9789189820098

Hatets hjärta

Översättning: Sanna Gillberg

Dennis Lehane

www.bookmarkforlag.se

Hatets hjärta

Originalets titel: Small Mercies

Copyright © 2023 by Dennis Lehane. All rights reserved

Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB

Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024

Översättning: Sanna Gillberg

Citat s.5: Övers. Roland Adlerberth i modifierad version av Sanna Gillberg

Omslag: Anders Timrén

Författarfoto: BYC Photography

Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn: 978-91-89820-09-8

Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

HISTORISK KOMMENTAR

Den 21 juni 1974 avgjordes målet Morgan v. Hennigan i en amerikansk distriktsdomstol och domare W. Arthur Garrity Jr. slog fast att Bostons skolkommitté ”systematiskt missgynnat svarta elever” inom det kommunala skolväsendet. Garrity drog slutsatsen att enda lösningen för att upphäva segregationen inom stadens kommunala high schools var att börja bussa elever mellan övervägande svarta och övervägande vita områden.

Skolan i området med störst andel afroamerikaner hette Roxbury High School.

Skolan i området med störst andel vita hette South Boston High School.

Det beslutades att en betydande del av eleverna på dessa två skolor skulle byta plats med varandra.

Beslutet skulle träda i kraft skolårets första dag, den 12 september 1974. Det gav elever och föräldrar mindre än nittio dagar att förbereda sig på det som komma skulle.

Det var väldigt varmt i Boston den sommaren och det regnade nästan aldrig.

S trömmen går någon gång före gryningen, och när de boende i Commonwealth vaknar är det olidligt varmt. I familjen Fennessys lägenhet har luftkonditioneringen i fönstret stannat mitt i ett fläktvarv och kylskåpet är knottrigt av svett. Mary Pat sticker in huvudet till Jules och ser sin dotter ligga ovanpå täcket och flämta svagt i den fuktiga kudden med hopknipna ögon och halvöppen mun. Mary Pat går vidare genom hallen och in i köket, där hon tänder dagens första cigarett. Hon stirrar ut genom fönstret ovanför diskhon och känner lukten av värmen som stiger från fönsterkarmens tegel.

Det är först när hon ska brygga kaffe som hon kommer på att det inte går. Hon hade kunnat koka lite på spisen – den går på gas – men gasbolaget tröttnade på alla ursäkter och ströp gasen förra veckan. För att lösa familjens skulder har Mary Pat jobbat två skift på skolagret där hon extraknäcker, men innan hon kan koka vatten eller ugnssteka kyckling igen måste hon jobba tre till och betala räkningarna.

Hon bär ut papperskorgen i vardagsrummet och sveper ner ölburkarna i den. Hon tömmer askfaten på soffbordet och lilla bordet, och ett hon hittar ovanpå tv:n. Hon får syn på sin spegelbild i rutan, men varelsen hon ser där stämmer inte med den bild av sig själv som hon hållit fast vid, en bild som inte på långa vägar liknar det där svettiga åbäket i linne och shorts, med tovigt hår och kalkonhals. Till och med i den matta grå bildrutan kan hon urskilja de blå blodådrorna på låren, vilket inte riktigt

borde vara möjligt, inte än. Inte än. Hon är bara fyrtiotvå, och visst, när hon var tolv framstod det som en ålder när man stod med ena foten i graven, men nu, när hon nått den, känner hon sig inte det minsta annorlunda. Hon är tolv, hon är tjugoett, hon är trettiotre, hon är alla åldrar på en och samma gång. Men hon åldras inte. Inte i hjärtat. Inte i tankarna.

Hon kisar mot sitt ansikte i tv:n och stryker bort de fuktiga hårtestarna ur pannan när det ringer på dörren.

Efter en inbrottsvåg för två år sedan, sommaren -72, ordnade den lokala hyresgästföreningen med titthål i dörrarna. Nu kikar Mary Pat ut genom sitt och ser Brian Shea stå där i den mintgröna korridoren med famnen full av pinnar. Precis som de flesta som arbetar för Marty Butler klär sig Brian proprare än en kyrkans man. Inget långt hår eller banditmustascher för Butlergänget inte. Inga buskiga polisonger eller utsvängda byxor eller platåskor. Definitivt inget paisley- eller batikmönstrat. Brian Shea klär sig som någon från förra årtiondet – vit T-shirt under en marinblå Harringtonjacka. (Harringtonjackan – marinblå, beige eller ibland brun – är ett måste för killarna i Butlergänget, den åker på till och med sådana här dagar, när temperaturen närmar sig trettio grader redan klockan nio på morgonen. Om vintern byts de ut mot överrockar eller skinnrockar med tjockt ullfoder, men så fort den första vårdagen kommer plockas Harringtonjackorna fram ur garderoben igen.) Brians kinder är slätrakade, det blonda håret är kortsnaggat och han har på sig benvita bomullsbyxor och slitna svarta kortskaftade stövlar med blixtlås på sidorna. Brians ögon är klarblå som fönsterputs. När han ser på henne glittrar de till och hon anar en viss arrogans i blicken, som om han kände till allt hon tror sig kunna dölja. Och som om det roade honom.

”Mary Pat”, säger han. ”Hur är det?”

Hon ser framför sig hur hennes fuktiga, spretiga hår ligger som klibbig spaghetti på huvudet. Hon riktigt känner varenda fläck på huden. ”Strömmen har gått, Brian. Hur är det själv?”

”Marty jobbar på det”, säger han. ”Han har ringt några samtal.”

Hon kastar en blick på de smala spjälorna han har i famnen. ”Vill du ha hjälp med de där?”

”Gärna.” Han vänder bunten upprätt och ställer ner den intill hennes dörr. ”De är till plakaten.”

Hon har ett svagt minne av att hon spillde öl på linnet igår kväll och undrar om Brian Shea känner lukten av gammal Miller High Life. ”Vilka plakat?”

”Till protestmarschen. Tim G kommer med dem om ett tag.”

Hon sätter ner spjälorna i paraplystället precis innanför dörren. Där får de dela plats med ett ensamt paraply med ett trasigt spröt. ”Så protestmarschen blir av?”

”Ja, på fredag. Vi går ända till stadshuset. Vi ska göra väsen av oss, Mary Pat. Precis som vi lovade. Alla i kvarteret behövs.”

”Självklart”, säger hon. ”Jag kommer.”

Han räcker över en bunt flygblad. ”Vi ber folk dela ut de här idag innan klockan tolv. Du vet – innan det blir så galet varmt.” Han torkar bort svetten som rinner nerför hans lena kind. ”Men det kanske redan är för sent.”

Hon tar emot flygbladen. Hon kastar en hastig blick på det översta:

BOSTON ÄR UNDER BELÄGRING!!!!!!!!

GÅ IHOP MED ALLA ANDRA OROLIGA FÖRÄLDRAR

OCH STOLTA INVÅNARE I SOUTH BOSTON OCH

DEMONSTRERA MOT DOMSTOLENS FÖRTRYCK

FREDAG DEN 30 AUGUSTI FRAMFÖR

STADSHUSET.

KLOCKAN 12.00!

INGA TVÅNGSBUSSNINGAR! ALDRIG!

GÖR MOTSTÅND!

BOJKOTTA!

”Vi ber alla att ta några kvarter var. Vi vill att du tar …” Brian sträcker in handen innanför Harringtonjackan, tar fram en lista och låter fingret löpa nerför den. ”Just det. Vi vill att du tar Mercer mellan 8th och Dorchester Street. Och Telegraph hela vägen bort till parken. Och sen, ja, alla hus runt omkring parken.”

”Det var många dörrar.”

”Det är för den goda saken, Mary Pat.”

När Butlergänget skramlar med bössan är det beskydd man erbjuds i utbyte. Men det säger de aldrig rakt ut. De lindar in det i ett ädelt motiv: IRA, svältande barn i fan-vet-var, krigsveteraners familjer. Och en del av pengarna går kanske faktiskt till sådant. Det här med tvångsbussningarna verkar, åtminstone än så länge, helt och hållet äkta. Det verkar vara deras hjärtesak. Om så bara för att de inte bett om ett enda öre från de boende i Commonwealth. Bara fotarbete.

”Jag ställer gärna upp”, säger Mary Pat. ”Jag jävlas bara med dig.”

Brian himlar trött med ögonen. ”Det gör alla här. Fler slag under bältet och jag blir impotent.” Han lyfter på en osynlig hatt innan han fortsätter nerför den gröna korridoren. ”Fint att se dig, Mary Pat. Hoppas att elen är tillbaka snart.”

”Vänta lite”, ropar hon. ”Brian.”

Han vänder sig om mot henne.

”Vad händer efter protestmarschen? Vad händer om, jag vet inte, inget förändras?”

Han slår ut med händerna. ”Det får vi väl se.”

Varför skjuter ni inte bara domarjäveln? tänker hon. Ni är ju för fan Butlergänget. Vi betalar för ert ”beskydd”. Skydda oss nu. Skydda våra barn. Sätt stopp för det här.

Men hon säger: ”Tack, Brian. Hälsa Donna.”

”Japp.” Han lyfter på den osynliga hatten igen. ”Hälsa Kenny.” Hans släta ansikte stelnar till en sekund, antagligen drar han sig till minnes det senaste skvallret i kvarteret. Han ser på henne med sorgsen blick. ”Jag menar, jag menade …”

Hon räddar honom ur situationen med ett enkelt: ”Det ska jag.”

Han ler stelt mot henne och går därifrån.

Hon stänger dörren och går tillbaka in i lägenheten där hon får se sin dotter sitta vid köksbordet och röka en av hennes cigaretter.

”Strömmen har fan gått”, säger Jules.

”Eller ’god morgon’”, säger Mary Pat. ”Man kan säga ’god morgon’.”

”God morgon.” Jules fyrar av ett leende som på något sätt är både strålande som solen och kyligt som månen. ”Jag måste duscha, mamma.”

”Gör det då.”

”Det finns inget varmvatten.”

”Det är ju för fan trettio grader ute.” Mary Pat nappar åt sig sina Virginia Slims som ligger vid hennes dotters armbåge.

Jules himlar med ögonen, tar ett bloss och blåser långsamt ut röken upp mot taket. ”Vad ville han?”

”Brian?”

”Ja.”

”Hur känner du Brian Shea?” Mary Pat tänder dagens andra cigarett.

”Mamma”, säger Jules med en menande blick, ”jag känner inte Brian Shea. Jag vet vem han är eftersom alla i kvarteret vet vem han är. Vad ville han?”

”De ska ordna en protestmarsch”, säger Mary Pat. ”En demonstration. På fredag.”

”Det kommer inte ändra nåt.” Hennes dotter försöker låta obrydd och likgiltig, men Mary Pat ser oron i hennes blick som ger henne mörka ringar under ögonen. Jules har alltid varit så söt. Så söt. Och nu åldras hon märkbart. Fast hon bara är sjutton. Vilket beror på en hel massa saker: att hon växer upp i Commonwealth (den här platsen genererar inga skönhetsdrottningar eller modeller, hur söta flickorna än är från början), att hon förlorat en

bror, att hennes styvpappa lämnade dem precis när hon till sist börjat tro på att han skulle stanna, att hon – på grund av ett statligt påbud – inför sista året på high school tvingas börja i en ny skola i ett främmande område där vita ungdomar inte kan röra sig på gatorna efter mörkrets inbrott. För att inte tala om att Jules är sjutton år och hittar på gud vet vad med sina pappskallar till vänner. Det är lätt att få tag på gräs numera, det vet Mary Pat, och LSD. Och alkohol såklart, de flesta ungar i Southie föds med en ölflaska och ett paket Lucky Strike i näven. Och, förstås, det hemska bruna pulvret och de förbannade sprutorna som förvandlar välmående ungdomar till lik eller åtminstone förstadiet till lik på mindre än ett år. Om Jules håller sig till alkohol och cigaretter och någon enstaka joint då och då förlorar hon bara sitt tilldragande yttre. Och det gör alla i de här kvarteren. Men gud förbjude att hon går över till heroin. Det skulle knäcka Mary Pat en andra gång.

De senaste åren har hon insett att Jules aldrig borde fått växa upp här. Mary Pat själv är urtypen för ett hårdhudat irländskt fruntimmer, det syntes tydligt redan på bebisbilderna och barndomsfotona – skrynkligt ansikte, breda axlar och en liten men kraftig kropp, redo för en uttagning i roller derby eller något sådant. De flesta skulle hellre mucka gräl med en gatuhund som fått smak för kött än jävlas med en Southiebrud från de fattiga kvarteren.

Men det är Mary Pat, det.

Jules är lång och senig, med långt, glansigt äppelrött hår. Varenda del av henne är mjuk och feminin och bara går och väntar på att få hjärtat krossat, på samma sätt som gruvarbetare bara går och väntar på att drabbas av stendammslunga. Mary Pat bara vet att det kommer att hända. Hon är skör, denna frukt av hennes livmoder – blicken är skör, kroppen är skör, själen är skör. Det tuffa snacket, cigaretterna och det faktum att hon kan svära som en sjöman och spotta som en hamnarbetare kan inte dölja det helt och hållet. Mary Pats mor, Louise

”Weezie” Flanagan, invald i hårdhudade irländska fruntimmers Hall of Fame, en och femtio lång och som mest 43 kilo tung (efter en Thanksgivingmiddag) sa vid ett par tillfällen: ”Det finns de som slåss och de som flyr. Och vägen tar alltid slut för de som flyr.”

Ibland önskar Mary Pat att de kunde lämna Commonwealth innan Jules hinner upptäcka vilken sort hon tillhör.

”Var ska ni ha demonstrationen, då?” frågar Jules.

”Vi ska in till centrum.”

”Jaså?” Hennes dotter ler snett mot henne och fimpar cigaretten. ”Så ni vågar er över bron.” Jules höjer på ögonbrynen flera gånger i snabb takt. ”Inte illa.”

Mary Pat sträcker sig över bordet och stryker hennes hand för att få henne att titta upp. ”Vi ska gå till stadshuset. De kan inte ignorera oss, Jules. De kommer att se oss, och de kommer tamejfan att höra oss. Ni ungdomar är inte ensamma.”

Jules ler hoppfullt och uppgivet på samma gång. ”Säkert?” Hon sänker blicken. Hennes röst har reducerats till en tårfylld viskning när hon säger: ”Tack, mamma.”

”Ingen orsak.” Mary Pat känner hur halsen snörps åt. ”Så lite så, gumman.”

Så här länge har hon nog inte suttit och pratat med sin dotter på flera månader. Hon hade glömt hur mycket hon tycker om det.

En liten åskknall får golvet att skaka till under fötterna på dem, det skramlar i väggarna och lamporna ovanför spisen tänds. Fläktarna börjar snurra i fönstren. Radio- och tv-apparaterna i de andra lägenheterna återupptar striden med varandra. Någon hurrar.

Jules ropar: ”Pax för duschen!” och hoppar upp från stolen som om hon var skyldig den pengar.

Mary Pat brygger kaffe. Hon tar med sig koppen in i vardagsrummet tillsammans med ett av de nytömda askfaten och sätter på tv:n. Det pratas om det i alla nyhetssändningar – South Boston och det stundande skolåret. Svarta elever ska bussas in till Southie.

Vita elever ska bussas ut till Roxbury. Ingen på någon sida är särskilt förtjust i tanken på det.

Ingen förutom bråkstakarna, de svarta som stämde skolkommittén – som har stämt den i nio år eftersom inget någonsin duger åt dem.

Mary Pat har arbetat ihop med allt för många svarta på Meadow Lane Manor och på skofabriken för att tro att de är dåliga människor eller lata av naturen. Många rediga, arbetsamma, hederliga svartingar vill bara ha samma saker som hon – en fast lön, mat på bordet och barn som kan sova tryggt i sina sängar. Hon har sagt till båda sina barn att om de nu ska använda ordet ”nigger” inför henne så är det bäst för dem att de pratar om den sortens svarta som inte är hederliga, som inte arbetar hårt, som skiljer sig och som skaffar barn bara för att få bidrag.

Strax innan Noel gav sig av till Vietnam sa han: ”Det stämmer in på de flesta av dem som jag har träffat, mamma.”

”Och hur många har du träffat?” förhörde Mary Pat sig. ”Stöter du på många svarta på West Broadway?”

”Nej”, svarade han, ”men jag ser dem inne i stan. Jag ser dem på tunnelbanan.” Han låtsades hålla i handremmen med ena handen och kliade sig i armhålan som en apa med den andra. ”De ska alltid till Forest Hills.” Han tjattrade som en schimpans och hon lappade till honom.

”Var inte en sån idiot”, sa hon. ”Jag har lärt dig bättre än så.”

Han log mot henne.

Gud vad hon saknade sin sons leende – första gången hon såg det, snett och brett, var när han låg på hennes bröst omtöcknad av modersmjölk, och det sprängde upp ett rum i hennes hjärta som nu vägrar stängas, hur mycket hon än försöker tvinga igen det.

Han gav henne en puss mitt på huvudet. ”Du är för snäll för de här kvarteren, mamma. Har nån nånsin sagt det?”

Och sedan var han borta. Ute på gatan igen. Alla ungar från Southie älskar gatan, men framför allt de som bor i

subventionerade hyresrätter. De avskyr att sitta hemma lika mycket som rika avskyr att arbeta. Satt man hemma kände man lukten av grannens mat genom väggen, man hörde dem gräla, knulla, spola i toaletten, man hörde musik från radion och skivspelaren, programmen på tv:n. Ibland kunde man nästan svära på att man kände lukten av dem också, av svetten och cigarettröken och de stinkande, svullna fötterna.

Jules kommer in i vardagsrummet igen i sin gamla skotskrutiga badrock, som blivit minst två storlekar för liten, och torkar håret med en handduk. ”Ska vi gå?”

”Gå?”

”Ja.”

”Vart då?”

”Vi skulle ju shoppa inför skolstarten.”

”När då?”

”Men för fan, idag.”

”Betalar du, eller?”

”Kom igen, mamma, jävlas inte med mig.”

”Det gör jag inte. Har du märkt att spisen inte funkar?”

”Vem fan bryr sig? Du lagar ju ändå aldrig mat.”

Det får Mary Pat att resa sig ur soffan med blodsprängda ögon. ”Lagar jag aldrig mat?”

”Inte på senaste tiden.”

”Gasen är ju för fan avstängd.”

”Och vems fel är det?”

”Passa dig, annars åker du på stryk”, säger Mary Pat. ”Skaffa ett jobb istället.”

”Jag har ett jobb.”

”Deltid räknas inte, gumman. Deltid räcker inte till att betala hyran.”

”Eller till att ha en fungerande spis, märker jag.”

”Jag bankar skiten ur dig, det svär jag på.”

Jules höjer nävarna och dansar hit och dit i sin löjliga morgonrock som en boxare i ringen. Hon ler stort.

Mary Pat brister motvilligt ut i skratt. ”Lägg av med det där innan du träffar dig själv i huvudet och inte kan prata ordentligt igen resten av livet.”

Jules flinar och ger henne fingret med båda händerna, samtidigt som hon fortsätter dansa runt på ett löjligt sätt i sin löjliga morgonrock. ”Då går vi till Robell’s, då.”

”Jag har inga pengar.”

Jules slutar dansa. Hon virar handduken runt huvudet igen. ”Lite har du. Kanske inte så att det räcker till gasräkningen, men till nåt från Robell’s.”

”Nej, det har jag inte”, svarar Mary Pat.

”Ska jag behöva se fattigare ut än vildingarna när jag börjar i deras skola?” Hon får tårar i ögonen och torkar sig våldsamt i ansiktet med handduken för att stoppa dem. ”Mamma, snälla?”

Mary Pat ser henne framför sig på första skoldagen, en vit tjej på darriga ben med stora bruna ögon.

”Några dollar har jag väl”, får Mary Pat fram.

Jules faller nästan på knä av tacksamhet. ”Tack.”

”Men först måste du hjälpa mig att knacka dörr.”

”Vad fan säger du?” säger Jules.

De börjar i Dorchester Heights. De knackar på hos alla runt omkring parken och minnesmärket. Många är inte hemma (eller så låtsas de att de inte är det eftersom de utgår från att hon och Jules tillhör Kristi Vetenskaparkyrkan och har kommit för att ”predika”), men en hel del öppnar. Och det är inte många som behöver övertalas. De tar med sig ilskan, rättfärdigheten, missnöjet. De kommer på fredag.

”Det kan du ge dig på”, säger en tant med rollator som luktar cigarettrök. ”Det kan du hoppa upp och sätta dig på.”

Solen håller på att gå ner när de är färdiga. Den har åtminstone sjunkit ner i de bruna rökpelare som ständigt strömmar ut från elverket i slutet av West Broadway. Mary Pat tar med Jules till Robell’s och de väljer ut en anteckningsbok, ett fyrpack pennor, en blå skolväska i nylon och ett par jeans som är utsvängda

nertill och höga i midjan. Jules, som nu är i toppform, följer sedan med sin mor till snabbköpet, där Mary Pat köper en färdigrätt åt sig själv. När hon frågar Jules vad hon vill ha till middag påminner hon henne om att hon ska ut med Rum.

När de står där i kassakön med en färdigrätt och ett nummer av National Enquirer tänker Mary Pat att det lika gärna kunde stått ”ensam, gammal och plufsig” i pannan på henne.

På väg hem säger Jules, helt från ingenstans: ”Tänker du nånsin på att det skulle kunna vara annorlunda?”

Mary Pat säger: ”Vad sa du?”

Jules kliver ner från trottoarkanten för att undvika en hop myror som myllrar omkring på något som ser ut att vara ett krossat ägg. Hon svingar sig runt ett smalt träd innan hon kliver upp på trottoaren igen. ”Jo men, du vet, har du nånsin haft känslan av att saker och ting egentligen borde vara på ett visst sätt, fast de inte är det? Men man vet inte varför, eftersom man aldrig varit med om nåt annat än det man ser. Och det man ser är, du vet …”

Hon viftar med handen mot Old Colony Avenue ”… det här.” Hon ser på sin mor och går lite lutad på den ojämna trottoaren så att de inte ska krocka. ”Men man vet det ändå.”

”Vet vadå?”

”Att man var ämnad för nåt annat.” Jules trummar med fingertopparna mellan brösten. ”Man vet det härinne.”

”Jaha, gumman”, säger hennes mor, utan att ha den blekaste jävla aning om vad hon snackar om, ”vad är du ’ämnad’ för, då?”

”Jag menade inte så.”

”Hur då?”

”Som du sa.”

”Hur menar du, då?”

”Jag försöker bara säga att jag inte fattar varför jag inte känner likadant som alla andra verkar göra.”

”För vad?”

”För allt. Vad som helst.” Hennes dotter slår ut med händerna. ”Fan!”

”Vad är det?” frågar Mary Pat. ”Vad är det?”

Jules viftar med handen mot världen. ”Mamma, jag bara … Det är som … Okej, okej.” Hon stannar och sätter foten mot en rostig telefonautomat. Hennes röst blir till en låg viskning.

”Jag förstår inte varför det är som det är.”

”Menar du skolan? Menar du tvångsbussningarna?”

”Va? Nej. Jag menar, jo. På sätt och vis. Jag menar, jag fattar inte vad som händer med oss.”

Pratar hon om Noel ? ”När vi dör, menar du?”

”Sen, ja. Men du vet, när man … Glöm det.”

”Nej, fortsätt.”

”Nej.”

”Snälla.”

Hennes dotter ser henne rakt i ögonen – vilket är oerhört sällsynt sedan hon fick mens för första gången för sex år sedan –och i hennes blick ryms både förtvivlan och längtan på en och samma gång. Ett ögonblick ser Mary Pat sig själv i den blicken … men vilket av hennes jag? Vilken Mary Pat? Hur länge sedan är det hon brann av längtan? Hur länge sedan är det hon vågade tro på något så fånigt som att någon någonstans har svar på frågorna hon inte ens själv kan sätta ord på?

Jules vänder bort blicken och biter sig i läppen, som hon har för vana att göra när hon försöker låta bli att gråta. ”Jag menar, vad kommer hända med oss, mamma? Nästa vecka, nästa år? Liksom, vad fan”, spottar hon fram, ”vad fan är … Varför gör vi det här?”

”Gör vadå?”

”Går omkring, shoppar, går upp på morgonen, går och lägger oss och går upp igen? Vad försöker vi liksom uppnå?”

Mary Pat får lust att ge sin dotter en dos av sådant där medel man söver tigrar med. Vad fan snackar hon om? ”Har du PMS?” frågar hon.

Jules brister ut i ett snörvlande småskratt. ”Nej, mamma. Definitivt inte.”

”Vad är det, då?” Hon tar sin dotters hand i sin. ”Jag lyssnar, Jules. Vad är det?” Hon masserar dotterns handflator med tummarna, precis som hon gjorde när hon var liten och hade feber.

Jules leende är både sorgset och menande. Men vad är det hon menar? Hon säger: ”Mamma.”

”Ja?”

”Jag mår bra.”

”Det låter inte så.”

”Men det gör jag.”

”Nej, det gör du inte.”

”Jag är bara …”

”Vadå?”

”Trött”, svarar hennes dotter.

”På vadå?”

Jules biter sig i kinden, en gammal vana, och tittar ut mot avenyn. Mary Pat fortsätter att massera dotterns handflator. ”Trött på vad?”

Jules ser henne i ögonen. ”Lögner.”

”Har Rum gjort nåt? Ljuger den jäveln för dig?”

”Nej, mamma. Nej.”

”Vem ljuger, då?”

”Ingen.”

”Men du sa ju det.”

”Jag sa att jag var trött.”

”På lögner.”

”Nej, det sa jag bara för att du skulle lägga av.”

”Varför då?”

”För att det är dig jag är trött på.”

Men tack så jävla mycket för den kniven i hjärtat. Hon släpper sin dotters händer. ”Köp dina egna jävla skolgrejer nästa gång. Du är skyldig mig tolv dollar och sextiotvå cent.” Hon börjar gå nerför trottoaren.

”Mamma.”

”Håll käften.”

”Mamma, lyssna då. Jag menade inte att jag är trött på dig. Jag menade bara att jag är trött på att bli förhörd.”

Mary Pat vänder sig mot sin dotter så snabbt att Jules backar lite. (Backa aldrig, vill Mary Pat skrika. Inte här. Inte nånsin .)

Hon kör upp pekfingret i ansiktet på henne. ”Jag förhör dig eftersom jag blir orolig för dig. När du svamlar om en massa konstigheter med tårar i ögonen och vilsen blick. Du är den enda jag har nu. Har du inte fattat det? Och jag är den enda du har nu.”

”Jo, visst”, säger Jules. ”Men jag är ju ung.”

Om hon inte hade lett direkt efteråt hade Mary Pat kanske knockat henne. Mitt på Old Colony.

”Mår du verkligen bra?” frågar hon sin dotter.

”Alltså, egentligen inte.” Jules skrattar. ”Men samtidigt gör jag det. Fattar du?”

Hennes mor väntar, utan att släppa sin dotter med blicken.

Jules gör en svepande gest mot Old Colony, mot alla plakat: SOUTHIE SKA INGENSTANS! VÄLKOMNA TILL

BOSTON – HÄR STYR ETABLISSEMANGET! RÖSTLÖS = RÄTTSLÖS – och meddelandena som sprejmålats på trottoarerna och de låga murarna runt parkeringarna: Åk hem till djungeln! Vit makt! Era skolor ligger i Afrika! Mary Pat får under ett ögonblick en känsla av att de rustar för krig. Det enda som saknas är sandsäckar och skyttegravar.

”Det är sista året”, säger Jules.

”Jag vet, hjärtat.”

”Och allt är upp och ner.”

Mary Pat kramar om sin dotter på trottoaren och låter henne gråta ut mot axeln. Hon låtsas inte om de förbipasserandes blickar. Ju mer de glor desto stoltare blir hon över det svaga barn hon fått. Commonwealth har åtminstone inte utplånat hennes hjärta , vill hon säga. Det har hon åtminstone hållit fast vid, era tjockskalliga, kallhjärtade irländska rövhål .

Jag må vara en av er. Men hon är inte det.

När de släpper varandra torkar hon bort tårarna under sin dotters ögon med tummen. Hon säger att allt kommer att bli bra. Hon säger att det kommer att kännas bättre en vacker dag.

Trots att hon själv fortfarande går och väntar på den dagen.

Trots att hon misstänker att varenda en här på vår vackra jord fortfarande gör det.