Till pappa
Greta Boström Svart opal
Läs mer om Greta Boström
på rabensjogren.se
© Text: Greta Boström 2025
Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2025
Omslagsformgivning: Elina Grandin
© Omslagsfoto: Addictive Stock/Photocase, RDNE Stock project
Sättning: RPform, Richard Persson
Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2025
ISBN 978-91-29-75021-8
Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Fötterna trummar fort bakom mig på stigen. Hon är snabbare än jag trodde, uthålligare. Grenar sveper mot mina armar och river över kinderna. Stenen dunsar mot bröstet i varje steg. Benen är stumma, huvudet märkligt blankt. Hennes andetag studsar mellan stammarna. Det låter som om de kommer från ett djur. Ett väsen som gjort skogens krafter till sina. Harens lätta tassar och björnens stålvilja.
Min kropp blir tyngre för varje steg. Fötterna slirar allt värre i leran. Luften bränner i lungorna. Utan att vända mig om vet jag att hon kommit närmare. Det hörs på ljuden, känns i luften. Ändå kommer knuffen oväntat. Den får mig att falla handlöst mot rötter och blåbärsris. Knappt hinner jag vrida mig runt förrän hon är över mig. Det svarta håret som en sky kring huvudet och rosetten upplöst i ett sidenkaos. I ögonen speglar sig kristallens skimmer.
Den oväntade styrkan finns i händerna också. Händerna som naglar fast mina armar mot den fuktiga marken. Eller om det är den där skimrande, vanvettiga blicken som håller mig kvar. För när hon sträcker sig efter den spetsiga stenen som sticker upp ur jorden kan jag fortfarande inte röra mig. Bara se hennes färgfläckade fingrar greppa tag om kanterna och höja den i luften.
Gruset knastrade under bildäcken när vi närmade oss vårt nya hem. Det lät så tamt, ett litet rassel bara. Det borde ha låtit annorlunda. Som rullande stenbumlingar kanske. Jordbävningsmuller, vulkanbrott eller vilken naturkatastrof som helst.
Det röda huset växte sakta fram runt kröken. En droppe blod bland allt det sommargröna. Egentligen ville jag blunda.
Bara låtsas som att jag var på väg någon annanstans. Att jag var någon annan. Istället stirrade jag på den snirkliga verandan. Trappräckena pekade snett utåt, som om huset sträckte sig efter något. Till höger om det kröp en stallbyggnad fram, till hälften dold av en krokig ek.
Min blick flackade vidare åt vänster och landade på en mindre stuga. Den låga, mörkgula dörren fick den att se ut som ett leksakshus. Mitt i alltihop reste sig en flaggstång ur
ett runt hav av lila blommor. Jag böjde mig framåt för att kunna se flaggan genom vindrutan. Den smattrade och slog i sitt snöre. Såg ut att vilja slita sig loss och följa med vinden bort. Jag fattade precis hur det kändes.
En skylt formad som en pil guppade förbi utanför fönstret. Jonshester gård stod det inbränt i det ljusa träet. Min andhämtning blev snabbare, som om jag inte alls suttit fastspänd i bilen under alla evighetslånga mil, utan sprungit hela vägen. Jag skulle flytta hit. Jag skulle bo här utan pappa.
Världen krängde till och fick mig att famla efter handtaget på sidan av dörren. Pappa fanns inte längre. Insikten blixtrade till i mig. Spred en ilande smärta som började i huvudet och hjärtat på samma gång. En smärta som gjorde lika ont, trots att tusen likadana blixtar redan hade slagit ner.
Mina fingrar vitnade kring handtaget. Jag tryckte tillbaka tårarna och vände blicken framåt igen. Mot gården som vi fortfarande närmade oss, hur mycket jag än spjärnade med fötterna mot bilens gummimatta.
Bjarne väntade på oss utanför staketets sneda ribbor. Som en ivrig hund som helt enkelt inte hade klarat att hålla sig på tomten tills matte kom hem. Mamma tutade och fnissade på ett sätt som fick det att klia inombords. I höjd med Bjarnes träskor bromsade hon in och tryckte ner rutan. En främmande doft letade sig in i bilen, följt av hans skäggiga ansikte.
Djurbajs var det nog, lukten alltså.
”Hallå där”, sa Bjarne på sitt hurtiga vis. ”Är det ikke jentene från Stockholm?”
Även om jag visste att han var från Norge, och antagligen inte kunde hjälpa det, var det sjukt irriterande att han lät så pigg.
Mamma sträckte sig så långt säkerhetsbältet räckte och placerade en puss mitt i skägget.
”Har resan gått bra?” frågade Bjarne och riktade de kisande ögonen mot mig.
Alltid kisande, som om han gick runt och funderade på en omöjlig gåta.
Det var märkligt att se hans ansikte på så nära håll. Att inte längre ha någon dörr att stänga det ute med. Jag hade tappat räkningen på alla de gånger mamma bjudit hem honom till Timmermansvägen och bönat och bett att jag åtminstone skulle komma ut och äta middag med dem. Tjatat om hur viktigt det var att vi träffades.
Men de fattade ju inte. Förstod inte hur absurt det var att det satt en kisande man i hemmastickad mössa på pappas plats. En gång tog jag till och med vattenglaset från mitt nattduksbord och kastade det mot sovrumsdörren, bara för att få den bedjande rösten där utanför att bli tyst. För att få dem att fatta. Glaset gick i tusen bitar. Ändå fortsatte han att komma, hela den långa vägen från Smålands ödemark. Han var i alla fall envis, det fick man ge honom. Eller bara trög.
Jag ryckte på axlarna och vände blicken mot den stora,
vita trävillan på andra sidan grusvägen. Låtsades vara mer
intresserad av det främmande huset, än av gården som skulle bli mitt nya hem. Bjarne skulle inte tro att jag tänkte glömma pappa bara för att jag var tvungen att bo här. Mamma skulle inte tro att hela grejen med Bjarne plötsligt var okej.
”Åh, Nella”, utbrast mamma när vi stod på grusgången upp mot huset, fullastade med krukväxter, dataväskor och annat
ömtåligt som hon inte velat lägga i flyttgubbarnas stressade händer. ”Se dig omkring! Är det inte underbart?”
Sekunden efter förvandlades hennes ögon till två springor. Felsökarblicken.
”Man skulle såklart kunna fälla nåt av träden för att få bättre ljus över sittplatsen där”, sa hon fundersamt. ”Och kanske ha parkeringen bakom stallet istället.”
Den svarta laptop-portföljen gled nästan ur hennes hand när hon tog ett nytt grepp om krukan hon höll i famnen.
”Men ändå Nella, gud, är det inte fantastiskt?”
Jag stirrade ner på flip-flopsen som pappa köpt till mig på en marknad i Spanien. Mer än hälften av de blåglansiga pärlorna hade trillat av och mina stortår stack fram över kanten.
Mamma hade sagt tusen gånger att jag borde slänga dem.
Men jag tänkte inte göra mig av med tofflorna, jag tänkte inte se mig omkring och jag tänkte definitivt inte svara ja på mammas fråga.
”Blanda ikke in gud i detta”, ropade Bjarne över axeln, vilket fick mig att slita blicken från mina ojämna tånaglar.
Han hade armarna kring vår stora tv och såg liksom muntert förorättad ut.
”Det är jag allena som renover’t!” fortsatte han. ”Du må ta vare på gamla ställen som detta, vet ni. Lyssna på vad de har att si.”
”Är det inte underbart?” undrade mamma igen och såg vädjande på mig med de turkosa ögonen.
Hon drog ihop pannan i en hoppfull rynka, som att en nick, eller vilket tecken på gillande som helst, skulle göra hennes dag.
Jag svarade med en lång suck. Mamma förtjänade inte en bra dag. Inte idag och inte någon annan dag heller. Lite av djurbajslukten följde med sucken ner i lungorna. Ett bräkande på vänster sida av staketet fick mig att förstå varför. På ängen där bakom gick en skock får med svarta huvuden och mörkgrå päls. Ögonen stirrade anklagande ovanför de malande käkarna. Som om de kunde se rakt in i mig och tyckte att jag borde be om ursäkt för mina tankar.
Jag kramade om de tunga kassarna med mammas Afrikastatyer och ljuslyktorna vi haft på altanen. Sedan vek jag undan med blicken. Herregud, vad visste de? De var får.
En rörelse i bortre änden av ängen, precis invid skogsbrynet, fångade min uppmärksamhet. Något stort och svart
rörde sig med majestätiska kliv där. Jag kisade, fastän det fick mig att känna mig som Bjarne.
”Kommer ni då, jenter? Ni vill väl inte missa the grand tour of the house?”
Bjarne hade ställt ner tv:n i gruset och svepte med armen mot det röda huset.
Jag suckade igen och vände tillbaka blicken mot skogen. Men det svarta där ute var borta. Bara det svarta inuti fanns kvar.
Trasmattans trådar löpte in och ut ur varandra på ett oregelbundet sätt, som om de bara hamnat där de hamnat av en kaosartad slump. Lite som jag, där jag satt på golvet i mitt nya rum.
Egentligen sket jag i de där trådarna. Kollade inte ens på dem. De bara letade sig in på min näthinna som en ovälkommen bakgrund till bilden på pappa. Fotot, som jag höll i min hand. Det var taget på klipporna nere vid Skurusundet, innan det hände. När hans ögon fortfarande glittrade ikapp med vattnet och huden spände sommarbrun över kinderna. Inte slappt gråvit som på slutet. Ansiktet på bilden log, trots att mungiporna pekade neråt. Pappa var den enda jag visste som hade ett neråt-leende.
Jag hade skrivit ut fotot från mobilen, lagt det i en plastficka och sedan klippt och tejpat runt kanterna. Det kan ha
varit min största arbetsinsats sedan pappa dog. Kanske min enda. På något sätt kändes det bättre att kunna hålla pappas ansikte i handen än att titta på det i telefonen. Närmare. Mer verkligt.
”Jaha”, sa jag till glitterögonen. ”Här bor vi nu. Luftigt och bra, va?”
Jag höll upp bilden och lät den sakta svepa över det ekande rummet, där trasmattan, en gråmålad byrå och en oval spegel med guldram var den enda inredningen. Flyttbilen tycktes fortfarande irra omkring med våra möbler på de skumpiga småvägarna.
”Man ska tydligen gilla när det ser gammalt ut”, fortsatte jag och gav pappa en visning av de breda golvplankorna, tapeternas ljusblå medaljonger och bjälkarna i taket som såg ut att ha suttit där i ungefär tusen år.
”Det luktar gammalt också”, förtydligade jag, när pappas medlidande verkade utebli.
I början hade jag ofta kunnat höra hans röst i huvudet när jag pratade med fotot. Västkustdialekten som vägrade släppa taget och skrattet som låg precis under ytan. Eller det eftertänksamma allvaret han kunde plocka fram när det behövdes. Pappa fattade sådant. Fattade när allvar behövdes. Men han verkade bli mer och mer upptagen där på andra sidan, för nu för tiden svarade han nästan aldrig.
Med dagens hundrade suck lät jag bilden sjunka ner i
knät. Istället halade jag fram mobilen ur bakfickan. Planlöst klickade jag på Tiktoksymbolen. Tummen scrollade reflexmässigt några gånger, innan jag insåg att det var samma klipp som jag tittat på för flera timmar sedan. Hur jag än försökte gick flödet inte att uppdatera. Jag provade Youtube istället. Sidan kan inte laddas, meddelade skärmen.
Med ett hårt tryck stängde jag ner appen och slängde ett öga på de små staplarna i högra hörnet. Ett pyttestreck visade att täckningen i princip var obefintlig. Toppen! Jag bad till internetgudarna att Bjarnes wifi åtminstone skulle vara olåst. Pallade bara inte med att fråga honom om lösenordet. Dumt blinkade jag mot sidan för tillgängliga nätverk. Noll stycken.
Vad var det för fel på honom?
Ilsket sköt jag iväg mobilen över brädorna, innan jag reste mig från golvet. Mina svettklibbiga ben släppte motvilligt taget när jag rätade på dem. Planlöst började jag vandra genom rummet, lät fingrarna stryka längs den sträva tapeten, pillade i farten på en liten reva i en skarv.
Vid fönstret stannade jag och tittade ner över de knotiga träden och stallet. Där bakom fanns en hage med högt, gulaktigt gräs. Tre hästar stod och hängde vid ett badkar invid staketet. Vad var det för idiot som hade ställt ett badkar i en hage? Inte för att jag visste något om hästar, men till och med jag kunde se att de inte skulle få plats däri.
Mina fötter lämnade fuktiga avtryck när de fortsatte röra
sig över golvet. Jag nöp tag i pappas gamla t-shirt med Jimi
Hendrix-tryck och sniffade ner i halsens ringning. Radhuset på Timmermansvägen hade aldrig blivit så här varmt på sommaren. Bjarne som allena kunde fixa allt. Hade han inte hört talas om AC?
När jag höjde blicken stod jag framför rummets spegel. Innanför den breda, guldfärgade ramen böljade glaset liksom fram. Ytan var glanslös och hade rostliknande fläckar. Mitt spegelansikte såg mörkt ut. Ögonen blev nästan svarta under den långa luggen, och det avlånga födelsemärket längs vänster tinning syntes knappt.
Jag drog med fingret längs det märkliga glaset. Det var svalt och matt mot fingertoppen. Så med ens rycktes mörkret där inne undan, som om en skugga plötsligt lämnat spegeln. Innanför ramen stirrade mina uppspärrade ögon mot mig, lika hasselnötsbruna som vanligt.
Kan vi minnas saker från
tidigare liv?
När Petronella tvingas lämna storstan och flytta till en gammal gård på landet känns
allt fel redan från början. Sorgen efter pappa är som en mörk skugga och relationen till mamma är på bristningsgränsen. För att inte tala om mammas nya kille, töntiga Bjarne med sina träskor och långa strumpor … Dessutom är det något på gården som inte stämmer. Redan första natten börjar Petronella gå i sömnen och vakna upp på de mest märkliga ställen.
Och ännu värre är det med spegeln i hennes rum, där en flicka ibland dyker upp. Vem är hon och vad vill hon berätta? När Petronella hittar en av sina gamla teckningar, som på något obegripligt sätt föreställer gården de just flyttat till, väcks frågan: Har hon varit här förut?
Svart opal är en fängslande berättelse om de osynliga trådarna som binder samman nuet och det förflutna.
Greta Boström har tidigare skrivit två fristående böcker i samma genre: Flickan i grottan och Skuggreglerna.