Den stillsamme amerikanen
ISBN 978-91-7499 -785-9 © Graham Greene, 1955 Published by agreement with: Leonhardt & Høier Literary Agency A /S, Copenhagen Originaltitel: »The Quiet American« Originalförlag: Heinemann Förord: © Oscar Jansson, 2 016 Översättning: © Jane Lundblad, 1955 / 2 016 Redaktion: Pietro Maglio & Henrik Petersen Omslagsfotografi: Lora Liu Formgivning: Lars Sundh Sättning: Pelle Isaksson Typsnitt: Minion Tryck: ScandBook, Falun, 2 016
Bli medlem hos Modernista för erbjudanden, rabatter & nyheter på: www.modernista.se
Graham Greene
DEN STILLSAMME AMERIKANEN
Översättning av Jane Lundblad
4
DEN STILL SAM M E A M ER IK ANEN
9
Kära René och Phuong! Jag har bett om lov att tillägna Er denna bok inte bara som ett minne av de trevliga kvällar som jag under de sista fem åren har tillbragt hos Er i Saigon, utan också därför att jag helt oblygt har lånat husrum i Er våning för att hysa en av mina handlande personer, och Phuongs namn med tanke på att göra det bekvämt för läsarna, därför att det är enkelt, vackert och lätt att uttala, vilket inte kan sägas om alla Era landsmaninnors namn. Ni kommer båda att se att jag inte har lånat mycket mera, och förvisso inte skaplynnet hos någon som helst person i Vietnam. Pyle, Granger, Fowler, Vigot, Joe – ingen av dem har något original i levande livet i Saigon eller Hanoi, och general Thé är död; skjuten bakifrån, påstås det. Till och med det historiska händelseförloppet har förändrats. Så till exempel föll den stora bomben nära Continental före och inte efter cykelbomberna. När det gäller sådana små förändringar har jag inga skrupler. Det här är en berättelse och inte någon historieskrivning, och jag hoppas att den i sin egenskap av berättelse om några fantasigestalter skall kunna hjälpa Er båda att fördriva någon het afton i Saigon. Er tillgivne Graham Greene
10
I do not like being moved: for the will is excited; and action Is a most dangerous thing; I tremble for something factitious, Some malpractice of heart and illegitimate process; We’re so prone to these things, with our terrible notions of duty. H. Cl ough (»Jag tycker ej om att bli rörd; ty då uppeggas viljan; och handling är någonting ytterligt farligt; jag bävar för någonting konstlat, något slags snedsprång av hjärtat, något olagligt förfarande; vi har ju så lätt för sådana ting, våra pliktbegrepp är ju förfärliga.«)
This is the patent age of new inventions For killing bodies, and for saving souls, All propagated with the best intentions. By ron (»Uppenbarligen är detta en tid av nya uppfinningar för att döda kroppar och att rädda själar, vars propaganda sprids i bästa avsikt.«)
11
12
FÖRSTA DELEN
13
14
Första kapitlet E f t e r middagen satt jag och väntade på Pyle i mitt rum över Rue Catinat. Han hade sagt: »Jag kommer hem till dig senast klockan tio«, och när det hade blivit midnatt kunde jag inte längre hålla mig stilla utan gick ner på gatan. En hop gummor i svarta byxor satt på golvet i övre förstugan; det var i februari månad och de tyckte väl att det var för varmt i sängen. En trishawkusk trampade långsamt förbi i riktning mot flodstranden och jag kunde se tända lyktor där man hade lossat de nya amerikanska planen. Pyle synes inte till någonstans på den långa gatan. Naturligtvis kunde han av någon anledning ha blivit kvarhållen på amerikanska legationen, sade jag mig, men i så fall skulle han väl säkert ha ringt till restaurangen – han var mycket noga med att vara artig i småsaker. Jag vände mig just om för att gå in, när jag fick syn på en flicka som stod och väntade i dörröppningen bredvid. Jag kunde inte se hennes ansikte, bara de vita sidenbyxorna och den långa blommiga tunikan, men ändå kände jag igen henne. Hon hade så ofta stått och väntat på att jag skulle komma hem just på samma plats och vid samma tid. – Phuong, sade jag – det betyder Phoenix, men nu för tiden är ingenting som i sagorna och ingenting stiger upp ur sin aska. Innan hon hade hunnit säga mig det, visste jag att hon stod och väntade på Pyle. – Han är inte här. – Je sais. Je t’ai vu seul à la fenêtre. – Du kan lika väl vänta uppe i våningen, sade jag. Han kommer snart. – Jag kan vänta här. – Det är bättre du låter bli. Polisen kan komma och haffa dig. 15
Hon följde med mig upp. Jag tänkte på flera stycken ironiska och obehagliga skämt som jag skulle ha kunnat komma med, men varken hennes engelska eller hennes franska skulle ha räckt till för att få henne att fatta ironin, och egendomligt nog hade jag inte någon lust att såra henne eller ens att såra mig själv. När vi kom fram till förstugan, vred alla gummorna på huvudet, och så snart vi hade kommit förbi, började deras röster stiga och sjunka som i allsång. – Vad talar de om? – De tror att jag har kommit hem igen. Inne i mitt rum hade trädet, som jag för flera veckor sedan hade satt in för att fira det kinesiska nyåret, fällt de flesta av sina gula blommor. De hade lagt sig mellan tangenterna på min skrivmaskin. Jag plockade bort dem. – Tu es troublé, sade Phuong. – Det är olikt honom. Han är så punktlig av sig. Jag tog av mig slipsen och skorna och lade mig på sängen. Phuong tände gasspisen och satte på vatten till teet. Det kunde ha varit för sex månader sedan. – Han säger att du skall resa din väg snart nu, sade hon. – Kanske det. – Han tycker mycket om dig. – Tack ska du ha, sade jag. Jag såg att hon hade börjat med en ny kamning, nu lät hon håret falla svart och rakt ner över axlarna. Jag kom ihåg att Pyle en gång hade kritiserat den konstrika frisyr, som hon ansåg tillbörlig för dottern till en mandarin. Jag slöt ögonen, och hon blev åter vad hon förr hade varit; hon var tevattnets bubblande, klirrandet av en kopp, hon var en viss tid på natten och löftet om vila. – Han dröjer inte länge, sade hon som om jag behövde tröstas över hans frånvaro. Jag undrade vad de brukade tala om tillsammans; Pyle var mycket allvarlig av sig och jag hade lidit av hans föreläsningar om Fjärran Östern, som han hade känt lika många månader 16
som jag känt den i år. Ett annat av hans ämnen var demo kratin, och han hade haft retsamma åsikter att förkunna om vad Förenta staterna hade gjort och gjorde för världen. Phuong var å sin sida underbart okunnig; om samtalet hade råkat falla på Hitler, skulle hon ha avbrutit det för att fråga vem det var. Förklaringen skulle ha försvårats av att hon aldrig hade träffat någon tysk eller någon polack och bara ägde ytterst obestämda kunskaper i europeisk geografi, fast hon naturligtvis visste mer än jag om prinsessan Margaret. Jag hörde hur hon satte ner en bricka på sängkanten. – Är han fortfarande kär i dig, Phuong? Att ha en annamit i sin säng är som att ha en fågel; de kvittrar och sjunger på kudden. Det hade funnits en tid, då jag tyckte att ingen av deras röster kunde sjunga så som Phuongs. Jag sträckte ut handen och rörde vid hennes arm – också deras benbyggnad var bräcklig som en fågels. – Är han det, Phuong? Hon skrattade och jag hörde henne stryka eld på en tänd sticka. – Kär? – det var kanske ett av de uttryck som hon inte förstod. – Får jag göra i ordning din pipa? frågade hon. När jag slog upp ögonen, hade hon tänt lampan och brickan var redan färdig. Lampskenet färgade hennes hud i mörk ambra, när hon lutade sig ner över lågan med pannan lagd i uppmärksamma rynkor medan hon värmde den lilla opiumklumpen och snurrade på nålen. – Låter Pyle fortfarande bli att röka? frågade jag henne. – Ja. – Du borde få honom till att göra det, annars kommer han inte tillbaka. Det hörde till den rådande vidskepelsen, att en älskare som rökte alltid skulle komma tillbaka, till och med från Frankrike. Det var möjligt att män fick sin sexuella förmåga nedsatt genom rökningen, men de föredrog alltid en trogen älskare framför en kraftfull. Nu höll hon på att knåda den lilla kulan av het massa mot piphuvudets konvexa kant, och 17
jag kunde känna opiumlukten. Det finns ingen lukt, som går upp mot den. Väckarklockan bredvid sängen visade på tjugo minuter över tolv, men min spänning hade redan slappnat. Pyle hade förminskats. Lampan belyste hennes ansikte, där hon stod och gjorde i ordning den långa pipan, lutad över den med den allvarliga uppmärksamhet som hon skulle ha kunnat skänka ett barn. Jag tyckte om min pipa: över en halv meter rak bambu med elfenben i bägge ändar. Lite mer än halvvägs ner på den satt huvudet, som liknade en uppåtvänd konvolvulus och vars konvexa kant hade polerats och mörknat av ymnigt opiumknådande. Nu stack hon med en knyck på handleden ner nålen i den lilla urholkningen, lät opiet lossna från nålen och vände piphuvudet upp och ner över lågan, medan hon höll pipan färdig åt mig. Opiumpärlan bubblade sakta och mjukt medan jag andades in. En driven rökare kan inandas en hel pipa i ett enda drag, men jag fick alltid lov att ta den i flera omgångar. Sedan lutade jag mig tillbaka med nacken mot läderkudden, medan hon gjorde i ordning den andra pipan. Jag sade: – Det är verkligen klart som dagen, vet du. Pyle vet att jag röker några pipor innan jag lägger mig, och han vill inte störa mig. Han tittar in i morgon bitti. Nålen åkte in, och jag tog min andra pipa. När jag lade den ifrån mig, sade jag: – Det är ingenting att oroa sig för. Ingenting alls att oroa sig för. Jag smuttade på teet och lade handen i hennes armhåla. – När du gick ifrån mig, sade jag, så var det tur att jag hade det här att falla tillbaka på. Det finns ett bra ställe på Rue d’Ormay. Vad vi européer kan bråka för ingenting. Du borde inte leva med en man som inte röker, Phuong. – Men han skall gifta sig med mig, sade hon. Nu snart. – Ja visst, det är ju en annan sak. – Skall jag göra i ordning pipan om igen? – Ja. Jag undrade om hon skulle samtycka till att sova med mig nu i natt, om Pyle inte kom, men jag visste, att när jag hade 18
rökt fyra pipor, skulle jag inte längre begära henne. Naturligtvis skulle det ha varit behagligt att känna hennes lår bredvid mig i sängen – hon sov alltid på rygg, och när jag vaknade på morgonen, skulle jag kunna börja dagen med en pipa i stället för med mitt eget sällskap. – Pyle kommer inte nu, sade jag. Stanna här, Phuong. Hon räckte mig pipan och skakade på huvudet. När jag väl hade dragit in opiet, hade hennes närvaro eller frånvaro mycket lite att betyda. – Varför är Pyle inte här? frågade hon. – Hur skall jag veta det? sade jag. – Skulle han träffa general Thé? – Det vet jag inte. – Han sade till mig, att om han inte kunde äta middag med dig, skulle han komma hit. – Ta det lugnt. Han kommer. Gör i ordning en pipa till åt mig. När hon böjde sig över lågan, rann Baudelaires dikt mig i tankarna: »Mon enfant, ma sœur.« Hur var det den löd i fortsättningen: Aimer à loisir, aimer et mourir au pays qui te ressemble.
Ute vid kajen sov fartygen, »dont l’humeur est vagabonde«. Jag tänkte, att om jag luktade på hennes hud, skulle den ha en knappt märkbar opiumdoft, och att hon hade samma färg som den lilla lågan. Jag hade sett blommorna i hennes klänning vid stranden av kanalerna norrut, hon var inhemsk som en växt, och jag ville aldrig resa hem. – Jag önskar att jag vore Pyle, sade jag högt, men smärtan var begränsad och möjlig att bära – det svarade opiet för. Någon knackade på dörren. – Pyle, sade hon. – Nej. Det är inte hans knackning. Någon knackade åter otåligt. Hon reste sig snabbt och kom 19
det gula trädet att skaka så att det åter strödde sina blomblad över min skrivmaskin. Dörren öppnades. – Monsieur Foulaire, sade en röst i kommandoton. – Mitt namn är Fowler, sade jag. Jag ämnade inte resa mig upp för en polis – jag kunde se hans khakishorts utan att lyfta på huvudet. Han förklarade på nästan obegriplig annamitisk franska, att min närvaro omedelbart – genast – snabbt – var erforderlig på La Sûreté. – Den franska eller den vietnamesiska? – Den franska. – Vad gäller det? Det visste han inte: han hade order att hämta mig. – Toi aussi, sade han till Phuong. – Säg »vous« när ni talar till en dam, sade jag till honom. Hur visste ni att hon var här? Han upprepade bara att han hade order att göra vad han gjorde. – Jag kommer i morgon bitti. – Sur le chung, sade han, den lilla prydliga och envisa gestalten. Det tjänade ingenting till att börja en dispyt, så jag steg upp och satte på mig slipsen och skorna. Här var det polisen som fick sista ordet; de kunde dra in mitt kringresetillstånd; de kunde låta utestänga mig från presskonferenser; de kunde till och med, om de så behagade, vägra mig utresa. Det där var de öppna och lagliga metoderna, men laglighet var inte något oundgängligt i ett land som befann sig i krig. Jag kände en man, som plötsligt och oförklarligt hade blivit av med sin kock – han hade spårat honom till den vietnamesiska polisen, men där försäkrade man att han hade blivit släppt efter förhör. Kockens familj fick aldrig mer se honom; kanske hade han slutit sig till kommunisterna; kanske hade han värvats till någon av de privata arméer som blomstrade i trakten av Saigon – Hoa Hao eller caodaisterna eller general Thé. Kanske satt han i franskt fängelse. Kanske höll han i högönsklig välmåga på att tjäna 20
pengar på flickor i den kinesiska förstaden Cholon. Kanske hade hans hjärta klickat, när de förhörde honom. Jag sade: – Jag tänker inte gå till fots. Ni får lov att betala för en trishaw. Man måste hålla på sin värdighet. Det var därför som jag tackade nej till en cigarett som bjöds mig av den franske tjänstemannen på La Sûreté. Efter tre pipor kändes hjärnan klar och vaken; den kunde med lätthet fatta sådana beslut utan att förlora huvudfrågan ur sikte – vad är det de vill veta av mig? Jag hade förut träffat Vigot på flera tillställningar – jag hade lagt märke till honom därför att han föreföll att vara orimligt förälskad i sin hustru, en ytlig och falsk blondin, som struntade i honom. Nu var klockan två på morgonen och han satt där trött och nedslagen i cigarettröken och den tunga värmen. Han hade på sig en grön ögonskärm och hade en volym Pascal uppslagen på pulpeten som tids fördriv. När jag vägrade att låta honom förhöra Phuong utan mig, gav han strax med sig, med en enda suck, som kunde tänkas beteckna hans leda vid Saigon, vid hettan eller vid hela den mänskliga tillvaron. Han sade på engelska: – Jag beklagar mycket att jag var tvungen att be er komma hit. – Jag blev inte ombedd. Jag blev befalld. – Å, det är de infödda poliserna – de förstår inte. Han höll ögonen fästa på en sida i Les Pensées, som om han fortfarande var helt upptagen av dess dystra bevisföring. – Jag ville ställa några frågor till er – om Pyle. Han vände sig till Phuong och började i skarp ton förhöra henne på franska. – Hur länge har ni levt tillsammans med monsieur Pyle? – En månad – jag vet inte, sade hon. – Hur mycket har han givit er i betalning? – Det har ni inte rätt att fråga henne, sade jag. Hon är inte till salu. – Hon levde ju tillsammans med er förut? frågade han tvärt. I två års tid. 21
– Jag är en tidningskorrespondent, som skulle skriva artiklar om ert krig – när ni låter en göra det. Begär inte att jag också skall lämna bidrag till er skandalkrönika. – Vad vet ni om Pyle? Var snäll och svara på mina frågor, monsieur Fowler. Jag har inte någon lust att ställa dem. Men det här är allvarligt. Jag ber er tro att det är mycket allvarligt. – Jag är inte någon angivare. Ni vet allt som jag kan berätta er om Pyle. Ålder trettiotvå år, anställd i Ekonomiska hjälp delegationen, till nationaliteten amerikan. – Det låter på er som om ni var hans vän, sade Vigot och lät blicken glida förbi mig till Phuong. En infödd polis kom in med tre koppar svart kaffe. – Eller vill ni hellre ha te? frågade Vigot. – Jag är hans vän, sade jag. Varför inte? En dag kommer jag väl att resa hem, eller hur? Då kan jag inte ta henne med mig. Hon kommer att få det bra med honom. Det är ett förnuftigt arrangemang. Och han tänker gifta sig med henne, säger han. Det kan hända att han gör det, skall jag säga er. Han är på sitt sätt en hygglig karl. Allvarlig. Inte någon sådan där bråkstake som de på Continental. En stillsam amerikan, preciserade jag avslutningsvis, på samma sätt som om jag hade sagt »en blå ödla« eller »en vit elefant«. Vigot sade: – Ja. Det verkade som om han letade på skrivbordet efter ord, som kunde uttrycka hans mening lika precist som jag hade uttryckt min. – En mycket stillsam amerikan. Han satt där på det lilla varma kontoret och väntade på att endera av oss skulle ta till orda. En moskit surrade fram till anfall, och jag iakttog Phuong. Opium gör en snabbtänkt – kanske bara därför att det lugnar nerverna och dämpar känslorna. Ingenting, inte ens döden, är vidare viktigt. Phuong hade inte uppfattat hans melankoliska och avslutande tonfall, tänkte jag, och hennes engelska var mycket dålig. Hon satt kvar på den hårda kontorsstolen i fortsatt tålmodig väntan på Pyle. I det ögonblicket hade jag slutat vänta, och jag kunde se att Vigot inregistrerade dessa båda fakta. 22
– Hur träffade ni honom första gången? frågade Vigot mig. Varför skulle jag förklara för honom att det var Pyle som hade träffat mig? Det var i september som jag hade sett honom komma gående över torget fram mot Continentals bar: ett omisskännligen ungt och oförbrukat ansikte, som slungades emot oss likt en pil. Med sina gängliga ben och sitt borstklippta hår och den storögda skolpojksblicken gav han ett intryck av att vara oförmögen till all skadegörelse. De flesta av borden ute på gatan var fullsatta. – Får man lov? hade han frågat med allvarlig hövlighet. Mitt namn är Pyle. Jag är nykomling här, och så hade han lagt sig i veck kring en stol och beställt en öl. Så tittade han snabbt upp i den hårt bländande middagsrymden. – Var det där en handgranat? frågade han med spänning och hopp. – Förmodligen var det avgasen på en bil, sade jag och greps plötsligt av medlidande med hans missräkning. Man glömmer så fort bort sin egen ungdom; en gång var även jag intresserad av det där som i brist på bättre uttryck kallas nyheter. Men för mig hade handgranaterna fått något nattståndet över sig; det var något som man såg infört på ortstidningarnas baksidor – så och så många i går kväll i Saigon, så och så många i Cholon; de nådde aldrig fram till den europeiska pressen. Gatan fram kom nu de ljuvliga platta gestalterna – de vita långbyxorna av siden, de långa, åtsittande rockarna, mönstrade i skärt och lila och uppslitsade längs med låret; jag såg på dem med den längtan som jag visste att jag skulle komma att känna när jag hade lämnat dessa trakter för alltid. – Är de inte vackra? sade jag över ölglaset, och Pyle gav dem ett flyktigt ögonkast, medan de fortsatte sin väg uppför Rue Catinat. – Jo visst, sade han likgiltigt; han var av den allvarliga typen. Ministern är mycket bekymrad över de där handgranaterna. Det skulle vara mycket otrevligt, säger han, om det skulle inträffa ett intermezzo – med någon av oss, menar jag. – Med någon av er? Ja, det skulle väl bli allvarligt kan jag tro. Kongressen skulle inte tycka om det. Varför får man lust att 23
retas med dem som är menlösa? Kanske hade han för bara tio dagar sedan gått hem över stadsparken i Boston, med famnen full av de böcker om Fjärran Östern och Kinas problem, som han hade studerat i förväg. Han hörde inte ens på vad jag sade; han var redan helt upptagen av Demokratins dilemma och Västerlandets ansvar; han var – det fick jag mycket snart lära mig – fast besluten att göra gott, inte mot någon individuell person, utan mot ett land, en kontinent, en värld. Ja, så var han då nu i sitt element och hade hela universum att förbättra. – Är han i bårhuset? frågade jag Vigot. – Hur kunde ni veta att han var död? Det var en dum polis fråga, ovärdig den man som läste Pascal, och också ovärdig den man som var så egendomligt förälskad i sin hustru. Man kan inte älska utan intuition. – Icke skyldig, sade jag. Jag intalade mig att det var sant. Hade inte Pyle alltid gått sin egen väg? Jag letade efter någon känsla inom mig, åtminstone någon förargelse över en polistjänstemans misstanke, men kunde inte finna någon. Det var ingen annan än Pyle som bar ansvaret. Vore det inte bättre om vi alla vore döda? resonerade opiet inom mig. Men jag såg försiktigt på Phuong, för det var synd om henne. Hon måste ha älskat honom på sitt sätt; hade hon kanske inte hållit av mig, och hade hon inte lämnat mig för Pyles skull? Hon hade fäst sig vid ungdomen och hoppfullheten och allvaret och nu hade de svikit henne värre än medelåldern och förtvivlan. Hon satt där och såg på oss båda två, och jag trodde att hon ännu inte hade förstått. Kanske skulle det vara bra, om jag kunde få henne bort därifrån innan hon fick klart för sig vad som hade skett. Jag var redo att besvara vilka frågor som helst, om jag kunde få ett snabbt och ändå oklart slut på samtalet, så att jag längre fram skulle kunna säga henne sanningen mellan fyra ögon, långt bort från polisens blickar och de hårda kontorsstolarna och den nakna glödlampan kring vilken nattfjärilarna kretsade. Jag sade till Vigot: – Vilka timmar är det som intresserar er? – Mellan sex och tio. 24
– Jag tog mig en drink på Continental klockan sex. Det kommer uppassarna nog ihåg. Klockan sex och fyrtiofem gick jag ner till kajen och tittade på när de amerikanska planen lossades. Jag såg Wilkins från Associated News stå i dörren till Majestic. Sedan gick jag in på biografen näst intill. Det minns de nog där – de måste springa efter växelpengar. Därifrån tog jag en trishaw till Vieux Moulin – jag kom väl dit omkring åtta och trettio – och åt middag ensam. Granger var där – ni kan fråga honom. Sedan tog jag en trishaw tillbaka så där omkring en kvart i tio. Ni kan förmodligen få rätt på kusken. Jag väntade att Pyle skulle komma till mig klockan tio, men han syntes inte till. – Hur kom det sig att ni väntade besök av honom? – Han hade ringt upp mig. Han sade att han måste tala med mig om någonting viktigt. – Har ni någon aning om vad det var? – Nej. Allt var viktigt för Pyle. – Och hans flicka här? – vet ni var hon var? – Hon stod och väntade på honom ute på gatan vid midnatt. Hon var orolig. Hon vet ingenting. Ni kan väl se att hon fortfarande väntar på honom? – Ja, sade han. – Och ni kan väl inte på allvar tro att jag dödade honom av svartsjuka – eller att hon har gjort det, ja varför? – han ämnade ju gifta sig med henne. Ja. – Var fann ni honom? – Han låg i vattnet under bron till Dachow. Vieux Moulin ligger bredvid bron. Det står beväpnade poliser på bron, och restaurangen har gallerstaket av järn, som skall skydda den mot handgranater. Det var inte ofarligt att gå över bron nattetid, för efter mörkrets inbrott var hela den andra stranden av floden i vietminhstyrkornas händer. Jag måste ha ätit middag på mindre än femtio meters avstånd från hans döda kropp. – Det ledsamma var, sade jag att han råkade bli så insyltad. 25
– Ärligt talat, sade Vigot, så är jag inte enbart ledsen. Han gjorde mycken skada. – Gud bevare oss för alla menlösa och goda människor, sade jag. – Goda? – Ja, goda. På hans sätt. Ni är romersk katolik. Ni kan nog inte förstå er på hans sätt. Och i varje fall var han en jävla jänk. – Skulle ni ha något emot att identifiera honom. Förlåt att jag besvärar med det. Det är en rutinsak, och den är ju inte vidare behaglig. Jag brydde mig inte om att fråga varför han inte väntade till dess det kom någon från amerikanska legationen, för jag visste skälet. Franska metoder är enligt vårt sätt att se en smula gammaldags; de tror på samvete, på skuldkänsla, en brottsling bör konfronteras med sitt brott, för det kan hända att han bryter samman och förråder sig. Medan vi gick nerför stentrappan till kylanläggningen, som surrade i källarvåningen, sade jag mig om igen att jag var oskyldig. De drog ut honom som en bricka istärningar, och jag såg på honom. Såren var nedfrusna till fridfullhet. Jag sade: – Som ni ser kommer min närvaro dem inte att gå upp igen. – Comment? – Är det inte ett av era syften? En gudsdom av ett eller annat slag? Men ni har ju frusit ner honom. På medeltiden fanns det inga djupfrysningsboxar. – Känner ni igen honom? – Ja då. Han verkade mer malplacerad än någonsin: han borde ha stannat hemma. Jag såg honom i ett av familjens amatör fotoalbum, till häst på en sportranch, badande på Long Island, fotograferad tillsammans med kollegorna i någon kontorslokal i tjugotredje våningen. Han hörde ihop med skyskrapor och expresshissar, med glass och dry martinis, med mjölk till lunchen och kycklingsandwich på snackbaren. – Det var inte av det här han dog, sade Vigot och pekade på 26
ett sår i bröstet. Han drunknade i gyttjan. Vi har funnit gyttja i lungorna. – Ni arbetar fort. – Det måste man göra i det här klimatet. De sköt tillbaka brickan och stängde dörren. Gummit dämpade. – Ni kan inte hjälpa oss alls? frågade Vigot. – Inte alls. Jag promenerade tillbaka till våningen tillsammans med Phuong; nu höll jag inte längre på min värdighet. Döden utplånar fåfänga – även fåfängan hos hanrejen, som inte får visa sin smärta. Hon var fortfarande ovetande om vad det hela gällde, och jag hade inte någon teknik som kunde hjälpa mig att berätta det sakta och varsamt. Jag var korrespondent; jag tänkte i rubriker. »Amerikansk tjänsteman mördad i Saigon.« När man arbetar i en tidning, lär man sig inte hur man skall berätta dåliga nyheter, och till och med nu måste jag tänka på min tidning och fråga henne: – Har du något emot att vi stannar vid telegrafen? Jag lämnade henne kvar ute på gatan medan jag gick och skickade av telegrammet och kom sedan tillbaka till henne. Det var bara en gest; jag visste bara alltför väl att de franska korrespondenterna säkert redan hade informerats, och att för den händelse Vigot hade handlat renhårigt (vilket var möjligt) så skulle censuren hålla kvar mitt telegram tills fransmännen hade avsänt sina. Min tidning skulle först få telegrammet daterat Paris. Inte för att Pyle var vidare viktig. Det skulle inte ha gått an att telegrafera detaljerna om hans verkliga framfärd, och säga att han innan han dog hade ådragit sig ansvar för minst femtio dödsfall, för det skulle ha skadat de anglo-amerikanska förbindelserna, ministern skulle ha blivit upprörd. Ministern hyste stor aktning för Pyle – Pyle hade förvärvat en fin doktorsgrad i – ja, i något av de där ämnena som amerikaner kan förvärva doktorsgrader i; kanske public relations eller teaterteknik, kanske till och med Fjärran Österns problem (han hade läst en massa böcker). 27
– Var är Pyle? frågade Phuong. Vad var det de ville? – Kom med hem, sade jag. – Kommer Pyle? – Han kan lika väl komma dit som någon annanstans. Gummorna satt fortfarande och skvallrade i den relativa svalkan i övre förstugan. När jag öppnade min dörr, kunde jag strax se att rummet hade blivit undersökt; allting var ordentligare än jag nånsin hade lämnat det. – En pipa till? – Ja. Jag tog av mig slipsen och skorna; mellanspelet var över; natten var sig nästan lik. Phuong satt hopkrupen vid sängens fotända och var i färd med att tända lampan. »Mon enfant, ma sœur« – huden hade ambrans färg. »Sa douce langue natale.« – Phuong, sade jag. Hon höll på att knåda opiumkulan mot piphuvudet. Il est mort, Phuong. Hon satt och höll nålen i handen och såg upp på mig, och lik ett barn som försöker samla sig rynkade hon pannan. – Tu dis? – Pyle est mort. Assassiné. Hon lade ner nålen och satte sig ner på knä, med blicken fäst på mig. Det blev ingen scen, inga tårar, bara tankar – de långa, stilla tankar som en människa tänker när hon måste förändra en hel levnadsbana. – Det är bäst du stannar här i natt, sade jag. Hon nickade, tog upp nålen och började åter värma opiet. Den natten vaknade jag upp ur en sådan där kort, djup opiumslummer, som varar i tio minuter och verkar som en hel natts vila, och fann att min hand låg där den alltid hade legat om nätterna, mellan hennes ben. Hon sov, och jag kunde nätt och jämnt höra henne andas. Efter alla dessa månader var jag nu återigen inte ensam, och ändå tänkte jag plötsligt vredgat, när jag mindes Vigot med hans ögonskärm på polisstationen och legationens tysta, folktomma korridorer och kände den mjuka, hårlösa huden under min hand: – Är jag den enda människa, som verkligen höll av Pyle? 28
Andra kapitlet 1 S a m m a morgon som Pyle kom gående på torget framför Continental hade jag fått nog av mina amerikanska press kollegor: storvuxna, bråkiga, pojkaktiga och medelålders, fulla av försmädliga kvickheter mot fransmännen, som ju när allt kom omkring var de som utkämpade detta krig. Med jämna mellanrum blev de, när en stridshandling var prydligt avslutad och de stupade och sårade hade forslats bort från skådeplatsen, kallade till Hanoi, som låg fyra flygtimmar ifrån oss, för att åhöra ett anförande av överbefälhavaren, logeras en natt i pressens läger, som enligt vad de skrytsamt förklarade hade den bäste barmannen i Indokina, flygas över slagfältet på en höjd av omkring niohundra meter (gränsen för en tung kulsprutas skottvidd) och sedan oskadda och bullersamma som efter en skolpojksutfärd skeppas tillbaka till Hôtel Continental i Saigon. Pyle var stillsam, han verkade försynt, den där första dagen måste jag ibland böja mig fram för att uppfatta vad han sade. Och han var mycket allvarlig. Flera gånger var det som om han drog ihop sig inom sitt skal vid ljudet av det oväsen som den amerikanska pressen ställde till på terrassen ovanför – den terrass som gemenligen ansågs vara tryggare mot handgranater. Men han kritiserade ingen. – Har ni läst York Harding? frågade han. – Nej. Nej, det tror jag inte. Vad har han skrivit? Han betraktade en mjölkbar på andra sidan gatan och sade drömmande: – Där har de bestämt en bra soda fountain. Jag undrade vilket djup av hemlängtan som låg bakom hans egendomliga val av föremål för sina iakttagelser i en så främmande omgivning. Men hade jag inte själv under min första promenad på Rue Catinat först lagt märke till butiken med 29