9789175772738

Lena Wallin V책ga rida sakta

v책ga rida sakta

V책ga rida sakta Lena Wallin

Tidigare utgivna böcker av Lena Wallin: Våga följa en dröm, 2013

Våga rida sakta Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Lena Wallin © Omslagsfoto: Richard Andersson Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-273-8

Till Anders, Filip och Vendela – min familj.

1.

Lös häst

Med en mjuk förhållning fick Linn den bruna unghästen att stanna.

Samtidigt som hon pratade lugnade ställde hon sig i vänstra stigbygeln och drog långsamt högerbenet över hästens rygg. Strax därefter stod hon på marken och en djup suck undslapp henne. Varje gång hon red Mozart var det som om hon riskerade livet. Problemet var att så fort hon kom i obalans i sadeln – vilket hände ganska ofta – försökte han springa ifrån det läskiga på ryggen. Oftast slutade det med att hon dök rakt ner i sågspånen. Flera blåmärken på kroppen och en öm armbåge påminde henne om det.

Med försiktiga rörelser drog Linn upp stigbyglarna för att sedan långsamt dra tygeln över hästens hals. Vad gör man med en häst som är rädd för sin egen skugga? undrade hon medan de gick mot stallet.

Unghäststallet var det minsta stallet på ridanläggningen och som mest fick 15 hästar plats. Det var mer ett plåtskjul jämfört med det nybyggda stallet som inhyste ridanläggningens tävlingshästar. Stallet bestod egentligen bara av en lång, smal gång med boxar på båda sidorna. Längst in fanns en duschspilta som användes flitigt och mitt emot en liten, trång sadelkammare. Byggnaden var alltid fuktig och kylan låg som ett kallt omslag tidigt på morgnarna.

Mitt i dörröppningen skyggade valacken till, Linn tog ett snabbt steg framåt för att inte bli klämd mot dörrkarmen. Som alltid gällde det att handla först och tänka sedan.

7

Hon band fast valacken i stallgången och det dröjde inte länge förrän träns, sadel och benskydd var avtagna och hängde på sin plats.

Efter att ha släppt in hästen i boxen sjönk hon ner på en höbal bredvid boxdörren. Först när hon satt ner kände hon hur benen skakade. Unghästar! tänkte hon och lät blicken glida längs stallgången.

I boxarna stod hästar i åldrarna tre till fyra år. De flesta hade aldrig haft en ryttare på ryggen när de anlände till stallet. Tiden de stannade i unghäststallet varierade och berodde främst på om de lyckades passera Thomas, ägaren till den tyska ridanläggningen, kritiska blick. Lyckades de med det flyttades de över till tävlingsstallet.

De övriga hästarna, som inte hade samma tur, såldes efter att de var inridna och tränade några månader.

Linn lutade sig mot boxväggen och började massera låren. Även om hon försökte att inte tänka på det var hon rädd när hon red vissa unghästar, men så länge hon satt på hästryggen visade hon det aldrig. Det fick komma efteråt, som nu. Med slutna ögon lät hon rädslan långsamt pysa ut ur kroppen.

Det var oroväckande tyst i stallet. En häst skrapade med hoven mot betonggolvet och bröt tystnaden. Med viss förvåning insåg Linn att hon var ensam i stallet. Med en suck reste hon sig. Hon drog med handen över det slitna tyget för att få bort några höstrån som hade fastnat på ridbyxorna.

När hon vände sig om såg hon lappen som var fäst på boxdörren alldeles intill handtaget. Hon hade missat den när hon hade släppt in Mozart i boxen. Linn drog loss lappen och läste: Var tvungen att sticka. Fodrar du! /Minea Minea var ett par år äldre än Linn. Hon hade ingått i Finlands young riderslandslag i dressyr de senaste två åren, något som hon påminde alla om så ofta hon fick tillfälle. Sedan några veckor tillbaka var hon chef över unghäststallet.

8

Kände hon Minea rätt – och det gjorde hon – befann hon sig just nu i det stora, nya ridhuset ridande sin egen dressyrhäst. Linn knycklade ihop lappen och stoppade den i byxfickan.

Medan hon fodrade skänkte hon en tacksam tanke till den som hade varit schysst och hämtat höbalarna. En sak var säker och det var att det inte var Minea. Så fort hon var klar lämnade hon stallet.

Linn drog av sig stövlarna och tog sedan trappan till övervåningen i några få kliv.

Det rosa, gamla trähuset, som hon delade med några andra som jobbade på anläggningen, luktade starkt av häst och annat oidentifierbart. Inget i det fallfärdiga huset var särskilt fräscht, men det var något som man var tvungen att vänja sig vid.

Medan den frusna fiskgratängen blev färdiglagad i mikron tuggade Linn på en morot. Matvanorna var kanske inte de bästa nu för tiden. Margareta, hennes moster, skulle förmodligen bli både förvånad och förskräckt om hon hade känt till dem, men Linn hade inte för avsikt att upplysa henne. Ännu en hemlighet, konstaterade hon och tog en tugga till av moroten som smakade sött.

För att spara tid och disk åt hon direkt ur gratängformen i papp.

Förstrött bläddrade hon i en två dagar gammal tidning som någon hade lämnat kvar på köksbordet. En tugga av fiskgratängen brände henne på tungan och hon sträckte sig efter vattenglaset och drack flera klunkar. För att få maten att svalna petade hon runt med gaffeln.

Under tiden fortsatte hon läsa tidningen för att öva på sin tyska.

När hon hade ätit färdigt fanns det tid över innan hon behövde vara tillbaka i stallet. Linn vek ihop pappersformen och tryckte ner den i soppåsen som var överfull, sedan diskade hon besticken under rinnande vatten. Innan hon lämnade köket fyllde hon på vatten i glaset.

Inne i sitt rum ställde hon ifrån sig glaset och tryckte igång datorn som hade varit Margaretas examenspresent till henne när hon gick ut gymnasiet för några månader sedan. Hon satte sig på sängen

9

med datorn i knät. Med ett knapptryck öppnade hon Outlook. Till hennes besvikelse fanns inget nytt mejl, men för att försäkra sig om att det inte gömde sig något i cyberrymden tryckte hon på uppdatering. När det inte dök upp något mejl sjönk hon ihop och stirrade med tom blick framför sig.

Efter en stund tog hon sig samman och försökte minnas vad som hade stått i det senaste mejlet från Margareta. När hon misslyckades med det vände hon tillbaka blicken till skärmen och letade reda på det istället. Hon läste: … är i Budapest och håller en föreläsning på institutet … Lite längre ner fortsatte hon läsa: … är tillbaka nästa fredag. Efter att ha räknat dagarna kom hon fram till att Margareta var tillbaka i Sverige igen. Hennes moster var på resande fot nästan var och varannan vecka. Tjänsten som överläkare på sjukhuset och professor på universitetet krävde oerhört mycket av henne. Eftersom hon inte ville störa Margareta på dagtid bestämde hon sig för att kontakta henne på Skype senare på kvällen.

Under de senaste veckorna hade Linn tagit till en vit lögn och påstått att det var något fel på kameran i datorn. Allt för att undvika pinsamma frågor om varför hon var kritvit i hyn och hade mörka ringar under ögonen. Några extra kilon hade kunnat bättra på rundheten på kinderna. Dessutom fanns det en liten risk att hon skulle ta till lipen när hon fick syn på sin älskade moster. Det gick inte att förneka att hon saknade henne otroligt mycket. Saknaden var ibland så stark att den höll henne vaken i flera timmar på natten.

Några sådana nätter i följd och hon fick släpa sig till stallet på morgonen. Men situationen började bli ohållbar, insåg hon nyktert och bestämde sig för att låtsas som om kameran hade börjat fungera igen. Ett mirakel hade skett. Det sista fick Linn att dra på munnen.

Efter en koll på klockan stängde hon av datorn. Det var dags att återvända till stallet om inte Minea skulle få spel. Men först skulle hon väcka Scott från hans skönhetssömn.

På väg till stallet gick de tysta bredvid varandra. Försiktigt sneg-

10

lade Linn på Scott som gnuggade sömnen ur ögonen. En stor gäspning fick henne att le. ”Förlåt”, sa Scott och gäspade igen samtidigt som han drog med handen genom sitt blonda hår och fick det att stå rakt upp.

Scott såg ut som en surfare från Kalifornien, lång och muskulös.

Men det märkligaste av allt var att han kom därifrån. ”Inga problem”, sa Linn uppriktigt. ”Det blev lite sent i går”, förklarade han och såg menande på henne.

Plötsligt förstod hon vad han syftade på. Scott hade varit ledig i går, en välbehövlig ledighet. Hon hade inte en aning om vad han hade gjort på sin lediga dag – och natt, om hon tolkade honom rätt.

Förväntansfull tittade hon på honom, men han förblev tyst.

När de närmade sig stallet kom Jens ifatt dem. ”Linn! Har du tid några minuter?” Hans häftiga andhämtning avslöjade att han måste ha sprungit. ”Allt väl?” Han nickade mot Scott. ”Det är lugnt”, svarade Scott. Hans blick sökte Linns. ”Jag går i förväg.” När ingen invände lämnade han dem.

Med nyfiken blick betraktade Linn anläggningens förste beridare, eller rättare sagt tillförordnade förste beridare.

Jens såg ut som en typisk dressyrryttare – slank men ändå muskulös med otroligt långa ben, kortklippt, cendréfärgat hår gömt under den nedtryckta kepsen som fulländade uniformen med ridbyxor väl inridna med lagom häng i baken, höga ridstövlar som var ordentligt avskavda på insidan, vilket betydde nästan vita, och en kort lumberjacka. ”Jo, jag undrar …”, inledde Jens. ”Visst är det du som rider Mozart? Jag menar … det är inte Minea?” Han tystnade tvärt och tittade frågande på henne.

Linn förstod inte riktigt vart han ville komma, men nickade som svar på det som verkade vara en fråga. Det var alltid hon som red

11

Mozart, men det var inte för att hon älskade att rida valacken utan för att Minea hade bestämt det. ”Okej.” Han nickade mot henne som om han bekräftade svaret. ”Har du ridit honom i dag?” fortsatte han. ”Jag red Mozart precis innan lunch.” Hon försökte minnas genomgången i morse när de hade bestämt vilka hästar som skulle ridas och av vem. Eller rättare sagt, när Minea hade bestämt vilka hästar hon inte ville rida.

Det hade inte alltid varit så. Under hennes första tid på ridanläggningen var det Jens som hade bossat över unghäststallet. Han var en otroligt skicklig ryttare och Linn lärde sig massor av honom. Men det hade fått ett abrupt slut när Hanna, anläggningens förste beridare, hade trillat av en häst och brutit benet. Det resulterade i att arbetet hade planerats om och Jens fick istället ta över hennes arbetsuppgifter.

Det i sin tur gjorde att Minea tog hand om unghäststallet – förmodligen tack vare pojkvännen som var … Jens. ”Hur går det med Mozart? Är han lika knäpp fortfarande?” Jens skrynklade ihop ansiktet i en grimas som fick Linn att dra på munnen. ”Nästan”, svarade hon ärligt och försökte samtidigt ordna till anletsdragen. Egentligen hade hon inte gjort några större framsteg med valacken sedan Jens hade lämnat dem. ”Jag ska försöka ta mig tid och titta på honom i morgon. Kan vi ses i gamla ridhuset innan lunch? Om jag vågar kanske jag sitter upp på honom”, la han till.

Kommentaren fick Linn att börja skratta. Alltid när hon pratade med honom fick han henne att känna sig bättre till mods. Genast började hon se fram mot morgondagen. ”Vad är det som är så himla roligt?” undrade Minea som hade kommit fram till dem. Innan hon vände sig mot sin pojkvän gav hon Linn en irriterad blick. ”Jag skämtade lite med Linn”, förklarade Jens och blinkade med ena ögat åt Linn.

12

”Och vad var det roliga skämtet?” Minea släppte honom inte med blicken.

Som vanligt var Minea misstänksam mot allt och alla. Alltid orolig att ha missat något viktigt. Linn tittade ner i marken för att inte avslöja vad hon tänkte på. ”Bara ett av mina dåliga skämt”, förklarade Jens och böjde sig fram och kysste sin flickvän mitt på munnen.

När Minea slingrade sina armar runt halsen på honom kunde Linn inte stå kvar längre. ”Vi syns”, mumlade hon och lämnade dem.

Inne i stallet gick hon fram till Scott som läste på anslagstavlan.

På en uppklistrad lapp stod det vilka hästar som skulle ridas. Medan de studerade lappen kom Minea in i stallet.

Innan någon annan hann få en syl i vädret hade hon bestämt att hästarna som stod på tur skulle ridas utomhus på ridslingan som gick runt hela ridanläggningen. Eftersom hon själv avskydde att rida utomhus föll uppgiften på Linn och Scott.

Det dröjde inte länge förrän båda satt i sadlarna färdiga att ge sig iväg. Precis när de skulle lämna stallbacken kom Minea ut från stallet. ”Rid två varv i trav”, kommenderade hon med en röst som inte ville bli motsagd.

När varken Linn eller Scott sa något började hennes ansikte anta samma ton som det axellånga, lockiga, röda hår. Innan hon fortsatte tog hon ett djupt andetag. ”Har ni förstått?”

Båda nickade samtidigt.

Minea vände på klacken och gick tillbaka in i stallet.

Med ett lätt tryck med skänklarna fick Scott den stora fuxen att börja röra sig framåt. Linn skänklade på den något mindre, bruna valacken och följde efter.

Snart lämnade de anläggningen bakom sig och följde ridslingan

13

som ledde rakt in i skogen. Linns häst hade kommit en bit efter den storskrittande fuxen och hon blev tvungen att trava ifatt. När hon kom upp jämsides med Scott saktade hon in hästen och lät den skritta igen.

Ingen av dem hade någon brådska att börja trava så de lät hästarna fortsätta skritta på långa tyglar. Valackerna tillhörde den lite äldre och väluppfostrade gruppen i stallet så de kunde slappna av och njuta av ridturen.

Det var en solig höstdag, nästan helt vindstilla, löven hade skiftat färg och lyste i olika nyanser av gult och rött. Luften var frisk och påminde om en kallare årstid. Tanken på den kommande kalla och mörka vintern fick Linn att huttra till.

Scott som hade suttit och iakttagit Linn missförstod situationen. ”Vi kan börja trava så blir du varm.” Utan att vänta på svar kortade han tygeln och lät hästen gå över i trav.

De travade bredvid varandra under tystnad. Underlaget på slingan var en blandning av sand och bark. Det var helt perfekt att rida på, varken för mjukt eller för hårt.

Den bruna valacken hade en taktfast och bekväm trav och ett lätt stöd på bettet fick honom att böja på nacken.

Ett välbekant ljud fick Linn att lystra till. Tydligen var det inte bara hon och Scott som var ute och red på slingan. När hon hörde samma ljud en gång till insåg hon till sin förvåning att det kom från den delen av skogen där slingan inte gick. Hon försökte lokalisera varifrån gnäggningen kom och spanade in mellan träden som stod alldeles för tätt för att avslöja något.

Efter en stund tog nyfikenheten över och innan hon hann tänka sig för hade hon hållit in hästen. Eftersom det inte gick att se någonting mellan träden bestämde hon sig för att rida rakt in bland dem.

Kursändringen uppskattades inte av Linns häst som satte alla fyra hovarna hårt i marken. Fastän hon skänklade så mycket hon orkade rörde sig inte valacken ur fläcken. Men eftersom hon var envisare än hästen dröjde det inte länge förrän han skrittade in bland träden.

14

Ett nytt ljud fick Linn att vrida på huvudet. När hon upptäckte den stora fuxen bakom sig fick hon genast dåligt samvete. Hon hade helt glömt bort Scott. Genast höll hon in sin häst och inväntade dem. ”Och vad håller du på med? Svampplockning …?” utbrast Scott när han kom ifatt henne. ”Lyssna!” avbröt hon honom och vände sig mot ljudet som hade fångat hennes intresse. ”Det är en häst som gnäggar, Linn”, förklarade Scott med något retsamt i rösten. Samtidigt hördes en djup suck från honom. ”Det vet jag väl”, fräste hon tillbaka.

En ny gnäggning fick båda att titta undrande på varandra. När deras hästar gnäggade samtidigt kunde ingen av dem hålla sig för skratt. ”Kan den ha rymt från något stall?” frågade Linn efter att ha samlat sig. ”Vi får väl undersöka saken”, utbrast Scott med bestämd röst och började tränga sig förbi henne. Innan han hann reagera försökte fuxen ta en stor tugga av sin kompis långa hals, men Linn som hade varit på sin vakt parerade skickligt utfallet. ”Kan du vara vänlig och hålla koll på din häst”, utbrast hon med gäll röst och spände ögonen i Scott.

Hon klappade valacken lugnande på halsen. Det hade inte sett bra ut att komma tillbaka till stallet med ett fult bett på hästens hals. Minea skulle förmodligen ha blivit hysterisk. På ordentligt avstånd följde hon efter Scott.

Det dröjde inte länge förrän skogen började glesna och när de kom ut ur den upptäckte de till sin förvåning en ensam häst i en paddock lite längre bort. Den var alltså inte lös.

Med energiska steg travade den fram och tillbaka längs det höga staketet. Plötsligt stannade den och såg rakt på dem. Ännu en gäll gnäggning bröt tystnaden.

15

En dröm som gick i uppfyllelse

”Om du inte blir professionell tävlingsryttare kan du alltid bli modell.” Kommentaren från klasskompisen Sofie hade gjort Linn irriterad. Anledningen var att inget hade verkat möjligt.

Hon som inte ens ägde en häst.

Ett år senare bor Linn i Tyskland och jäktar mellan spännande modelljobb, vilket innebär att hon får jobba för kända designers som hon knappt kan namnen på. Samtidigt blir hon ägare till den vackraste hästen som hon någonsin har sett och hon börjar drömma om att rida ett stort dressyrmästerskap.

För att få ihop sitt stressiga liv som modell och på samma gång försöka tygla världens hetaste häst tar Linn motvilligt emot hjälp från den tio år äldre affärsmannen Felix. Men frågan är vad han egentligen vill och vad vill hon?

www.idusforlag.se ISBN 978-91-7577-273-8

9 789175 772738