ÖVERSÄTTNING: JAN
www.bookmarkforlag.se
Under attack
originalets
titel: Flash Point
© 2023 by The Estate of Thomas L. Clancy, Jr.; Rubicon, Inc.; Jack Ryan Enterprises, Ltd.; and Jack Ryan Limited Partnerships
Bookmark Förlag, Stockholm 2024
All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form.
Published by arrangement with Ulf Töregård Agency översättning: Jan Risheden
omslag: Jon Rosenberg tryck: ScandBook, Litauen 2024
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.
isbn: 978-91-89750-98-2
PROLOG
NÄRA PARACELÖARNA SYDKINESISKA SJÖN
Li Jie såg på medan en våg bröts över fören på hans fartyg. Det gröna skummet sköljde bort färgflagorna som lossnat från Drakens missfärgade däck. För Li Jies erfarna öga var den skummande sjön ett förebud om vad som komma skulle. Ett varsel om både ovädret som närmade sig och våldet som sjöd ombord på hans skepp.
Med vänster hand på ratten använde Li Jie den högra för att trycka på en knapp på pekskärmen som satt i instrumentpanelen framför honom. En virvel av ilsket rött och orange fyllde skärmen när väderradarn målade upp den annalkande stormen som abstrakt konst. Som förutspått verkade den här tyfonen bli ett riktigt monster. Men även om det redan gick hög sjö så planerade Li Jie att ha fått sin värdefulla last i tryggt förvar i Zhanjiangs hamn innan det värsta av ovädret slog till.
Samma sak kunde inte sägas om den vietnamesiska trålaren som stampade i den krabba sjön två grader och trehundra meter från hans för.
”Är du säker på att båten är manöveroduglig?”
Frågan kom från en plats bakom Li Jie, men han vände sig inte om för att svara. Synbarligen var det för att kunna hålla ögonen på de skoningslösa vågorna, men det rasande havet
var inte den enda fara som Li Jie fruktade. Den lilla slanka kvinnan med benvitt hår och en röst lika tyst och stilla som graven skrämde Li Jie mer än ett yrkesliv med trettio års sjöresor på några av världens farligaste rutter hade gjort. Havet må vara en nyckfull älskarinna, men även i sina värsta stunder var det bara bland dem som färdades på hennes vatten som hon skördade liv. Vilket inte kunde sägas om kvinnan bakom honom. En enda viskning av denna anspråkslösa röst kunde förvandla Li Jie, och hela hans familj, till aska.
”Ja”, sa Li Jie och tryckte fram en annan vy på monitorn. ”Den här bilden är från vår passiva sonarutrustning. Trålaren ger inte ifrån sig något motorljud. Hennes kraftkälla är helt frånkopplad.”
Li Jie gestikulerade medan han talade, följde de ickeexisterande dopplerekona med pekfingret. Ytligt sett fanns det ingen anledning till att Li Jies fartyg skulle ha någon passiv sonar alls, och absolut inte en som var så känslig att den kunde känna av och klassificera objekt som befann sig mer än hundra kilometer bort.
Men Draken var mer än vad man såg vid första anblicken.
Även om Draken var registrerad som ett vanligt lastfartyg under kinesisk flagg så var hon egentligen något helt annat. Innanför Drakens avsiktligt rostiga yttre dolde sig en överraskande kraftig drivenhet som kunde få fartyget att skära genom vågorna i mer än tjugo knop, nästan upp till trettio om det knep. De stora dieselmotorerna drev också ett par generatorer för att tillgodose Drakens omfattande behov av elektricitet. Orsaken till denna aptit på ström var allt från datorstyrda mottagare byggda för att suga radiosignaler ur luften till en samling listigt maskerade elektro-optiska sensorer som diskret kunde observera och dokumentera aktiviteter på flera kilometers håll.
Men allt detta var bara krimskrams jämfört med det som Draken bar med sig i ett specialkonstruerat utrymme djupt nere i fartygets skrov. Detta utrymme på femton gånger femton meter rymde en djuphavsubåt vars härdade stålskal kunde motstå det enorma vattentrycket på djup över åttatusen meter. Under sina fem år som kapten för Draken hade Li Jie använt den lilla tvåmansubåten för att bugga fiberoptiska undervattensledningar, installera övervakningsutrustning i fiendehamnar, övervaka vapenprovningar under vattnet och placera en radiofyr på en amerikansk, kärnvapenbestyckad ubåt i Ohio-klassen, ett fall som fortfarande diskuterades med den vördnadsfullt dämpade ton som en sådan bedrift förtjänade.
Hur imponerande dessa bedrifter än må vara så var de dock bara obetydliga fotnoter till det uppdrag som miniubåten just hade genomfört. Ett uppdrag så hemligt att besättningen, för första gången under Li Jies tid på Draken, hade fått sällskap av en pluton män anförda av en enda kvinna.
Beväpnade män.
Om dessa hårdföra krigare hade kommit från Folkets befrielsearmés marinkår skulle Li Jie också ha varit illa till mods, men inte skräckslagen. Marinkårens elitförband Jiaolong, Havsdrakarna, gick lätt att känna igen i sina svarta uniformer och fick ofta i uppdrag att skydda kinesiska fartyg mot pirater. Men de tjugo män som nu tog upp hytter på Li Jies fartyg med sina vapen och sin utrustning härrörde inte från någon militär gren. Istället kom de från ett privat vaktbolag som var känt endast under de engelska initialerna HAZ.
Männen var legosoldater.
Lejda mördare.
Och även om Li Jie och hans besättning hade genomfört
vad som vid första bedömningen hade ansetts vara ett omöjligt uppdrag med den lätthet och professionalism som de gjort sig kända för, så var operationen ännu inte fullbordad. Som kvinnan med den låga rösten tydligt hade förklarat: Tills Draken var tryggt i hamn och innehållet i dess hemliga lastrum hade förts i land skulle Li Jie och hans besättning vara i krigsberedskap.
”Har de sett oss?” frågade kvinnan med en röst som liknade en viskning av stål mot läder.
Li Jie var tyst en liten stund medan han övervägde sitt svar.
Åren av inofficiella uppdrag hade lärt Li Jie vikten av att hålla saker hemliga, men i själ och hjärta var han fortfarande sjöman, och tanken på att utan möjlighet till framdrivning vara fångad i vägen för en tyfon var mardrömslik. Och samtidigt var en mardröm bara en dröm medan kvinnan och hennes soldater var i allra högsta grad verkliga.
”Jag vet inte”, sa Li Jie när ännu en våg slog in över Drakens stäv. Ett ögonblick skymde det skummande vattnet vindrutan och sköljde bort bilden av den olycksdrabbade trålaren. Sedan gjorde vindrutetorkarna sitt mödosamma jobb och fartyget syntes igen. ”Vi söker av hela det elektromagnetiska spektret enligt er instruktion men har inte fångat upp någon radiofrekvensenergi från trålaren. Om hon har radar så använder hon den inte, och hennes radiosändare verkar också vara avstängda. Det kan vara ett spökskepp. Oavsett vilket kommer hon inte att klara sig länge i den här stormen om hon saknar framdrivningskraft.”
När Li Jie uttalade den sista meningen var det med en känsla av ångest, men han sa det ändå. Han var sjöman av tredje generationen och skulle alltid förbli pojken som lärt sig läsa havet medan han arbetat vid sin far fiskarens sida.
Att se den livlösa trålaren gunga i vågorna slet i hans själ på ett sätt som den som levt sitt liv på land aldrig kunde förstå. I det ögonblicket var den vinddrivna farkosten inte ett skepp under vietnamesisk flagg. Istället representerade den hans far och farbror som desperat försökte få igång motorerna innan Sydkinesiska sjön utmätte ännu ett offer.
Den smala kvinnan med benvitt hår och makten över liv och död i sin låga röst knackade med långa, eleganta fingrar på kontrollpanelens träimitation. Hennes känslolösa blick följde den nödställda trålaren. Hon hade just öppnat munnen för att säga något när ett signalljus började blinka från trålarens styrhytt och avbröt henne.
maskin ur funktion. tar in vatten. behöver hjälp. brådskande.
Hur hjärtskärande denna bön än var brydde sig Li Jie inte om att tolka signalerna för kvinnan. Fiskarna ombord på båten hade just beseglat sitt eget öde. Den lilla smala kvinnan hade redan börjat tala i den lilla radio som hon hade fäst i bältet. Den radio som förband henne med den storväxte, ärrade krigare som anförde hennes trupp av legosoldater. Efter några hastiga, avslutande instruktioner släppte kvinnan upp anropsknappen och satte tillbaka radion i bältet.
Ögonblicket därpå skar åter ett ljus genom mörkret.
Men denna gång bar ljuset med sig något långt mer förödande än bara ord.
En rad blixtar gnistrade längs trålarens vattenlinje när de pansarbrytande stridsspetsarna detonerade. Det attackerade fartyget kantrade åt styrbord när de vattentäta skotten tog in vatten. På kortare tid än det tog Li Jie att tyst viska en bön för fiskarnas själar till förfäderna försvann trålaren ner i det sjudande vattnet.
”Överlevande?” frågade den smala kvinnan.
Li Jie lät plikttroget Drakens infraröda sensor svepa över malströmmen på jakt efter de avslöjande värmesignaturerna av mänskliga kroppar bland de kokande, svarta vågorna. Han tyckte sig skymta en grå fläck vid första svepet, men på vägen tillbaka visade sensorn bara det rasande havet.
När Li Jie hade konstaterat detta kopplade han över skärmen till väderradarn igen.
”Inga”, sa Li Jie. ”Ovädret är nästan över oss. Med all respekt föreslår jag att vi seglar mot hamn.”
”Instämmer”, sa kvinnan. ”Och med all respekt föreslår jag att du får hem oss i ett stycke. Det är mer än bara våra liv som hänger på din sjöfartsskicklighet.”
Li Jie nickade kort och förde fram båda gasreglagen så att Draken satte fart framåt med ett ryck. Men bakom sin nogsamt behärskade, uttryckslösa min skakade Li Jie inombords. Han sände en ny, tyst bön till förfäderna.
Den här gången var det sin egen själ han bad för.
ETT
REGENSBURGS UNIVERSITET
REGENSBURG, TYSKLAND
”Entschuldigung – wo ist die Fakultät für Mathematik?”
Jack Ryan junior visste i själva verket vägen till matematiska institutionen, men inte för att han var någon hängiven beundrare av Pythagoras sats. Faktum var att den senaste matematiklektion Jack gått på hade varit för fader O’Neil, vars kärlek till ekvationer endast överträffades av hans beundran för Thomas av Aquinos skrifter. Jack hade tagit sig igenom kursen med ett C plus, till sin mors stora förtret. Cathy Ryan var kirurg och hade inte mycket till övers för några betyg under B.
Att Jack var bekant med Regensburgs pittoreska universitetsområde kom sig inte av någon nyväckt kunskapstörst eller önskan att gottgöra sin tidigare akademiska försumlighet, med för mycket tid ute på fotbollsplanen och för lite på biblioteket. Inte heller hade Jack lärt känna området genom att promenera genom dess nätverk av gångvägar under den azurblå himlen i det tyska solskenet. Nej, Jack visste var matematikinstitutionen låg av samma anledning som han satt vid ett av borden på den stenlagda yta som utgjorde universitetets hjärta.
Jack ägnade sig åt ett övervakningsuppdrag.
Men det kunde han inte säga till den söta blondinen i vit, kortärmad skjorta, svarta Lululemon-leggings och vita träningsskor. Även om Jack inte hade varit vidare förtjust i matematikundervisningen på college fanns det definitivt vissa aspekter av den högre utbildningen som han hade uppskattat.
”Ursäkta”, sa Jack med ett leende. ”Jag är inte student här.”
Tjejen log tillbaka, och Jacks eget flin blev bredare.
Med sina en och åttiofem i längd och en vikt på runt hundra kilo var Jack ingen liten pojke. Nu när han kommit närmare fyrtio än tjugo fick han jobba hårdare i gymmet för att behålla sin atletiska kroppshydda. Men de blå ögonen var fortfarande klara, ansiktet saknade rynkor och det bruna håret var tjockt och lockigt.
Att döma av den kvinnliga studentens reaktion hade åren inte satt alltför avskräckande spår hos Jack.
Han hade det fortfarande.
”Nej, så klart inte”, sa tjejen med ett skratt. Hon hade bytt till engelska med tysk brytning. ”Du är alldeles för gammal för att vara student. Jag tänkte att du kanske hälsade på ditt barn över föräldrahelgen?”
Eller kanske inte.
”Nix, inga barn”, sa Jack som fick kämpa för att hålla flinet på plats. ”Jag är bara här för en konferens.”
”Åh”, sa tjejen och rodnade. ”Ursäkta. Men vet du var matematiska institutionen är?”
”Absolut”, sa Jack. ”Snabbaste vägen är att gå rakt igenom där.” Han vred sig runt på stolen och pekade på universitetets studentexpedition bakom sig. ”Det är första byggnaden du ser på andra sidan.”
”Danke”, sa tjejen.
Hon gav Jack ett sista leende som luktade medlidande innan hon gick in i byggnaden.
Jack bet ihop och väntade på nästa smäll. Hur omskakande det än hade varit att inse att ingen längre tog honom för en universitetsstudent så visste han att det värsta fortfarande var kvar. Som på en given signal ekade nu en kvinnoröst ur den bluetoothutrustade, kombinerade sändaren och mottagaren som var placerad djupt inne i hans högra hörselgång.
”Har vi någon första hjälpen-utrustning?”
”Hur så?” frågade Jack som genast blev på sin vakt.
”Tänkte att du kunde behöva något för ditt stukade ego.”
Den sträva rösten frambringade bilder av korpsvart hår och vaniljdoftande, olivfärgad hud. Till skillnad från Jack, som satt vid ett rangligt metallbord med en kebab invirad i aluminiumfolie som sällskap, kunde hans medarbetare och flickvän Lisanne Robertson njuta av solen på gräsmattan söder om universitetets studentexpedition. Om de varit de enda operatörerna på kommunikationsnätet, skulle Jack kanske till och med ha brutit mot radioreglerna tillräckligt länge för att tala om för den libanesisk-amerikanska kvinnan att han råkat hälla salt i kaffet efter att ha sett henne i sin ”universitetsklädsel”.
Nu gjorde Jack inte det.
Delvis för att han fortfarande försökte lära sig att undvika de fallgropar det innebar att utföra ett hemligt uppdrag med någon som man dessutom hade ett romantiskt förhållande med, delvis för att han och Lisanne inte var ensamma på nätet.
Inte på långa vägar.
”Det är ingen fara, Jack. Alla blir vi gamla.”
Den ljusa rösten tillhörde Gavin Biery.
Liksom Jack och Lisanne var Gavin anställd av Kollegiet,
en underrättelseorganisation som inte fanns upptagen i några officiella sammanhang. Till skillnad från Jack och Lisanne, som var paramilitära operatörer, hade Gavin hand om Kollegiets informationstekniska avdelning och var organisationens egen hackare. Därför satt han nu på sin bekväma kontorsstol på Kollegiets högkvarter i Alexandria, Virginia istället för att vara i Tyskland.
Eftersom den operation som de tre för närvarande ägnade sig åt hade presenterats som ett rent övervakningsuppdrag hade Gavin bett om att få följa med sina kollegor. Jack hade gett avslag på den kraftige tangentbordsriddarens begäran. Gavin var till större nytta i striden när han var förskansad i sin klimatkontrollerade IT-labyrint än han skulle ha varit ute i fält.
För att inte tala om att han såg betydligt mindre tilltalande ut i lätta sommarkläder.
”För det första: jag är inte gammal”, sa Jack. ”För det andra: jag vill att alla är fokuserade på uppgiften nu. Kafferasten närmar sig.”
”Om du säger det så, farfar”, sa Lisanne med den hesa röst som fortfarande gav Jack ståpäls.
Innan Jack tog planet till München hade han blivit inkallad till ett samtal med Kollegiets operative chef, John T Clark. Clarks CV var lika långt som imponerande och började med hans tid som elitsoldat i flottans SEAL under Vietnamkriget, med tjänstgöring i specialförbandet SOG. Under de följande åren hade Clark arbetat som paramilitär officer i CIA och tjänstgjort som den första ”Rainbow 6” i kontraterroristgruppen Rainbow. Han och Jacks far hade träffats i Colombias djungel under en urspårad aktion som CIA företagit mot narkotikaproduktionen.
Nu var Jacks far USA:s president, och Clark var Jacks
chef. När John Clark talade, då lyssnade Jack, även vid de sällsynta tillfällen då han inte höll med om vad hans chef hade att säga.
Detta hade varit ett sådant tillfälle.
Jack och Lisanne hade varit öppna mot sina vapenbröder och -systrar när deras relation tagit ett påtagligt steg från det platoniska. Detta hade visserligen inte kommit som någon överraskning för de flesta av deras kollegor, men Clark hade tagit upp med dem båda vad detta innebar ur operativ synvinkel. Sammanfattningsvis: det förändrade situationen. Tvärtemot hur det verkade i filmerna var det besvärligt att vara ute i fält tillsammans med någon man hade en romantisk relation till.
Att agera objektivt som den personens befäl var nästan omöjligt.
Jack hade inte sagt emot Clarks bedömning. Hur skulle han kunna ha invändningar mot någon som hade jagat sitt lands motståndare när Jack fortfarande hade blöjor? Samtidigt var det här inte någon egentlig operation, utan snarare en taktisk testkörning. Ett test av Isabel Yangs användbarhet likväl som en demonstration av ett ganska unikt datorprogram som Gavin hade pysslat med i flera månader. Det skulle också bli ett prov på Jacks förmåga att operera tillsammans med Lisanne i en fältsituation. Inom ramarna för Kollegiets verksamhet var det svårt att tänka sig något mer okomplicerat än en akademisk konferens som hölls i den sömniga tyska staden Regensburg.
Barnlek var det uttryck Jack hade använt när han pratade med Clark.
”Jag får in aktivitet på Sokrates telefon”, sa Gavin.
Sokrates var Isabel Yangs anropssignal.
Yang var en tjugosexårig forskarstudent som förbereddes
för att tas in som hjälpreda till Kollegiet. Kollegiets hemliga verksamhet omfattade mindre än tolv personer, och den platta organisationsstrukturen var tillsammans med frånvaron av byråkrati ett av organisationens försäljningsargument. Till skillnad från medlemmar av de traditionella underrättelsetjänsterna begränsades inte Kollegiets operatörer av domstolsbeslut, lagar eller myndigheter. Jack Ryan den äldre och hans vän Gerry Hendley som varit med och grundade Kollegiet var de ytterst ansvariga när det gällde att bestämma vad som var tillåtet eller ej i organisationens verksamhet. Jack junior hade visserligen ingen doktorsgrad i historia som sin far, men han hade studerat gångna tider tillräckligt mycket för att veta att ett sådant arrangemang långsiktigt inte var något framgångsrecept.
Men det problemet fick vänta till en annan dag.
I ett mer kortsiktigt perspektiv var Jack mer bekymrad för Kollegiets personal. Eller brist på sådan. Små, smidiga organisationer var utmärkta för den typ av operation som krävde en skalpell, men Kollegiets uppdrag hade alltmer börjat falla in i den kategori där en slägga var ett bättre verktyg. När flera olika team arbetade samtidigt spridda över jordklotet hade bristen på välfungerande enheter för mer administrativa funktioner som logistik, rekrytering och personalhantering börjat märkas av. Och även när det gällde mer handfasta uppgifter var Kollegiets personal smärtsamt överbelastad. Det blev inte bättre av att organisationen saknade formell intagningsprocedur. Det innebar att Kollegiet inte hade någon standardiserad metod för att bedöma och rekrytera potentiell ny personal.
Det var där Jacks tanke om hjälpredor kom in i bilden.
Mossad var ett lysande exempel på att göra stora saker med små medel. Ett land som Israel, med bara runt nio miljoner
invånare, är ständigt tvunget att gå in i matcher över sin egen viktklass. Den lilla nationens underrättelsetjänst var inget undantag. För att jämna ut oddsen i förhållande till andra länders motsvarigheter, med betydligt större finansiella och personalmässiga resurser, hade Mossad utvecklat ett nätverk av hjälpredor som spände över hela jorden. Dessa män och kvinnor var inte operatörer utan snarare personer i unika positioner eller med unika färdigheter som kunde fylla ut logistiska eller underrättelsemässiga luckor i aktiva Mossadoperationer.
Personer som Isabel Yang.
Utöver sina kvalifikationer som en kvinnlig akademiker som talade tre språk flytande och kunde föreställa ett halvdussin olika nationaliteter var Isabel ett militärbarn. Hennes kinesisk-amerikanske far hade varit med i gröna baskrarna och tjänstgjort i USA:s specialstyrkors 10:e förband när han blivit dödad i Afghanistan. Isabels patriotism var djup. Jack hade träffat henne första gången under ett uppdrag i Sydkorea och blivit imponerad av hennes mod. Nu höll de på att ta nästa steg i relationen mellan agent och hanterare.
Isabel deltog i den akademiska konferens som hölls på Regensburgs universitet på Kollegiets begäran. En konferens som också bevistades av tre inflytelserika kinesiska forskare vars arbete hade både militära och civila tillämpningar. Konferensen var nu inne på sin andra dag, och även om Isabel hade bekräftat att de kinesiska forskarna var där hade hon ännu inte träffat dem.
Något som Jack hoppades skulle förändras i dag.
”Uppfattat, Gavin”, sa Jack. ”Kan du bekräfta att hon är på väg mot rastområdet?”
”Avvakta”, sa Gavin.
Att bestämma någons position med hjälp av personens
telefon var inget nytt. Något som en gång krävt kraften hos NSA:s superdatorer kunde nu göras med någon av alla de appar som fanns tillgängliga för alla. Men så fort någon kom in i en byggnad var dessa verktyg inte längre användbara.
Fram tills nu.
Gavin hade lekt med tanken att använda accelerometern i objektets mobiltelefon för att avgöra riktning och avstånd, men hade haft problem med att bestämma utgångsvärdet för algoritmerna. Alla tog olika långa steg, vilket gjorde det svårt att bedöma hur snabbt och långt någon förflyttade sig när accelerometern väl aktiverats.
Sedan hade Gavin fått ett av sina berömda genombrott.
Istället för att försöka göra en oberoende bedömning av objektets utgångsvärde skulle han använda de telefoner som omgav måltelefonen för att mäta det avstånd denna förflyttade sig. Han hade utvecklat en app med hjälp av vilken han kunde använda telefoner kopplade till samma wifi-server som en GPS-konstellation i miniatyr. Uppfinningen hade fått kodnamnet PARSEC och hade fungerat riktigt bra under den testövning som Jack hade lett på ett köpcenter i närheten av Alexandria i Virginia.
Det här var det första testet i skarpt läge.
”Bekräftat”, sa Gavin, lycklig som ett barn på julafton. ”Sokrates rör sig tillsammans med objekten mot rastområdet.”
”Uppfattat”, sa Jack. ”Lisanne, är du beredd?”
”Det kan du ge dig på”, sa Lisanne. ”Både video- och ljudsignalerna är utmärkta.”
De åtgärder för att stoppa tobaksanvändningen som var så populära i USA hade fortfarande inte slagit igenom i stora delar av världen. De kinesiska forskarna utgjorde inget undantag, och sällskapsytan utanför matematikinstitutionen
hade blivit en populär plats för dem som föredrog nikotin framför koffein för att ruska igång sig på eftermiddagen. Innergården erbjöd lite frisk luft tillsammans med det ack så viktiga stora askfatet.
Efter att redan dag ett ha sett objekten rata det praktiskt placerade kaféet och välja rökrutan hade Jack justerat sin plan på två sätt. För det första hade han flyttat på Lisanne och hennes apparater. För det andra hade han föreslagit för Isabel att hon skulle börja röka.
Föga förvånande hade det första beslutet fått ett betydligt bättre mottagande än det andra.
Isabel var hälso- och träningsfanatiker och betraktade rökning som bara aningen mindre riskabelt än att ta ett dopp i kylbassängen till Tjernobyls kärnreaktor. Trots det hade hon vid konferensens andra dag övertygats av Jacks resonemang. De tre kinesiska forskarna höll sig för sig själva i hörsalen och hade inte deltagit i någon av de sociala aktiviteter som universitetet hade lagt in för de besökande akademikerna.
Så det var rökrutan eller inget.
Som dokumenterad medlem av den akademiska världen hade Isabel en perfekt täckmantel. Hon var inte underrättelseagent, och inget i hennes bakgrund tydde på att hon skulle vara det. Hennes uppdrag var i sig enkelt – att få sina kinesiska forskarkollegor att småprata med henne. Jack hade inte ens velat att Isabel skulle försöka få ur dem en epostadress eller någon annan kontaktmetod – det skulle ha varit för uppenbart. Istället hade han sagt åt henne att vara den hon var – en välrenommerad akademiker på en konferens. Denna strategi var utformad med hänsyn till Isabels brist på erfarenhet och Jacks önskan att låta henne pröva sina vingar i en ofarlig miljö.
Om inte Jack misstog sig var han inte den enda hajen
som kretsade runt konferensen. Andra underrättelsetjänster fiskade antagligen också efter intressanta kontakter, och som äkta forskare var Isabel det perfekta lockbetet för att identifiera andra underrättelseoperatörer och deras intressen.
Men den delen av planen hade Jack inte förklarat för Isabel.
Även om hon hade skött sig bra under deras första möte i Sydkorea så var hon nybörjare inom underrättelsevärlden, och Jack ville att hon skulle uppföra sig som det. Underrättelseagenter var skickliga på att upptäcka folk som var något annat än vad de hävdade. Isabel skulle vara mest effektiv om hon inte visste att hon användes i detta syfte.
Det var i alla fall vad Jack intalade sig.
”Okej”, sa Lisanne och avbröt Jacks tankar. ”Tre kinesiska forskare plus två övervakare och ett par andra medlemmar av tobaksklubben i sikte. Avvaktar ansiktsbilder.”
Med sin klädsel borde Lisanne inte ha några problem med att få männen att titta åt hennes håll. Hon var klädd i vad som skulle föreställa lediga studentkläder, nämligen gräddvitt linne, avklippta jeans och flipflops. Även om Lisanne var nästan decenniet äldre än de flesta av universitetets studenter bar hon åren väl. Hon hade satt upp det korpsvarta håret i en hästsvans, tagit på sig ett par extra stora, pilotbågade solglasögon för att dölja ansiktet och lagt sig till med det som verkade vara universitetets kvinnliga uniform: korta shorts, tajt topp, lackade tånaglar.
Jack tyckte att Lisanne var vacker i vanlig fältmundering, men när hans flickvän klädde sig för att imponera var hon ett riktigt bombnedslag. Dagens utstyrsel visade fram mängder av solbränd hud, och de långa, bruna benen såg särskilt lockande ut mot den vita filt som hon hade brett ut i gräset. I vanliga fall ingick det i en operatörs arbete att försvinna
i mängden. Att bli den ”grå mannen”. För Lisanne var det omöjligt. Ett vackert ansikte kunde tonas ner och en attraktiv figur kunde gömmas i bylsiga kläder, men Lisannes mest
uppenbara egenhet gick inte att maskera.
Hennes saknade vänsterarm.
Under en Kollegieoperation som gått snett hade Lisanne fått en förfärlig skottskada som nästan kostat henne livet och krävt att armen amputerades. I vilken annan underrättelseorganisation som helst skulle detta ha varit slutet för Lisannes karriär i fält.
Men Kollegiet var inte vilken underrättelseorganisation som helst.
John Clark var medveten om att Lisanne behövde dem betydligt mer än Kollegiet behövde henne och hade gett henne tid och utrymme att växa in i sin nya roll. Även om hennes tid som skytt var över trodde både hon och Jack att det fanns andra sätt för henne att dra sitt strå till stacken.
Den här dagen var ett bra exempel.
Lisanne skulle ha dragit blickarna till sig med båda armarna i behåll. Med bara en kvar lade alla märke till henne. Detta tänkte Jack använda till teamets fördel. Med iskaffe, laptop, böcker och anteckningsbok såg Lisanne ut som de andra studenterna som slappade i gräset, förutom att hennes kurirväska innehöll en kombinerad kamera och parabolmikrofon som var trådlöst kopplade till hennes dator. Om folk nu ändå skulle titta på Lisanne, tänkte Jack dra nytta av deras nyfikenhet för att skaffa ansiktsbilder och röstprover av den kinesiska gruppen till Kollegiets biometriska databas.
Hittills hade hans idé gett god utdelning.
Manliga forskare stirrade på Lisanne av uppenbara skäl. Deras kvinnliga kollegor tittade intresserat när de såg att hon saknade en arm.
Medan Lisanne samlade in värdefull information.
Lisanne tog begreppet lockbete till en ny nivå.
”Säg omelett, pojkar”, sa Lisanne.
Jack vecklade upp folien runt sin kebab och tog ett jättebett. Han var längre bort från händelsernas centrum än han egentligen ville, men som det tidigare mötet med den frågvisa studenten hade visat såg han inte ut att höra hemma där. I alla fall inte på samma avslappnade sätt som Lisanne. Därför hade han kontrollen över och befälet för operationen, vilket inte var ett jobb han uppskattade. Å andra sidan kunde han njuta av solskenet mellan tuggorna på världens bästa kebab, med ett halvtomt glas pilsner som sällskap.
Det fanns onekligen värre sätt att försörja sig på.
”Okej”, sa Lisanne, ”nu har jag högupplösta bilder på alla objekten, och min mikrofon tar upp ljudet. Jag skickar den oredigerade inspelningen till dig, Gavin.”
”Uppfattat”, sa Gavin. ”Jag ska köra ljudfilen genom en översättningsapp som jag lånat av en vän på myndigheten. Programmet är en betaversion, så jag vet inte om vi kommer att få fram någonting användbart, men det är värt ett försök.”
Liksom alla samtal med Gavin tyckte Jack att det här var intressant, lika mycket för det kontorsknekten sa som för det han inte sa. Till exempel hade Gavin undvikit att nämna vilken myndighet programmet kom från eller hur han hade lånat det. Å andra sidan – som Ding hade sagt till Jack många gånger – om man inte tror man gillar svaret är det bäst att inte ställa frågan.
”Lisanne”, sa Gavin, ”jag ser att Sokrates är på väg mot rökrutan. Du borde se henne när som helst.”
”Stämmer”, sa Lisanne. ”Hon kom just ut från byggnaden. Och kolla in tjejen – hon har en cigarett i munnen
men verkar ha glömt sin tändare. På väg mot de kinesiska forskarna nu.”
Jack lade ner det som var kvar av kebaben på metallbordet och torkade av händerna. Han gjorde sig en bild av vad som hände medan han lyssnade på Lisannes redogörelse. Förutom att hon skulle bekanta sig med kineserna hade Gavin rekommenderat en liten utökning av Isabels uppdrag. Mästerhackaren hade jobbat med ett program som fått namnet HOUDINI och var utformat för att ge tillgång till allt i användarens telefon. För närvarande använde appen mobilens bluetoothport som ingång, eftersom det protokollet ofta inte var lika kraftigt krypterat som wifi eller mobilnätverk.
I tester hade verktyget fungerat riktigt bra, och den enda begränsningen var att offrets mobil måste befinna sig inom räckhåll för bluetoothuppkoppling. Med detta i åtanke hade Gavin bett om att få prova sin nya skapelse på de kinesiska forskarnas mobiler med Isabel som leverantör. Jack hade tyckt att det inte kunde skada eftersom det inte skulle kräva mer av Isabel än vad hon redan hade gått med på att göra. Hon skulle prata med sina medforskare medan Gavin utförde sin magi.
Enkelt.
Hoppades Jack i alla fall.
”Söker”, sa Gavin. ”Då ska vi se vad vi har här. Okej, jag får upp tre stycken Xiaomi 12S Ultra-telefoner. Ser ut som om de inte ens har den statliga standardkrypteringen. Det här kommer att bli rena barnleken.”
Jack höll tillbaka ett leende åt Gavins reaktion. IT-gurun lät nästan stött över bristen på utmaningar.
”Få det gjort bara, kompis”, sa Jack. ”Som Ding brukar säga, ibland vaknar man på rätt sida av sängen.”
I själva verket var Jack i stort sett säker på att deras medarbetare på Kollegiet och medgrundare av Rainbow-styrkan, Domingo ”Ding” Chavez, aldrig hade sagt så, men hans mentor var en aldrig sinande källa till kunskap. När Jack påstod att ett visdomsord kom från Ding var det dessutom ingen i teamet som protesterade.
För det mesta.
”På gång, Jack”, sa Gavin. ”Penetration pågår.”
Gavin nynnade som ackompanjemang till sitt knattrande tangentbord, tydligen omedveten om den generade tystnad som hans uttalande hade orsakat. Jack skulle just trycka in anropsknappen för att säga något – vad som helst – som kunde skicka ut ordet penetration ur allas huvuden, när Lisanne hann före.
”Det här är intressant”, sa Lisanne med saklig ton. ”Två övervakare har just kommit bort till forskarna. Inklusive Isabel består gruppen nu av sex personer.”
Jack fumlade med sin mobiltelefon och försökte få den att visa videoupptagningen från Lisannes kamera. Hennes kamera och mikrofon-paket kunde strömma vad det tog upp till obegränsat antal apparater, men Jack bestämde sig för att inte använda den funktionen. Direktsändning av ljud och bild krävde överföring av mycket data, och Jack hade inte velat ge utslag i eventuella signalunderrättelsemottagare som kineserna kunde tänkas använda, eller än värre ge dem möjlighet att avlyssna överföringen. Utifrån hotanalysen fanns det ingen anledning att misstänka några sådana motåtgärder från kineserna, men i spionyrket var försiktighet alltid lika viktigt.
”Hur hanterar Sokrates nykomlingarna?” frågade Jack.
”Som ett proffs”, sa Lisanne. ”När hon hade fått eld av Objekt 1 hängde hon kvar för att snacka. Hon fortsatte helt
oberört när de båda övervakarna kom. Tjejen är en naturbegåvning.”
Efter att ha tillbringat en hårresande eftermiddag med att komma undan en nordkoreansk lönnmördarpatrull i Seoul tillsammans med Isabel var Jack benägen att hålla med. Inte desto mindre var det trevligt att få sin bedömning bekräftad av en oberoende källa. Rekryteringsprocessen var på sätt och vis en sorts uppvaktning, och att bli blind för resursens brister var en fälla som alla hanterare var tvungna att undvika. Även om Isabel befann sig någonstans i gråzonen mellan kollega och agent så var det Jack som hade hand om henne. Och därför ville han vara säker på att han hade båda ögonen öppna under bedömningsfasen. Men med tanke på att Isabel haft tillräckligt taktiskt vett för att komma undan en trio nordkoreanska elitsoldater var Jack övertygad om att hon skulle klara av att småprata med några kinesiska akademiker.
”Hallå, jag ser någonting konstigt här”, sa Gavin. ”Min spektrumanalysator tar upp störningar över hela bandet. Det är som om …”
Och där, mitt i meningen, upphörde anropet från Gavin.
Det Jack först kände var irritation. Även om deras datorninja var svåröverträffad när det rörde sig om det digitala universum, så brast ofta hans situationsmedvetenhet när han var tvungen att övergå från ettornas och nollornas värld till den som befolkades av kött och blod. Och i det här fallet hade det varit trevligt om Gavin inlett med vad det egentligen var han såg.
Med ett ryck insåg Jack vad hans undermedvetna försökte säga honom.
Spektrumstörningar.
Elektronisk interferens.
Kommunikationsavbrott.
Någon störde ut Gavins anrop.
”Lisanne, det är Jack, hör du mig?”
Tystnad.
”Lisanne, är du där?”
Ingenting.
Så var det med den barnleken.
