9789197794138

1. Ankomsten till sommarvistet

S

om genom ett trollslag har den envisa vinden just mojnat.

Morgonens moln har skingrats och sikten är klar. Bortom dalen reser sig fjälltopparna, den tusenmeter höga vresiga Akkantjakke och de omgivande lite rundare Makkentjakke fjällen. Ur Mattias strupe växer en jojk. Maglena vänder ansiktet emot honom och ler lyckligt. Uppe på fjället går fjällbjörkgränsen och på platån ska de två, Mattias Pålsson och hans hustru Maglena Andersdotter snart ha inrättat det bekvämt och skönt för sin lilla familj alldeles i närheten av en fiskrik sjö.

Mot ligger ett stort område med tät gammal lavbeklädd urskog. Vissa granar är upp till trettio meter höga och här växer också rönnen, gråalen och björken.

Här är renbetet gott, ängsull och starrgräs växter på de små myrarna i omgivningen. På sjön simmar den smalnäbbade simsnäppan och på hedarna hörs ljungpiparen pipa och fjällripan kvacka. Djurlivet är rikt. I den orörda vildmarken strövar vargen, järven, lodjuret och björnen omkring.

Mattias Pålson är 26 år och hustrun Maglena Andersdotter ett år äldre. Familjen tillhör fjällsamerna. Utan eget skatteland får familjens renar beta på andra samers områden i skogslandet utmed Ångermanälven på vintrarna.

I slutet av maj månad ska vajorna kalva och Maglena är havande med sitt andra barn. Flytten från skogarna vid kusten var under årets vargavinter ovanligt strapatsrik. Treåringen Regina drogs med envisa förkylningar och var kinkig. De två vuxna stakade sig framåt på sina skarskidor, tjarve-sihpiek-s, ibland gled de fram på vänsterskidan, den som kallas guoute och är tillverkad av talltjurved. På den lättare högerskidan av björk, sågäke, sparkade de sig framåt och uppåt med hjälp av skidstaven längs flyttleden, men ibland hindrade omkullfallna 7

granjättar framkomsten och de tvingades ta en omväg, Då orienterade de sig genom att se på stenarna och nattens stjärnor. I ns skogar rände de ibland på nattens skare för att undvika dagsmejan.

Vårflytten en vecka före Valborgsmäss är en höjdpunkt då kung Vinter bestämmer farten, när den ljumma vårluften strömmar emot den frusna kroppen och solens strålar värmer ansiktet. Dagtid skådar de ned i bäckraviner, där vårvinterns första smältvatten skvalar under snön. Leden vinglar sig upp längs branta terrasser som under eftermiddagstimmarna är täckta av vårvinterns bottenlösa kvicksilversnö, den som mosas sönder där majsolen skiner.

Högre upp glesnar skogen. Där sällskapar krumma och krokiga fjällbjörkar med vindpinade granar. Tillsammans bildar träden små öar för renskötarna att slå en lov runt eller passera igenom, medan renarna väljer sina egna vägar genom snårskogen. Men packrenarna tvingas ta sig runt hindren i lämpligare terräng. De tamaste härkarna som är vana att bära bördor går efter varandra på förfädernas klövjerajdstig.

Där det finns fint bete ligger renhjorden kanske stilla ett par dagar. Det har hänt att främmande hundar förvillat sig in i renflocken. Då kan renarna bli så skräckslagna att vajorna kastar sina kalvar och flyr. Under flytten är renarna spridda, men renskötarna lyssnar till skällornas klang och söker reda på renar som kommit avsides eller på avvägar. Man har bråttom.

Det är viktigt att vara framme vid kalvningsplatsen i tid.

Uttröttade men lyckliga över att allt har gått väl och att inte vargen har varit framme, når de äntligen målet. Vid åsynen av samelägret känns det som om blodet plötsligt fylls med kolsyra som pirrar och fnittrar sig fram genom hela kroppen och Mattias ger upp ett tjut av lycka och en jojk som ekar i fjällvärldens underbara skönhet. Snart ska de få pusta ut tillsammans.

8

Men först måste han tillbringa några dagar med att bygga upp torvkåtan, sin dervie-gåetie. De första nätterna bor familjen i tältkåtan med öppen härd precis som under flytten till sommarbetet. Om det snöar får de komma ihåg att skotta av tältet riktigt ordentligt, så att inte smältvattnet sipprar in och börjar droppa ned på dem medan de sover. Tältväggarna är tunna och fladdrar i hård vind. Under flytten har tältkåtan ibland liknat en blåsbälg. Kondensvattnet som bildats under natten har likt en snärtande dusch blött ned ved och allt annat som funnits i tältet. För att inte tala om rökutvecklingen!

De kommande dagarna blir det bråttom att bygga sommarbostaden. Medan grannarna hjälps åt att fälla några björkstammar att bygga stommen och stöttorna av, tätar Mattias kåtan med näverstycken som han river av björkstammarna.

Allra ytterst lägger han på torv och lämnar plats överst för rökutgången. För att röken ska dra ut ordentligt, ser han till att göra fyra draghål nere vid marken. Nu protesterar Maglena vilt, avskyr att ha draghål i kåtan. Var hon än sitter på jordgolvet känner hon draget i ryggen hur mycket elden än värmer och steker henne i ansiktet!

Många av vännerna i lägret har hunnit sätta in fönsterramar i sina torvkåtor och ställt in en järnspis i någon vrå, något som Maglena också kräver. Hon längtar efter en likadan eldspis som grannarna har. I grannkåtan ligger inga pyrande och rykande träbitar kvar och osar! Mattias lovar henne att han ska se till att det blir gjort. Snart. Vid tillfälle.

Maglena drar in granris för att skapa en risbädd som hon breder ut renfällarna över. Kokkärlen ställer hon i den innersta delen av kåtan mitt emot dörren. Hon hukar sig ned och lägger på tjärved i botten på eldstadens stenar, väljer sedan ut de torraste björkvedsklamparna hon kan hitta och lägger dem ovanpå tjärveden så att elden ska ta sig utan alltför stor rökutveckling. Hon vet samtidigt att hon inte kommer 9

att slippa den kvävande röken hur hon än bemödar sig.

Björkveden som har legat ute har inte hunnit bli tillräckligt torr ännu. Maglena eldar torrt och hett, medan Regina hostar och snoren rinner. Hur gärna skulle hon inte vilja underlätta nattsömnen för lillflickan!

Vännerna Nils och Johanna har ställt sin eldspis på två klabbar. Spisen har flera hål i botten för att syresätta elden.

Det räcker om de håller dörren på glänt en stund för att elden ska ta sig. Om veden är sur öppnar Johanna bara inluften på motsatta sidan av dörren så att det blir tvärdrag. Sedan låter hon veden brinna ut i spisen, innan hon rakar ihop kolresterna och ser till att ingenting ligger kvar och pyr. Hon behöver inte heller vara så rädd för att få in en granvedsklamp i spisluckan, något som i den öppna elden kan orsaka brand.

Men det är inte alla som har det så bra. Några vänner i lägret röker kött eller fisk samtidigt som de bor i kåtan. En fiskbit till kvällsmat kan få hänga uppe i rökhålet hela dagen. De påstår att det är skönt att slippa flugorna och äggläggningen i fisken, om den röks ute.

Maglena tänker på hur tiden har runnit iväg, att hon redan har hunnit bli tjugosju år gammal. Hon var tjugotre, när Mattias och hon gifte sig. Året därpå föddes Regina. Det var i slutet av mars och Maglenas kropp var stor och oformlig, men hon rörde sig vigt ändå under vårflyttningen. Hon såg på vajorna som snart skulle kalva och kände sig som en av dem, en dräktig djurhona. När hon trodde att tiden snart var inne, dröjde och dröjde det och ingenting hände.

En solig dag, när hon rände över myren mörknade himlen, vinden tilltog, det började storma och ovädersmolnen drog ihop sig och kom allt närmare. Snart stjälpte molnen ur sig ett snöoväder. En plötslig smärta drabbade henne och tvingade henne ned på knä, hon hukade sig ned på den snötäckta marken, men hugget släppte strax. Efter en stund började 10

värkarna sätta in igen, först svagt, sedan allt kraftigare. Hon hade varit fullt medveten om och beredd på att hon skulle komma att få föda var som helst ute i naturen, men inte att det skulle bli oväder och hon skulle behöva skydd. Vart skulle hon nu ta vägen? Mattias och karlarna drev på renarna, kvinnorna och barnen rände i utströdda grupper efter packrenarna. Hon kunde väl ändå inte föda i snöstorm? På myren fanns ingenting som kunde ge henne skydd, inte ens så mycket som ett träd, bara små dvärgbjörkar som inte ens dög att hålla sig kvar i om marken sviktade. Hon tog flera kraftiga tag med staven, ville hinna bort till skogens skyddande rand. Värkarna satte åt henne än värre och hon orkade inte stå på skidorna längre, vickade ut fötterna ur bindningarna och knäade i snön. Kröp ihop. Hur skulle detta sluta? Det var då som hunden kom till henne. När Maglena jämrade sig, gav tiken ifrån sig ett besynnerligt gnällande, ett nästan deltagande läte som om hon förstod hur illa det var fatt med matte. Ivrigt sprang hon sedan fram och tillbaka mellan Maglena och Brita som uppehöll sig ett hundratal meter därifrån. Det var som om hon ville berätta för Brita att hon måste skynda till hjälp.

Maglena tog sig långsamt upp på fötterna igen, när värken släppte sitt tag. Hon stod till midjan i dagsmejan, medan hon med stora steg försökte ta sig bort till skogsbrynet. ”Så fånigt av mig att ta av mig skidorna”, tänkte hon medan snön öste ned över henne och vinden stormade fram. En ny värk satte in och det tycktes tiken förstå, stannade till och gnällde ynkligt, väntade på att hon skulle resa sig upp igen. Alldeles utmattad nådde hon äntligen skogsbrynet. Hon kröp långt in under en stor gran, som välkomnande bredde ut sina grenar till skydd. Där var det mjukt och gott att ligga och Maglena gav efter, slappnade av. Hunden såg på henne med medlidsamma blickar, tog del i skeendet. Nu talade de samma språk, förstod varandra. När sedan värkar av ett helt annat slag satte in, 11

hörde Maglena sina djuriska skrik som om de kom från annat håll. Tiken sprang upphetsat fram och tillbaka med läpparna uppdragna över tänderna, som om hon manade på kvinnorna att äntligen hjälpa till. Brita rände genast bort och ropade på Mor Johanna, jordemodern, som befann sig ganska långt borta, men ändå hörde ropet och skyndade till.

Halvt bedövad av smärtan kände Maglena hur barnet försökte tränga ut ur hennes kropp och hon hjälpte till att krysta så gott hon förmådde. Kroppen arbetade våldsamt, det kändes som om den skulle sprängas i stycken. Hon hörde de egna skriken som på avstånd men var inte medveten om att det var hennes. Äntligen kom befrielsen, hon kunde andas lugnare, kroppen slappnade av och livet tog henne till sig igen.

När hon öppnade ögonen såg hon att Mor Johanna och Brita var sysselsatta med barnet. Mor Johanna tog kniven ur bältet och skar av navelsträngen, tog en tråd ur sin halsduk som hon band om navelsträngen, tvättade av blodet och slemmet i snön och lindade flickan först i en linneduk och sedan i ett skinn av en dödfödd renkalv.

Tiken höll sig borta som på respektavstånd, den förstod att matte nu hade fått den hjälp hon behövde. Mor Johanna lade sina händer på Maglenas buk och tryckte på för att efterbörden skulle komma ut i sin helhet, det var viktigt sa hon, annars kunde hon drabbas av feber.

Snöovädret övergick i strilande regn och tvättade bort blod och slem, så att allt blev rent och luktade friskt. Maglena tog barnet till bröstet och en stor lycka genomfor hennes kropp, när hon kände barnets läppar mot sin bröstvårta.

Ja, så hade det gått till då Regina kom till världen. Eftersom de befann sig på vandring hade det varit svårt att som seden bjuder tvätta det nyfödda barnet i salt vatten tre gånger om dagen de tre första dagarna och sedan två gånger dagligen. Efter en veckas tid behövde hon bara tvättas en gång och då blev ju 12

allt lättare. Hon smälte snö i en kittel och lade i lite koksalt i vattnet för att förhindra att någon smittosam sjukdom skulle drabba det lilla barnet.

Och nu, mycket snart är tiden inne att föda igen. Men denna gång bor hon på sommarvistet och allt kommer säkert att gå mycket lättare, försäkrar Mor Johanna, som också har lovat att finnas till hands.

13

4. Renbete på fjället

V

andringsstigen följer en skummande fjällbäck, höga raka, vitstammiga björkar, blommande hägg och rönn, jättelika ormbunkar, frodiga fjällängar. Här blommar smörbollen, midsommarblomstret, förgätmigejen och vintergrönan tillsammans med den ståtliga kvannen och tusentals stora, praktfulla fjällsippor. Runtom skiftar marken i rött.

Här växer stora mattor av fjällglim, purpurbräcka och olika ljungarter. Vilken underbar fägring så högt uppe på fjället! Och där – just vid iskanten – en blomma så underbart vacker i sin ensamhet vid sjön. Det är isranunkeln. Långt där nere ser Mattias älvarna flyta likt glittrande silverband.

Byn har sina renar på flera olika ställen. Vajor och renoxar hålls åtskilda. Lösrenarna är bångstyriga och måste hållas ihop med hjälp av hundarna, eftersom de springer åt alla håll särskilt när det är kallt och dåligt med lav och barmark. Vajona måste man däremot valla så försiktigt man kan, annars blir de rädda och kastar kalvarna och hundarna är snabbt framme och biter ihjäl dem. Om en vaja har kalvat och håller på att slicka ren sin kalv, kan det hända att hon skräms bort från kalven.

Lapphunden Jeppe är nog, näst renarna, Mattias värdefullaste egendom; Man säger ju att en renägare som har dåliga hundar, blir fattig. ”En vallhund säljes icke om och en oxe bjudes, en sådan är bättre än en karl, vet i allt bäst att driva renarna”, är ett gammalt visdomsord.

På vandringen mot fjället tvingas renarna över vatten.

Men då tillåts inte hundarna driva för vid älvkanten tvingas man vara mycket försiktig, så att renarna inte börjar tveka.

Om vajorna och kalvarna skräms, vänder de om och börjar snurra runt i älven och då händer det att kalvarna blir stela av kyla och dras med strömmen ned efter älven. Vajorna följer då 23

givetvis efter sina kalvar och försvinner i strömmen de också.

Andra renar simmar tillbaka till stranden vettskrämda och vägrar blankt att gå ut i älvens vårisvatten, fastän de kan se hjorden på andra sidan stranden. Ibland får man arbeta en hel vecka med att driva en renhjord över älven. En del kalvar får man bära, men vattnet är iskallt och de väktare som tvingas vada över älven får ofta förfrysningar i benen.

Mattias sitter i båten med årorna klara. Ned mot stranden leder Niku skällrenen, som han har bundit en stark skinnrem om halsen på. Vajorna följer honom likt en lavaström. Niku hoppar ned i båten och renen tvingas ned i vattnet. Med jämna årtag ror Mattias den långsmala snipan ut på den blanka insjön, där strandbrinkarnas tallar speglar sig och dimman ryker över myrarna intill vattnet.

Frustande står renhjorden en stund och tvekar, men så hoppar några renar i och snart väller hela den böljande, grå massan ned i vattnet. Som en skog av hornkronor simmar renhjorden över älven.

På andra sidan vattnet vandrar de sedan vidare över markernas mjuka matta, den som skiftar i brunt av ris och i violett av ljung, av blekgrön starr och gulgrå lav. På morgonen har det legat rimfrost över myren, men i det klara solskenet har de vita rimtussarna smält bort och lämnat kvar glittrande vattendroppar i tuvor och bladgömmen.

Högre och högre går färden, brantare och brantare blir stigen, oändlig blir utsikten. Denna rena, lätta fjälluft! Den leende dalen ligger nedanför, bergväggarna reser sig mörka, bäckarna skimrar som silverband utefter fjällsidorna, älvarna glittrar, snötopparna purpras av den klara vårsolen, himlen är blå. Uppe på fjället har regnet och snön gjort vägen isig och hal. På många ställen slingrar sig flyttningsvägen fram i smala passager med livsfarliga branter inunder. På andra sidan ligger stenarna lösa och ger vika för renarnas tyngd.

24

Hela dagen går renvaktarna fram över stenmarker, där varken fjällbjörk eller vide har funnit fäste. Det finns bara några få lapphundar med på vandringen, men karlarna är vana att härma hundskall och effekten blir kanske densamma.

Här har samiska fötter vandrat i hundratals år. Men renägarna har för vana att inte gå samma väg varje sommar. Det är tvärtom bättre att gå på lite olika ställen så att det inte bildas någon tydlig gångstig. När rajden har nått trädgränsen på havssidan till Norge är dvärgbjörken så långt kommen att barken lätt skalas av. Renen känner på långt håll var det finns gott gräs att beta och de börjar springa. Ibland måste man skära av hornen på de största renoxarna så att de kan beta.

Man måste hålla ihop flocken tills man kommer till vistet där man slår läger på en platå och låter renarna beta fritt.

Bönderna och nybyggarna vallar sina kor i skogarna och under somrarna betar deras kreatur på fjället. Liksom renhjordarna måste korna simma över sjöarna för att komma upp till fäbodarna. När fäboflickorna har mjölkat sina kor, ror de mjölken till byarna på kvällarna och ibland möts renskötare och fäbofolk under fjällvandringarna i markerna.

De flesta renägare har hustru och barn med upp till fjällvistet, men i år går Mattias ensam med sina renar, eftersom Magdalena snart ska föda och Regina har varit klen efter alla förkylningar. Han har goda grannar i Johan och Sara och deras barn och vet att han kommer att få hjälp med vardagssysslorna. Han har fått löfte om att han kan lämna sina renar i deras hägn när han får bud om att han måste återvända till Magdalena och Regina.

Varje höst låter vandringsfolket allt trä, näver och torv som de har lånat av moder jord under sommarvistet ligga kvar på marken och när de återvänder året därpå, bygger de sig nya kåtor och förrådsbodar. Seden är att även täcka över eldstaden och plocka bort stenarna, innan man lämnar 25

kåtaplatsen. Enligt traditionen ska ju ”allt gammalt skrivas in i glömskeboken och sedan glömmas bort”. Byggnader och allt annat som inte längre används tar naturen tillbaka i sin egen takt.

Efter att Mattias har byggt upp sin kåta, tar han tillsammans med de andra renvaktarna itu med de gemensamma utrymmena. De bygger förrådsbodarna en bit bort ifrån själva vistet för att dölja dem från insyn.

När allt är på plats kan familjerna äntligen börja ta vara på all den rikedom som naturen ger dem. Så länge vajorna har mjölk försöker kvinnorna mjölka dem. Mattias tar sin kasttöm och fångar in den ena vajan efter den andra. De spjärnar emot, sparkar och sliter och försöker med all kraft att komma loss.

Det blir en kamp mellan det skrämda djuret och den säkre, lugne mannen. Han håller ett fast tag i vajans horn medan Sara sakta och försiktigt kommer smygande med sin träkåsa.

Vajan värjer sig i en vild dans tills hon står där skälvande och flåsar. Men hon lämnar inte ifrån sig så mycket mjölk, högst en kaffekopp. Det är bra att vajorna är så många för mjölken är en läckerhet som ingen vill vara förutan!

För att kalvarna inte ska dia finns det flera metoder att ta till. Förr smorde man in vajornas juver med renspillning, men nu sätter man in en skråavva, ett dihinder i munnen på kalven.

Om en kalv kommer åt att dia, diar den slut på all mjölk.

En del äldre vajor är vana vid att bli mjölkade och spjärnar inte längre emot. Småpojkarna bär med sig sina egna kasttömmar och försöker hjälpa till så gott de kan. Saras pojke Amma har tur och lyckas fånga in en vaja, men måste ropa på hjälp. Det blir ett fasligt liv, när hans kamrater försöker hjälpa honom att hålla vajan stilla. Mattias får hoppa in och med vana tag lugna ned både henne och pojkarna. ”Det här klarar ni aldrig utan min hjälp!” skrävlar han.

De långa dagarna på fjället räcker ändå inte till för allt 26

arbete som nu väntar på var och en, då förrådet inför vintern ska samlas ihop. Granskogarna på fjällets sluttningar är rika och frodiga med arter som tolta, nordisk stormhatt och tibast och växtplatserna är kända sedan gammalt. ”Men ta er i akt för dimman, barn! När tjockan tätnar runt omkring er, stanna för Guds skull där ni är, irra inte omkring och försök hitta hem!” varnar föräldrarna.

Men ungdomarna lyssnar knappast, har bråttom att komma iväg. Med småbarnen i släptåg letar de sig ända ned under trädgränsen, till platserna där gräset växer grönt som den mjukaste matta. Det är hög tid att plocka de ätbara örterna medan de fortfarande är späda. Stigen krånglar sig fram över berg nedför sänkor och uppför nästa kulle igen. Småbarnen gnyr, deras korta ben orkar inte gå längre. Bördorna är tunga för deras små armar och stigen är inte bara brant, på många ställen löper den farligt nära stupet. Särskilt svår är den sista branta sträckan, innan de kommit upp på höjden. Där måste de gå förbi en hylla av nakna klippor, som är alldeles slätpolerad av regnet. Men ungdomarna med de långa benen, de ränner före.

De har bråttom; mamma väntar ju på fyllda korgar att koka gröten av! När de nått den skogsbeväxta höjdens krön, börjar de springa. Småungarna blir efter, snart förlorar de varandra ur sikte. Ingen tänker närmare på det. Smågrabbarna sätter sig på sluttningen och leker en liten stund, sedan somnar de med tummen i munnen.

När Lille Jon vaknar till är han hungrig, ropar efter syster Anna. Men Anna kan inte längre höra honom. Hon plockar tolta på andra sidan kullen och har för stunden glömt bort lillebror. Jon gråter och Pål smittas av hans tårar, så också lille Clement och hans ett år äldre bror Olle. Olle lovar att hitta Anna och de andra. Han går upp på kullen och hojtar för full hals. Men han ser ingen mänsklig varelse och springer ned på andra sidan. Leker Anna kurragömma i buskarna? Men han 27

letar och letar. Någon Anna syns inte till. Nu går han tillbaka till pojkarna på andra sidan. Men var är stigen? Han kan inte se den. Han letar sig igenom buske för buske, men stigen är borta! Men upp till kullen måste han. Dvärgbjörksnåren snärjer sig om fötterna på honom för nu har han bråttom, är lite rädd för att inte hinna upp innan mörkret sänker sig över myren. Vilken riktning var det nu han kom ifrån? Hjärtat klappar så det dunkar i huvudet. Han är redan våt om fötterna, myrvattnet har trängt igenom lädret på näbbskorna, skohöet klibbar. Han klättrar uppför kullen, spanar, ser en skock vita får i sänkan. Var är han? Fårhjorden betar nere vid kullens fot.

Där måste väl finnas en fåraherde? Han bestämmer sig för att fråga vart stigen leder hem. Hem? Hur ska han förklara sig?

Han springer nedför och fårskocken skingras räddhågset vid hans framfart. En pojke, inte mycket större än han själv, reser sig upp från gröngräset och går sakta emot honom. ”Vem är du?” frågar han. Men Olle kan inte svenska, förstår inte frågan. Säger på samiska något som för svensken är oförståeligt. De ser länge på varandra och rycker sedan skrattande på axlarna. Den äldre nickar åt honom att följa med och han går efter. Fåraherden för honom in i ett skjul, där det sitter en kvinna och ystar ost, säger något på det där oförståeliga språket, som svenskarna talar. Hon nickar och ler i samförstånd och äntligen kan Olle göra sig förstådd. Han berättar för samekvinnan att han har gått vilse och inte vet hur han ska komma hem. ”Du är ju alldeles utschasad! Först ska du få något i dig och sedan ska vi följa med dig till de dina”, säger hon och öser upp en mugg fårmjölk och räcker honom en brödbit att tugga på. ”Tack”, stammar Olle artigt och är själaglad över att få känna sig trygg igen. Men han lovar sig själv att lära sig lite svenska. För säkerhets skull!

28

5. Marias födelse

M

aria skådade världens ljus långt efter tvångskristnandet och under en tid då folk av hennes rot och stam inte ens ansågs ha människovärde. Maglena krystade fram sin lilla dotter på risbädden medan hennes snart treåriga flicka Regina, sitter uppburrad som en liten fågelunge med knäna uppdragna till hakan utanför kåtan. Bredvid henne knyter Mattias nävarna varje gång han hör sin kvinnas återhållna skrik. Han fick bud att Maglenas tid var inne och lämnade alla bestyr i vännerna Pers och Saras händer och gav sig brådstörtat av. ”Är du rädd barn lilla?” frågar han Regina.

Regina kryper närmare och borrar hjälpsökande ned sitt huvud i hans knä. Mattias stryker henne över håret, en lång, lång stund.

Inne i kåtan biter hans hustru på ett tygstycke för att inte skrämma sin lilla flicka som Mor Johanna varligt men bestämt motade ut när värkarna satt in på allvar. Kvinnornas röster inifrån kåtan tränger ut i sommarvärmen. Regina undrar varför hon inte får trösta sin mamma och Mattias lägger armen om henne och berättar om vajan som fick en kalv och tiken som just fått en valp. Regina undrar om mamma snart blir som vanligt igen så att hon får komma in och titta på det nya barnet.

I kåtan snubblar Mor Johanna runt för att se till att inga knutar är hårt åtdragna någonstans. Yxan har Mattias skyndsamt avlägsnat från huggkubben.

När vattnet går låter Maglena det rinna rakt ned i ett kärl som står berett för ändamålet. Johanna tar noga vara på det.

Det lilla flickebarnet föds med segerhuva något som alla ser som ett lyckotecken. Máttaráhkka har vakat noga över Maglenas havandeskap.

29

Efter det att flickan har fått sin första klapp i baken tar Mor Johanna fram saxen och klipper försiktigt av navelsträngen.

Sedan tvättar hon barnet i ljummet vattnet, sveper in henne i ett linnestycke och i ett renkalvskinn och räcker över henne till Maglena, som lägger tösen till sitt bröst.

När allt är klart öppnar den gamla kvinnan kåtdörren och kliver ut i sommarsolen. Hon går fram till fadern och lyckönskar honom till den framgång och rikedom som kommer att tillfalla familjen.

Efter att Maglena har krystat fram moderkakan läggs den också ned i kärlet och bärs ut ur kåtan. Mattias får i uppgift att gräva ett hål i marken med plats för fostervattnet och efterbörden, för sådant får inte ligga i öppen dager, måste genast bort, bort! Men badvattnet får stå kvar inne i stugan i minst en dag och en natt. ”Vi får inte glömma bort att lägga i en bit kol också, så att flickungen inte råkar ut för illt”, säger Mattias oroligt. Så länge ungen är odöpt, måste vi hålla elden vid liv”. ”Just det! instämmer Mor Johanna. ”Oknytt byter till sig människobarn i obevakade ögonblick.

Vem kan veta vad den Onde har för sig? Han skickar ut trollen för att leta upp de odöpta”, hetsar Johanna och ger honom ett brett okynnigt leende med sin tandlösa mun, tycker att Mattias verkar lite väl uppskakad. Ungar föds ju jämt och ständigt och det brukar ju gå bra! ”Du vet ju att Uksáhkká, dörrgumman som lever i jorden under kåtans dörr skyddar alla nyfödda och hela familjen”, försöker hon trösta honom. Hon återvänder till kåtan och vill dra för dörren framför näsan på honom.

Men Mattias hindrar henne. ”Sånt behöver man väl i alla fall inte tro på?” ”Vem vet? Det är ju urgammal folktro att Uksáhkká och hennes systrar Sáráhkká och Juoksáhkká skyddar kvinnorna 30

under havandeskapet och till och med bestämmer om barnet ska bli en pojke eller en flicka. Nu för tiden säger prästerna att barnen ska kristnas helst dagen efter de kommer till jorden, även om det så är mitt i den smällkalla vintern och ungen är frisk som en nötkärna. Den som dör odöpt blir utböling, så det är nog bäst du springer iväg efter prästen genast!” ”Nu överdriver du väl ändå?” säger Mattias undrande. ”Var ska jag få tag i en präst nu? Och utböling? Vi är ju kristet folk och tror inte längre på slikt otyg. Förresten sa du ju att flickungen är frisk! ” Lilla Regina har smitit in i kåtan medan Mor Johanna och fadern har resonerat utanför. När Mattias kommer in i kåtan sitter hon och suger på tummen bredvid sin mamma och lillasyster på risbädden. Han går fram till sin lilla familj och faller på knä framför Maglena och barnen. ”Vad tycker du den lilla ska heta?” undrar han stilla. ”Maria efter Guds moder och Maglena efter mig”, svarar Maglena lyckligt och ser på barnet. ”Hon ska väl ha ett samiskt namn också?” föreslår han. ”Nej, det blir bara nynamnsdop efteråt. Prästerna vill inte höra talas om några lappnamn”. ”Men om min gammelmormor vill att flickan ska heta efter henne, kanske hon blir arg och gör så att flickan bli sjuk och kanske dör…?” ”Tror du fortfarande på skrömta, Mattias?!” ”Nu ska vi få kaffe!” säger han generat och vänder huvudet mot Mor Johanna. Men Mor Johanna är redan försvunnen och han får själv gå ut till elden och hälla vatten och kaffe i kaffepannan. Han hänger upp den i klykan över elden och tar fram slidkniven och skär upp torkat renkött. Idag får han stå för kvinnogörat tills Maglena orkar upp på benen igen.

Mattias brister ut i en jojk. Vad livet är härligt att leva!

Djupgröna granar står tunga bakom de enstaka björkarnas 31

glittrande lövverk. Det är lugnt och stilla. Nu i juli snurrar solen runt som på en pelare. Det går inte att skilja på natt och dag. Fjällbäcken utanför kåtan kryllar av harr, röding och öring.

Här vistas inga andra människor än renskötarnas familjer. Det är bara bäcken med dess livfulla vatten som skiljer familjerna åt. Varma och okrökta människor av hans egen stam sätter här sina bomärken.

Han är lycklig, men plötsligt blir han rädd för att mista sin lycka. Mörka tankar smyger sig in i hans sinne och jojken får en annorlunda klang; Han minns moderns berättelser om spädbarnsgråten från skogen! Om vinternätterna, när stormen tjöt om knutarna och familjen satt vid elden och var och en sysslande med sitt, hördes de odöpta gråta och skrika där ute på myrarna, där ”ogärningarna” hade skett. Det var barn till unga flickor som hade råkat i olycka och fött sina barn i lönndom i skogen och sedan tagit livet av dem. De odöpta hade förvandlats till harar, sådana som ingen jägare i världen kunde skjuta! Hans hjärta börjar bulta. Var det bara skrönor?

Hade modern velat skrämma sina döttrar till ”anständigt leverne”?

Kaffet är färdigt och han skyndar tillbaka in i kåtan. Barnet ligger redan i den lilla vaggan, gierhkeme, av urholkat furuträ som han själv har snickrat ihop och klätt med tunt sämskat renskinn. Den upphöjda huven över barnets huvud har han snidat av björkträ och böjt till för att hålla upp vaggkläderna, så att flickan inte ska kvävas.

I botten av vaggan har han först lagt mossa sedan linne och ovanpå detta som ett täcke, ett renkalvskinn och en fjäderbolster till huvudkudde. För att det lilla barnet inte ska frysa under vandringarna på färdvägarna har han förberett ett dubbelt överdrag av bellingar. Hela vaggan är hopsnörd med remmar av tunt renläder. Över flickans huvud finns också ett tredelat band, som Maglena har försett med pärlor och 32

silverknappar så att uldrorna inte ska komma åt att byta bort den lilla flickan, om hon blir lämnad ensam i kåtan någon enstaka liten stund.

Text nedan: 30/3-1854 Pig Grete Kat föd i Nästansjö fick 3/2 54 ett levande gossebarn, slet av navelsträngen, döpte barnet!, band ihop händerna på det, tryckte hårt med högra tummen på bröstet, grävde ned det i en fårkätte. Fader Olof Westin i N-ö som rymt. Halshuggning.

33

25. Ankomsten till Stockholm

D

en flotta adelsdamen Kristina Rudenschiöld mötte Maria vid postdiligensens ankomst till Stockholm.

Hon hälsade Maria välkommen och berättade att hon ingick i Svenska Missionssällskapet styrelse som hade fått ett telegram från Missionssällskapet i Härnösand. Man hade velat förvissa sig om att Maria skulle få ett vänligt mottagande i huvudstaden. På vägen till sin lägenhet förklarade damen att Missionssällskapet skulle ha ett styrelsesammanträde samma kväll, eftersom det var den första i månaden. Marias önskemål skulle stå på dagordningen och diskuteras. Om Maria ville vila upp sig några timmar efter den långa resan?

Maria är överraskad och tacksam. Hon hade verkligen oroat sig över vad hon skulle ta sig till när hon äntligen kom fram.

Hon hade tänkt fråga sig fram till Svenska Missionssällskapets kontor, men nu hade allt löst sig mirakulöst. ”Tack gode Gud för att du är med mig och för mig in på den rätta vägen”, ber hon för sig själv.

De går in igenom ett stort utsmyckat portvalv och uppför en lång trappa, där den äldre damen öppnar dörren. Aldrig hade Maria kunnat föreställa sig en sådan bostad! Hon försöker undvika att stiga på den mjuka hallmattan, men det är svårt eftersom den täcker hela golvet. Den vänliga damen leder in henne i en sovkammare och ber henne göra sig hemmastadd där. Hon berättar att hon bor här ensam, men att hon har en hushållerska som strax ska ha maten färdig. Hon går ut och stänger sakta dörren efter sig och Maria blir ensam och ser sig omkring. Rummet är alltför varmt. Bredvid sängen står ett litet lampbord, på golvet ligger en matta och i ena hörnet finns ett stort skåp. En liten kommod med tvättfat, tvålkopp och en vattenfylld kanna står invid den ena väggen. Nederst 156

på kommoden finns en liten skåplucka och när Maria öppnar den, ser hon ett nattkärl. Gardinerna i fönstret är vita och det står en blomkruka på fönsterbrädan. Hon går fram till fönstret och tittar ut, ser affärer och dragkärror och det vimlar av folk på gatan.

Ur botten på sin ryggsäck tar hon fram sin festdräkt med silverbälte, silverkrage och halvmåneformat pärldekorerat barmkläde i rött och blått. Dräkten har blivit skrynklig och hon skakar och slätar ut den och lägger den på sängen. Till dräkten hör en röd sexkilsmössa med blå dekoration mellan kilarna och en tennbroderad rand, bellingskor med bräm av järvskinn och vävda skoband.

Hon klär av sig sin resekolt, går fram och häller upp vatten i det emaljerade tvättfatet och tvättar av sig. Sedan byter hon underkläder. Hon önskar att hon hade haft tid att tvätta håret också, men eftersom det är tjockt, hinner det inte torka. Istället löser hon upp sina flätor och kammar omsorgsfullt sitt långa svarta hår, som hon sedan benar och flätar till två sidoflätor.

Hon klär på sig. Ovanför kommoden hänger en spegel och hon går fram till den. Hon är nöjd. Mycket nöjd. ”Så här skulle jag se ut som brud”, reflekterar hon och rodnar.

Hennes självförtroende växer och det gör henne gott.

Alltför många undersökande och nedvärderande blickar har mött hennes under resans lopp, men även det motsatta. Många människor har uttalat sin beundran för hennes mod.

Den lite äldre ogifta adelsdamen står och granskar matbordet, när Maria kommer ut ur rummet. Kvinnan är fortfarande ganska välbehållen och kunde anses vacker, om inte läpparna vore alltför tunna och de ljusblå ögonen insjunkna. Det smala ansiktet har en blekhet som verkar sjukligt gulaktig. Hon går fram till Maria och sträcker förtjust fram sin högra hand med de smala, långa fingrarna, som 157

förråder den förnäma härkomsten. Hon är glatt överraskad av den stora förändringen och ser beundrande på Marias smyckade gestalt. ”Nu ska vi äta gott och sedan ska vi talas vid en liten stund”, föreslår hon med ett milt leende.

Vid kaffet sätter de sig ned i sofforna. Maria har svårt att avgöra hur hon ska tilltala den fina damen och är därför lite tillbakadragen. Själv blir hon tilltalad i tredje person med ”Maria Magdalena”. Eftersom damen erbjuder Maria boende under hela vistelsen i huvudstaden, bestämmer hon sig för att fråga rakt fram hur damen vill bli tilltalad. ”Men kära hjärtandes då! Säg gärna ”Tant Kristina” till mig. Det är jag så van vid i min ålder. Jag är ogift och har inga barn och barnbarn, därför är jag varken mor, mormor eller farmor till någon.”

Nu blir det enklare. Tant Kristina ber henne berätta vad det är som drivit henne till att göra denna långa, besvärliga resa. ”Jag säger det nu som vi samer uppfattar det. Det görs skillnad på folk och folk. Nybyggarnas barn härstammar från familjer med kraft och järnvilja. De små är släkternas framtid och hela förtröstan. Våra samiska barn är precis lika mycket vår förtröstan och framtid som nybyggarnas, men många svenskar ser ned på samerna och på deras lärare, som inte mäts med samma måttstock som andra lärare. ”Lapp ska vara lapp och lapparna ska fortsätta att äta med fingrarna och inte ligga i sängar mellan lakan”, är den attityd som vi bemöts med. Vi vill också att superiet upphör och att våra gamla inte ska dö av svält ute i skogarna, utan att de ska få samma vård och omsorg som svenskarna.

I min familj har vi upplevt hur stor skillnaden är mellan skolor. Min syster Regina gick i en kåtaskola, där barnen smittade varandra med sjukdomar och knappt hann lära sig läsa 158

och skriva, innan de blev bortkörda från skolan. Jag har blivit vän med en svensk bonde som vill grunda en skola och ett barnhem för svenska och samiska barn i sin egen by. Där finns också en duktig samisk lärare, som gör allt för att alla barn ska få gå sex år i skolan tillsammans. I skolan ska barnen lära sig väva, slöjda och snickra efter skolans vanliga lektioner. Nu önskar vi oss hjälp att grunda en sådan skola.” ”Det låter mycket bra, tycker jag. Men nu är det dags att vi beger oss till sammanträdet.”

Maria är lite nervös, men ändå förvånad över att hon lyckas hitta orden. Visserligen har hon ältat det hon har att säga under hela resans gång. Hon har smakat och luktat på orden, försökt att välja ut de bästa, har verkligen förberett sig på att framföra sitt budskap.

När de kommer ut i folkvimlet väcker Marias dräkt folks uppmärksamhet. Människor stannar upp och går fram till henne. Det känns kusligt! Folk rycker och sliter i silverspännet som håller ihop kolten och fingrar på tyget. Hur hon än försöker komma undan står hon där omringad. En herre tar några småmynt ur sin rockficka och kastar dem på marken framför hennes fötter och han blir helt förnärmad, då hon inte gör några ansatser att ta upp dem. En dam bär med sig en stor chokladask och hon lockar och ber henne ta emot den. För att bli av med plågoanden, räcker Maria ut handen och damen blir överförtjust och försvinner raskt nedåt gatan. När hon öppnar chokladasken är den tom. Det enkla naturbarnet skulle ha den granna pappasken! Tant Kristina blir helt förskräckt. Hon har ställt sig lite avsides för att inte bli inblandad. Nu går hon fram till den förtvivlade Maria och tar henne i handen och leder bort henne från folkskocken. ”Oerhört hur simpelt folk beter sig!” mumlar hon.

De går till Missionssällskapet och Marias hjärta bankar fortfarande hårt, medan Tant Kristina försöker lugna ned 159

henne. Hon presenteras för Svenska Missionssällskapets sekreterare och skattmästare, kyrkoherden i finska församlingen i Stockholm A. Sjöding. Han berättar att han också är norrlänning och har tjänstgjort i många av de nordligaste församlingarna och känner till förhållandena.

Under § 3 i deras mötesprotokoll av den 1 mars 1864 står följande: ”Lappflickan Maria Magdalena Mattsdotter från Åsele och Gitsfjäll företrädde, och under anmälan om det stora behofvet af en missionsskolas inrättande i Dalasjö by af Wilhelmina församling för de många barn, som i den trakten sakna undervisning, och med tillkännagifvande af det warma deltagande hwarmed denna sak omfattades i orten och synnerligen af byamennen i Dahlasjö, hwilka genom vald direktör med listor för insamlande af bidrag för skolan och begynt uppförande af ett skolhus anhöll, att Svenska Missionssällskapet måtte på något sätt understödja detta företag.

I anledning deraf beslöt Direktionen att skicka skrivelse till Herr Prosten C. Grönlund och till ordföranden i Dalasjö skoldirektion N. Nilsson, och göra sig underrättad om rätta förhållandet med frågan om inrättandet af en skola i Dahlasjö, samt att fatta definitivt besked, efter erhållandet af dessa upplysningar.”

Redan tre dagar senare, den 4 mars skriver direktionen brev till Nils Nilsson i Dalasjö och prästen C. Grönlund. Mer om deras svar senare.

160

26. Dagarna i Stockholm

A

v de artiklar, brev och böcker som efter Marias ankomst till Stockholm kom att publiceras, kan jag utan vidare konstatera att Maria väckte stort uppseende överallt i huvudstaden. Hon visade upp sina rekommendationsbrev och hennes angelägna uppdrag togs på största allvar.

I det följande citerar jag några skribenter som mötte henne i det verkliga livet, personer som lärde känna och beundra hennes utstrålning, mod och kraft.

Tidningen Aftonbladet skriver den 3 mars 1864: ”Sedan några dagar uppehåller sig i Huvudstaden en ung lappqvinna, som kommit hit i ett ganska märkvärdigt ärende.

Hemma i Åsele lappmark och tillhörande en lappfamilj, som gör sina årliga vandringar emellan fjellen och kusten utmed de åsar, som omgifva Ångermanälfvens vattendrag, har hon begifvit sig hit ned för att till konungen framföra de bekymmer som bland den tänkande delen af hennes folkstam äro rådande öfver det vanvårdade skick hvari folkupplysningen i lappmarken befinner sig, särskilt har hon för ändamål att begära att folkskolor måtte inrättas på några ställen i Wilhelmina socken, i den trakt där den gren af lappbefolkningen hennes familj tillhör, under större delen af året uppehåller sig.

Som dotter till en förmögen nomadlapp har hon sjelf i den enda torftiga skola, som finnes i dessa vidsträckta obygder, lärt sig svenska, som hon ledigt och korrekt talar samt inhemtat ett litet kunskapsförråd, som öfvat hennes tankekraft och vidgat hennes blick öfver lapparnas vanliga synkrets.

Den djuriska råhet vari en stor del af hennes stamförvanter äro försänkta synes på henne gjort ett djupt intryck och tidigt lett hennes tankar på möjligheten att upplyfta dem utur detta förnedringstillstånd. Efter hennes egen berättelse har hon i 161

flera år grubblat härpå och mången bister vinternatt, då hon ensam vaktat renhjorden mot björnen och vargen, har detta ämne sysselsatt hennes tankar.

Slutligen för några veckor sedan, då hon med familjen och renarna kommit ned till kustbygden fattade hon ett raskt beslut. Hon ville sjelv tala med kungen om hvad som låg henne så nära på hjertat.

Sagt och gjort. Den modiga flickan tar farväl av de sina, som trodde sig aldrig mer få återse henne, spänner skidorna på fötterna och efter en vecka i Gefle medan hon på detta sätt tillryggalagt den sträcka af närmare 50 mil, som skiljer denna stad från utgångspunkten för hennes färd.

Emedan snön där tog slut, måste hon derifrån begagna sig af diligens, och på detta sätt anlände hon hit i början af denna vecka.

Några personer härstädes till hvilka hon blifvit hänvisad har välvilligt tagit sig an henne och genom deras bemedling har det lyckats henne att erhålla företräde hos de båda drottningarna, som skola livligt intresserat sig för henne och det vackra syfte, som fört henne hit. I dag på morgonen har hon besökt chefen för eklesiastikdepartementet, statsrådet Carlsson och skulle längre fram på dagen blifva mottagen af konungen. Redan i morgon eller öfvermorgon lärer hon ämna anträda återfärden på samma sätt som hon kommit.”

Maria är mycket förundrad över den välvilja som hon möts av och har svårt att sova på nätterna av allt det nya. Hon läser också med förvåning om de påhitt som står i Aftonbladet om henne ”som förmögen dotter till en nomadlapp”. Hennes farfar hade mist sitt lappskatteland och blivit sprintarlapp. Hon märker även hur skribenten beskriver hennes folks livsstil: ”… den djuriska råhet som hennes stamförvanter är försänkta i…” och blir ledsen.

Nästa dag möter Maria tillsammans med ”Tant Kristina” 162

pastorn för den Franska Reformerta Kyrkan i Stockholm, Henri Roehrich. Det är ett sällsamt sammanträffande, eftersom han, ovetande om Maria och hennes Stockholmsbesök, redan i januari månad samma år i fyra föredrag har propagerat för stödåtgärder för samerna i Lappland. Henri Roehrich beskriver deras möte i sin bok ”Lappland och Maria Magdalena Mathsdotter” med orden: ”Mig var det en stor glädje att se den fromma lappska qvinnan och att samtala med henne. Föreställen er en person av medelmåttig växt, iklädd en drägt af renhud och bärande på hufvudet en stor röd mössa. Hennes anletsdrag voro öppna och intelligenta, hennes blick, hennes ord, allt tillkännagaf en öfverlägsen qvinna. Hon omtalade med lika mycken ödmjukhet som tro ändamålet med sin resa, och åhörde med ett uttryck af glädje hvad jag sade henne om min sista föreläsning öfver missionsverksamheten och om den kollekt, som derstädes insamlades för Lappland. Då hon gick, tryckte hon min hand och tackade mig varmt för att jag tänkt på hennes folk.”

Henri Roehrich bjuder in damerna till sin kyrka på Lilla Nygatan. Maria förundras över det vackra kyrkorummet. Han spelar på orgeln för dem och efteråt bjuder han på middagsmat och önskar sig att Maria berättar mer om förhållandena på hennes hemort. Maria börjar med att beskriva de samiska barnens villkor och berättar att skolan består av en torvkåta med jordgolv och utan fönster. Förutom skolkåtan, som också får tjäna som bostad åt lärarinnan, finns det en hushållskåta där barn från andra lappläger är samlade. De flesta barnen hör hemma i ensligt liggande torp och fjällgårdar, där skolgången inte är möjlig på grund av det låga antalet elever. Man kan ju inte ha en lärare för varje elev, utan måste samla ihop eleverna på vissa platser. Men visst finns det också kateketer som kommer till enskilda elever hemma i deras kåtor och lär dem 163

ABC under några veckor.

I skolkåtan bor tio barn och deras ”skolmamma”, som ofta är en ogift lappkvinna som förestår skolhushållet under lärarinnans tillsyn. Hon kokar mat, tvättar, lappar och lagar barnens kläder och smörjer deras skor. I en sådan nomadskola står barnen under skolans och lärarinnans ansvar. ”Men var sover skolbarnen?” undrar pastorn. ”De sover i skolkåtan. Man lägger ris och renhudar på golvet.” ”Blir det inte kallt att ligga ute på vintern?”, undrar Tant Kristina förvånat. ”Man eldar i en spis eller har en öppen eldstad i mitten av kåtan. Ingen kan stå upprätt i en lappkåta, eftersom övre delen är fylld med rök. Ögonen rinner och svider om man inte håller sig så nära golvet som möjligt. Men röken besvärar tillräckligt där nere också...”

Pastorn ser länge på Maria och önskar innerligt att de ska träffas igen mycket snart. Han lovar att han ska göra vad han kan för att hjälpa henne i hennes försök att skapa värdiga villkor för skolbarnen.

164