Utdrag 1 ”På väg in till de centrala delarna av Oaxaca förstod jag med en styrka och klarhet som var odisputabel, att detta skulle vara den sista anhalten på den resa som jag startat i Stockholm för drygt två veckor sedan. Det hade känts som lite som en slump, ett hugskott, att anträda resan mot Oaxaca, men det hade inte varit det; medan jag nu sitter på mitt hotellrum och summerar dagen känns Oaxaca som på förhand bestämt att vara den här resans sista anhalt. Det var hit jag skulle. Det var alltså hit jag skulle. Gudskelov att jag inte fegade ut i mitt liv, alternativet skulle ha vara fruktansvärt, en rysare – en tomhet som skulle ha gnagt på mig mer och mer in på livet: Ett liv av förströelse och distraktion, surrogat som livsmening. Jag valde ett hotell mitt i centrum, alldeles bredvid en stor kyrka. Därefter kände jag mig strax rastlös och ville ut igen. Jag vandrade upp och ner längs gatorna i staden tills efter midnatt. Jag insöp staden, absorberade den, fylldes utav den, växte utav den. Jag fick aldrig nog. När jag slutligen blev lite trött i benen, satte jag mig på en parkbänk på torget. Indianer hade, under tiden jag vandrat omkring, placerat ut sina handgjorda föremål och textiler på dukar och mattor för försäljning. Inte många som vandrade omkring och besåg varorna dock; turistsäsongen är främst i december och vi är ännu endast i slutet av oktober. Men därför också en avspänd lugn stämning och det var en ljum, vacker natt och torget, som mest liknade en park – så prunkande av växtligheten med alla sina praktfulla röda blommor var det – och med hundratals lampor tillsammans med indianernas färgrika klädsel och varor levde torget sitt eget magiska liv, genererande sitt eget magiska, färgstarka skimmer. Jag lät allt detta överskölja mig och absorberas, stilla, medan jag långsamt gick omkring och såg på varorna. Sedan gick jag tillbaka till hotellet och nu är det tid att flyta ut i en förhoppningsvis ljuv, rofylld sömn, alltför djup för förnuftet, i känslan av att jag kommit hem. I mål.”
Utdrag 2 ”Väl uppe i bergen tittade jag på staden som bredde ut sig därnere. Det slog mig att människorna, alla, faktiskt var inlåsta i sig själva, varenda en, utan undantag. En tröttsam historia. Genom våra liv upprepar vi oss själva på det mest tjatiga vis. Tills vi en dag äntligen tystnar. Vi har inte längre en susning av medvetande om vad sann frihet kan innebära. Vi löper vår lina ut, med skygglappar av oss själva för att se hur långt det kan bära. Vi gör ”vår grej” och tror att det är livets mening. Men vi upprepar bara oss själva i ett aldrig sinande ändlöst tjat. Hur vi än försöker variera och kröna ”vår grej”. Jag hade varit i i denna stad i två veckor nu och redan kände jag att jag lämnat en del av mig själv därnere, nu medan jag åkte upp mot bergen och vidare. Alltså en del av mig som väntade på min återkomst. En konsekvens av etableringen. Jag kunde kräkas åt det. Jag klev ut ur bilen. Några höns sprang kacklande omkring. Några barn kom fram till mig, jag hälsade på dom och räckte dom lite pengar. Jag beslöt mig för att sätta mig på marken, invänta att någon vuxen eventuellt kom ut. Jag hade plötsligt inte längre någon lust eller energi att knacka på någon dörr eller så. Om två timmar skulle solen sänka sig bakom bergen och på ett märkligt sätt kändes solen så intim för mig i denna stund. Jag kom att tänka: största möjliga intimitet kräver största möjliga opersonlighet. Inte tvärtom. Och i detta dagens sista solsken som badade barnen fick jag också samma intryck gentemot barnen, så märkvärdigt. Jag såg på dom och det var som om tiden plötsligt stannade i mitt bröst. De var totala främlingar, men jag kände en sån säregen och stark samhörighet med dom. Och den storslagna bakgrunden, med bergen och den sjunkande solen, utgjorde en fond för denna bedövande sinnesbild att utspela sig på. Och något av en sång steg upp inom mig, som en inkarnation eller som från en plötsligt brusten öppnad källa eller kanske jag försökte hantera denna starka upplevelse genom ett skyddande mantra eller som att samla mig för vidare liv från denna punkt ... Jag vet inte … ”