett ögonblicks andrum, bad en av dem att någon annan skulle komma och hjälpa till med uppropet, eftersom den här kvinnan (Duniya) svävade bland molnen.

Hibo, en annan översköterska, kom ut till entrén tillsammans med en av sjuksköterskorna, och de rådgjorde snabbt med Duniya, som först stirrade stumt och oförstående på dem. Hon var en aning förbryllad och kunde inte avgöra vad det var som hade fått henne att bete sig på det viset. Det enda hon fick fram var: »Ja tack.« Frågor bultade bakom hennes tinningar, där ådrorna snabbt började svälla. Det dröjde emellertid inte länge förrän hon hade återfått fattningen och betraktade de kvinnliga patienterna medan de knuffades och sparkade varandra och försökte komma närmare Hibo och den andra sjuksköterskan. Den storväxta kvinnan hade verkligen nummer arton, precis som den andra hade förutspått, och Duniya behärskade sin nyfikenhet och gav inte efter för 31

frestelsen att be henne beskriva den unga kvinnan med nummer sjutton. När den enorma kvinnan hade fått instruktioner om vart hon skulle gå och vänta, hade de båda sköterskorna som avlöste Duniya lyckats förvandla de tidigare så upproriska kvinnorna till fridsamma varelser som det var lätt att göra till lags.

När de var klara med denna del av klinikens formaliteter, frågade sig sjuksköterskorna: »Men vad är det egentligen med Duniya i dag?« med tonvikten på i dag. Duniya satt för sig själv, som försjunken i dagdrömmerier, otillgänglig.

Det var sammanlagt åtta sjuksköterskor i salen intill chefs­ obstetrikerns mottagningsrum, allihop kvinnor: sex undersköter­ skor och två översköterskor, Duniya och Hibo. De yngre sköter­ skorna samsades i par om ett bord, medan översköterskorna hade var sitt. De pratade medan de skrev ner uppgifter som de fick av patienterna, som drog sig tillbaka när de väl hade gett sköterskorna de upplysningar som avkrävdes dem. Korten som blev ifyllda på detta sätt lämnades sedan till antingen Duniya eller Hibo för underskrift.

Duniya satt tystlåten för sig själv, sög på kinderna och intala­de sig att hennes kropp hade genomgått en förändring sedan morgonen, på samma sätt som en havande kvinnas fysik anpassar sig till de nya omständigheterna. Hennes medvetande svävade i ett omtöcknat tillstånd medan hon med ett halvt öra lyssnade på de andra sköterskornas röster, som ekade mot väggarna, golven och taken, klara som flyktiga ångor. Allt emellanåt fångade hon upp ord som var lika bekanta som hennes eget namn, men det mesta undgick henne; det var mycket som hon inte uppfattade eller ens hörde.

Sjuksköterskorna samtalade med dämpade röster och rörde sig ryckigt och på något egendomligt sätt hektiskt, nästan oroligt, även om de utförde sina respektive uppgifter som ett sammansvetsat lag med en arbetsbörda som var avsedd för dubbelt så många.

Sköterskorna frågade Duniya vänligt och trevande vad det 32

kunde vara som tryckte henne och undrade om de kunde hjälpa henne. Hon försäkrade att allt var som det skulle, tack så mycket, men det var faktiskt ingen fara med henne. Och när ett par av dem insisterade på att hon skulle anförtro sig åt dem därför att de som kollegor hade rätt att veta, antydde Duniya att hon kanske var lite opasslig, men att det inte var någonting att fästa sig vid. Verkligen inte! Men de sa inte mycket, av rädsla för att göra henne upprörd. De tyckte trots allt bra om henne.

Utom hörhåll från henne kom sköterskorna emellertid fram till att Duniyas bekymmer antingen hade med ett av hennes barn att göra eller också bitterheten som låg i det faktum att hon som snart 35-årig kvinna med två äktenskap bakom sig inte bara måste leva med utsikten att inte hitta en ny man utan dessutom vara tvungen att uppfostra sina tre barn ensam. Sköterskorna var eniga om att även om hon verkade vara som en öppen bok, fick Duniya dem avgjort att tänka att förtegenhet var en lyx som hon var villig att betala rundligt för. Med undantag av Hibo höll sig de andra på respektfullt avstånd.

Hibo kom fram och sa någonting som Duniya inte uppfattade.

Det berodde på att Hibo hade för vana att prata konspiratoriskt och fick en att undra om hon planerade att störta en afrikansk diktator. Nu darrade Hibos läppar, först den övre och sedan den undre, varefter hon kliade dem, en i taget, som efter insektsbett.

Duniya bad Hibo upprepa vad hon hade sagt.

Duniya visste mycket väl att Hibo med sitt ombytliga sinnelag skulle kunna hitta på något nytt i stället för att upprepa vad hon hade sagt, eller rentav vägra att säga någonting, punkt slut. Hibo uttalade varenda stavelse motvilligt, som om hon därmed yppade sina innersta hemligheter, när hon till slut tveksamt sa: »Är det Nasiiba som ger dig så mycket bekymmer?« »Varför skulle hon göra det?« frågade Duniya och tänkte på det absurda i att hennes dotter skulle ge henne bekymmer.

Hibo sa, lite avsigkommet: »Jag frågar bara.« »Nej«, sa Duniya bestämt.

Hibos bruna ögon blev en nyans mörkare när hon funderade 33

på vad hon skulle säga härnäst. Hon sa: »Jag ville bara höra om Nasiiba mår bra.« Duniya drog en suck, delvis bekymrad men även förtretad, och sa: »Det gör hon, såvitt jag vet.« Men hon kände att hon själv inte var nöjd med svaret. »När träffade du eller talade med Nasiiba senast?« frågade Hibo med tonfallet färgat av en betydelsefull hemlighet som bara hon kände till.

Frågan både avväpnade och irriterade Duniya. Det retade henne att tro att Hibo kunde veta någonting om Nasiiba som hon, flickans mor, inte visste. Tanken förfärade henne. Hon sa: »Tala nu om för mig vad du vet som inte jag vet.« Hibos tillgjordhet kunde ses på de ryckande läpparna. Hon lät sina orala störningar dansa runt mungiporna. Först när hon hade återfått självförtroendet sa hon: »Nasiiba kom hem till oss i går eftermiddag och såg otäckt blek ut, nästan sjuk. Jag frågade vad det var som felades henne. Först ville hon inte tala om det för mig. Men lite senare sa hon till min dotter att hon hade varit på blodbanken och lämnat blod.« »Varför det?« var det enda Duniya kunde komma på att säga.

Hibo visade sin okunnighet med att skaka på huvudet.

Uttrycket i Duniyas ansikte blev stelt som en stålborste. Munnen öppnades likt ett spjäll utan att släppa ut någonting, inte ett enda ljud. Så kom hon ihåg att Nasiiba hade stört henne när hon kom hem sent föregående kväll, märkbart trött, gäspade och bad sin tvillingbror Mataan att låta henne vara i fred.

Duniya skulle just säga någonting till Hibo när det blev vördnadsfullt tyst i salen. Hibos rörelser talade om för Duniya att dr Mire till slut hade kommit.

Dr Mire M. Mire, chefsobstetrikern på Benadirs Barnbördshus, lade så snart han kom in i salen märke till Duniyas förvånade ansikts­uttryck och tvärstannade. Han stod orörlig och kunde efter en andra, lugnare blick konstatera att hans favoritöver­sköterska inte var sitt vanliga, översvallande jag. Han blev stående där, lång, 34