9789144086767

13 mm

Historik, genrer, termer, analyser Skönlitteratur för barn och unga ger kunskap om barnlitteraturens framväxt och exempel på hur barnlitterära texter kan indelas, analyseras och diskuteras utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier och metoder.

I en tid av kulturell och medieteknologisk förändring – då betydelsen av humaniora inte sällan ifrågasätts – är det av stor vikt att ge blivande och verksamma lärare redskap att arbeta med litteratur.

Boken ger en överblick också över nya genrer inom barnlitteraturen som utvecklats under senare år, till exempel grafisk roman, teen chick lit och fanfiction. Författaren behandlar såväl bilderböcker som ungdomsböcker liksom så kallad cross over, litteratur för både ungdomar och vuxna.

Skönlitteratur för barn och unga vänder sig främst till studenter i litteraturvetenskap på universitet och högskolor.

| Skönlitteratur för barn och unga

Skönlitteratur för barn och unga

Lena Kåreland

Lena Kåreland är litteraturvetare och professor emerita i svenska med didaktisk inriktning vid Uppsala universitet. Hennes forskning har främst omfattat barnlitteratur, samspelet mellan barnoch vuxenlitteratur samt skönlitteraturens roll i skola och lärarutbildning.

Skönlitteratur för barn och unga Historik, genrer, termer, analyser

Art.nr 37238

www.studentlitteratur.se

978-91-44-08676-7_01_cover.indd Alla sidor

Lena Kåreland

2014-12-12 14.21

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares och studenters begränsade rätt att kopiera för undervisningsändamål enligt Bonus Copyright Access kopieringsavtal är förbjuden. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnarens huvudman eller Bonus Copyright Access.

Vid utgivning av detta verk som e-bok, är e-boken kopieringsskyddad.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman eller rättsinnehavare.

Studentlitteratur har både digital och traditionell bok­utgivning. Studentlitteraturs trycksaker är miljöanpassade, både när det gäller papper och tryckprocess.

Art.nr 37238 ISBN 978-91-44-08676-7 Upplaga 1:1 © Författaren och Studentlitteratur 2015 www.studentlitteratur.se Studentlitteratur AB, Lund Omslagslayout: Jens Martin Omslagsbild: © plainpicture/Johnér Bildbyrå AB Printed by Graficas Cems S.L., Spain 2015

978-91-44-08676-7_01_book.indd 2

2014-12-12 13.18

INNEHÅLL

Inledning 7 1 Barnbokens framväxt 15

Historik 15 Gemensam läsning för barn och vuxna 17 Exempellitteratur 18 Synen på barnet och barndomen 21 Den uppfostrande barnboken 22 Det roande har svårt att slå igenom 26 Barnboken finner nya vägar under 1800-talet 29 Barnboken som estetik och folkuppfostran 32 Kvinnornas frammarsch på barnboksområdet 33 Barnkammaridyll ifrågasatt 35 Många satsningar på barn efter 1945 37 Politisering och lekfullhet 39 Ungdomsromanens genombrott 41 Didaktik med nya förtecken 43 Från hemmiljö till institutionsmiljö 45 Vidgad realism 48 Mindre fasta gränser mellan barn och vuxna 50

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 3

3

2014-12-12 13.18

Innehåll

2 Barnbokens genrer 53

Olika indelningsgrunder 53 Genreindelningens svårigheter 53 Behovet av en indelning växer fram 57 Bokhandelns och bokkatalogernas indelning 57 Svenska barnboksinstitutets bokkategorier 58 Bibliotekens klassifikationssystem 60 Handböckernas indelning 60 Klassikerbegreppet 62 Fabeln 64 ABC-boken 66 Sagan 69 Bilderboken 72 Faktaböcker 74 Biografiska skildringar 77 Fantasy och science fiction 78 Ungdomslitteratur 80 Chick lit 83 Deckare och thrillers 85 Grafisk roman 87 Fanfiction 88 3 Barnbokens kontexter 91

Gränsdragningen mellan barn- och vuxenlitteratur 91 Växelverkan mellan barn- och vuxenlitteratur 94 Tidiga studier av barnboken 97 Ellen Keys betydelse 99 Barnboken blir akademisk 100 Barnboken mellan etik och estetik 102 En naiv estetik 105 Den naiva läsningen 108 Barnets avsiktslösa tillvaro 110 Hemmet 112 Förskolan 114 Skolan 117 4

978-91-44-08676-7_01_book.indd 4

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.18

Innehåll

4 Barnbokens berättande 121

Termer och begrepp 121 Motiv och tema 122 Den tematiska kritiken 126 Temat det kompetenta barnet 126 Arketyper 130 Narratologi 132 Handling och intrig 132 Metafiktion 135 Barnbokens karaktärer 136 Vem berättar? 139 Att byta perspektiv 142 Intertexualitet 146 Barnbokens språk 150 Bildspråk och symboler 153 5 Barnboken i teorin 155

Tolkningar och analysexempel 155 Ett rikt teoriutbud 155 Historisk-biografisk forskning 157 Litteratursociologisk forskning 159 Rysk formalism och främmandegöring 162 Nykritiken och närläsningens metod 166 Strukturalismen 167 Propps narrativa funktionsanalys 168 Exemplet Hur gick det sen? 169 Exemplet Den farliga resan 173 Genusinriktad forskning 176 Mansforskning 184 Queer och kroppsfixering 186 Intermedialitet och bilderboksanalys 188 Läsarorienterade teorier och läsarens makt – receptionsforskning 191

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 5

5

2014-12-12 13.18

Innehåll

6 Barnboken i praktiken 195

Litteraturdidaktiska resonemang 195 Läroplanerna och barnlitteraturen 198 Exemplet H.C. Andersens saga om den lilla sjöjungfrun 202 Samtalets betydelse 205 7 Barnbokens framtid? 211

Berättandet i en ny medievärld 211 Läsfrämjande för hundra år sedan och i dag 215 Termer och begrepp 223 Litteratur 231 Person- och sakregister 241

6

978-91-44-08676-7_01_book.indd 6

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.18

INLEDNING

Denna bok handlar om skönlitteratur, i första hand om litteratur för barn och unga. Arbetet är huvudsakligen litteraturvetenskapligt och teoretiskt inriktat och har inte i någon större utsträckning fokus på det didaktiska.

Här ges till exempel inte några konkreta tips om hur man praktiskt kan arbeta med litteratur i skolan. Däremot förs en diskussion om hur man sett och ser på litteraturens roll i skolan, både i förskolan och på högre stadier, varvid didaktiska aspekter beaktas. Men bokens främsta syfte är att ge kunskaper om barnlitteraturen – beskriva dess framväxt, ge exempel på genrer och indelningsgrunder, presentera termer, begrepp och olika teorier samt demonstrera skilda möjligheter att analysera barnboken.

Det känns både angeläget och befogat med en bok av detta slag i en tid som präglas av stor kulturell och medieteknologisk förändring. Åtskilligt tyder på att skönlitteraturens ställning är försvagad både i samhället och i skolan.

Enligt Annette Årheim är det inte ovanligt att eleverna i dagens svenska gymnasieskola under sin treåriga utbildning bara behöver läsa ett par tre hela romaner, och den elev som helst vill slippa läsa romaner har många möjligheter att komma undan (Årheim 2010). Med jämna mellanrum ifrågasätts betydelsen av humaniora såväl i debatt som i resurstilldelning. Varför ska man överhuvudtaget läsa skönlitteratur? Den frågan har getts många svar både i debatten och i den litteraturvetenskapliga och litteraturdidaktiska forskning som bedrivs runt om i landet. Med hjälp av empiriska studier ute i verklighetens klassrum och genom intervjuer och/eller observationer av lärare och elever försöker litteraturpedagoger studera attityder till läsning och olika förhållningssätt till arbetet med skönlitteratur.

Litteraturläsningen befinner sig i en legitimitetskris framhålls det ofta, och såväl forskare och lärare som debattörer i pressen tycks vara tämligen © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 7

7

2014-12-12 13.19

Inledning

eniga på den punkten. Samtidigt skrivs det mycket om berättelsens betydelse när det gäller att förstå världen omkring oss och vår egen position i denna värld. Filosofer och pedagoger visar hur berättelsen strukturerar våra liv. De olika händelser vi är med om hakar i varandra, och vårt liv tar formen av en historia. ”Historier har berättats så länge språket har existerat, och utan historier skulle människosläktet ha gått under, liksom det skulle ha gått under utan vatten”, har Karen Blixen sagt. Inom vården, både med barn och gamla, arbetar man inte sällan med skönlitteratur som behandlingsmetod. Blivande läkare går kurser där de läser skönlitterära verk för att bättre kunna förstå och leva sig in i sina patienter. Också inom juristutbildningen förekommer det att studenternas kurslistor tar upp en del skönlitterära titlar. Så visst är skönlitteratur och berättelser något att räkna med!

I dag måste vi dock ta ställning både till ett vidgat läsarperspektiv och till ett vidgat textperspektiv, även om den senare termen numera försvunnit från skolans läroplan. Mycket tyder på att lärarnas utbildning inte räcker till för de nya krav som multimodala texter ställer. Det anser även många lärare själva.

De känner sig vilsna och osäkra och menar att de inte har de kunskaper som krävs. Dagens medievärld är stadd i ständig och snabb förändring, och den tryckta boken intar inte samma framträdande plats som tidigare. Den är sedan länge endast ett av flera medier som förmedlar berättelser. Detta har lett till en betydande omvandling med både positiva och negativa effekter av våra kulturella vanor.

Barn och unga upplever numera fiktion också via tv, videofilmer och dataspel. De använder många textgenrer parallellt och läser på Internet samtidigt som de skickar sms. När man tittar på tv zappar man mellan olika kanaler och hoppar från det ena programmet till det andra. Allt går snabbt. Sällan följer man en skildring eller en berättelse av vad slag det vara må från början till slut, och det är inte alltid man läser ut en bok. Många ungdomar har valt bort skönlitteraturen och läser endast om läraren tvingar dem. Man tycker det tar för lång tid att läsa en bok, och det dröjer alltför länge innan upplevelsen av läsningen infinner sig – om den någonsin gör det (Årheim 2007, s. 148). Hur man ska förhålla sig till denna utveckling kommer inte att diskuteras närmare i denna bok. Här står den skönlitterära barn- och ungdomsboken i centrum.

Det är emellertid viktigt att som inledning till denna studie i någon mån uppmärksamma barnbokens förändrade villkor (Steiner 2014).

Litteratur och bokläsning har således inte samma status som förr. Skönlit8

978-91-44-08676-7_01_book.indd 8

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

Inledning

teratur, inklusive barnböcker, ges sällan högsta prioritet. Många menar att vi ser en icke-läsande generation vara på väg att växa upp. Tillgänglig statistik ger belägg för att allt färre ungdomar läser böcker och besöker bibliotek.

Enkäter visar att knappt hälften av en grupp tillfrågade barn tycker att det är roligt att läsa skönlitteratur. En tredjedel av Sveriges 15-åringar läser aldrig för nöjes skull, endast om de därtill är tvungna inom ramen för skolans undervisning. Johan Unenge, författare och Sveriges förste läsambassadör fram till år 2013, satte symptomatiskt nog som rubrik på en debattartikel 2011 ”Om tio år läser barn inga böcker längre” (Unenge 2011). Detta drastiska konstaterande och klart polemiska uttalande som siar om bokens nära förestående undergång kan givetvis ifrågasättas. Det finns åtskilligt som talar för en mer positiv syn på bokens framtida roll.

Det framgår bland annat av flera av de artiklar som ingår i den 2012 utkomna forskningsantologin Läsarnas marknad, marknadens läsare. Denna skrift var avsedd som underlag för litteraturutredningen, vars betänkande presenterades vid bokmässan 2012. Av såväl forskningsantologin som litteraturutredningen kan man dra både positiva och negativa slutsatser om litteraturens ställning i dagens samhälle, vilket gäller barnlitteraturen såväl som vuxenlitteraturen. Vad som är positivt är att litteraturens tillgänglighet har ökat. På ett plan läses det faktiskt mer böcker än någonsin. Vi kan även glädja oss åt att svensk litteratur har stort genomslag internationellt, delvis beroende på det starka intresset för svensk kriminallitteratur, skriven av vuxenförfattare med Camilla Läckberg och Henning Mankell i täten. Men också den svenska barnboken har sedan länge ett gott anseende utomlands.

Svenska barnböcker översätts flitigt och är en viktig exportvara.

Vad som dock ger anledning till oro är att klyftan mellan läsare och icke-läsare har ökat betydligt. De som redan tidigare har vanan att läsa ökar sitt läsande, men det är ytterst svårt att fånga nya läsare. Andelen icke-läsare utgör beträffande hela befolkningen 15 procent. Man förvandlar inte i en handvändning en icke-läsare till en bokslukare. Här har dock skolan en oerhört viktig uppgift. Men också hemmet spelar i detta sammanhang en väsentlig roll. Läsvanor grundläggs tidigt. Läsning behöver således prioriteras mer både i hemmen och i skolan med tanke på omgivningens stora betydelse när det gäller att stimulera barnet och underlätta dess inträde i en läsande kultur. Högläsningen i hemmen har dock minskat kraftigt under senare år. Endast 35 procent av Sveriges föräldrar läser dagligen för sina barn. © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 9

9

2014-12-12 13.19

Inledning

Den försämrade läsförmågan hos barn och unga, särskilt bland pojkar, är vidare något som är oroande. Elevers läsförmåga och skolans undervisning om såväl läsning som litteratur är kontinuerligt föremål för debatt och studier. Den internationella PIRLS-studien, som mäter fjärdeklassares läsförmåga, ger vid handen att det skett en stadig försämring under de senaste tio åren. År 2001 låg svenska fjärdeklassares läsförmåga på topp men så är det inte längre. Onekligen kan man undra över vad som ligger bakom den bristande läsförmågan. Tendensen är densamma om man tittar på ungdomarnas läsförmåga som mäts genom de av OECD organiserade PISA-undersökningarna (Programme for International Student Assessement). Redan 2009 års PISA-undersökning visade att ungdomar läser betydligt sämre i jämförelse med resultaten från tidigare undersökningar. Cirka 25 procent av pojkarna i femtonårsåldern gav prov på brister i sin läsförmåga, medan motsvarande siffra för flickor är 10 procent.

Av resultaten från PISA-undersökningen 2012 framgår att svenska 15-åringars läsförståelse ytterligare har försämrats. Inget av de andra 33 OECD-länderna i PISA 2012 har en lika stor resultatförsämring som Sverige. Från att ha presterat över OECD-genomsnittet i PISA 2000 ligger resultaten nu långt under genomsnittet. Vad gäller läsförståelse har tre andra OECD-länder sämre resultat – Slovakien, Chile och Mexiko. Flickor presterar överlag bättre än pojkar. Störst är skillnaden i läsförståelse, där flickorna presterar 51 poäng bättre än pojkarna. I läsförståelse är det framför allt de lågpresterande eleverna som tappar. Den grupp svenska elever som är svagast beträffande läsförståelse ligger idag 35 poäng under OECD-genomsnittet för motsvarande grupp. Även om man inte ska stirra sig blind på statistiken som inte fångar upp alla faktorer, är nog de flesta eniga om att det behövs kraftåtgärder för att få bukt både med den bristande läsförståelsen generellt och med de könsrelaterade skillnaderna som är så påtagliga. Lärarna måste få mer resurser och bättre förutsättningar för att höja kvaliteten i undervisningen. Litteraturutredningen föreslår ett läslyftsprojekt, ”Ett läslyft för Sverige”, för att nå de lässvaga grupperna. Statliga medel har också getts till läsfrämjande verksamhet av olika slag och till fortbildning av svensklärare (Steiner 2014, s. 75).

Det är säkert många faktorer som ligger bakom de resultat som ovan exemplifierats. De flesta kan förmodligen kopplas till barns förändrade medievanor. Med en försämrad läsförmåga har man givetvis också svårt 10

978-91-44-08676-7_01_book.indd 10

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

Inledning

för att ta del av skönlitteratur på ett mer avancerat sätt. Vad som framkommit i flera studier och undersökningar från senare år är att många elever på de flesta stadier och även lärarstuderande på universitetet saknar verktyg för att kunna diskutera, värdera och tolka skönlitterära texter (Torell 2002; Thorson 2009). Det behövs fördjupade kunskaper om vad som sker i mötet mellan text och läsare. Lärare behöver redskap för att underlätta detta möte, inte minst är det av vikt i det mångkulturella klassrummet. I de allra flesta skolklasser finns det i dag barn med rötter i en annan kultur än den svenska.

Man räknar med att över hundra språk för närvarande är representerade i den svenska skolan. Även om det numera läses mindre i Sverige är bokutgivningen stor. Det kommer totalt ut cirka 10 000 böcker varje år. Vad gäller barnboksutgivningen i Sverige är den för närvarande större än någonsin. Under år 2013 utgavs 1 770 barn- och ungdomsböcker, vilket innebär en marginell ökning med 0,8 procent (14 titlar) från året dessförinnan. Av de utgivna titlarna var 59 procent svenska originaltitlar. Det är historiskt sett en mycket hög andel.

Tidigare har så gott som alltid översättningarna varit fler än de svenska originalen. Bland översättningsspråken dominerar engelskan, men det översätts också en hel del böcker från de övriga nordiska språken. Samtidigt kan man notera en minskning när det gäller översättningar från de stora europeiska språken och från japanskan.

Att det översätts färre titlar från japanska torde bero på att mangalitteraturen inte längre är lika populär som förr. Faktaboksutgivningen har ökat med 20 procent, och för den ökningen svarar huvudsakligen översättningar från andra språk, medan den svenska utgivningen av faktaböcker har minskat. För att få perspektiv på utgivningens storlek kan nämnas att det vid sekelskiftet 1900 utkom cirka 100 titlar per år. Efter andra världskriget steg utgivningen till omkring 500 titlar årligen, och från slutet av 1960-talet nådde barnboksutbudet upp till drygt 600 titlar årligen. Under senare delen av 1980-talet utkom betydligt mer än 1 000 titlar per år. Barnboksutgivningen omfattar ungefär en tiondel av hela den svenska bokutgivningen.

I denna bok står barnlitteraturen i centrum, både svenska och översatta böcker, dock med tonvikt på böcker av svenska författare och konstnärer.

Barnlitteratur definieras som böcker lanserade med tanke på en läsekrets av barn och ungdomar. Det är alltså förlagens marknadsföring och hanteringen på bibliotek och i bokhandel som blir avgörande vid kategoriseringen. Med © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 11

11

2014-12-12 13.19

Inledning

termen barnlitteratur avses också den litteratur som är utgiven för ung­ domar, det vill säga även ungdomsböcker. Hänsyn tas dessutom till vad barn och unga faktiskt läser, vilket innebär att även vuxenlitteratur kan komma med i bilden. Barn, och framförallt ungdomar, läser ju mycket annat än det som av förlagen ges ut som barn- och ungdomslitteratur. Barnlitteratur och barns läsning är således inte synonyma begrepp.

Den här boken, som består av sju kapitel, är upplagd på följande sätt. I det första kapitlet ges en översikt över barnbokens historia till och med 2000talets första decennium. Då barnbokens utveckling hänger nära samman med synen på barnet ägnas utrymme också åt att skildra hur man under olika tider uppfattat barnen och barndomen. Även barns sociala villkor i samhället uppmärksammas. Jag har försökt att hålla detta inledande kapitel ganska översiktligt och undvikit att ta upp alltför många titlar och författarskap. Istället har jag dröjt vid det som är mest representativt och tidstypiskt för olika perioder. Exempel på barnböcker och författarskap ges dessutom kontinuerligt i de olika kapitlen för att belysa de resonemang som förs. (För en redogörelse för barnbokens framväxt, se t.ex. Litteraturbanken och Sonja Svenssons avsnitt i Den svenska litteraturen, del IV, 1989 och VI, 1990.)

Barnlitteraturens genrer behandlas i bokens andra kapitel, där även olika indelningsgrunder för barnböcker diskuteras och exemplifieras. Här uppmärksammas särskilt genrernas föränderlighet, varvid en del relativt nya genrer och begrepp som grafisk roman, teen noir, teen chick lit och fan­ fiction tas upp. I det tredje kapitlet studeras vad jag valt att kalla barn­bokens kontexter. Därmed avser jag barnbokens olika arenor såsom forskning, debatt, hem och skola. Barnboken sätts alltså i detta kapitel in i ett större sammanhang, och det ges exempel på hur den historiskt har uppmärksammats av olika aktörer. Också barnbokens förhållande till vuxenlitteraturen behandlas liksom den konflikt mellan det estetiska och det etiska som länge präglat barnboken.

Det fjärde kapitlet handlar om barnbokens berättande och tar upp termer och begrepp som är användbara vid analysen av skönlitterära texter. Även bildanalys och språkliga aspekter beaktas i detta sammanhang. I bokens femte kapitel ges exempel på hur barnlitteraturen kan studeras utifrån olika analysmodeller och litterära teoribildningar. Barnlitteraturens ställning i skolan, från förskolan till och med gymnasiet, diskuteras i det sjätte kapitlet, dels utifrån aktuella kurs- och läroplaner, dels utifrån de senare årens didak12

978-91-44-08676-7_01_book.indd 12

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

Inledning

tiska och litteraturpedagogiska forskning. I det sjunde kapitlet sammanfattas resonemangen samtidigt som det ges några avslutande reflektioner över barns och ungas läsning.

Jag har tidigare gett ut Barnboken i samhället (2009) med en utvidgad och omarbetad utgåva som publicerades 2013. I den boken anlägger jag som titeln antyder ett bredare perspektiv på barnboken. Där tas även barns läsvanor upp liksom barns användning av andra medier än den tryckta boken. Likaså ges där med hjälp av resultat från litteraturdidaktisk forskning en konkret bild av hur det kan gå till i klassrummen under svensklektionerna och hur elevernas fritidsläsning förhåller sig till den litteratur de möter i skolan. Det är således en litteratursociologisk inriktning som dominerar i Barnboken i samhället. Den kan med fördel läsas som ett komplement till föreliggande bok där fokus framför allt ligger på olika litteraturteorier och analysmodeller och deras tillämpning på barnboken.

I föreliggande bok dominerar således de rent litteraturvetenskapliga perspektiven. Det är de skönlitterära texterna som behandlas, alltifrån bilderböcker till ungdomsböcker och så kallad crossover, det vill säga litteratur som vänder sig till både ungdomar och vuxna. Boken har som syfte att i någon mån fylla lärares och lärarstuderandes behov av ökad kompetens på litteraturområdet. Ytterst handlar det om att väcka barns och elevers läslust och intresse för skönlitteratur. Men för att så ska kunna ske måste också lärarnas läslust stimuleras. Framförallt behöver lärarna fördjupade litterära kunskaper om de ska lyckas med uppgiften att locka sina elever till läsning.

Det behövs kännedom om olika sorters litteratur, om genrernas utveckling och om litteraturteorier som kan ge fördjupad förståelse för hur böckernas innehåll genom olika analysmodeller kan synliggöras och lyftas fram.

Min förhoppning är att denna bok ska ge både stimulans och redskap som kan underlätta litteraturundervisningen i skolan. Boken är tänkt att användas i universitetsutbildningen av blivande svensklärare på skolans alla stadier och av redan aktiva lärare. Den kan också läsas av alla som intresserar sig för den mångfacetterade och komplexa utgivningen av böcker för barn och unga och för barnlitteraturen som forskningsområde.

Uppsala i september 2014 Lena Kåreland

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 13

13

2014-12-12 13.19

978-91-44-08676-7_01_book.indd 14

2014-12-12 13.19

KAPITEL 3

Barnbokens kontexter

Barnboken, som annan litteratur, existerar inte i ett tomrum. Den diskuteras i pressen, den recenseras, den ägnas vetenskapliga studier, den har sin plats och funktion i skolan, i olika institutioner liksom i hemmen. I detta kapitel kommer barnboken att ses i ett sådant vidare sammanhang, och jag har valt att i detta avseende tala om barnbokens position i olika kontexter eller på olika arenor. Inledningsvis exemplifieras hur barnboken redan på 1800-talet togs upp i ett antal undersökningar och studier och hur den så småningom fick en plats även i forskningen. Dess förhållande till vuxenlitteraturen ägnas uppmärksamhet genom nedslag i några perioder då relationen mellan de båda litteraturerna varit särskilt intressant.

Ellen Key, som på sin tid var en centralgestalt med ett stort engagemang för barnens läsning, behandlas i ett avsnitt som visar hennes betydelse och inflytande inom barnkulturområdet. Också den ambivalens mellan etik och estetik, mellan pedagogik och konstnärlighet, som varit utmärkande för barnlitteraturen tas upp till diskussion. Spänningen och dragkampen mellan dessa förhållningssätt som grundar sig på en motsättning mellan det känslomässiga och naiva å ena sidan och det rationella och kognitiva å den andra har utgjort en särskild kontext för barnboken. Mot en sådan bakgrund kan även dagens barnlitteratur studeras. Avslutningsvis ges en kortfattad redogörelse för barnbokens plats i hemmet och i skolan.

Gränsdragningen mellan barn- och vuxenlitteratur Inledningsvis kan konstateras att barnlitteraturen vanligen intar en lägre position i det litterära systemet än vuxenlitteraturen och ofta förknippas med populärlitteraturen. Hur barnlitteraturen ska definieras och särskiljas © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 91

91

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

från vuxenlitteraturen är en fråga som länge diskuterats och även berörts i tidigare kapitel i denna bok. Skiljer sig barnlitteratur från annan litteratur och i så fall på vad sätt? Vari skulle barnbokens egenart bestå? Det har såväl svenska som internationella forskare frågat sig. I tidigare skeden talades det om barnbokens ”gettoisering” varmed avsågs dess isolering från allmänkulturella strömningar och inflytanden. Ett sådant synsätt bidrog till barnbokens marginalisering och det som ibland har kallats barnlitteraturens ”askungekomplex” (Shavit 1992; Svensson 1988).

I dag kan man knappast hävda att barnboken är vare sig en askunge eller en gettoiserad företeelse. Man kan dock se att barnboksförfattare ibland tycks ha haft en önskan att bryta sig ur det barnlitterära systemet. C.S. Lewis lär ha sagt att en barnbok som uppskattas endast av barn är en dålig barnbok. Ingen bok är värd att läsas av en tioåring om inte också en femtioåring finner den läsvärd. Michel Tournier angriper problemet från motsatt håll då han framhåller att ”god” vuxenlitteratur måste vara läsvärd också för barn (Beckett 1999). Det är dock några decennier sedan dessa uttalanden gjordes och de håller knappast streck i dag. Men barnbokens egenart är alltjämt ett ämne för forskarnas diskussioner.

Man har sett barnlitteraturen som en ambivalent text, det vill säga en text som har både barnet och den vuxne som adressat. Det är den israeliska forskaren Zohar Shavit som utvecklat denna teori om barnbokens ambivalens med utgångspunkt från en del klassiska barnböcker såsom Alice i Underlandet. Ambivalensen ligger i berättelsens dubbla tilltal, vilket gör att den inte uppfattas på samma sätt av barnet som av den vuxne. Den hör därför enligt Shavit hemma i två kretslopp, det barnlitterära och det vuxenlitterära.

Men det ligger delvis i barnbokens natur att rikta sig till två mottagare, både barnet och den vuxne. En forskare som Barbara Wall har i The narrator’s voice studerat barnbokens olika adressater (Wall 1991). Hon skiljer mellan ”double” och ”single addresse”. I 1800-talets didaktiska litteratur var det vanligt med en dubbel adressat. Utöver den berättarröst som riktade sig till barnet kunde man urskilja ytterligare en röst, ofta didaktiskt moraliserande, som talade till de vuxna, gärna över barnets huvud. Termen ”single addresse” avser texter riktade enbart till barnet utan några blinkningar till de vuxna.

Ett sådant tilltal blev vanligt under 1900-talet, delvis som följd av psykologins utveckling och erkännandet av barnets egenvärde. Författarna, som nu var mer medvetna om barns sätt att tänka, förstå och känna, bemödade sig om 92

978-91-44-08676-7_01_book.indd 92

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

att tala till barnet på en mer jämlik nivå. I Walls framställning framgår det dock inte klart i vad mån hennes resonemang också är intentionella och tar hänsyn till författarens eget val av målgrupp eller om hennes analys enbart utgår från texten. I fråga om texter som samtidigt försöker appellera till både barn och vuxna används också termen allålderslitteratur.

Den kanadensiske forskaren Perry Nodelman har myntat begreppet ”sameness”, varmed han menar att barnlitteraturen till stor del utgår från en bestämd uppsättning berättarmönster och motiv. Barnlitteraturen är till sin karaktär imitativ och den är därför inte unik på samma sätt som vuxen­ litteraturen, anser Nodelman. Dess estetik ser inte originalitet som något eftersträvansvärt (Nodelman 1985). Nodelmans teori stämmer väl in på formelbunden litteratur som saga och viss fantasy, men den kan inte framgångsrikt appliceras på den moderna barnboken som i stil och form är minst lika komplex som vuxenlitteraturen. Inom nutida barnboksforskning betraktas barnboken vanligen som en integrerad del av den litterära utvecklingen.

I fråga om gränsdragningen mellan böcker för barn och böcker för vuxna kan man iaktta skillnader mellan olika länder och mellan olika tider. Ett exempel på hur lanseringen av en bok kan skilja sig åt är Richard Adams Den långa flykten. Den gavs ut som barnbok i England 1972, men när den svenska översättningen kom 1975 lanserades den som vuxenbok. Det finns också flera författare som ger ut böcker både för barn och för vuxna. De ägnar sig åt vad som i barnbokssammanhang kallas för crosswriting (Beckett 1999).

Ett exempel är den franske författaren Michel Tournier som har valt att ge ut samma berättelse i olika versioner, en för vuxna och en för barn. År 1967 vann han Grand Prix du Roman de l’Académie Française för Fredag eller den andra ön (svensk översättning 1973), en återberättelse av Defoes roman i Fredags perspektiv. Fyra år senare gjorde han om sin Robinsonskildring till en barnbok med titeln Fredag eller ett liv i frihet (svensk översättning 1982), som blivit en av de mest sålda franska barnböckerna. I försäljningssiffror har den endast överträffats av Antoine de Saint-Exupérys Den lille prinsen (1943), som varje år säljs i Frankrike och andra länder i mer än en miljon exemplar.

Sedan den gavs ut har den totalt spritts över hela världen i mer än 134 miljoner exemplar. Berättelsen om den lille prinsen är likaså ett intressant exempel på crosswriting. Vanligen klassas den som barnbok, men det är snarare en bok för alla åldrar med tanke på de filosofiska tankar som skildringen rymmer.

I Sverige är det många författare som ägnat sig åt att skriva för både barn © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 93

93

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

och vuxna. Från senare decennier kan nämnas bland andra Inger Edelfeldt, Rose Lagercrantz, Barbro Lindgren, Viveca Lärn, Henning Mankell, Katarina Mazetti, Peter Pohl och Margareta Strömstedt. Också Tove Jansson är ett bra exempel på en författare som först skrev för barn för att sedan övergå till att skriva för vuxna. Oftast innehar författaren i fråga en central position i endast ettdera av fälten. Mer sällan är han eller hon lika väl ansedd i båda.

Växelverkan mellan barn- och vuxenlitteratur Det har länge funnits och finns en ömsesidig påverkan mellan barn- och vuxenlitteraturen. Under senare år har barnboksforskningen studerat denna växelverkan mellan de båda litteraturkategorierna. Vanligen har barnbokens estetiska utveckling, med viss eftersläpning, ansetts följa vuxenlitteraturen i spåren. Men ibland kan det vara omvänt. Vuxenförfattarna kan även ha haft barnlitteraturen som inspirationskälla. Både barnboks- och vuxenförfattaren är influerade av sin tids allmänna kulturströmningar och av samtidens litterära debatt. Barnlitteraturen uppstår och utvecklas i interaktion med rådande litterära huvudströmningar. Man kan inte längre som tidigare betrakta barnboken som en autonom litterär kategori med en bokmarknad åtskild från vuxenlitteraturens.

En period då influenserna mellan barnlitteraturen och vuxenlitteraturen var påfallande är 1940-talet. Då modernistiska strömningar trängde fram både i den svenska konsten och i vuxenlitteraturen satte detta spår också i barnboken. Man kan i flera avseenden notera en växelverkan i fråga om inflytandet mellan de båda litteraturerna (Kåreland 1999). Barndomen och barnet fick en framträdande symbolisk funktion hos flera vuxenförfattare. Barnet sågs som ett uttryck för det autentiska, något som bland annat dadaisterna redan under 1910-talet tagit fasta på i sitt sökande efter människans totala befrielse. Både barnets språk och tecknande upplevdes som uppfriskande och anarkistiskt och blev följaktligen ett föredöme och en ledstjärna för författare och konstnärer.

Några decennier senare, på 1960-talet, gav vuxenkonsten – särskilt popkonsten – inspiration till bilderbokskonstnärerna. Under denna period fanns en tydlig tendens till uppluckring av gränserna mellan barn- och vuxenkultur. Den etablerade kulturen och de avantgardistiska riktningarna närmade sig populär- och masskulturen. Hierarkier bröts ned och gränserna mellan 94

978-91-44-08676-7_01_book.indd 94

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

generationerna upphävdes i samband med att det estetiska klimatet blev friare och kännetecknades av större öppenhet. I svenskt 1960- och 1970-tal hade också leken en viktig roll och det naivas estetik var framträdande. De frigörelseförsök som då pågick i vuxenkonsten hade klara paralleller till barnlitteraturen och var ibland också tydligt påverkade av denna. Allkonstverket, popkonsten, konkretismen och nyenkelheten vittnar samtliga på olika sätt om en ny syn på estetiken, konsten, språket och författaridentiteten, en syn som innebar en öppenhet mot det naiva och det barnsliga. Ett exempel är 1960-talets oppositionelle mångkonstnär Öyvind Fahlström och hans konkreta manifest, skrivet redan på 1950-talet. Rubriken till manifestet appellerar till A.A. Milnes barnbok Nalle Puh och är hämtad från Ugglas gratulationshälsning: ”Hätila ragulpr på fåtskliaben”. Det fanns under de turbulenta 1960- och 1970-talen även ett avståndstagande från det skrivna ordet till förmån för det muntliga. Författare och konstnärer ville komma närmare publiken, man ville ut på gator och torg, anlägga ett ”lågt” perspektiv och lyfta fram det vardagliga, det tidigare förbisedda. Det innebar också ett närmande till barnlitteraturen.

Ser man till relationen författare–verk–mottagare finns vissa skillnader mellan vuxen- och barnlitteraturen. Barnboksförfattaren riktar sig till en målgrupp som inte har samma kunskaper eller erfarenheter som den vuxne.

I framför allt äldre barnboksforskning har man ofta studerat hur författaren på olika sätt tillrättalägger eller adapterar sin text för barnläsaren, en adaptation som kan undersökas på olika nivåer, språkligt, innehållsmässigt, typografiskt. Man undviker till exempel att för barn ta upp vissa ämnen, och man undviker likaså vissa ord och begrepp som kan te sig svårbegripliga för ett barn. En bok för barn innehåller ofta bilder, den är satt med större typsnitt, och textmassan är uppdelad i kortare avsnitt så att det ska bli mera lättläst. Emellertid har adaptationsstudier numera så gott som helt försvunnit liksom termen adaptation. I tidigare studier av adaptationen i barnboken överbetonades lätt författarens pedagogiska avsikter. I dag är man mer intresserad av att komma åt den i texten inskrivne barnläsaren.

Receptionsforskningen har fått större betydelse, och barnlitteraturen blir av speciellt intresse då barnen är mottagare av texterna både i empirisk och ”inbyggd” mening. De är både ”verkliga och inskrivna läsare”, enligt Vivi Edström (Edström 1992).

Beträffande barnbokens ämnesval kan man konstatera att det skett bety© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 95

95

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

dande förändringar över tid i fråga om vad som ansetts vara ett lämpligt innehåll i en bok för barn. De strikta tabugränser som förr fanns har undan för undan raserats, och i dag är det tveksamt om det längre finns något ämne som inte anses passa i en bok för barn. Barnbokens gränser tycks i våra dagar vara mycket vida, och en barnbok kan handla om det mesta. De flesta tabun raserades under de radikala 1960- och 1970-talen. Då startade på allvar barnbokens utveckling från idyll till avidyll, från en idealistisk till en alltmer samhällskritisk realism. Början till en utveckling i denna riktning togs redan strax efter krigsslutet 1945.

De teman och motiv som tas upp av barnboksförfattarna belyser tydligt de rådande samhällsförhållandena och synen på barnet. Länge ansågs det att barnet skulle skyddas från att i barnboken konfronteras med livets skugg­ sidor. Samhällsfrågor och svåra problem skulle därför inte behandlas i barnböcker. Det var en avskärmad barndomsidyll som målades upp i böckerna, där barnen var oskuldsfulla och ägnade sig åt glada lekar i en trygg, oftast borgerlig miljö. Det finns dock anledning att ifrågasatta detta synsätt, som blivit något av en myt. Den äldre barnlitteraturen var inte alla gånger så ljus och idyllisk som det gärna framställs i översikter och handböcker. Döden var till exempel ett ämne som inte undveks i äldre barnböcker. Där kunde det inte sällan skildras hur både föräldrar och andra vuxna samt också barnet självt kunde dö. Även frågor gällande fattigdom och klasskillnader kunde beröras i barnboken, men då oftast i ett religiöst perspektiv.

Den borgerliga idyll som trots allt var förhärskande i dåtidens barnböcker ifrågasattes av en del kritiker redan i början av 1900-talet. Man efterlyste skildringar även av fattiga barn och deras villkor. För att tillgodose det kravet skrev Laura Fitinghoff Barnen ifrån Frostmofjället (1907). Där berättas om sju föräldralösa syskon som får kämpa hårt när de vandrar omkring på vägarna för att inte behöva komma till fattigstugan eller säljas på auktion. Det var annars vad som väntade föräldralösa barn under det tidiga 1900-talet. Barnen i Fitinghoffs bok undgår detta öde. Hennes berättelse slutar harmoniskt och alla barnen kommer till nya hem. Ett lyckligt slut har länge varit ett outtalat krav i fråga om barnböcker. Men i dag framstår knappast ett sådant krav som något rättesnöre för barnboksförfattaren. I dag är det många barnböcker även för mindre barn som inte slutar harmoniskt.

Samtidigt tycks det som om man av barnboksförfattaren alltid krävt och alltjämt kräver ett ansvar på ett annat sätt än av en författare för vuxna. Det 96

978-91-44-08676-7_01_book.indd 96

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

är svårare för en barnboksförfattare att bryta mot tidens litterära och didaktiska normer. Att det finns outtalade krav på hur en barnbok ska vara framgår bland annat när barnboken ska översättas. Då blir man medveten om att kraven också skiljer sig åt mellan länder. Uppfattningen om en barnboks lämplighet i olika avseenden är kulturellt beroende. När Pippi Långstrump skulle översättas till franska hade den franske förläggaren svårt att förstå den gränsöverskridande Pippigestalten. En liten flicka kan väl inte bära en häst?

Lite mer förståeligt trodde man det blev när man i den franska översättningen lät henne bära en ponny. I USA förfasade man sig över Pija Lindenbaums Elsa och småpapporna. Hur kunde det gå till att en liten flicka hade sju pappor?

Vad för liv hade hennes mamma levt?

Tidiga studier av barnboken Det var på 1800-talet som de första mer seriösa debatterna om barnlitteratur och barns läsning började föras. Debatten var till stor del influerad av tyska pedagoger, och de som uttalade sig var pedagoger av manligt kön.

Först runt sekelskiftet 1900 började en del kvinnor ta del i debatten. Den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius hade viss roll även för debatten i Sverige. Han hade 1855 publicerat fyra artiklar om ”Läsning för barn” i Helsingfors Tidningar, där han ger sin syn på barnlitteraturen. Han framför kritiska synpunkter på den alltför moraliserande litteraturen och framhåller i stället den ”naturfriska, naiva och glada sagan”. Topelius hade även åsikter om skolan, som var alltför inriktad på att endast utveckla förståndet. Barnen tyglades för hårt och fick inte utlopp för behovet av lek och stoj. Topelius försvarade fantasin och hade blick för barnets egenart och individualitet.

Samtidigt ansåg han att litteraturen borde vara sådan att den positivt utvecklade barnets karaktär och personlighet.

Den svenske lektorn i grekiska, Lars Aulin, presenterade i en stort uppslagen artikel i Pedagogisk tidskrift 1865 sina synpunkter på barns läsning. Det är betecknande för tiden att det är en lärare som i en pedagogisk publikation uttalar sig om barnlitteraturen. Aulin bygger till stor del sin artikel på den debatt som förts i Tyskland. Han är liksom Topelius förhållandevis kritisk och menar att det ges ut alltför många böcker, varav många är importerade ”spekulationsalster”. Flertalet böcker för barn finner Aulin ”platta, pjollrande och överretande”. Litteraturen bör vara estetiskt inriktad, ge barnen © F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 97

97

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

skönhetsupplevelser och inte vara alltför moraliserande. Barnen kan enligt Aulin också hitta mycket av värde i vuxenlitteraturen. Samtidigt understryker Aulin vikten av att barnen läser med måtta. ”Att läsa för mycket har blivit en sjuka bland ungdomen.”

Vår tids ungdomsläsning, hennes inflytande och riktiga ledning var titeln på lektorn Julius Humbles 1871 utgivna broschyr om barnlitteraturen. Det är den första separat utgivna skriften i Sverige om barnlitteratur. Också Humble är i likhet med Aulin tyskpåverkad, och man kan även notera ett inflytande från Topelius. För mycket ”pjoller och känsloprunk” florerar i barnböckerna, och en alltför ivrig läsning kan bringa ”själen i ett slags rus, som kan fullt ut jämföras med det av starka drycker”, formulerar sig Humble drastiskt. Han gav ut ännu en skrift 1885, Hvad sagan är för barnåldern. Där betonar han särskilt fantasins och känslans betydelse. Sagan har ett helt annat värde än ”banala” verklighetsskildringar. Trots att han själv var pedagog uttalade Humble sig kritiskt om pedagogernas dominans på barnboksområdet: ”Är pedagogerna de lämpligaste ungdomsförfattarna?” Det är en förhållandevis enstämmig syn på barnboken och barns läsning som Topelius, Aulin och Humble förmedlar. Den kännetecknas av en kombination av didaktiska och pedagogiska synpunkter. Barnboken ska vara estetiskt utformad och inte moraliserande, men litteraturen kan ha en karaktärsutvecklande effekt på den unge läsaren.

Vid sekelskiftet 1900 breddades debatten och det var nu som kvinnornas röster började göra sig hörda. Den tidigare nämnda Gurli Linder utkom med två böcker om barns läsning, Våra barns nöjesläsning (1902) och Våra barns fria läsning (1916). Då hon också under drygt tre decennier var barnboksrecensent i Dagens Nyheter var hon en auktoritet med stort inflytande.

Hon ställde höga krav på barnlitteraturen och ansåg att det var mycket som inte höll måttet. Hon förordade i linje med både Aulin och Humble sagor, betonade fantasins betydelse och var skeptisk till vardagsskildringar om vanliga barns tillvaro. Sådana ”snömosskildringar” var alltför ofta banala och intetsägande, och barn ansågs inte vara särskilt intresserade av att läsa om sig själva. Det var viktigt att barnen fick möta en konstnärligt högtstående litteratur, hävdade Linder, som i detta avseende starkt hade påverkats av Ellen Keys idéer. Det var också angeläget att de tidigt slussades över till vuxenlitteraturen. Även hos Gurli Linder förenas som synes det estetiska och det etiska.

98

978-91-44-08676-7_01_book.indd 98

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

2014-12-12 13.19

3 Barnbokens kontexter

Ellen Keys betydelse Den kontroversiella Ellen Key har haft stor betydelse för utvecklingen inom flera områden under 1900-talet. I utformningen av tidens estetiska och personlighetsdanande bildningsideal framstår hon som en nyckelfigur. Hon har påverkat framväxten av folkhemsideologin, bidragit till en ny syn på kvinnan, kärleken, äktenskapet, barnet, barnuppfostran och barns läsning (Ambjörnsson 2012). Under de femtio år hon var verksam hann hon skriva mer än fyrtio böcker och hundratals essäer och artiklar. Hon var reformpedagog och folkbildare med en modern syn på uppfostran och politiskt radikal. Hon sökte aktivt förbättra arbetarklassens, särskilt kvinnornas och barnens, villkor. Det var barnet som stod i centrum i hennes strävan att utveckla en folklig estetisk fostran (Kåreland 2000). Keys konstuppfostrans­ ideal och kulturdemokratiska patos sammanfattas i parollen ”Skönhet för alla”. Konstsinnet var det sjätte sinnet som mångfaldigade våra glädjeämnen och även förhöjde vår förmåga att arbeta. ”Den som möter det harmoniska, det vackra i sin omgivning, röner omedvetet inflytande därav i sitt väsen som i sina känslor”, skriver Key i Folkbildningsarbetet (1906).

I dag är Ellen Key mest känd för sin inflytelserika bok Barnets århundrade (1900). Där förenas hennes estetiska hållning med övertygelsen om skön­ hetens moraliska värde. I sin syn på barnets uppfostran hade Key influerats av bland andra Jean Jacques Rousseau och hans uppfostringsroman Emile eller om uppfostran (1762). Liksom den franske filosofen betonade Key vikten av att se till varje barns egenart och rätt att få utvecklas i sin egen takt. Även föreställningen om det naturliga barnet delade Key med Rousseau. Hon talade profetiskt om den nya människan som skulle formas av en barnuppfostran väsensskild från den auktoritära drill dåtidens barn utsattes för.

Key ansåg vidare att barnet skulle få utvecklas i sin egen takt och efter sina egna förutsättningar. Hon framhöll värdet av barnets fria lek och varnade för faran av för mycket schemaläggning i barnets liv, allt idéer som vid 1900talets början tedde sig revolutionerande men som sedan i hög grad kommit att bli styrande för den svenska förskolans och skolans utveckling. I avsnitten ”Själamorden” och ”Framtidens skola” som ingår i Barnets århundrade, propagerar Key för det som långt senare kom att bli den svenska enhetsskolan, en skola gemensam för både pojkar och flickor och för barn från alla samhällsklasser. Ellen Keys syn på barnet och barnlitteraturen bör även ses

© F ö r fa t t a r e n och S t ud e n t li t t e r a t u r

978-91-44-08676-7_01_book.indd 99

99

2014-12-12 13.19

13 mm

Historik, genrer, termer, analyser Skönlitteratur för barn och unga ger kunskap om barnlitteraturens framväxt och exempel på hur barnlitterära texter kan indelas, analyseras och diskuteras utifrån olika litteraturvetenskapliga teorier och metoder.

I en tid av kulturell och medieteknologisk förändring – då betydelsen av humaniora inte sällan ifrågasätts – är det av stor vikt att ge blivande och verksamma lärare redskap att arbeta med litteratur.

Boken ger en överblick också över nya genrer inom barnlitteraturen som utvecklats under senare år, till exempel grafisk roman, teen chick lit och fanfiction. Författaren behandlar såväl bilderböcker som ungdomsböcker liksom så kallad cross over, litteratur för både ungdomar och vuxna.

Skönlitteratur för barn och unga vänder sig främst till studenter i litteraturvetenskap på universitet och högskolor.

| Skönlitteratur för barn och unga

Skönlitteratur för barn och unga

Lena Kåreland

Lena Kåreland är litteraturvetare och professor emerita i svenska med didaktisk inriktning vid Uppsala universitet. Hennes forskning har främst omfattat barnlitteratur, samspelet mellan barnoch vuxenlitteratur samt skönlitteraturens roll i skola och lärarutbildning.

Skönlitteratur för barn och unga Historik, genrer, termer, analyser

Art.nr 37238

www.studentlitteratur.se

978-91-44-08676-7_01_cover.indd Alla sidor

Lena Kåreland

2014-12-12 14.21