En Ann Wigert-deckare
Mats Ingelborn
Baserad på karaktärerna skapade av Loulou Forsell
Copyright © 2025
Omslag av Mats Ingelborn med illustration från Midjourney
ISBN papper: 978-91-90010-17-4
ISBN e-bok: 978-91-90010-18-1
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
Det är något med sommarljuset som gör att det aldrig riktigt blir mörkt i Stockholm i juni, inte ens klockan fem på morgonen. Det gula dagsljuset som sipprade in genom mina hundraåriga fönster i vindsvåningen i Gamla stan hade samma efekt på mig som en påträngande väckarklocka skulle haft vid en mer skonsam tidpunkt. Jag drog kudden över huvudet men upptäckte snabbt att den var varm på båda sidor. För varm.
Följt av ett irriterat stönande som inte kom från mig.
"Joachim", suckade jag in i det linnedoftande mörkret, "du kväver mig med din kroppsvärme. Igen."
"Det gör jag visst inte", mumlade han, men fyttade sig ändå en centimeter från min överhettade rygg.
"Förresten är klockan fem. Vi ska upp."
"Vi?" Ordet lät mer som ett kväljningsläte än en faktisk fråga. Jag stoppade ner huvudet under kudden igen.
"Jo, vi ska upp", upprepade Joachim med en tydlighet som avslöjade att han var mer vaken än han låtit påskina. "Chefredaktören ringde igår. Jag sa att jag skulle berätta när du vaknat."
Jag kände hur madrassen rörde sig när Joachim satte sig upp. Utan att vända mig om kunde jag föreställa mig hur hans blonda hår stod rakt upp som en anarkistisk fågelunge och hur hans ögon fortfarande var svullna av sömnighet. Jag knep ihop mina egna och låtsades att jag
befann mig någon annanstans. På en öde ö, till exempel. Långt bort från alla chefredaktörer och deras uppenbart onödiga morgonärenden.
"Ann, det är midsommarafton."
"Trodde du jag missat det? Deras traditionspatetiska samveteorgasm upptog halva förstasidan igår."
"Och vi ska till Skansen."
Nu satte jag mig upp så hastigt att jag nästan fck svindel.
"Nej", sa jag bestämt. "Absolut inte. Du vet att jag hatar folkfester. Och midsommar är den värsta av dem alla. Jag har sett fullvuxna, till synes intellektuella människor hoppa runt som grodor kring en stång som de dessutom smyckat med blommor och löv som ett altare till någon hednisk fruktbarhetsgud. Nej tack."
"Men chefredaktören ..."
"Sa du inte att vi skulle ägna oss åt seriös journalistik? Du lovade mig, Joachim. Inte mer av de där fufga artiklarna som de vill att jag ska skriva för att jag råkar ha två X-kromosomer."
Joachim såg ut som om han ville sjunka genom sängen och golvet och vidare ner i jordens mantel. Han sträckte sig efter cigarettpaketet på nattduksbordet.
"Jag förstår att du inte är förtjust, men Bergendahl var ganska tydlig. Han vill ha ett stort uppslag om 'Stockholmsborna som frar midsommar på traditionellt vis', med bilder."
Jag såg hur Joachim log med hela ansiktet, förutom ögonen. Han hade uppenbarligen bestämt sig för att använda sina oemotståndliga skrattgropar som vapen för att neutralisera min irritation.
"Du vet att jag hatar dig just nu, va?" sa jag medan jag svingade benen över sängkanten och bestämt stegade bort till badrummet.
"Det är därför jag älskar dig, Ann Wigert", ropade han efter mig. "För att du alltid menar precis vad du säger."
Jag smällde igen badrumsdörren tillräckligt hårt för att visa att han inte var förlåten, men tillräckligt försiktigt för att inte väcka min hyresvärd, fru Karlsson.
Det krävdes tjugo minuter, två koppar starkt kafe, två cigaretter och en enklare frukost av rågbröd med leverpastej för att jag skulle börja känna mig som en människa igen.
Joachim var klädd och rakad när jag kom till köket. Han såg på mig när jag drog på mig min marinblå kjol och matchande kavaj över den vita blusen.
"Du kan inte ha det där till midsommar", sa han med en röst som han brukar använda för att lugna skräckslagna barn han ska intervjua. "Något mer ... somrigt?"
Det var omöjligt att inte le åt hans lätt förskräckta ansiktsuttryck.
"Förlåt, jag glömde. Jag har en söt liten folkdräkt med förkläde och broderade blommor i garderoben. Kanske en blomsterkrans till håret också?"
Joachim slutade le och himlade med ögonen.
"Åtminstone något med färg? Vi ska fotografera, och du kommer att se ut som ett begravningsombud."
"Men kära nån, jag är just ett begravningsombud –för journalistikens död."
Men jag gav efter och bytte till en grön linneklänning
som varit en impulsiv present från Joachim. Skorna behöll jag dock – min pappas gamla oxfordskor med tung och praktisk sula. De hade varit till nytta kvällen innan när det regnat, och de skulle få nytta av dem igen under dagen när vi skulle vanka omkring i gräset på Skansen.
"Charmigt", konstaterade Joachim när jag presenterade mig. "Du ser ut som en ung Frances McDormand med de där skorna."
"Vem?"
"Frances McDo... strunt i det. Hon är amerikan. Du kommer att höra om henne om tio år eller så."
Jag var inte övertygad om att det var en komplimang, men jag tog det som en sådan. Att argumentera skulle bara försena vårt oundvikliga elände ytterligare.
* * *
Skansen kokade redan av människor när vi ankom strax efter elva. Även om jag alltid tyckt att folkmassor är obehagliga, fungerar de åtminstone som bra kulisser för mitt faktiska arbete. Man kan gömma sig bland dem och observera utan att synas. Kameran, en tung Rolleifex som jag lånat från tidningens fotoavdelning, hängde runt min hals som ett ankare.
"Vi delar på oss", sa jag beslutsamt till Joachim när vi passerade entrégrindarna. "Du tar dansandet runt stången och alla barnfamiljer som vrålar om små grodor. Jag tar ... resten."
"Resten?"
"Allt annat. Åldringarna som minns hur man gjorde
förr, utländska turister som försöker förstå våra hedniska riter, fulla män som skakar hand med björnstatyn vid entrén, ja du vet, alla intressanta människor."
Joachim skakade på huvudet men log. "Okej, men vi träfas vid stången när de ska börja dansa. Chefredaktören nämnde specifkt att han ville ha bilder därifrån."
"Självklart gjorde han det", muttrade jag, men nickade instämmande. Det fanns ingen anledning att göra detta värre än nödvändigt. Jag skulle ta mina bilder, skriva en artikel om hur trevligt men samtidigt respektfullt traditionellt allt var, och chefredaktören skulle bli nöjd. Det var inte värt mer än så.
Jag gled in i folkmassan med kameran i ett stadigt grepp. Jag tycker faktiskt om att fotografera, men skulle aldrig erkänna för Joachim eller någon annan på redaktionen att jag ibland föredrog det framför att skriva. En kameralins kan se saker som en journalist aldrig skulle skriva - små detaljer som avslöjar stora hemligheter. Ett nervöst näsborrsryck hos en politiker, hur en mor griper tag i sitt barns arm med vitknogade fngrar, en mans oförmåga att titta sin fru i ögonen. Men det här var bara ett midsommarreportage. Finns det något mindre intressant än välmående, välmatade stockholmare som leker bondromantik med blomkransar i håret?
Jag hade tagit bild efter bild av leende barn, viftande faggor och blommiga kvinnor i linne och kjol när jag fck syn på något mycket mer intressant. Genom linsen såg jag en man, kanske 50-55 år, klädd i frack. Inte bara var han för uppklädd, han var dessutom lika malplacerad som en isbjörn på Afrikas savann. Jag
tittade upp från sökaren. Svetten lackade från hans panna och hans hand gick gång på gång till innerfckan på fracken, som om han dolde något där. Kvinnan vid hans sida stod rakryggad och pekade på något med hela handen. Hon var klädd i folkdräkt, mörkblå kjol och klarröda strumpor.
"Riksdagsman Sundberg", mumlade en röst så nära mitt öra att jag nästan tappade kameran.
Jag såg upp på en äldre herre med en bastant käpp, klädd i välstruken skjorta och mörkblå byxor. Han hade inget intresse för mig, utan pekade med käppen mot mannen i frack.
"Erik Sundberg", fortsatte han. "Riksdagsman för Högerpartiet. Han borde skämmas. Han har inget här att göra."
"Känner ni honom?" frågade jag, nyfken över den uppenbara ilskan i mannens röst.
Men han muttrade bara något och försvann in i folkmassan utan att svara.
Riksdagsman alltså. Nu var min nyfkenhet defnitivt väckt. Vad gjorde en högt uppsatt man från Högerpartiet här på midsommarafton, svettig och nervös? Var det bara jag som tyckte att hans uppträdande var konstigt?
Jag beslöt att följa efter honom och kanske få en bra bild eller två. Det var i alla fall mer intressant än dansande barn.
"Ann!"
Det var Joachim som vinkade på mig tvärs över gräsmattan. Han pekade mot sin klocka och pekade sedan mot platsen där stången snart skulle resas. Tusan.
Jag vände mig om för att få en sista glimt av riksdagsmannen, men han var borta. Jag suckade och började gå mot stången, men bestämde mig för att leta vidare efter honom när detta spektakel var över.
Att behöva förklara stångresningen för någon som aldrig sett en sådan vore att förolämpa läsarens intelligens. Det är lika löjligt som det låter. Under tiden det skedde blickade jag ut över folkmassan och fck plötsligt syn på Sundberg igen. Han rörde sig bort från folkmassan, mot de gamla husen som utgör Skansens huvudattraktion. Han såg sig nervöst över axeln och rörde sig onaturligt snabbt.
Utan att tänka på Joachim eller uppdraget gled jag bort genom folkmassan. Kanske var det bara en man som behövde använda herrtoaletten, men instinkten sa något annat. Det fanns något konstigt med Sundberg, något som fck mitt journalistiska blod att pumpa.
Jag följde efter honom på avstånd och smög mellan hus och träd. Han gick bestämt mot Älvrosgården, ett västerbottniskt timmerhus från 1600-talet som står en bit bort från de andra byggnaderna. Älvrosgården är ett av de äldre husen på Skansen, mörkt och knotigt av ålder. Jag tyckte alltid att det såg dystert ut, även i högsommar. Jag såg honom gå in genom den tunga dörren, och sedan var han försvunnen.
Vad i hela friden gjorde han där inne? Så vitt jag visste var Älvrosgården inte öppen för besökare till vardags. Jag beslöt mig för att vänta en stund. Om han inte kom ut inom fem minuter skulle jag gå in och se vad han gjorde.
Men jag hann bara till två minuter och tjugotvå
sekunder innan ett genomträngande skrik ekade genom sommarluften.
Det kom från Älvrosgården.
Utan att tänka sprang jag fram till huset. Den tunga dörren var stängd. Jag försökte öppna den, men den var låst. Skriket hade tystnat. Jag blickade mig omkring och såg att ett av de små fönstren på baksidan stod på glänt.
Utan tvekan rusade jag dit, satte foten på en gammal trästubbe som någon lämnat under fönstret och hävde mig upp. Jag var för lång för att ta mig igenom med värdighet, men vem bryr sig om värdighet när något spännande äntligen händer?
Jag landade på golvet med ett dovt duns och en mindre smärtattack i min vänstra fotled. Dammkorn dansade i solljuset som föll genom de små rutorna. Det tog någon sekund för mina ögon att vänja sig vid det fäckiga ljuset. Sedan såg jag honom.
Erik Sundberg låg på golvet, livlös. Hans ögon var vidöppna och stirrande, men det var inte det märkligaste. Runt hans hals satt en midsommarkrans av björklöv och blommor hårt åtdragen, och ur hans bröst stack, ofantligt groteskt, en röd dalahäst.
Blodet rann fortfarande.
Jag närmade mig försiktigt, på vakt mot vad som kunde gömma sig i skuggorna, men rummet verkade vara tomt. Genom fönstret kunde jag höra hur folket jublade när stången restes, ett uttryck för en glädje som kändes grotesk mot den makabra scenen här inne.
Min reporterintuition tog över. Jag tog fram kameran och började fotografera det döda ansiktet, midsommarkransen som skurit in i halsen och
dalahästen som stack upp som en surrealistisk protest från bröstkorgen. Den var gjord för att stå på ett bord eller hylla, inte sticka ut från en människas kropp. Det fanns något inristat på hästens buk. Kanske träsnidarens namn? Jag lutade mig närmare men hörde plötsligt ljudet av steg utanför dörren.
Någon försökte öppna den låsta dörren. Sedan kom ett dovt skrammel av nycklar.
Instinktivt tog jag ett steg bakåt och gömde mig bakom den stora öppna spisen som dominerade rummet. Dörren öppnades och jag andades in den stickande lukten av gammalt sot.
"Herregud", kom en röst som jag genast kände igen.
Kommissarie Rudolf "Räven" Mark, ett smeknamn han fått för sin sluga förmåga att få brottslingar att erkänna, men också för sitt rävliknande ansikte och röda polisonger som inte tycktes ha förändrats under de fem år jag känt honom. Hans korta och robusta kropp har en förmåga att alltid dyka upp när jag minst vill det, som en motvillig skugga i mina egna historier.
"Enkelt dödsfall, sa du?" muttrade Mark skeptiskt. "Det var knappast detta du beskrev i telefon."
"Jag kontaktade dig så fort jag hörde från personalen", förklarade den andra personen.
"När man rapporterar om en död man på Skansen trodde jag att det skulle vara någon pensionär som fått hjärtstillestånd av överhettning. Men det här ..."
"Vad är det för något i bröstet?" undrade den andra rösten. "Är det en ..."
"Dalahäst", bekräftade Mark. "En förbannad dalahäst. Jag har aldrig sett något liknande."
Sedan var det tyst en lång stund, bara ljudet av steg som rörde sig runt den döde. Från mitt gömställe kunde jag se hur kommissarien böjde sig ner och studerade kroppen, hur han fyttade sig runt och tog på sig handskar från fckan. Han undersökte kransen runt halsen och dalahästen.
"Har vi identiferat honom?" sa Mark.
"Nej, kommissarie."
"Kolla hans fckor. Han borde ha en plånbok. Vad gör en man i frack på Skansen en midsommarafton? Han ser nästan ut som en ..."
"Det är riksdagsman Sundberg", hörde jag mig själv säga från mitt gömställe.
En sekunds tystnad. Två. Sedan ett bekant och irriterat: "Jahapp. Jag borde ha gissat det. Fröken Wigert? Gör mig tjänsten att komma fram så jag kan se dig."
Jag rättade till min klänning, kavlade upp ärmarna och steg fram från mitt gömställe. Den andra polisen som jag inte kände igen gapade men Mark såg inte överraskad ut.
"God dag, kommissarien", sa jag. "Glad midsommar."
"Minsann. Du verkar ha en förmåga att alltid vara ett steg före mig i mina brottsutredningar. En dag kommer jag att ta reda på varför."
"Jag såg mannen gå in här. Han betedde sig nervöst. Jag följde efter honom. Sedan hörde jag ett skrik."
"Var det du som skrek?" frågade han misstänksamt.
"Nej, jag var inte här då. Jag kom in genom fönstret efter skriket."
"Och hur vet du att det är riksdagsman Sundberg?
Kände du honom?"
"Någon berättade för mig vem han var. Jag såg honom ute bland publiken, malplacerad i sin frack."
Kommissarie Mark tittade på mig med misstänksamma ögon, men innan han hann ställa fer frågor gled hans blick till kameran som hängde runt min hals.
"Du har fotat", sa han. Det var inte en fråga.
"Självklart. Jag är på uppdrag för min tidning."
"Min döda mormor på det", sa han och sträckte fram handen. "Lämna över kameran."
"Ni har ingen rätt ..."
"Bevisförstörelse", avbröt han mig. "Om du tagit bilder av ofret har du bevis som tillhör polisen. Det vet du väl?"
Fan. Han hade rätt. Jag gav honom en intensiv blick.
"Väldigt väl, kommissarien. Men jag protesterar."
Med lugna, väl inövade rörelser lyfte jag av kameran från halsen. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att öppna den, som om jag tänkte ta ut flmen, men när Mark började protestera stängde jag den igen med en suck.
"Varsågod", sa jag med den utstuderade oskuld jag tränat på i spegeln, medan jag under protest räckte över kameran till Räven. "Hela min arbetsdag förstörd."
"Du vet att det är ett brott att förstöra bevis", upprepade Mark och såg mig rakt in i ögonen.
Jag blinkade oskyldigt med mina ögonfransar och slog ut med händerna.
"Då är det väl tur att jag gav dig hela kameran, eller hur?"
Mark blängde misstänksamt på kameran och sedan på mig, men verkade till slut acceptera att detta var den enda bevisning jag hade.
"Du kan gå nu, fröken Wigert", sa han. "Men håll dig tillgänglig. Jag vill prata med dig snart."
"Naturligtvis, kommissarien. Du vet var du hittar mig."
Han mumlade något ohörbart medan jag gick mot utgången, men jag valde att inte lyssna. Ute på gården tog jag ett djupt andetag. Stanken av död hade satt sig i näsan.
En obehaglig tanke slog mig plötsligt – om jag inte varit den första som upptäckte kroppen, vem hade skrikit? Och vem hade låst dörren?
Innan jag hunnit formulera frågorna till kommissarie
Mark såg jag Joachim komma springande mot mig. Runt oss var folkmassan omedveten om tragedin som utspelat sig bara några meter bort.
"Ann! Där är du! Jag har letat överallt. De dansar runt stången nu och chefredaktören kommer döda oss om vi inte får bilder på ..."
Han tystnade och tittade förbi mig mot huset där poliserna nu började samlas.
"Vad i hela ...? Ann, vad har hänt?"
"En död man", sa jag, oförmögen att hålla tillbaka ett leende. "En mördad riksdagsman."
"Mördad? Hur?"
Jag gav honom en blick som sa 'vi pratar senare'.
"Midsommarstång", sa jag vagt, till de nyfkna öronen runt omkring oss. "Blommor och dans. Låt oss gå till utgången, Joachim."
Han lät sig motvilligt ledas bort från mordplatsen, men höll min arm i ett fast grepp.
"Ann, var är kameran? Och vad menar du med en död riksdagsman?"
Jag berättade allt när vi kommit ut på Djurgårdsvägen, hur jag följt efter Sundberg och hittat honom död. Ett par svart-vita polisbilar gled förbi i riktning mot Skansen, deras sirener tysta men saftblandarna på taket spred sitt gula ljus. Snart skulle nyheterna om mordet spridas.
Joachim såg på mig som om han inte visste om han skulle kyssa mig eller skrika på mig.
"Jag hatar att du försätter dig själv i fara, men det här ... det här är stort, Ann."
"Jag vet", sa jag. "Det är därför vi måste tillbaka till redaktionen och få flmen framkallad."
"Vänta, menar du att du faktiskt har bilder på ofret?"
"Självklart. Men du får inte säga något, inte ens antyda att vi har dem."
Det hade varit en riskabel manöver där i Älvrosgården, men det hade varit värt det. Medan jag gömde mig bakom den gamla öppna spisen och hörde kommissarie Marks undersöka kroppen, hade mina fngrar arbetat snabbt och tyst. Den exponerade flmrullen hade glidit ut ur kameran så tyst att prasslet hade dränkts av polisernas röster. Jag hade rullat in flmen i en näsduk och stoppat ner den i den hemliga fckan jag sytt in längs sidan av min klänning – en av mina mer praktiska anpassningar av 1950-talets kvinnomode.
Den tomma reservrullen hade tagit den exponerades plats med samma snabba precision. När Mark sedan konfskerade kameran hade han fått precis vad han förväntade sig – ingenting.
Nu, någon timme senare på Morgonnyheternas redaktion, skulle mina list och snabba fngrar förhoppningsvis ge oss morgondagens förstasida.
Lukten av framkallningsvätskor har alltid en lugnande efekt på mig. Jag inhalerade djupt medan den röda lampan i mörkrummet kastade ett demoniskt sken över Alvars koncentrerade ansikte. Hans fngrar rörde sig vant genom processen, medan vi båda höll andan i väntan på att bilderna skulle framträda i badet.
"Du sitter på en jäkla knall, Wigert", mumlade Alvar genom sitt tunga skägg. Han viftade omsorgsfullt med framkallningspapperet i vätskan, medan konturerna av
Sundbergs döda ansikte sakta framträdde. "Hur lyckas du alltid vara på rätt plats?"
"Ren tur", svarade jag med en axelryckning, även om vi båda visste att det var en lögn. Journalistik handlar sällan om tur. Det handlar om envishet, instinkt och en naturlig fallenhet för att sticka näsan i andras angelägenheter.
"Den där polisen, Mark, måste vara rasande", fortsatte Alvar med ett snett leende. "Hur lurade du honom den här gången?"
"Med en reservrulle och snabba fngrar." Jag undvek att nämna min hemliga klänningsfcka. Vissa yrkeshemligheter måste förbli just det – hemligheter.
Alvar hängde det första fotot på tork. Bilden var perfekt exponerad, och det gick inte att ta miste på vad den föreställde. Riksdagsman Erik Sundberg låg på golvet i Älvrosgården, ögonen vidöppna och tomma, midsommarkransen hårt åtdragen runt halsen. Ur bröstet stack den groteska dalahästen.
"Herregud", viskade Alvar. "Den där är för grafsk för förstasidan."
"Klipp bara ut överkroppen", sa jag praktiskt.
"Ansiktet och kransen runt halsen räcker för att chockera prenumeranterna. Ingen kommer att klaga över avsaknaden av dalahästen."
Medan fer bilder framträdde i framkallningsvätskan lutade jag mig närmare för att granska detaljer jag inte hunnit uppfatta på plats. På den tredje bilden hade jag tagit en närbild av dalahästen som stack upp ur Sundbergs bröst. När bilden klarnade såg jag något som fck mitt hjärta att göra en extrasvängning.
En brittisk mysdeckare av Josephine Tey i ny översättning och bearbetning.
”En klassisk deckare när den är som bäst – en litterär skatt som borde stå i alla bokhyllor”
@tant_edna
Midsommarsolen skiner över Skansen, men under ytan väntar ett blodigt svek.
Stockholm, midsommarafton 1955. Folkdräkter, dragspel och dans kring stången – men idyllen får ett brutalt slut när en riksdagsman hittas mördad i ett av de gamla husen. En blomsterkrans runt halsen. En dalahäst i bröstet.
Kriminalreportern Ann Wigert är skicklig på att se det andra missar. Hon har en näsa för sanningar som ogärna låter sig avslöjas – och en envishet som får både mördare och män att svettas. Snart inser hon att det som först såg ut som ett symboliskt vansinne är något mycket större: spåren leder till en mörk hemlighet från kriget, gömd i den svenska neutralitetens skugga.
Hur långt är människor villiga att gå för att bevara sitt goda rykte? Och vem är beredd att döda – eller dö – för sanningen?
Mord på Skansen är den tredje fristående delen om Ann Wigert – en fortsättning på Loulou Forsells populära deckarserie, nu berättat av Mats Ingelborn, som tidigare bearbetat Forsells deckare. En historisk deckare med vass tunga, högt tempo och sylvass kvinnlig huvudperson – perfekt för dig som älskar Agatha Christie och Maria Lang med ett stänk av noir.
