Lars Hansare
VargfĂĽgel Roman
´
(Baksidestext) En vargfågel är en paradox, en skenbart orimlig skapelse, en absurd kombination. Icke desto mindre existerar den, vargfågeln, och den finner sitt livsrum i spänningsfälten mellan kontrasterande religioner och ideologier. Den, sätter sina klor i människors svagheter och brister, nästlar sig in i kaos och konflikter, en ensam jägare som ömsom smyger sig på, ömsom hovrar över sina byten. Den bygger sina reden i miljöer där förnuft och klokskap är okända begrepp. Boken Vargfågel är historien om Gunnar Falk och hans familj. Som för de allra flesta var hans liv fyllt av tillfälligheter. Gunnar Falk gjorde sina vägval styrd av övertygelse men kanske inte alla gånger med tanke på konsekvenserna. Han förförde och lät sig förföras. Han etablerade sig på Cypern i mitten av 80-talet. Under ett decennium då Cypern stod i världens blickfång. Omständigheterna medförde att Gunnar Falk kom att spela med i storpolitiska konflikter, han skodde sig på den illegala vapenhandeln. Han brände sina fingrar och fick sona sina gärningar. Till slut blev hans hemligheter för tunga att bära. Han lämnades ensam med ånger och ångest. De som en gång hade trott på honom och värderat honom som vän och kär hade för länge sedan flytt.
Prolog Sidi Bou Said, Tunisien, i september 2004 En grönsvart spyfluga försöker utsiktslöst tränga sig ut genom den välvda vindrutan på Gunnar Falks stora svarta VW Touareg. Gunnar slår lite tafatt efter flugan med ett hoprullat, veckogammalt exemplar av Herald Tribune. Flugan registrerar varje försök med sina facettögon och lyfter retfullt för att ta plats en bit längre bort. Gunnar tröttnar efter ett tag och en vapenvila etableras. Så som en vapenvila hade etablerat sig i Gunnars liv. Han hade varit en spyfluga som levt gott i avfallet från konflikter, krig och terror. Han hade fått sin näring från människors oförmåga att tala med varandra, att vilja förstå, att kunna sona och försonas. Hat, hämnd och revansch hade varit hans livsluft, mammon hans drivkraft. Han hade lagt sina ägg och sett sina larver frodas i multnande kroppar, i vittrande ideologier, i uppgivna människors desperata handlingar. V8’an i Touaregen spinner på tomgång, annars fungerar inte luftkonditioneringen, och utan den fungerar inte Gunnar Falk. Han tittar ut genom sidorutan. Han har parkerat mellan några torra akacieträd. De vita, låga husen, som kantar gatan, verkar ha vuxit upp ur sanden. En mager hynda smyger fram genom ridån av kulörta plastpärlor som hänger framför ingången till ett av husen. På tröskeln sitter smutsiga barn. De ritar i sanden med en avbruten gren. Gunnar väntar på sin dotter Rachida. Ingången till flickskolan ligger på andra sidan gatan, ett trettiotal meter bort. Den meterhöga vitputsade muren delas på mitten av en smidd järngrind. Snart skall den öppnas och barnen skynda ut. Digitalklockan på instrumentpanelen visar 12.02.20, termometern + 34 grader. Det är alldeles vindstilla. Det har också varit vindstilla hemma en längre tid, hans unga hustru Fatima, som vanligtvis sjuder av liv och livslust, har varit tyst och modstulen. Hon har sökt sig bort i grubblerier, skyllt sin oro på sina ålderstigna föräldrar. Gunnar har försökt visa hänsyn. I en svart Mercedes, parkerad på samma sida som skolan något tiotal meter från grinden, sitter en man och läser en tidning, två andra män står lutade mot bilens framflygel. De trampar med fötterna som om den varma sanden bränner genom sandalernas tunna sulor. Mercedesen har också motorn igång. En tunn strimma av dieselrök löses upp bakom avgasröret. Dadelpalmerna i fonden dallrar i diset och seglar som en hägring på en vattenspegel. Rachida går i andra klass, hon är 7 år gammal. Det ringer vanligtvis ut klockan tolv, men det brukar alltid dröja några minuter innan barnen fått sina böcker i ordning och lämnat klassrummet. Flugan tycks ha tappat lusten att irra omkring. Den har parkerat på den stora backspegeln och kliver fåfängt runt och speglar sig i det tonade glaset, betraktar förstulet omgivningen. Gunnar följer promenaden och undrar stilla vilka egenskaper denna motbjudande insekt har som så effektivt kan upphäva tyngdlagen. Hade han inte själv önskat att han kunde gå i taket för att undfly besvärliga och pinsamma situationer. Han kom ihåg en gång då en leverans av pansarskottet Carl Gustaf hade fastnat på sin snåriga resa från Bofors till Tunis. Han hade ställts till svars inför PLO i Tunis där Yasser Arafat då hade sitt kommando. Mossad, den israeliska underrättelsetjänsten, hade kommit leveransen på spåren. Den gången önskade sig Gunnar en lucka i golvet, flugor i all ära. Mohamed med lappen, han
hade förlorat ett öga i Yom Kippur-kriget 1973, hade spänt sitt andra öga i Gunnar och sagt på sin knaggliga engelska. - Ever again Mr Folck, ever again. Gunnar trodde väl att han hade menat never again, men avstod från att rätta honom. Han förstod innebörden, det räckte. Det var i förbindelse med den affären han hade träffat Fatima Mahmoud. Hon arbetade då som tolk åt PLO. Det var 1986, nu knappt tjugo år senare sitter Gunnar i sin stora SUV och väntar på Rachida, Fatimas och hans gemensamma dotter. I backspegeln ser han hur en Toyota Pickup närmar sig. Den kör in och parkerar onödigt nära, tycker Gunnar. På flaket står två mörkhyade män. De är klädda i långa blekblå skjortor och runt sina huvuden har de virat sjalar i samma färg. En tredje man sitter bakom ratten och röker. Då och då sträcker han ut handen för att aska. På flaket står två getter bundna med hampgarn i resterna av en kapellställning. Ett typiskt ekipage tänker Gunnar och sträcker på sig för att få bättre utblick över grinden till skolgården. Han tittar på klockan, 12.05.15, nu borde grinden svänga upp och Rachida komma ut. Hon är oftast bland de första. Hon vet att Gunnar väntar. Kanske är de sena idag, kanske pratar de om självmordsattentatet på marknaden veckan före. En av Rachidas skolkamrater, Elya Farouk hade skadats och hennes faster dödats. Såvitt Gunnar visste var Elya kvar på sjukhuset. Han mindes att Fatima hade verkat så oförstående inför den vämjelse Gunnar uttryckt efter attentatet. Det var förövrigt inte första gången som Fatima reagerat på ett sätt han inte kunnat förutse. I ärlighetens namn hade passionen och den himlastormande kärleken som fört dem samman sakta klingat av och ersatts av en vardag, kulturella skillnader hade blottlagts och diskussioner hade då och då utmynnat i gräl. Så händer allt på en gång. Grinden öppnas och några barn kommer ut på gatan. Då hoppar männen ner från Toyotans flak och går fram mot Gunnars bil. Samtidigt ser Gunnar hur Rachida kommer ut, hon stannar upp och ser sig omkring. De två männen, som slött väntat vid Mercedesen, rusar fram och griper tag i Rachidas armar och lyfter upp henne samtidigt som Mercedesen kör fram. De knuffar in henne med våld i baksätet. Skräckslagen ser Gunnar vad som händer, hänger sig först på signalhornet, sliter upp framdörren och skall just rusa ut då männen från Toyotan tar fram sina pistoler och skjuter sönder framdäcken på hans Touareg. Mercedesen rivstartar och försvinner i ett dammoln. Gunnar hinner se att en av männen trär en påse över Rachidas huvud. De bägge männen med pistolerna hoppar upp på flaket och Toyotan kör iväg. Gunnar slår ett larmnummer på sin mobil, ackompanjerad av pysandet från två sönderskjutna framdäck. Touaregen sjunker ner på fälgarna. Det blir någon sekund alldeles tyst, sedan börjar folk att skrika och gestikulera. Den för några minuter sedan slumrande förortsgatan blir full av liv och rörelse. Ljudet av sirener ökar i styrka. Han försöker ringa till Fatima men får inget svar. De hade planerat att åka ner på stranden vid sidan om hamnen efter lunchen. Fatima hade först visat sig ovillig. Märkligt, för hon hade alltid njutit i den skyddade plats de gjort till sin egen. Men hon var inte riktigt sig själv längre.
Gunnar väntar minst tio signaler innan han trycker av samtalet. Var finns Fatima? En polisjeep bromsar in framför Gunnar. På knagglig franska, tryfferad med några enkla arabiska fraser försöker Gunnar förklara vad som hänt. Gunnar får senare rekapitulera händelseförloppet inför vakthavande på stationen. Polismännen är allvarliga och bedyrar att de inte har kännedom om några planerade aktioner. Hade något liknande hänt för några år sedan, då han var aktiv i den obskyra vapenhandelns sjaskiga utmarker, hade han säkert kunnat namnge potentiella fiender. Men han ville inte tro att någon var ute efter honom, nu sedan han bildat ny familj med Fatima och kommit till ro. Han blir skjutsad hem av en officer som kort berättar att hans bil forslats till närmaste verkstad. Han finner att grinden mot gatan står öppen, besynnerligt för han vet att han stängde den när han åkte iväg för att hämta Rachida. Fatima lämnar inte gärna grinden öppen när hon går och handlar. Han går upp för den stenlagda gången, kantad av höga hibiskussnår, han ser att ytterdörren till villan står öppen. Han rusar in och ropar. – FATIMA ! Skriken ekar, studsar mellan de hårda blanka golven, väggar och tak, men inget svar. – RACHIDA ! Instucket i den utsirade ramen på hallspegeln sitter ett kuvert. Han sliter upp det och ur faller en lapp, han läser på franska. – Mr Falk, vill ni träffa er dotter och er fru igen, avvakta, gör inget dumt, kontakta inte polisen. Gunnar sjunker ner på en stol, blir sittande, stirrande i spegeln. Det vibrerar i hans ficka, telefonen. Hans bil är färdig och kan avhämtas. I taxin in till verkstaden läser han lappen om och om igen. Varför detta nu, var är Rachida, var är Fatima? Han får nycklarna, öppnar framdörren och hittar ett brev på sätet. På brevet ligger spyflugan, död, upp och ner med utslagna vingar och med de sex benen i vädret. Han föser flugliket åt sidan, tar fram lappen och läser. – Käre Gunnar, Allah har kallat mig. Sedan en tid har övertygelsen vuxit inom mig. Mitt ursprung, mitt folk, min tro är för stark. Jag kunde inte möta dig med detta budskap. Jag valde att låta oss bägge bli bortförda. Rachida är i goda händer. Hon kommer att sakna dig och en dag kanske ni skall mötas igen. Den dagen är jag borta, den dagen har min skapare tagit mig till nåder, då har jag sonat mina brott mot den allsmäktige. Ditt liv är i en annan värld än vår, mitt folk kan inte möta ditt, gå din egen väg Gunnar. Vi försökte, men lyckades inte. Låt våra minnen vila i frid. Allahu Akbar, Allah är den störste. Fatima TT/Reuter. Sveriges konsul i Tunis meddelar att den svenska affärsmannen Gunnar A. Falk har påträffats avliden i sitt hem i den tunisiska turistorten Sidi Bou Said. Den tunisiska polisen kan inte utesluta att brott har begåtts och har inlett en förundersökning. Gunnar Falks hustru Fatima och hans dotter Rachida är sedan en tid rapporterade saknade. Gunnar Falk blev 59 år gammal.