9789152602690 by Smakprov Media AB

Förord av Tomas Sjödin

Va? Men ... När det var som mest laddat och jag vände sida för att läsa vidare tog den här boken plötsligt slut. Jag bläddrade tillbaka lite för att se om jag missat något, och jag bläddrade framåt för att se om det verkligen inte kom mer. Men nej. Jag måste erkänna min besvikelse. Inte över slutet, för det är helt genialt. Det fick en tår att leta sig upp från Lacus Lacrimalis, tårarnas sjö. Min besvikelse rörde endast det faktum att den tog slut. Jag ville läsa vidare, och detta av ett enkelt skäl: det är så länge sedan jag sugits in i en bok som jag gjort i den här.

Det finns en mening med allt som sker är en rasande bok: rasande sorglig, rasande arg, rasande oväntad och oförutsägbar och inte minst – rasande rolig. Kanske är det just det som drar in mig i berättelsen; att den förhåller sig till den sorg den skildrar med en distans som gör att man orkar läsa fast själva historien är blytung. Språket, vändningarna, frispråkigheten, absurditeterna och skildringarna av kärleken borrar sig ner i de stora existentiella, teologiska och filosofiska frågorna nästan utan att man märker det. Snittet är så fint. Men det räcker för att frilägga. Författaren går hårt åt den framgångsteologi hon kan på sina fem fingrar, men aldrig på ett kärlekslöst sätt. Inte genom att gå till attack, bara genom att berätta.

Jag trodde att detta skulle vara en bok om sorg, jag har läst många sådana, men det är det inte. Det är en bok om att tro

och misströsta, att hoppas och att sopa ihop resterna av det hoppet, om sjukdom och helande krafter, men mest om att älska. Författaren klagar – absolut – men hon klagar på ett närmast bibliskt sätt. Just därför växer hennes text till något som liknar en psaltarpsalm.

Tomas Sjödin

Inledning

Det finns en inriktning inom kristendomen som säger sig kunna bota tragedier. Den går under många olika namn, men oftast kallas den ”framgångsteologi”, för att den bygger på det djärva påståendet att Gud kommer att ge dig det du önskar allra mest: pengar på banken, en sund kropp, en välmående familj och oändlig lycka.

Jag växte upp på Manitobas prärier i Kanada, omgiven av mennoniter. På anabaptisternas bibelläger fick jag höra berättas om en fattig timmerman från Galileen som lärde människor att det goda livet också var det enkla livet. Visserligen hade de flesta mennoniter slutat med bahytter och hästkärror för längesedan, men de hade fortfarande invändningar mot den moderna tillvarons girighet. Alla hade en morfar som någon gång hade förstört en splitterny bil genom att måla stötfångarna svarta för att dölja kromet och som visste att de heligaste ord man kunde hitta utanför Skriften var ”Jag köpte den på rea”. Men någon gång i artonårsåldern började jag höra talas om en annan sorts tro som var ett framgångsrecept, och vid tjugofem års ålder åkte jag runt i hela landet och intervjuade kändisar inom framgångsteologin. Så småningom skrev jag den första historiska översikten om rörelsen, från början till slut.

Jag ägnade flera år åt att prata med tv-förkunnare som utfäste andliga garantier om pengar från Gud. Jag höll rull-

stolsburna i handen när de bad vid altaret om att bli helade.

Jag trodde att jag försökte komma underfund med hur det kom sig att miljoner nordamerikaner hade börjat be Gud om mer, att de verkade vilja få lov att ta del av livets goda som en belöning för gott uppförande. I de breda folklagren var ju rörelsen mest känd för Jim och Tammy Faye Bakker, själva kungen och drottningen av 1980-talets tv-förkunnelse. Deras medieimperium rasade när Jim fälldes för ekobrott, och för de flesta människor blev skandalen något som befäste bilden av att framgångsteologin främst handlade om guldkranar, tjocka minkpälsar och matchande Mercedesar, en till henne och en till honom.

Och jag gjorde mycket riktigt upptäckten att framgångsteologin uppmuntrar människor (särskilt ledarna i rörelsen) att köpa privatflygplan och bostäder för många miljoner, som bevis på Guds kärlek. Men jag såg också en längtan bort. Troende människor ville komma bort från fattigdomen, hälsoproblemen och känslan av att deras liv läckte som ett såll. Det var några som ville ha en Bentley, men det var fler som ville slippa ifrån såren i det förflutna och smärtan i nuet. Folk ville bli frälsta från illavarslande sjukdomsdiagnoser, och de ville se Gud rädda deras trasiga tonåringar eller misslyckade äktenskap. De ville ha talismaner som skrämde bort nattens spöken. De ville ha en smula makt över allt som slet sönder deras liv.

Framgångsteologin är en teodicé, ett sätt att förklara ondskans problem. Den är ett svar på frågorna som bryter ner våra liv: Hur kommer det sig att vissa människor blir helade medan andra inte blir det? Hur kommer det sig att vissa personer landar på fötterna medan andra faller ända ner till botten? Hur kommer det sig att en del bebisar dör redan i vaggan samtidigt som en del förbittrade själar blir gamla och får träffa sina barnbarnsbarn? Framgångsteologin ser på världen,

sådan den är, och lovar oss en lösning. Den försäkrar oss om att tron löser allt.

Jag skulle så gärna vilja meddela att det jag hittade i framgångsteologin var något så främmande och förfärligt att jag blev avskräckt. Men det jag upptäckte var både välbekant och plågsamt härligt: ett löfte om att jag skulle kunna styra upp mitt liv, minimera förlusterna och bygga på mina framgångar.

Och fast jag ofta himlade med ögonen åt de absurda sanningarna i denna trosinriktning kände jag samtidigt hur mycket jag behövde dem. Jag hade min egen lilla framgångsteologi, ett blommande ogräs som växte bland alla de andra.

Jag gifte mig när jag var några och tjugo, fick barn när jag var drygt trettio, lyckades bli anställd på mitt lärosäte direkt efter min doktorsexamen. Jag var helt upprymd inför alla möjligheter. Nu börjar det faktiskt bli svårare att komma ihåg hur det kändes, men jag tror inte det var så enkelt som att jag var högmodig. Jag var helt enkelt bara förvissad om att Gud hade en värdig plan för mitt liv där alla motgångar också skulle leda framåt. Jag ville att Gud skulle göra mig till en god och trofast människa, med några glänsande utmärkelser på vägen. Vad som helst, så länge prövningarna bara var omvägar på mitt långa livs resa. Jag trodde att Gud skulle lösa allt.

Det tror jag inte längre.

Ena stunden var jag en vanlig människa med vanliga problem. Och andra stunden var jag någon som hade cancer. Innan min hjärna kunde ta in det fanns den där, och svällde tills den fyllde upp allt så långt min fantasi kunde sträcka sig. En ny och oönskad verklighet. Det fanns ett före, och nu fanns det ett efter. Tiden bromsade in och blev till pulsslag. Andas jag? undrade jag. Vill jag andas?

Varje dag bad jag samma bön. Gud, rädda mig. Rädda mig. Rädda mig. Å Gud, tänk på min lilla pojke. Tänk på min son

och min man innan du gör mig till aska igen. Innan de blir ensamma här på jorden.

Jag vädjar till kanskets Gud, som kanske eller kanske inte låter mig få några år till. Det är en gud jag älskar, en gud som krossar mitt hjärta.

Alla som har levt i kölvattnet efter något sådant här vet att det betyder att tre frågor gör entré, så enkla att de först känns för ytliga och sedan för djupa.

Varför?

Gud, är du här?

Vad betyder det här lidandet?

I början var de frågorna så enormt tunga och påtagliga. Jag hörde Honom. Jag kunde nästan urskilja ett svar. Men sedan dränktes det av något som jag nu har hört tusen gånger om: ”Det finns en mening med allt som sker”, eller: ”Gud skriver på en bättre historia.” Tydligen går Gud också omkring och stänger dörrar och öppnar fönster. Han tröttnar aldrig på det.

Visshetens tillvaro hade gått under och det var så många som tyckte sig veta varför. De flesta av deras förklaringar var försäkringar om att även detta är en hemlig plan för att göra mig till en bättre människa. ”Gud har en bättre plan!” ”Det här är en prövning och den kommer att göra dig starkare!” Ibland kryddades sådana förklaringar med bibelord i stil med ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda, dem som han har kallat efter sin plan” (Rom 8:28). Bara det att Paulus, han som skrev det, dyrkade Gud med vartenda andetag ända tills hans kropp dumpades i en grav utan namn. Men jag förstod vad de menade. Det vore härligt om katastrofer var gudomliga sammansvärjningar som skulle avhjälpa tidens och trolöshetens verkan på min irrande själ.

Andra ville försäkra mig om att det jag hade fått var gott nog. ”Du har ju i alla fall din son. Du har ju i alla fall haft ett fantastiskt äktenskap.” Jag hade klätts av inpå bara skinnet, och nu skulle allt jag samlat på mig av värde granskas med sakkunnig blick.

Jag blev övertygad om att när jag dog, då skulle någon härlig idiot säga till min man att Gud ”behövde en ängel”, för så sadistisk är ju Gud.

Det var sådant jag tänkte på ibland. Vad folk skulle säga till mannen med ljusbrunt hår och ljusbruna ögon som jag hade älskat sedan vi var femton år och trodde att vi aldrig skulle dö.

Jag tror inte att jag visste tillräckligt mycket om längtan för tio år sedan, när jag började undersöka framgångsteologin. Jag hade just köpt ett litet hus tillsammans med mannen jag älskade, fyllt det med böcker, Ikeamöbler och en len hund med ben som knubbiga konservburkar. Jag var hjärntvättad av myterna om evig ungdom. Mitt liv var någonting jag kunde forma, eller åtminstone rätta till med en rejäl dos målmedvetenhet. Det var samma obegränsade självsäkerhet som framgångsteologin kallar för ”seger”. (Och kanske tyckte jag att framgångarna berodde på hårt arbete från min egen sida, och lite tur.) Än så länge hade inget gått sönder som inte gick att laga. Men det som ger den framgångsteologiska rörelsen räckvidd och djup i mångas ögon är att den erbjuder gedigna förklaringar till livets lidande, och till vår längtan efter upprättelse. Den som sitter fast i en skröplig kropp eller trasig relation, eller den smärtsamma eventualiteten att livet kanske aldrig mer blir helt, kan söka sig till detta hoppfulla budskap. Om det är en sport, med regler som vem som helst kan använda sig av för att nå framgång – då kanske de kan vinna.

Jag önskar att det här var en annan sorts berättelse. Men det här är en bok om före och efter och hur människor mitt

i lidandet förhåller sig till de eviga frågorna: Varför? Varför drabbas jag av det här? Hade jag kunnat göra på något annat sätt? Finns det verkligen en mening med allt som sker? Om jag accepterar att det som händer är något jag inte kan förändra, kan jag då lära mig att släppa taget?

Diagnos

Jag hade gått ner nästan femton kilo när jag väl fick remiss till en tarmkirurg på Duke University Hospital. Med jämna mellanrum fick jag vika mig dubbel för att det högg till av smärta i magen. De tre senaste månaderna hade det hänt så ofta att jag hade skapat en liten ritual kring det: ta stöd mot närmaste vägg med högerhanden, trycka vänsterhanden mot magen, blunda och bli alldeles tyst. När smärtan gav med sig stack jag ner handen i väskan, drack en klunk ur en enorm flaska med medicin mot halsbränna, rätade på ryggen och fortsatte med det jag hållit på med utan att säga ett ord. Det var säkert lite läskigt att se, men jag hade låtsats så länge och det här var det bästa jag kunde åstadkomma. Nu var jag trött på att låtsas. Jag såg oroligt på kirurgen när han kom in i det lilla undersökningsrummet där jag och min man Toban väntade. Han satte sig tungt ner på pallen och suckade, som om han redan var irriterad.

Sedan sa han: ”Ja, jag har tittat på dina senaste prover och de ger inga entydiga besked.”

”Jag förstår inte”, invände jag. ”Jag trodde att det senaste provet tydde på att det var gallan.”

”Det är inte helt tydligt”, sa han i brysk ton.

”Ni tänker alltså inte operera?”

”Alltså, det finns inget som säger att vi är på rätt spår. Jag kan ta bort gallan, och sedan kanske du har lika ont som du har nu. Plus att det är smärtsamt och besvärligt att bli opererad.”

Jag suckade. ”Jag vet inte hur jag ska få dig eller någon annan att lyssna. Jag har varit hos alla era specialister men jag har haft sjukt ont i tre månader nu och jag kan inte ha det så här längre.”

”Alltså”, sa han, som om han blev tvungen att börja från början igen. ”Diagnosen är osäker i sig och vi befinner oss i den osäkraste änden av skalan.” Jag får det kastat i ansiktet igen i nonchalant ton: ”Som sagt, jag kan ta bort den, men jag vet inte vad du vill att jag ska säga.”

”Jag vill att du ska säga att du inte tänker utesluta galloperationen och bara skicka hem mig igen till alla andra! Ingen försöker hjälpa mig att lösa det här och jag står inte ut längre!”

Jag hörde min egen desperation mellan raderna.

”Jag är ledsen att det känns så”, sa han.

Vi satt där och blängde på varandra.

”Jag tänker inte gå härifrån”, sa jag högt. ”Jag tänker inte gå härifrån förrän du skickar mig på en till undersökning.”

”Visst, okej”, sa han och himlade med ögonen.

”Okej.”

Han skrev en lapp om att beställa en datortomografi, och jag kände mig bara lättad och irriterad. De skulle hitta något simpelt och så skulle det ordna sig. Jag skulle behöva stuva om i livet för en operation bara, ingen stor grej.

Jag är på jobbet, står och trampar på mitt gåband under skrivbordet och bläddrar i min senaste forskning, när det ringer i telefonen.

”Ja, det är Kate.”

Det är Jan från läkarmottagningen. Hon har förberett ett litet tal, men min hjärna zoomar in och ut. Jag hör att hon

pratar, men jag kan inte urskilja orden. Det är inte gallan, så mycket uppfattar jag. Men nu är det överallt.

”Vad är överallt?” frågar jag.

”Cancern.”

Jag lyssnar på telefonens surrande.

”Ms Bowler.” Jag sätter den mot örat igen, frånvarande.

”Ja?”

”Du behöver komma hit till sjukhuset nu på en gång.”

”Ja, ja.”

Jag måste ringa Toban.

”Hallå?”

”Nämen jag fattar. Jag kommer snart.”

”Jag skickar ner någon i lobbyn som möter dig.”

”Hallå?”

”Ja, ja”, säger jag nästan ohörbart. ”Jag har en son. Det är bara det att jag har en son.”

Det blir tyst länge.

”Ja”, säger hon, ”jag beklagar.” Hon tystnar. Jag ser henne framför mig där hon står vid en fast telefon och bläddrar igenom journaler. Antagligen har hon fler att ringa. ”Men det är viktigt att du kommer hit.”

”Är Gud god? Är Gud rättvis?”

Det var en bjässe till norrman som frågade mig det en gång i kön till kafeterian på universitetet.

”Det tror jag”, sa jag. ”Men klockan är sju på morgonen och jag håller på att hungra ihjäl.”

Men nu undrar jag. Bryr sig Gud över huvud taget?

En av mina favoriter bland de anekdoter som framgångsevangeliets förkunnare berättar kommer från ett av de första tv-förkunnarparen, Gloria Copeland och hennes make Kenneth. Gloria ser fortfarande ut som en superglamorös mäklare fast hon är över sjuttio år gammal, och hennes man

är en tvättäkta Texasbo som alltid ser ut som om han kommer insläntrande efter en avkopplande dag på ranchen. I flera decennier har de fyllt tv-program på bästa sändningstid och hyllor i kristna bokhandlar med undervisning om att leva ett liv i överflöd. De förväntar sig inte bara att Gud ska vara rättvis – de förväntar sig att han ska låta välsignelserna regna ner. Och när en tornado hotade att förstöra deras hus, då berättar Gloria att de smög ut på sin veranda i mörkret för att stilla stormen. De bad högt och länge att Gud skulle skydda deras tomt, och när de ändå höll på bad de att han skulle skydda grannarnas hus också. Och då, berättar de, då vände stormvinden åt ett annat håll.

Det är en bild jag inte kan glömma: två av världens mest förmögna kristna som hötter med näven mot himlen och beklagar sig inför Rättvisans Gud.

För vilken far skulle egentligen ge sin son en sten när han bad om bröd?

Rättvisa hör till det mest lockande som den amerikanska drömmen gör anspråk på, en vision om framgång medelst hårt arbete, beslutsamhet och ett eller annat ryck i kragen. Överallt där jag har levt i Nordamerika har jag matats med berättelsen om gränslösa möjligheter och de personliga egenskaper som krävs för att ta sig fram till dem. Det är privilegiernas språk. Det är förtjänsternas matematik, samma sorts uträkningar som när min syster och jag inventerade och bytte halloweengodis med millimeterrättvisa. I den här världen förtjänar jag det jag får. Jag gör rätt för mig och behåller min andel. I rättvisans värld kan man aldrig bli av med något man håller i.

Jag gifte mig vid tjugotvå års ålder, när jag var mer korkad än vanligt. Inte för att det var korkat att gifta sig just med Toban, för det visade sig vara något av de mest förnuftiga jag har gjort. Men jag var nog ganska korkad, för jag hade ännu inte fattat

att Toban var en av de där fantastiska investeringarna som framstår som en utsvävning men sedan bara fortsätter att öka i värde. Han var som ett hus med strandtomt, när jag förmodligen hade kunnat nöja mig med en lägenhet i förorten. Men just då tänkte jag bara på att han var så vacker, att han var så bra på att förklara finesserna med skateboard, och att han aldrig skulle tappa håret.

Nu kommer han inrusande i mitt arbetsrum och slår armarna om min hals och alla orden rinner ur mig.

”Jag har alltid älskat dig. Jag har alltid älskat dig. Ta hand om vår son.”

”Det ska jag! Det ska jag!” utbrister han, och jag vet att det är sant. Men sanningen kan inte hjälpa oss längre.

Medan vi promenerar till sjukhuset ringer jag mina föräldrar, men jag blir tvungen att stanna en kort stund och luta mig mot en hög stenmur. Toban lägger handen på min rygg för att stötta mig. Vi är borta båda två, borta, någon annanstans, vi fladdrar hit och dit mellan nuet och den plats vi var på förut.

Jag säger till mina föräldrar att de måste sätta sig ner någonstans tillsammans, att jag har fått veta att jag har cancer och att det inte ser bra ut.

”Du måste låta oss ta Zach! Du måste ändra i testamentet!” hasplar min mamma ur sig med darrande röst.

Av en ren tillfällighet har jag hållit på att sammanställa ett vårdtestamente till min livförsäkring, en försäkring jag inte kommer att beviljas eftersom de kommer att få reda på att jag har cancer och inte är villiga att ta risken. Men just nu är min mamma förvirrad. Hennes barn ska dö och därför ska plötsligt hela världen det också. Hon är desperat och vill rädda det som återstår av mitt liv: min son.

”Toban kommer fortfarande att leva, mamma. Zach kan bo hos honom”, säger jag försiktigt.

”Just det … just det … förlåt. Å, gumman, jag är så ledsen”, säger hon, och jag märker att hon är fast besluten att vara min klippa, men hon gråter.

De har åkt till Toronto för att hälsa på min syster Amy, och nu kommer de att skingras av vinden och ta sig till mig. Jag kommer att träffa min pappa på sjukhuset när han kliver in sekunderna innan jag ska opereras. Han kommer att ta min hand i sin och stryka mig över håret med sin andra hand. Det här är min far, den orubblige jätten som aldrig kommer att gråta över min diagnos. Han kommer inte att ge den rätten att avgöra en enda jäkla grej om hans dotter och hennes framtid.

Jag ringer mina systrar, och de sätter sig plikttroget ner. Våra ord känns skeva men brinner av kärlek. Med nästa samtal hittar jag min vän Katherine i publiken på en match i amerikansk fotboll med Vanderbilt Commodores, och hon kommer genast att sätta sig i sin bil, en delstat bort, och skrika rakt in i vindrutan. När jag vaknar efter operationen kommer hon att vara där, och min omtöcknade hjärna kommer inte ens att minnas att jag bad henne komma. Hon förstod att jag behövde henne. Hon kommer att sova i sjukhusstolen bredvid mig, låtsas att den är skön, och tala klarspråk med sköterskan som vägrar komma med isbitar till mig.

Men just nu, före operationen, sitter jag i ett rum någonstans i universitetssjukhusets labyrint och stirrar på mina händer som vilar knäppta i knät. En blå sjukhusrock ligger prydligt hopvikt på sängen bredvid mig och överallt gnisslar apparaterna som syrsor. Jag är ensam för första gången sedan jag fick diagnosen några timmar tidigare, och dagen går vidare med brysk effektivitet. Toban har skyndat sig hem för att berätta för Zachs oförtröttliga barnflicka vad som pågår, och hela min familj håller fortfarande på att transportera sig, och det enda jag kan göra är att sitta och stirra ner på min klänning som är vit med färgglada blommor och lite rysch på som jag

gillar. Jag älskar den här klänningen. Jag kan inte ta den av mig. Jag behöver den när jag undervisar.

Mina kompisar Jonathan och Beth kommer. Jonathan rusar in genom dörren och ger mig en björnkram. De sjunker ner på min sjukhussäng och vänder sig mot mig med miner som utstrålar medkänsla och bestörtning.

”Ni måste bränna upp den här”, säger jag till slut och gör en uppgiven gest mot min klänning. ”Jag klarar inte att se den igen. Det livet är slut.” Jag pendlar mellan hysteri och galghumor. ”Ingen i hela världen är lika lyckligt lottad som jag”, säger jag med låtsad entusiasm, men sedan hoppar tankarna över till Zach tillräckligt länge för att jag ska börja snyfta förtvivlat. Jag viker mig dubbel och gråter. Jag blundar hårt och försöker stänga världen ute.

”Jag vet bara inte”, säger jag gång på gång. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra.” Det enda som känns verkligt är deras händer som klappar mig på ryggen och sjukhuslakanen mot mitt ansikte. ”Jag vet bara inte vad jag ska göra.”

”Dö”, säger Beth med låg röst.

Jag vet inte om det var en fråga eller ett konstaterande, men jag slutar gråta. Hennes ord är en klippa och jag ser ända ner. Jonathan börjar trösta mig, försöker fylla tomheten och skapa tillbaka världen till det den var, men det enda jag kan tänka på är hennes ord. Dö. Det är omöjligt. Tanken är omöjlig. Jag trodde att det här livet just hade börjat, men nu förväntas jag begrunda att det plötsligt går mot sitt slut. Jag förväntas begrunda att mina virvlande tankar ska ta slut, att min andhämtning blir allt långsammare, att den plats där mitt hjärta slår är ett sjunket skepp. Men vad värre är: det skulle bli slutet för det här som jag har byggt upp – en familj.

Två perfekta ögonblick har jag haft i mitt liv. Det första var när jag sprang nerför altargången med Toban den dagen när vi gifte oss och vi störtade ut genom kyrkporten och stod

där andtrutna, ensamma som man och hustru och stirrade på varandra som idioter. Och det andra var när de lade Zach i min famn för första gången och vi såg på varandra som om vi var sammansvurna i ömsesidig tillbedjan. Det här är mina Omöjliga tankar. Det här är mina Kan-inte-leva-utan. Jag kan inte föreställa mig en värld där jag inte är deras. Där jag bara är borta.

Jonathan och Beth ber för mig en lång stund och lägger händerna på mitt huvud för att välsigna mig och kysser mina våta kinder innan de går, men först ber jag Beth vänta lite. Jag tar av mig klänningen och sätter på mig rocken, knyter valhänt banden i ryggen medan hon hjälper mig. Jag ger henne klänningen. Hon vet vad hon ska göra.

KATE ÄR TRETTIOFEM ÅR och älskar sitt liv.

Hon är mitt uppe i karriären, har gett ut en bok och börjat undervisa i teologi på ett prestigefyllt universitet. Dessutom har hon äntligen blivit mamma till en efterlängtad son. Hon känner sig välsignad på så många sätt, men då kommer diagnosen som slår sönder allt. Kate får veta att hon har drabbats av en aggressiv cancer som redan hunnit sprida sig till stora delar av kroppen.

I sin nya verklighet, där hon inte vet om hon kommer att få se sin son växa upp, behöver hon ompröva allt hon lärt sig om Gud, livet och tron.

KATE BOWLER är teolog och författare, född i Kanada men bosatt i USA där hon är verksam vid Duke Divinity School i Durham.

SVENSK ÖVERSÄTTNING AV MARIA STORE .

ISBN 978-91-526-0269-0 9 789152 602690

9789152602690

DET FINNS

EN MENING MED

ALLT SOM SKER

DET FINNS

EN MENING MED ALLT

SOM SKER

KATE BOWLER

Innehåll

Förord av Tomas Sjödin

Inledning

Diagnos