Utanpå allt
Anita Leanderson
AnitaLeanderson
Utanpå
©Anita Leanderson2025
Förlag: BoD· BooksonDemand, Östermalmstorg 1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se Tryck: LibriPlureos GmbH,Friedensallee273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8097-066-2
Automatiseradteknikvilkenanvänds föratt analysera text och datai digitalformi syfte attgenerera information, enligt 15a, 15b och15c §§ upphovsrättslagen(text-och datautvinning), är förbjuden."
Till mina älskadetre Anton, Elinne &Klara
Detgår ett stråkavlängtan över havoch land outgrundligt är livet.
Jagvet att kärlek hartusen namn meni mitt innersta står detskrivet: ingenkan jämföras meddig du gårutanpåallt.
LorneDeWolfe/DickHansson
Prolog
På tvåansväxel togjag migsakta fram.Högaormbunkar ochtorrt gräs susandemot bilens kaross ochenoch annan björkkvist slog mottaket.Plötsligtslirade hjulen till, motorn varvadeilsketoch tystnade.Jag släppteratten ochblevsittandemed bultande hjärta.
Jaghadeåkt denhär vägenotaliga gånger medminaföräldrar ochdesenaste åren kört själv. Mendet varett tagsedannuoch att detskulleväxaigensåsnabbt varjag inte beredd på.Hoppasden gamlalienstodkvari ladugården.
Mormor hade lärt miganvända den, jagvar nogbara fjorton år då.Jag kundenästankänna mormorsvalkiga händer över mina närhon rytmiskt överfördesinasvepanderörelsertillmitt spända grepp. Jagfick sträckautarmarna så mycket jagkunde föratt nå ochjag minnsatt jagräddför vadsom skulle händaomhon släpptetaget.Jag varövertygadomatt liendåskulleslintaoch skäramig ibenet.
Honsläppte taget. Utan förvarning ochmitt iett svep lyftehon sinhandifrån minoch jagsloggräsetsjälv,åtminstone någradrag.
Nu skulle honintestå på trappanoch väntapåmig,som förr. Allt varförändrat ochjag måstetamig vidare.Upp ur denlerigagropen, uppför backen ochvidare.
Närjag till sist svängdeupp på gårdsplanensuckade både bilmotornoch jagavlättnad. Härvar ändå allt siglikt. Boningshuset,den långsmalaladugården, jordkällaren,
vedboden ochden täta skogen somtillsammans bildadeen välomslutengård. Bara ivästerfanns en öppningmot en bred ängdär eftermiddagsljuset flödade in ochfick de faluröda husfasaderna att lysa.Med blickenvändmot ängen sträckte jagpåmig ochslognågra vingslag medarmarna. Så brukadejag göra sombarn, skillnaden varbaraatt nu knakadedet oroväckandei axlaroch nacke. Sköntatt vara framme.
Irabatten underköksfönstretbugadesig frostbitna astrar iviolett ochmörkblått,längrebortlyste ringblommorna fortfarandesom småsolar.Jag lade märketillatt en stupränna hängde snett,den vita färgen runt fönstren började flagnaoch trappan– varintedet nedersta steget ganska murket ändå.Jaha, så härvar detalltsåatt vara fastighetsägare!Jag logför migsjälv -aldrigtidigarehadejag lagt märketill skavankerpåmormors hus. Mormorshus hade alltid bara varitfulländat ochtryggt.
Ivrigt grävde jagframnyckeln ur jackfickanoch togde tretrappstegeni ett enda språng.Nuvar detdags, nu skulle jagtaklivet in i mitt hus. Inte mormorsutanmitt hus. När jagsakta vred om nyckelnslogdet migatt jagaldriglåst uppdenna dörr tidigare,trots att jagvarit härsåofta.
Doften vardensamma,den varmormor. Hudenknottrade sig, detilade till iryggraden.Det gick inte att sortera känslorna, allt varsåoverkligt.Det varsaknadoch förväntani en enda röra.Jag villeatt allt skulle vara somvanligt, att mormor skulle finnasdär
Om någratimmarskulledeandra komma, jaghadeåkt i förväg föratt få en stundför migsjälv.Vedkorgen iköket
varlikavälfylldsom alltid ochjag tändeenbrasa ivedspisen, fyllde vattenkittelnoch ställdeden på plattan.Enkopp te kundejag behöva,innan de andrakom.
Långsamt gick jagfrånrum till rum, allt doftadeoch andadesmormor. Denlilla matsalen medsin ljusa, gustavianskamatsalsmöbelvar mormorsstolthet. Särskilt förtjust varhon iguldornamentenpåstolarnaoch dengigantiska novemberkaktusen somtronade på en ståtligpiedestal av porslin. Somjag mindes detvar kaktusen alltid översållad av rosa blommor, mennuhängdeden torr ochövergiven. Dethär rummetskullejag bevara somdet var. Förutom kaktusen förstås.
Jaggickvidaretillsalen ochströk medhandenöverflygelnsblankamahogny.Som barn hade jagoftaspeglat mig idet uppfälldalocket, mennuvar locket stängt.Det var längesedan någonspelade på denoch förmodligenvar den inte bara ostämd,den skulle behöva en grundlig genomgång.
Rummetvar smakfull möblerat medenstoppad soffai ett broderat grönttyg, ett litetbordoch karmstolar imahogny. Mammahadeberättat att jagsom två-treåring brukade klättra uppi en av karmstolorna medenavminasmå leksakskoppari nypan, inta en högtidligposeoch låtsas dricka kaffe. Så somjag sett de vuxnagöra.
Denstora bokhyllanbakom flygeln innehöll flerfotografieränböcker, ramarnastodtätt ochsnedställda föratt få plats. Detvar fotonöverett helt liv, fotonsom inbegrep mig. De fickstå orörda tillsvidare, nu gällde detatt vara rationell ochintefastnai minnen.
Samtidigtsom mina ögon föll på ett foto somstodlutat framförnågra böcker,tjötvisseljohannani köketoch annonserade att tevattnethadekokat upp. Detvar ett foto på mig ochElsa. Jagblevnyfikenoch togmed migfotot till köket, plockade nedmin kopp ochburkenmed tepåsarfrånhyllan ovanförköksbänkenoch slog migned vidköksbordet. Här brukadevioftasitta, mormor ochjag,bådamed våra favoritkoppar, honmed sinlingonmönstrade kopp ochjag med minstora blåblommiga.
Till minförvåning hade jagintesett dethär fotografiet tidigare ochjag undradevarifrånmormorfått det. Jag svepte bort dammetmed tröjärmenoch granskadedet noga.Det föreställdeElsaoch migpåett av våra framträdanden.Elsastodrakryggad längst fram på scenen medarmarnahängandeutmed sidornaoch huvudethögtoch lite bakåtlutat.Det lysteomhenne av entusiasmoch självklarhet– ochändåfanns därett slagsvemod.Elsavar denenda jagvisstesom kundeutstrålabådeaktivitet ocheftertänksamhet samtidigt. Så hade detalltidvarit,ändasedan hon varbarn, tänkte jagoch togenstorklunk.Teetvar beskt, det hade nogbehövtenskedhonung.
Snett bakomhenne stod jagoch speladepåmin fiolmed blickenintensivt riktad motElsa. Jagmindesden härkvällensåväl.Enkulturföreningpåorten hade anlitatoss, förmodligen vardet mormor somordnatdet.Vistodpåenlitensceni en ganska tristföreningslokal. En samlingdamer satt förväntansfullapådefrämrebänkraderna ochlängre nedsatt någraenstaka herrar.Vivar klädda imatchande scenkläder,Elsai en gul-orangeblommigklänningoch jagi
Elsa varväldigt stoltöveratt vi hade scenkläder.
Våra framträdandenkrävdemycketförberedelser och tid. Tidsom jagegentligenhadebehövtför mina egna studier.Men jagvissteatt dettavar viktigtför Elsa.Hon behövdefåsynas,fårevansch. Minmusik ochhennestexter hade funnit varandra –det varsåvipresenteradevårtprogram.”Tvåspråk medgemensamt uttryck,själarnas och längtans möte…” ja,våraord varstora ochsvulstiga ochefterett taginsåg jagdeinteallsmotsvaradevårtenkla koncept,där Elsasdiktervarvadesmed mina fiolstycken.Men då kundejag inte backa, förElsas skull.
Vi hade noghoppats på större responsoch flerframträdanden ochnär jagtänkertillbakapådenna tidhäpnarjag över hurmodigavivar ochvår tropåoss själva.Ävenom detinteblevmånga framträdandenoch besökarnafå, så hade vi roligt ochlärde ossenhel del.
Varsamtställde jagfotot iköksfönstret, jagville ha deti mitt blickfång. Luften varfortfarande råkall,jag huttrade till ochladeinytterligare ett parvedträn ispisen. Eldens knastrandehadeenlugnandeinverkanpåmig ochjag satt länge ochsmuttadepåmitt te ochåtavminamedhavdamackor. Sedanvar detdags. Nu måstejag ta tagi detjag varhär för att göra.
Jagbörjade medövervåningen. Stegen styrde direkt till detrum somjag iallaårbetraktat sommitt,ävenomdet egentligen varett gästrum. Allt sågutsom detalltidgjort, förutomatt krukväxterna ifönstretvar uttorkade ochett grått lageravdammtäcktebyrån ochskrivbordet.
13 beigekjolmed en blus sammatyg somhennesklänning.
Plötsligtkom minnenaifatt mig, benenvek sigoch jag sjönkned på detvirkade sängöverkastet.Trots att rummet varkyligtbörjade svetten lackai pannan.Jag djupandades ochförsöktesamla migmen trötthetenvar överväldigande.
Jagvar trött av allt somhänt, trött av alla förändringar. Helstville jagbaralägga migoch sova bort allt.Men inom migfanns någotstarkare, en känsla somjag varväl förtrogenmed sedanmånga år tillbaka.Enkänslasom gång på gång fått migpåfötter igen.Igenoch igen.Jag hade inga direktaord föratt beskriva känslan, jagmåste bara vidare. Beslutsamt restejag migoch stegadevidaretillmormors rum.
Imormors sovrum virvlade tunnaridåeravdammi solstrålarnasom letade siginunder dentillhälften neddragna rullgardinen. Rummet kändes instängt ochävenhär stod torra krukväxter ifönstret. Rullgardinen villeintegemed sig, mentillsistrassladeden uppoch slog ett extravarv. Jag öppnadefönstretpåglänt.Enkalldoftavhöstoch blötalöv trängdeinoch blandade sigmed mormorsdofter.
Iförstahandvar detmormors personliga sakersom jag behövdegåigenom. Kläder somskulle lämnas bort eller slängas, papper sombehövde sorteras,värdesakeratt ta ställningtill.Sedan vardet möblerna ochinventarierna. Mintanke varatt behållasåmycketsom möjligtavhennes möbler ochhusgerådtills vidare.
Varskullejag börja. Handfallen stod jagmitt på golvet ochsåg migomkring.Skrivklaffen på mormorschiffonjé varnedfälld ochdär lågnågra pennor ienprydlig rad, ett fotoalbum, brevpapper, en reglett ochnågra lösa blad med
Mamma skulle ha varithär nu,dåkunde vi ha gått igenomchiffonjéntillsammans,hon skulle säkert ha vetatvad somvar värt att sparas.Överhuvudtagetkändesdet konstigt att plocka blandmormors privatasaker,men jagmåste.
Husetvar mitt nu,mormors husvar mitt ochhär ihennes sovrum kändejag hennes närvarotydligare än någonsin.
Mormorskläderskulleintebli svåraatt sortera, mycket varnog bara att göra sigavmed.Längstini sovrummet fannsenkattvind,likadan somi detrum jagbrukade sova i. Sombarnhadejag tycktdet varliteskrämmandemed kattvindarna,jag hade knappt vågatgåini dem.
Jagvissteatt mormor använt kattvinden på sitt rumsom garderob menkonstigtnog hade jagaldrigvarit in iden. Överhuvudtaget vardet sällanjag variti mormorsrum,det hade liksom varithennesegetprivata område.Efter en stunds lirkande fickjag upplåset mendörrenkärvade mot tröskeln ochdet krävdesett kraftigt ryck föratt få denatt gå upp. Pappa visstesäkerthur detskullekunna åtgärdas.
Jaghadeförväntat migatt denhär kattvinden skulle vara lika fullbelamrad somden igästrummet. Därvar det knappt att mankunde öppnadörrenutanatt detrasadeut kartongeroch bråte. Menhär varalltprydligtiordningställt
15 anteckningar.Jag bläddradebland anteckningarna ochlog förmig själv. Trotsatt mormor inte hade orkatmed särskilt mycket trädgårdsarbeteunder sina sistaår, hade honlagt nedmyckettid på att planerasinaodlingar. Kanske själva planeringenvar halvanöjet.Här lågnulistor, skrivnamed darrig handstil,påväxterhon villehai sinkryddträdgård ochsitt blomsterland.Persilja, dill, körvel,timjan. Aster, riddarsporre,rosenskära…
ochgott om plats. På enalångsidan löpteenklädstång där mormorskjolar, klänningar ochkapporhängdei en lång rad. Längst fram hängde densmåblommiga arbetsrocken somhon alltid hade iträdgården. Tveksamt togjag nedden från galgen ochdrogpåmig den. ”Mormor”,sajag tyst för migsjälv ochtänkteatt denhär skulle jagaldrigslänga.
Underklädstången stod ett välfyllt skoställ ochlängstin hängde en resegarderob somnådde ända nedtillgolvet. Förmodligenhängdehenneslångklänningi den. Jagdrog undannågra galgar föratt nå resegarderoben ochupptäckte att bakomden stod en stapel medlådor.Ivrigtsläpandejag ut lådornamitt på golvet irummet, nyfiken på vadde kundeinnehålla.Kanskejag omedvetethoppadespåatt hittanågot somkunde hjälpa migatt bättre förstå varför allt blev somdet blev.Jag hade en känsla av att någrapusselbitarfortfarande saknades.
Denförstalådan varbarahalvfulloch innehöll småbarnkläder -engammaldagsoverall iett strävt material,mängderavhemstickade koftor,mössormed tofs,sparkbyxor ochklänningar ialla tänkbara storlekar. Detmåste ha varit mammas, lustigtatt mormor hade sparat dem.
Iden andralådan lågenstorbunttygeroch ett syskrin. Jagöppnade syskrinet, detvar välfyllt medtrådrullaroch sybehör. Nu mindes jagatt mormor ofta suttit vidköksbordetoch sytt närjag varbarn. Dethadejag nästan glömt, för detvar så längesedan.Förmodligen hade honslutatsynär hennessyn blev sämre.
Bredvidtygerna lågett smyckeskrini snidat trä, en skokartongmed varsamthopviktasidensjalar,englittrighandväskaoch stor mängdföremål inlindadei hushållspapper.
Vendeladrömmer om att bliviolinistoch närhon blir tilldelad ett musikstipendium serdrömmenutatt bliverklighet. Elsa blir redansom sjuåring placerad på en skolaför synskadade barn,långt hemifrån.
Närdebådamötsuppstårenalldeles speciell vänskapsom blir början till en stor förändring.
Utanpå allt handlaromatt se medandra ochandras ögon ochatt hittasin alldeles egen väg.
BoDförlag
