arkan asaad Blod rödare än rött En berättelse om mod, smärta och vägen till försoning
Av Arkan Asaad: Stjärnlösa nätter, 2011
ISBN 978-91-1-305272-4 © Arkan Asaad 2014 Norstedts, Stockholm Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos ScandBook, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
PROLOG
Espressomaskinen ångade vilt. Bestick fajtades med varandra. Det var tidig förmiddag i Eskilstuna och caféet var nästan fullsatt. Baristan, som enligt namnskylten hette Sara, log brett och sa med gäll röst: – Välkommen! Vad skulle du vilja beställa? – Tack, jag väntar gärna. Jag får sällskap. – Javisst! svarade hon med flirtig blick. Den jag väntade på var pappa. Han och jag skulle efter 27 år äntligen sätta oss ner tillsammans på ett fik för att han skulle berätta om vår bakgrund. Om honom, hans historia. Vi barn visste inget om vad den äldre generationen bar på. Krig, folkmord, förödelse, sorg, flykt, förlust. Det var nästan som om de medvetet höll oss utanför ett rum, ett som bara mamma och pappa hade tillgång till. Vi som vuxit upp i Sverige stod utanför och kunde genom ett immigt fönster bara ana vad det samtalades om i rummet. Men som barn var vi duktiga på att lägga ihop de fragment av ord vi snappade upp, under pappas samtal med släktingar eller när han ibland tänkte högt under whiskykvällarna. – Jag kom hit med ingenting. Titta nu på oss. Tack och lov har vi allt vi önskat oss. 7
Eller under våra diskussioner, som när mina armar flaxade till höger och vänster av frustration när jag berättade varför vi skulle använda björkträd att dekorera min studentvagn med. – Pappa, du fattar ingenting! Du kan inget. Det där är en julgran. Man kan inte dekorera en studentvagn med julgranar. Folk kommer tro att vi är knäppa. – Kan jag ingenting? Vad vet du om livet? Om du visste vad jag har gått igenom skulle du aldrig prata så. Du anar inte vad jag fått offra för vår frihet. – Vad? Vad har du gått igenom … berätta då? – Nej. Strunt samma, gå och hämta dina kvistar. Det slutade alltid med att jag kände mig otacksam. Respektlös och oduglig. Det plingade till vid entrén och in genom dörren till Café Barista klev mannen jag väntat på. Hans majestät. Min far. Casim. Han stod där och kliade sig i håret – det gråa hade börjat sprida sig från sidorna upp mot hjässan – blicken sökande, ögonen fuktiga. Det var inte det kyliga novembervädret kombinerat med det varma inbjudande caféet som la en fuktig hinna över pappas ögon. Det var att vi för första gången i våra liv nu skulle sätta oss tillsammans på ett fik, bara far och son. Jag ställde mig snabbt upp, ville inte låta det ovanliga ögonblicket försvinna förbi. – Pappa, sa jag och vinkade. 8
Han lyste genast upp. Som alltid bar han de utnötta ljusblå Levisjeansen. Vare sig han jobbade eller var ute i parken med barnen, så var Levisjeansen en del av hans kropp. Envist höll han sig till dem år efter år. Trots att vi barn köpt över 30 par jeans till honom genom åren så vägrade han ta på sig dem. När jag var i USA år 2000 letade jag upp samma märke, storlek, färg och material. Men nej, inte ens det fick honom att slänga de över 13 år gamla jeansen. Han gick förbi de bulliga stolarna i sidled och bad de unga killarna och tjejerna tusen gånger om ursäkt. Som om han urskuldade sin närvaro och inte hörde hemma där. – Vad mycket folk det är här, sa han fascinerat och satte sig ner med jackan på. – Har du aldrig varit här? Pappa skrattade så att smilgroparna visade sig. Hans leende var magiskt och det fick en också att le utan att veta varför. – Vi har bott i den här staden i 29 år men jag har aldrig satt mig på ett café. Han fortsatte skratta, men det var inte ett genuint skratt. Snarare tragikomiskt. Som om han skrattade åt sig själv. – Ja, men nu sitter vi här. Far och son. Jag är glad att du kom, sa jag och la min hand på min fars. Pappa slutade skratta omedelbart. Som om någon stulit hans goda humör. Han visste inte hur han skulle reagera när jag försökte lugna ner honom med en kärleksfull gest. Både jag och han visste att samtalet vi skulle ha på Café 9
Barista inte skulle bli enkelt. Jag var 27 år gammal. Och jag ville, där och då, få veta sanningen. Om vår bakgrund. Vår historia. Om pappas liv. Han hade inga ursäkter kvar. Efter tre månader av oavbrutet tjat kom min belöning, han satt där framför mig. Min far såg mot den plingande dörren när ett par ungdomar glatt klev in med varsin Iphone i handen. Han ville fly genom den dörr han steg in genom bara några minuter tidigare. Ögonen avslöjade honom. Han svarade mig med en olustig känsla och ryggade bakåt samtidigt som han försiktigt drog undan handen. – Är ni redo att beställa? Sara avbröt välbehövligt vårt spända ögonblick. – Pappa, vad vill du ha? – Nej, ingenting. – Alltså du måste beställa något, vi sitter på ett fik. – Nej, jag drack innan jag kom. – Vill du ha te? – Nej, jag sa ju att jag drack innan jag kom. – Jo, vi beställer te, och en apelsinjuice till mig. – Beställ inte te till mig! Han la extra betoning på det sista ordet och pekade på sig själv. – Jag vill inte ha något, fortsatte han envist med armarna i kors. Jag ville inte tvinga honom att svara utan beställde två apelsinjuicer. 10
– Nå vad vill du av mig? sa pappa, som om han glömt bort varför vi kommit dit. – Pappa, jag vill att du berättar din historia. Och känn dig inte pressad. Börja var du vill. Jag plockade fram en liten digital bandspelare, inte mycket större än en tändare. Intensivt följde han bandaren med blicken tills den låg en halvmeter framför honom. – Varsågod, sa jag och lutade mig tillbaka. Han vred rastlöst på huvudet. – Vad ska jag säga? Jag har inget att berätta. Mitt liv är skit. Det finns inget intressant. – Säg och berätta vad du vill. Jag har all tid i världen och vi går inte härifrån förrän du har fått säga ditt. Jag ville inte låta alltför hård och bestämd, och avslutade min mening med ett kärleksfullt leende. Mannen framför mig, han samlade mod. Blicken blev allvarlig. Han såg ner på sina händer. Efter en lång utandning såg han på mig med andra ögon. Vad jag såg i hans kolsvarta djupa ögon var ett mörker. En annan värld. Och med sin nästa mening tog han med mig på sin resa. Bjöd in mig i det rum som bara han och min mor haft tillgång till.
11
1. Irak, 1970 Som på ett överexponerat fotografi skimrade solens vackra nyanser över stadsdelen Shorga i Kirkuk. Det var en stadsdel vars invånare till stor del var jordbrukare. Det extremt varma vädret, med mycket lite regn och kraftiga sandstormar, hade slagit hårt mot bönderna. För varje år blev resultatet sämre. Många höll ändå fortfarande modigt i gång jordbruket. Men sedan ett par år tillbaka hade man flitigt börjat skicka sina barn till skolan. Det var efter att familjen Salehs söner kommit tillbaka från läkarutbildningen i Bagdad och hade fått det så pass bra ställt att hela familjen flyttade in till storstaden. ”Om den där familjen Saleh lyckades, så kan våra barn”, lät det från varje förälder i byn. Och alla skulle bli läkare, precis som Salehs söner. Inte ingenjörer, advokater eller affärsmän. Doktorer och inget annat. Hundratals barn promenerade med trötta, hängande huvuden längs den oasfalterade grusvägen. Identiskt klädda i skoluniformer. Flickorna bar ärmlösa mörkblå klänningar som räckte ner till knäna och under dem vita långärmade skjortor, med kragar som elefantöron. Pojkar12
na var klädda i ljusblå finbyxor, vit skjorta och marinblå slipover. Tvärs över gatan, vid de rivningsfärdiga stenhusen, skrek och svor en stressad mamma åt sin son: – Vad i helvete är det här för fläck på din skoluniform? Tror du Salehs söner gick till skolan smutsiga som apor? Ta av dig den fort så jag får skrubba bort det, hetsade hon. – Men mamma, jag blir sen, svarade pojken och la demonstrativt händerna på höften. Modern vände tillbaka som en gnisslande dörr och stirrade hotfullt, som om hon kunde klyva ett isblock med bara blicken. – Av med den nu innan du får en smäll, din fyrbenta idiot! Pojken slängde snabbt av sig skjortan. Allt fler barn anslöt sig till massan på väg till skolan. Några flickor nynnade på barnvisor. En pojke roade sig med att sparka på varenda sten han såg. Längre fram stod ett dussintal pojkar och trängdes i en cirkel runt lärarnas favoritelev, Daoud, den knubbige. Han tog ett djupt andetag och sträckte upp sin arm. – Titta på mitt nya pennfodral! Han höll stolt upp det men ryckte hastigt till sig det igen, bort från nyfikna fingrar. Han vickade förmanande på fingret och rätade till sina glasögon. – Ni får titta, men rör det inte med era smutsiga händer! Klasskamraterna nickade upprymt. På väg till skolan passerade barnen ett övergivet område. Tippen. Där stod en söndersprängd stridsvagn. Det 13
var en plats där barnen hängde, lekte och kastade stenar. En plötslig vindpust kastade damm över de stenkastande barnen, samtidigt som fullastade pickuper med dagens skörd åkte förbi på väg mot centrala Kirkuk. Långt bortom den rostangripna stridsvagnen trängde ett brummande ljud från en motorcykel sig smygande fram. Det fångade skolelevernas uppmärksamhet fullständigt. Deras trötta, nyvakna ögon blev klarvakna. Snabbt vände de sig om för att se vem det var. Men det var svårt att uppfatta i det starka solskenet. Klungan runt Daoud skingrades. – Hallå, vill ni inte se vilka funktioner det har? sa Daoud, som helt snopet stod ensam kvar. Några ställde sig på tå och sökte med blicken över horisonten. Den längsta pojken nickade bekräftande, som om han försökte säga: ”Det är han!” – Är det Casim? kastade en pojke ur sig, hans ögon lyste. – Ja … det är Casim! svarade den långa pojken som full av entusiasm rörde sig mot mitten av vägen. På motorcykeln satt trettonåriga Casim, som med ett brett leende körde förbi pickuperna, på väg mot eleverna. – Tjohoo! skrek han och svischade förbi med ett stort dammoln efter sig. Han sicksackade förbi barnen, ställde sig upp i farten som ett slags segergest för att visa vem som ägde gatorna. Över sin oknäppta skoluniform bar han en svart skinnjacka. Hans tröja var knuten runt halsen som en cape och fladdrade bakom honom med ett piskande ljud. 14
Casim var en pratsam pojke med fina drag. I hans högra kind satt en djup skrattgrop. Pojken svarade på barnens mottagande med ett vilt hejande och med att slira runt i en cirkel. En virvelvind av damm omslöt de euforiska barnen. Det var alltid lika underhållande att se den unge rebellen, Casim. Han som trotsade allt och alla. Att köra motorcykel till skolan var absolut förbjudet. Men det struntade han i. Casim avslutade med att stegra motorcykeln och köra därifrån. – Kom inte försent till skolan! hostade Daoud fram, medan han viftade bort det täta dammet. ”Vilken idiot, räcker det inte med en morsa”, fnös Casim och betraktade Daoud i ögonvrån. Casim la in en högre växel och gasade vidare. Totalt ointresserad av att komma i tid till skolan. Läraren, Mamosta Yousif, var en grinig och temperamentsfull gubbe i 60-årsåldern. Oavsett hur sen eller tidig Casim var till skolan fick han sitt dagliga stryk av honom. – Du sitter fel i skolbänken! Du tilltalar mig på ett respektlöst sätt! Du läser för sakta! Du klarade inte av provet! Du kommer sent! Du har inte knäppt din skjorta ordentligt! Samtliga tillrättavisningar slutade med fysisk bestraffning. Mamosta Yousif var halslös och senig. Den lilla stumpen till huvud var insjunken mellan axlarna. Och den enda bit 15
av hals man såg var kalkonliknande halsskinn som hängde under hakan. Varje gång han ”samtalade” med någon såg han ut som en ilsken hund som plötsligt kunde attackera. Han styrde klassen med järnhand. ”Hårt mot hårt!” brast han ut ibland, med ett slag i handflatan. Särskilt gällde det Casim. Tappade någon en nål i klassrummet så föll de hatiska blickarna på just honom. Uppläxningarna slutade med blåmärken och näsblod, och varenda gång svor Casim att han aldrig mer skulle återvända till skolan. Men hemma var det nästan lika illa. – Läraren slår dig inte utan anledning, något måste du ha gjort! sa Casims mamma Fatem med hopknipna läppar. Hon viftade hetsigt med en toffla. I hennes värld var lärarna närmast halvgudar. Hon dyrkade dem. Fatem var 145 centimeter lång med en lätt puckelrygg, och hemmet styrde hon med sina tofflor. Hon använde dem som vapen och fick diktatoriskt sin vilja igenom. Hon var känd för att böja sig ner och plocka upp sitt vapen för att sedan kasta i väg det som en bumerang. Hon träffade alltid sitt mål med en fantastisk precision. Det kunde Casim vittna om. Men det var fler som fick uppleva hennes tuffa sida. Grönsakshandlaren, dörrförsäljare, skitsnackande grannar, skällande vildhundar, vildkatter som parade sig. Alla hade fått sig en dos, fått smaka på hennes förlängda arm. Toffeln. I två år hade Mamosta Yousif varit Casims lärare. Med tiden blev den gamla mannen gravt senil och muttrade ir16
riterat för sig själv. Hans irritation över politiska ledare och den yngre generationens respektlöshet satte sig i ansiktet. Som om det växte fram något surt, bittert och hatiskt under hans tunga. De flesta av lärarna var utbildade i Bagdad, men inte Yousif. Han var en självlärd man av den äldre generationen. Respekt och lydnad var hans grundfilosofi. Bröt man mot de reglerna bestraffades man hårt. Och Casim var långt ifrån någon mönsterelev. Åtalspunkterna kunde variera. Det var strikt förbjudet att komma sent, glömma sina böcker hemma, misslyckas på proven, prata med andra i klassen. Men värst av allt? Att tala utan lärarens tillstånd. Redan från första stund, för sex år sedan, bestraffades den då sjuårige Casim. – Du ska kalla mig för herr lärare, Kak-Mamosta, i det här klassrummet! fräste läraren ilsket och drog Casim till skamvrån. Där stod Casim på ett ben, balanserande för brinnande livet. Krampen spred sig i hans taniga ben som blev allt tyngre. Som en cementfylld hink drogs hans lyfta ben mot golvet. Han la ner foten och nuddade golvet, men återhämtade sig sekunden därpå. Då skrek en av de andra eleverna: – Titta, herr lärare, han sätter ner foten! Casim tittade bakåt och såg den tjallande pojken, Daoud. Slaget som träffade Casim i nacken var hårt och strävt. Huden kändes som bark från ett gammalt träd. Torr och 17
ojämn. Snabbt höll Casim upp sina händer för att skydda sig för en andra smäll. Vid dagens slut, efter skolan, jagade Casim upp Daoud. Hundratals elever sprang ivrigt efter och ropade i takt. – Bråk! Bråk! Bråk! Casim grep tag i Daouds hals. Kramade om den hårt med båda händerna, så att ögonen nästan hoppade ut. – Ingen driver med mig i skolan. Fattar du! Säger du något till läraren igen så slår jag ihjäl dig! Daoud kämpade fram ett litet pip. – Okej. Casim tog Daouds glasögon. Bröt itu dem. Slängde ner dem på marken och stampade på dem. Hierarkin var fastställd. Månader passerade och Casim lärde sig motvilligt hur bestraffningssystemet fungerade. Skamvrån var bara början och snart kom daar, pinnen, fram. Det var ett verktyg Mamosta Yousif flitigt använde sig av för att kontrollera klassen. Två tre rappa slag på skrivbordet så tystnade klassen och ställde sig omedelbart i givakt. En elev som bestraffades fick gå fram till läraren, sänka sitt huvud och sträcka ut sin hand på skrivbordet. Läraren höjde pinnen mot taket och höll den där en stund. Som om han njöt av sin makt och kontroll, medan elevens väntan på smällen blev olidlig. När Casim syndat stort fick han lägga sig platt på mage över skrivbordet och ta slagen på ryggen. 18
Men ju äldre Casim blev, desto mer härdad blev han. Den långa, fingertunna pinnen hade nästan ingen verkan längre. Trots att läraren bytte ut pinnen till en grövre tjocklek så räckte det inte för att tygla den upproriske pojken. De dagar han visste att stryk väntade i skolan tog han på sig flera lager kläder och virade ett tygstycke runt magen. Mellan kläderna och tyget placerade han flera tidningar. Tight som en skyddsväst satt det. När det var dags för bestraffningen la Casim sig frivilligt på mage, utsträckt över lärarens skrivbord. Läraren gick loss med pinnen med rapp efter rapp. Med sitt oförskämda flin låg Casim där och spelade upp en dramatisk scen. – Å nej, snälla läraren, skona mig. Jag lovar att lyssna på dig, grimaserade han lekfullt. Skratt bröt ut bland klasskamraterna som hade svårt att hålla sig när de såg Casims skämtande. Alla förutom Daoud, som var irriterad och satt spikrakt på sin plats utan att röra en min. – Sagg bab! När ska du lära dig, din ungjävel! skrek Mamosta Yousif, så ilsken att saliv flög ur munnen. Casim höll andan och grimaserade med ansiktet – tills han klämde fram en prutt som brakade loss över läraren som ett kemiskt moln. Klassen exploderade i skratt och läraren i raseri. – Pruttade du mig just i ansiktet? – Ja. herr Lärare, svarade han uppkäftigt. Läraren fortsatte att slå Casim våldsamt med pinnen. Klassen bröt ihop i ett obehärskat skratt. 19
Lärarens granskande ögon märkte en bit tidning som stack ut under elevens tröja. Casim fortsatte att stånka trots att läraren slutat piska honom. Svetten rann nerför lärarens panna. Muttrande torkade han bort svetten med armvecket och såg förvånat på Casims hemgjorda skyddsväst. Ursinnigt ryckte han bort tyget och alla tidningarna, samtidigt som han förbannade sig själv. Klassen tystnade. Likaså Casim. Luften stod stilla i rummet och Casim svalde tungt i det livsfarliga ögonblicket. Flyktvägen var avskuren. Det fanns inget annat alternativ än att ligga kvar. Läraren tog sats och höjde träpinnen mot skyarna. Casim hann ta ett snabbt andetag och blunda, innan den slog ner som en blixt på hans nakna rygg. Träflisor flög åt olika håll. Den utnötta pinnen höll på att gå sönder. Den dagen var en av de värsta uppläxningar han upplevt. Så illa tilltygad var han att han inte kunde sova på rygg i veckor efteråt.
20