Första världskriget: ett
fullkomligt clusterfuck
Mattis Bergwall
Om du orkade läsa förordet så har du säkert klurat ut tesen för den här boken (titeln är ju lite av en spoiler om inte annat). Jag hör dock dina tankar.
Du tänker: ”Jamen vadå? De vann ju åtminstone världskriget!”
Vi kommer naturligtvis komma till det monument av slöseri och trattighet som var den sovjetiska krigsinsatsen i andra världskriget, men först måste vi faktiskt hantera dess prequel.
Med ovan avses det där andra världskriget, utöver andra världskriget, som 90 procent av svenska folket antingen tycker är ”sjukt tråkigt” eller inte känner till – det vill säga första världskriget.
Vann Ryssland det? Svaret är nej, de toktorskade. Här är det klassiska, dåliga försvaret att de inte förlorade i egentlig mening. Snarare fick de stryk för att ryska revolutionen kom och förstörde tsarens dittills, antar jag, bländande krigsinsats.
Om man nu ska vara svinpetig så utgör snarare de ryska ansträngningarna under första världskriget någon form av lågvattenmärke även när det gäller rysk krigskonst, och det vill då verkligen inte säga litet. Ingenting fungerade som det skulle och ingen ville. Revolutionen var snarare en naturlig konsekvens av ett nästan osannolikt misskött krig snarare än någonting som satte stopp för en rysk framgångssaga.
13
Som vanligt hade hela Europa inbillat sig att den ”ryska ångvälten” var någonting som man borde ta på högsta tänkbara allvar. Tyskarna förstod förvisso att ryssarna i sin mobilisering skulle vara långsammare än Berlins västeuropeiska
motståndare, men när den väl var genomförd så skulle ingenting kunna stå emot tsarens härskaror. Det här var inte heller någonting som tyskarna bara satt och sa utan även någonting som aktivt påverkade och försämrade deras krigsplanering.
Tysklands plan för scenariot ”låt oss kriga mot allt och alla samtidigt”* baserades nämligen på att man först skulle slå Frankrike med majoriteten av den tyska armén. Kvar i Östeuropa skulle man hålla skelettstyrkor som skulle agera sensorer för att varsko Berlin om att ryssen stod i farstun. Möjligen kunde dessa styrkor få utkämpa fördröjningsstrider i väntan på att bli undsatta. Planen skulle ge tyskarna numerär i väst för att snabbt spöa Frankrike. Därefter skulle mer eller mindre hela Kaiserns armé ta tåget till Östeuropa för ett apokalyptiskt tillika avgörande slag mot ryssarna.
Tråkigt nog för tyskarnas del visade det sig att fransmännen – alla memes och all okunskap om fransk feghet till trots – uppvisade en högoktanig grad av jävlar anamma. Med försumbart brittiskt understöd lyckades de därför hålla tillbaka en logistiskt överspänd tysk krigsmakt vid Marne. Det här var ju nu ett problem för tyskarna eftersom man tagit det ryska hotet på stort allvar. Sålunda trodde man sig behöva lejonparten av sina totala styrkor för att slå ryssarna.
Det här visade sig vara väl pessimistiskt.
Visst, ryssarna lyckades vinna några inledande segrar vid Gumbinnen och Stallupönen**, men knappast någonting avgörande. Snarare var det här småduster – rätt typiska 1914-affärer
* Får jag höra ett ”Deutschland!” /Fredrik
** Ja just det ja, de välkända orterna. Man svänger vänster vid Hogwarts och passerarar Kings Landing, sedan dyker de upp efter Narnia. Alltså Östeuropa jag orkar inte … /Per
14
där hela regementen hamnade i handgemäng om varandras fälttecken.
Det stora slaget under den ryska invasionen av Tyskland 1914 stod i stället vid Tannenberg i Ostpreussen. Eller ja, egentligen vid Allenstein, men tyskarna tyckte att Tannenberg lät bättre eftersom Tyska orden förlorat ett slag vid Tannenberg 1410. Det här brukar ofta utmålas som en tysk seger, och mycket riktigt så gjorde tyskarna bra ifrån sig. Minst lika rimligt är dock att tala om en rysk förlust.
För invasionen av Tyskland avdelade nämligen ryssarna sina förnämsta arméer – 1. respektive 2. armén anförda av två farbröder vid namn Aleksander Samsonov och Paul von Rennenkampf. Tråkigt nog vägrade de två herrarna att kommunicera med varandra, någonting som det är bra att bemöda sig med om man försöker sig på det där med gemensamma operationer mellan två arméer.
Detta med att skicka meddelanden med radio var rakt av farligt eftersom ingen i ryska armén orkade syssla med trist mög i stil med koder. Telegraf eller telefon hade här varit ett alternativ. Problemet var att ryska bondesoldater tenderade att såga ner telegrafpålar eftersom de behövde ved för att koka sitt te. Ergo fick många budskap mellan de två generalerna helt enkelt skickas med post, vilket innebar en vända till Warszawas postkontor innan en sur farbrors budskap nådde en annan och ännu surare farbror.
Ryssarna vältrade sig alltså genom Ostpreussen lyckligt ovetande om var både de egna och fiendens förband befann sig. De marscherade därför mot en dunderförlust. Tyskarna –som var under hälften så många som ryssarna – var nämligen snabba med att dels skära av ryska reträttvägar, dels slå mot en armé i taget. Tyskarna började med att utan några större åthävor utradera ryska 2. armén och ta strax under 100 000 ryska krigsfångar. Ytterligare omkring 40 000 ryska soldater räknades som sårade och stupade. Medan denna katastrof skedde stod
15
ryska 1. armén och såg på i navelskådande indolens och serenitet. Färdiga med 2. armén kunde tyskarna helt sonika vända sig mot 1. armén som drevs ut ur Ostpreussen med ytterligare 100 000 förluster som tack för besväret. Det kan tillägas att de tyska förlusterna var en bråkdel av de ryska – det här är en mening som du kommer få vänja dig vid att läsa.
Ryssarnas insats i det tidiga kriget var framför allt att deras oväntade (och i hemlighet tidigt påbörjade) mobilisering* gjort tyskarna tvungna att skicka förband till östfronten som kanske behövts bättre mot fransmännen i väst. Detta försvårade naturligtvis Berlins försök att besegra Paris. Sedan kan det resonemanget naturligtvis bemötas med att den tyska logistiken på västfronten redan var rätt överspänd. Frågan är därför om den skulle ha mått jättebra av ytterligare tiotusentals tyska soldater som skulle ekiperas, utfodras och beväpnas.
Men okej, det var Tannenberg och en gång är ingen gång. Dessutom är ryska arméer alltid dåliga under ett krigs första år. Under det andra året har de hunnit lära sig och då är det någonting helt annat. Då sker någonting som jag antar att vi får hänvisa till ren magi. En annan grad av professionalism och förmåga, en med rätta fruktad krigsmakt som via offervilja och djupa operationer kan ta sig an vem som helst. Det är en viktig poäng som flera stora tyckare (främst ackrediterade experter med tillgång till Reddit, TikTok eller YouTube som digitala megafoner) i nutid påpekat i diskussioner om Ukrainakriget. Hur var det då med den ryska krigsmaktens insatser under första världskrigets andra år? Hur gick det för lag Ryssland 1915?
Man kan med rätta kalla Tannenberg för en katastrof. Problemet med det är att vi då saknar ord för vad vi ska kalla den långt mindre kända Gorlice–Tarnów-offensiven. Denna är
* Vi bara måste skriva ut den smälla i dörrar-fars som är ”processen” (läs: Pang i bygget-förväxlingar) som ledde fram till första världskriget. /Per
16
i dag mer eller mindre bortglömd, men var lite av en grej vid tiden. För att komma till Gorlice och Tarnów måste vi dock ha lite bakgrund.
Saken var den att ryssarna under hösten och vintern 1914 rönt vissa framgångar – inte mot tyskarna, men väl mot Österrike–Ungern. I dubbelmonarkin lyckades Moskva nämligen hitta en armé som om möjligt var ännu sämre än dess egen. Ska man kora första världskrigets sämsta armé – en tävling med flera utmärkta kandidater – så ligger kaiserlich und königliche Armee nämligen bra till. Faktum är att detta förmodligen var första världskrigets mest ineffektiva – och därmed charmiga! –organisation.
Tack vare detta lyckades faktiskt till och med ryska krigsmakten vinna mot den. Framför allt segrade ryssarna i Galizien där de via österrikisk-ungersk inkompetens lyckades utplåna en tredjedel av dubbelmonarkins mobiliserade armé bara veckor in i kriget. Man vann även oftare än man förlorade under de grötiga tillika röriga strider som utkämpades under hösten 1914 – givet att det var österrikarna man slogs mot.
Österrikarna lät sig dock inte förfäras. Särskilt inte som de anfördes av Conrad von Hötzendorf – en man som för varje år av krig förflyttade sin stabsplats längre och längre ifrån fronten, men allt närmare diverse konditorier, caféer och tennisbanor. Som lösning på en katastrofal frontsituation bestämde sig Conrad för att genomföra inte en utan hela tre offensiver i Karpaterna under det första kvartalet 1915. Detta – offensiv bergskrigföring på upp till 2 000 meters höjd i midvinter, genomfört av soldater som saknade kompetens, utrustning, utbildning och fallenhet för allt ovan – slutade ungefär som man kan förvänta sig. Kostnaden för Österrike–Ungern blev nätta 800 000 förluster (de flesta på grund av köldskador och sjukdomar). Detta fick adderas till 1914 års 1,2 miljoner österrikiska förluster vilket sammantaget gjorde det lite glest på den österrikisk-ungerska delen av östfronten.
17
Sagt och gjort fick tyskarna sucka uppgivet och överge det de egentligen ville göra (tvåla till fransmännen i väster) och –återigen – avdela förband österut. Västfronten fick ge upp en bra bit av sina infanteriregementen och en bra bit av sitt artilleri som sedan sparkades ihop till tyska 11. armén som sattes in mellan de två orterna Gorlice och Tarnów sydöst om Kraków den 1 maj 1915.
Nu var det här dock första världskriget. Den här typen av styrkeuppbyggnad gick inte att dölja för någon. Det krävdes helt enkelt alldeles för mycket möda att skrapa ihop all den mängd hästar, tåg, artillerigranater och soldater som behövdes för en lyckad offensiv för att ansträngningarna skulle gå att maskera. Ryssarna noterade alltså att det fanns en faslig mängd tyskar på en plats där det tidigare mest återfunnits lite spridda tillika cognacsosande österrikare. Som tur var så rapporterade ryska generaler uppåt att försvaret ”stärkts i tid” och att man gjort allt som var ”mänskligt möjligt” för att så skulle ske.
Vad de ryska härförarna avsåg med detta var att de låtit gräva löjligt grunda skyttegravar som bemannades av slappt utbildat manskap. Taggtråd och betong hade förvisso delats ut för upprättandet av fältarbeten och regelrätta befästningar, men detta hade i stort sålts av till lokala bönder av påhittiga ryska officerare som visste hur man skulle göra för att tjäna en ordentlig hacka utan större ansträngning.*
När så det tyska artilleriet föll var det av en kaliber som få tidigare upplevt på östfronten. Dessförinnan hade ryssarna hunnit vänja sig vid den orkeslösa österrikiska eldgivningen. Denna bidrog mest till att plöja upp åkrarna, men var inte något som tsarens män egentligen behövde oroa sig för. Nu kom i stället västfrontsartilleri till Östeuropa vilket innebar artillerield som vetenskap, uträknad ner på kilo sprängämne per kvadratmeter terräng. Raskt slets ett gapande hål upp i de ryska linjerna. Detta hål försökte man korka till genom att skicka in
* Mycket mer om detta entreprenöriella beteende i kommande kapitel. /Per
18
hela divisioner utan kartor. Efter tapper och meningslös kamp flydde dessa förband hals över huvud österut.
Gorlice–Tarnów kom att agera skyltfönster åt den ryska arméns otaliga defekter, varav flera lustigt nog även gjorde sig påminda under 2022 års ryska fälttåg i Ukraina. Den högsta ryska ledningen bestod nämligen med få undantag av mer eller mindre dementa generaler som hade liten förståelse för att de inte utkämpade en särskilt blodig remake av Napoleonkrigen. Tvärtom älskade de kavalleriet över alla andra truppslag, ett truppslag vars stora bidrag till den ryska krigsinsatsen var att belasta den ryska logistiken med tonvis av foder.
Artilleriets subtilare aspekter förstod sig ryska armén inte på. Ofta ville man inte ”slösa” granater på att skicka ut pjäser och ammunition till stridande förband (dessa blev ju ändå bara utplånade hela tiden). I stället föredrog man att hamstra ovan i diverse gränsfästningar. Dessa visade sig tråkigt nog ömtåliga för det osportsliga fenomenet ”tungt artilleri”. De tunga pjäserna hade ofta längre räckvidd än fästningsartilleriet. Dessutom gick pjäserna att omgruppera om de blev beskjutna, vilket är svårare att göra med en fästning. Därför agerade fästningarna oftare än inte ett slags artillerimuséer tillika dödsfällor för sina garnisoner. För infanteriets del fanns därmed en sporadisk mängd indirekt eld att tillgå och detta förstärktes av att ryska armén var en spegling av det ryska samhället.
Det ryska samhället var nämligen ett under av stratifiering och en sorts avsiktlig antites till meritokrati. I klartext var socioekonomisk härkomst i regel viktigare än kompetens ifall man skulle ta sig någonstans i tsarens samhälle. Kavalleriet – särskilt dess officerskår – bestod naturligtvis av mer eller mindre blåblodiga ädlingar för vilka detta med att vara officer främst var ett system för socialt umgänge. I stället för att avgöra kriget fick dock kavalleristerna i stort sett sitta av det. Någonting som chockerade många vid krigsutbrottet var nämligen att en man
19
på en häst med en sabel står sig slätt mot en infanterist med ett gevär. Vad man fick lära sig den hårda vägen var att infanteristen, kulspruteskytten och artilleristen kunde börja bekämpa kavalleristen långt tidigare än den ädle mannen på springaren kunde göra detsamma med dem.
Eftersom kavalleristerna som truppslag inte gick att lita på återstod artilleristerna och infanteristerna. De förstnämnda rekryterades liksom andra tekniktunga truppslag från städer, borglighet och annat folk som kunde förväntas besitta excentriska karakteristika i stil med basal läskunnighet. Deras kärlek till vapenbröderna i infanteriet var dock begränsad. Det var inte ovanligt att artillerister svor över att de var så illa tvungna att ”slösa granater” på ”boskapen i infanteriet” – det normalt fungerande arméer kallar för att ge eldunderstöd.
Sist har vi då det arma ryska infanteriet som led av de defekter och styrkor som tsarens potatisåker till rike hade förlänat dem. Med detta avses att de oftast kom från primitiva bondbyar som ingen kunde namnet på och som ingen brydde sig om. De hamnade nästan bara i statens blickfång när det fanns ett krig in i vars eldar man kunde skyffla bygdens söner med bredbladiga spadtag. Det ryska bondesamhället framlevde sin existens i en nära nog parodisk misär där ren livegenskap bara vara någon generation bort i historien. Byäldsten, traditionen eller den som var starkast fick avgöra vad som skulle göras samt vad som var rättfärdigt. Staten såg man mer eller mindre som vädret – omöjligt att påverka och bäst att hålla sig undan ifrån när det var grymt.
Dessa sociala förhållanden fostrade skyttesoldater som var härdiga och vana vid att utstå umbäranden. Det i sig framhålls ofta (även i det moderna Ryssland) som en rysk dygd, någon form av rysk essens som leder till Hårdhet och Offervilja. Det här är egenskaper som inte är unika för ryssar och spelar absolut en roll i stamkrig mellan folk beväpnade med vässade stenskärvor. I ett modernt industrikrig mellan stormakter är de dock nära nog ovidkommande (träningskontona du följer
20
på Instagram har fel i detta, som i så mycket annat). Ryska soldater betraktades allmänt som tåliga, men de förvirrades ofta av modern teknologi. Mängden materiel som tyskarna kunde sätta i fält förklarade de med Berlins pakt med djävulen snarare än med industriproduktion. Även stridsgas var någonting som de ofta reagerade på med folkloristisk fasa och förvirring. De saknade dessutom helt tyskarnas doktrinärt inympade initiativförmåga och led av kroniskt usel moral kriget igenom.
Mellan högre senila generaler och förvirrade bondeknektar återfanns det som egentligen gör en armé till en armé, det vill säga den ryska officerskåren. Denna var en spretig skapelse där pigga stabsofficerare kunde vara briljanta, medan andra kunde vara alkoholiserade vrak vars bidrag till kriget var att spela kort i bakre läge.
Oavsett vilket var de alldeles för få.
Den fredstida armén hade bestått av två miljoner man och
40 000 officerare, vilket redan det var väl mycket slagsida åt manskapets håll. Till juli 1915 hade man kallat in kanske nio miljoner man under fanorna (ryssarna var själva osäkra), tappat
60 000 officerare, men inte lyckats värka fram mer än 35 000 nya officerare per år. Detta resulterade i att man trots panikbefordringar kunde ha regementen på 3 000 man som anfördes av ett dussin officerare.
Om du nu sett mycket krigsfilm så vet du att det här är lugnt. Officerare gör väl ingenting vettigt annat än att beordra unga män att dö? Tja, utöver det (och att faktiskt anföra tillika tänka åt sagda unga män) är en av en officerskårs viktigaste uppgifter att utbilda soldater. Har man för få officerare leder det till för lite utbildningstid och den ryska soldatutbildningen var inte den bästa ens innan kriget. Därför skickades hundratusentals ryska rekryter till sina utbildningsplatser, där de sedan fick vänta i sysslolöshet innan de skickades till fronten utan meningsfull militär utbildning.
21
Till 1915–1916 hade Moskva faktiskt börjat ana problemets omfattning och därför börjat med kätteri i stil med att göra lovande meniga till officerare. Sålunda hade Ryssland tillgång till en ung Georgij Zjukov – det vill säga den man som under andra världskriget ledde Röda armén till seger. Man hade även en pigg Michail Tuchatjevskij – det vill säga typ den person som teoretiserade ihop det sovjetiska konceptet djupa operationer. Tsarens Ryssland var dock tsarens Ryssland så de lovande kandidaterna tilläts sällan att röra sig särskilt högt upp. I de högre strategiska sfärerna fanns trots allt folk med gott bordsskick och goda kontakter vid hovet, vilket sågs som centralt för en duglig officer. Tuchatjevskij slutade därför kriget som fänrik, Zjukov som underofficer i ett heroiskt utbrott av slöseri på militär begåvning.
Just underofficerare kan till viss mån jämka ihop en armé som lider av en svag officerskår. Under två världskrig var specifikt skickliga och välutbildade underofficerare den tyska arméns ryggrad. I den ryska hade däremot underofficerskåren svag status och var än svagare i numerär. Vid krigsutbrottet fanns inte mer än hälften av det antal som ansågs behövas för att armén skulle fungera, och då var minimikravet i minsta laget. Per kompani kunde ryssarna nämligen i bästa fall skryta med två underofficerare, tyskarna med tolv.*
Denna brist på underofficerare innebar dessutom att det nästan helt saknades en brygga mellan officerare och manskap. De förstnämnda chockerades ständigt över de sistnämndas ”ignorans och barbari” medan de sistnämnda ansåg att de förstnämnda behandlade dem som ”själlösa klumpar utan känslor”. Det är här kanske ingen skräll att gruppkohesionen inte var den bästa inom tsarens armé.
Oavsett så var ovan en rätt delikat situation för en armé som
* I skrivande stund försöker Försvarsmakten efter över tio år fortfarande få till ett fungerande underofficerssystem i form av specialistofficerare. Det är inte helt lätt för någon armé, är det jag vill ha sagt. /Per
22
befann sig i krig med en avsevärt mer kompetent motståndare (och Österrike–Ungern). Situationen behövde hanteras med silkesvantar för att inte hela armén bara skulle krackelera i ett moras av havererad moral. Den ryska officerskårens lösning var rättfram: drakonisk disciplin som karakteriserades av brutalitet och godtycklighet. Officerarna tenderade att förvirra pedagogik med misshandel, generaler kunde dra in permissioner för hela arméer utifrån magkänsla och vid minst ett tillfälle gavs order om att kapitulerande ryska soldater skulle beskjutas av ryskt artilleri.
Nej, det är ingen slump att det blev revolution i Ryssland.
Nåväl. Det var mot det här svarta hålet av usel moral och allmänna brister som det tyska slaget föll. Tysklands generalstabschef Erich von Falkenhayn hade först tänkt sig ett ganska anspråkslöst mål. Man ville med hans ord ”göra den ryska Karpaterfronten väster om Lukowpasset ohållbar”. När tyskarna lyckades tillfoga ryssarna 210 000 förluster 2–12 maj samtidigt som de själva enbart förlorade en femtedel så många soldater bestämde de sig för att de lika gärna kunde blåsa på. Som ett exempel på hur katastrofala de ryska förlusterna varit under den här perioden kan vi ta ryska 24. kåren. Denna hade gått från en pappersstyrka på 40 000 man till att i mitten av maj omfatta 1 000 man, vilket typ motsvarar några kompanier skyttesluskar som slagit en ring kring divisionens pjäser.
Utifrån detta är det föga förvånande att ryssarna pressades bakåt. Snart var båda sidor vid floden San och grisade. Väl där noterade tyskarna att en del ryska förband gick till storms med påkar och handgranater. Båda är naturligtvis respektingivande vapen givet att man kommer i närheten av fienden – vilket man inte gör om motståndaren förfogar över kulsprutor och artilleripjäser.
Om man ska avbryta spydigheterna en stund kan det konstateras att ovan naturligtvis är ett monstruöst sätt att hantera
23
egen trupp – även det är någonting som du kommer få vänja dig vid under läsningen av den här boken.
Det monströsa kombinerades även när det gällde försöken att stärka upp de ryska förbanden vid San. Förstärkningar
fanns att tillgå, men de var på väg mot Karpaterna och den ryska generalstaben (Stavka) kunde inte i sin vildaste fantasi förstå hur man skulle få dem att byta håll. Gasmasker fanns likaledes, men de låg och samlade damm i depåer i Warszawa och var absolut inte hos de ryska frontförband som under våren och sommaren utsattes för tysk fosgengas utan skydd för sina lungor. Resultatet blev naturligtvis gräsligt. Den första gången som den ryska sjuksköterskan Sophie Botjarskij upplevde ett gasangrepp förstod hon till en början inte vad som hade skett. Hon såg män med gulnande ansikten som sprang för sina liv, somliga medan de kräktes okontrollerbart. När hon till slut fick en av soldaterna att stanna upp och förklara vad som skett skrek han bara ”vi blir förgiftade som råttor! Tyskarna har släppt ut en dimma som förföljer oss!” innan han sprang vidare.
Trots att ryska imperiet hade gott om både granater och artilleripjäser klagade frontgeneraler under hela sommaren 1915 över en kronisk brist på just pjäser och garanter. Haken var nämligen den att man som i precis allting annat hade en total oförmåga att prioritera rätt när det gällde var granaterna och pjäserna skulle placeras.
Som nämnts tidigare gillade de ryska generalerna att hamstra pjäser och granater i diverse meningslösa gränsfästningar, men vidden av problemet tål att strykas under. Bara i Polens fästningar återfanns 9 000–11 000 pjäser (enbart i fästningen Kovno erövrade tyskarna 1 300 pjäser och 850 000 granater som ryssarna nätt och jämnt hann använda innan fästningen föll).
Pjäserna blev för det mesta stående och inaktiva medan det ryska infanteriet fick nöja sig att utkämpa ett modernt krig minus lyx i stil med tillförlitligt artilleriunderstöd – eller ens gevär.
General Aleksej Brusilov – en i ryska sammanhang någon-
24
ting så nära nog unikt som en kompetent general – klagade sommaren 1915 över att samtliga av hans förband bestod av en illa utbildad, demoraliserad mobb där en stor mängd av soldaterna mest strök omkring obeväpnade i de bakre områdena och var i vägen. Någonstans kom någon på en briljant lösning: sätt kulsprutor bakom egna förband för att få dem att springa mot snarare än från fienden. I den mån det här ens fungerade ledde det mest till huvudlösa infanterianfall mot välbeväpnade tyskar. Bristen på eldhandvapen – som snart omfattade en bra bit av ryska armén – försökte man lösa genom att ge penningbelöningar till de sårade ryska soldater som lyckades klamra sig fast vid sina gevär, men det fungerade så där.
Även finkalibrig ammunition var en bristvara. Innan kriget hade ryska staten lagt ungefär 2,5 miljarder patroner på lager och man producerade ytterligare 59 miljoner patroner varje månad – vilket låter imponerande. Samtidigt bör man ha i åtanke att ett enskilt regemente sköt iväg 800 000 patroner under en dags strider. Lägg till detta att ryska armén omfattade 236 regementen och vi har ett problem.
Eftersom ingenting fungerade fick man till slut bita i det sura äpplet och inleda en reträtt. Det här är i sig inte konstigt. Till slutet av juni ”saknades” omkring en halv miljon soldater ur den ryska Sydvästfronten. I klartext avser saknade att de hade gått hem, malts ner till oigenkännlighet eller blivit krigsfångar. Samtidigt låg de tyska förlusterna på mer blygsamma 87 000 man inom samtliga förlustkategorier. Därför fanns det inte mycket annat att göra för ryssarna än att dra sig österut.
Detta skedde med någon form av effektivitet eftersom man lyckades dra sig undan tyskarna utan att lida av fler inringningsslag likt det vid Tannenberg. Priset för reträtten var dock att man samtidigt tappade mer eller mindre hela Polen. Till detta får läggas omfattande personalförluster som till september, då tyskarna drog i bromsen, landade på sanslösa 1,4
25
miljoner döda och sårade plus 976 000 krigsfångar. Vid det laget sinkades tyskarna mer av lera och sin egen logistik än av ryskt motstånd. De förlorade kanske 200 000 man och österrikarna ungefär lika mycket.
Så det här var lite tråkigt.
Vi väntar naturligtvis alla på att ryssarna ska genomföra den magiska kompetenshöjningen som alltid kommer efter ett års krig.
Märkligt nog uteblev den. I stället fick Stavka, efter ytterligare Stefan & Krister-strider mot österrikarna under hösten 1915, sätta sig ner och försöka lura ut hur i all sin dar man skulle göra för att fylla ut de nu rätt glesa leden. Man hade nämligen helt tappat räkningen på hur många soldater som kapitulerat under året. Det enda man visste var att de nog var rätt många.
Eller ja, rättelse, man hade tappat räkningen på det mesta.
Arméns statistikavdelning drevs nämligen av de minst lämpade för uppgiften. Deras stora bidrag till den ryska krigsinsatsen var att köpa en mängd arkivskåp och därefter helt övermannas av mängden kluriga siffror som strömmade in på grund av fenomenet ”modernt krig”. Statistikerna var inte heller ensamma om att besitta monumental inkompetens. Sammanlagt spenderade den ryska staten cirka 580 miljoner rubel på sin armé innan kriget och av det gick hissnande 450 miljoner till militärbyråkratin. Medlen till trots förblev sagda byråkrati värdelös kriget igenom, inte minst på grund av att förvaltning sågs som det minst ärorika som en officer kunde syssla med. Varför hålla på och grotta i trist skit i stil med hur många granater som kom till fronten när man i stället kunde få mysa med kavallerister, hästar och sablar?
Du som läser detta kanske håller med dem. Det är trist att läsa om militärbyråkrati snarare än kavallerichocker, men samtidigt är det sistnämnda inte bara tråkigt – det är viktigt också. En militär förvaltning måste nämligen vara väloljad för att en
26
modern armé ska fungera väl.* Den ryska militärförvaltningen var dock allt annat än väloljad och fungerade därmed allt annat än väl, med följdeffekten att ryska armén inte heller gjorde det.
Därmed inledde ryssarna kriget med att mobilisera för få soldater eftersom man – liksom alla andra, till deras försvar – förväntade sig ett kort litet krig med rätt låga förluster. Vad som stack ut med ryssarna var dock att de även mobiliserade en avsevärt mindre andel av sin befolkning än fransmännen och tyskarna och det i sig berodde inte på kanaljerna inom militärbyråkratin utan snarare på strikt statsfinansiella tillkortakommanden.
Den ryska staten var (och är) helt enkelt för fattig för att man skulle kunna styra upp den där mytomspunna ryska ångvälten. Dessutom fanns andra problem med att få folk i uniform. Man ville inte kalla in för många eftersom man förstod att det skulle leda till oro på den ryska landsbygden. Dessutom kunde man inte kalla in alla man ville eftersom detta hade krävt en välfungerande förvaltning, vilket i stort sett saknades. I stället fick man utgå ifrån de punkter på den ryska kartan där det fanns någon form av fungerande administration, vilket blev städerna och de bondbyar som antingen låg nära städerna eller någon järnväg.
Allt detta ledde till ett bisarrt system där otaliga frisedlar delades ut av alla möjliga skäl såsom särskild etnicitet eller familjestatus. Därutöver kunde de som hade ett särskilt krigsviktigt arbete slippa inkallelseordern. Systemet var så dysfunktionellt att Ryssland blev ett av få länder i världshistorien där det var fullt möjligt för farfar och barnbarn att marschera mot fronten medan familjefadern vinkade farväl till dem med en frisedel.
Rysslands smala lycka var att tyskarna vid det här laget avfärdade hela imperiet som en stor, tandlös nallebjörn. Man kan
* Är det någonting som yrket MÖP-poddare har lärt mig är det värdet av stabsofficerare –hur mycket den än svider i mitt skyttebassehjärta. /Per
27
förstå dem. Därför började Falkenhayn fokusera på att slå ut fransmännen ur kriget vilket fick ske vid en stad som hette Verdun. Tråkigheter följde.
Med ”tråkigheter” avses här vad som kallats ”första världskrigets vidrigaste slag”, och tänk gärna den tanken till slutet. På en yta om cirka 10 gånger 20 kilometer tryckte tyskar och fransmän in hundratusentals soldater. Några av dessa var så unga som 16 år. På denna yta öste man sedan ner tiotals miljoner granater, inklusive gasgranater. Landskapet förvandlades till en förbränd stenöken. Soldater på båda sidor använde sina stupade kamraters lik som sandsäckar och förlusterna var katastrofala. Under nästan hela första halvåret 1916 mållåste Falkenhayn på Verdun och uppvisade ett närmast sömnigt intresse för krigets andra fronter. Detta skulle komma att bli relevant för ryssarna. Det är alltså värt att ha i bakhuvudet.
Tråkigheterna i fråga drabbade inte bara tyska och franska soldater utan även – kontraintuitivt nog – deras ryska dito. Efter sommarens missöden hade ryssarna och deras allierade nämligen kommit överens om att man nog skulle försöka sig på det där med samordnade offensiver snarare än, vilket man hittills prövat, att anfalla pö om pö. Detta duttvisa anfallande hade nämligen gett tyskarna möjligheten att jobba på sina inre linjer och fokusera reserver där det råkade komma fientlig trupp. Nu JÄVLAR skulle man i stället sätta in sina anfall samtidigt och på så vis övermanna tyskarna och därmed segra. Ryssarna var dock fortfarande lite ömma efter det där med Gorlice. De krävde därför ett tillägg i avtalet. Detta löd att ifall någon allierad blev angripen så skulle de andra omedelbart släppa allt och anfalla tyskarna för att bistå den anfallne.
Det här var nu någonting som ryssarna krävt av ren självbevarelsedrift, men när nu i stället fransmännen angreps vid Verdun i februari 1916 var man ju så illa tvungen att hålla det man lovat/krävt. Med detta avses att kasta sig in i ett illa planerat och sämre genomfört anfall vid Naratj i mars 1916.
28
Hur var då tillståndet i den ryska armén 1916? Hade det skett en kompetensökning? Ja, men den var marginell. Till januari 1916 skröt ryssarna för fransmännen om att man hade hela 1,7 miljoner soldater vid fronten, varav hela 1,2 miljoner rentav var beväpnade (vad den resterande halva miljonen ”soldater” sysslade med är oklart). Några månader senare hade man lyckats växa till två miljoner man och nu hade (nästan) alla varsitt gevär. Dessa (nästan) beväpnade soldater anfördes dessutom av hela 80 000 officerare, vilket var en dubbling mot hur läget varit 1915, och man var i det stora hela adekvat utrustad vad gällde artilleri och granater.
Taktiskt, operativt och strategiskt var man dock fortsatt helt under isen. Till 1916 hade man gett ut en ny infanterimanual, men inget tyder på att någon läste denna. Dessförinnan hade man i stället delat ut en manual för genombrott som mest var ett sammelsurium av illa översatt tyska och därmed gav liten vägledning för den man som ville slå sig igenom flera lager av kulbestrukna taggtrådshinder.
Ett problem var även detta med samordning – eller bristen på densamma. Samarbetet mellan infanterister och artillerister var fortfarande obefintligt och enligt invant mönster agerade kavalleristerna främst åskådare till slaget vid Naratj. Bara en av de tre anfallskilarna som försökte sig på Naratj-offensiven tilllät att artillerister planerade för bataljen med infanteriet innan man tryckte på den stora röda knappen och satte igång.
Det här var inte heller ett lokalt utan generellt problem. De olika fronterna (det vill säga det ryssarna kallar armégrupper) orkade sällan diskutera saker med varandra. Därför blev få lärdomar annat än lokaliserade och det saknades i stort sådant som gemensam taktik som gällde hela den ryska armén. Detta försvårades dessutom av att staberna befann sig i ett konstant stadie av överbelastning där bara ryska 3. arméns stab fick ta emot 3 000 personer och deras klagomål, önskningar och drömmar varje dag. Liten tid fanns efter alla dessa besök för
29
att planera och samordna operationer – alltså det som staber är tänkta att göra.
Det var denna kaotiska styrka som nu skulle göra en kraftinsats vid Naratjsjöarna. Som alltid var ledarskapet ett problem.
Tanken var att 2. armén under Vladimir Smirnov, som var underställd Västfronten och Aleksej Evert, skulle anfalla tyskarna och samtidigt understödjas av Aleksej Kuropatkins Nordfront i syfte att hota Vilnius. Gemensamt för alla tre herrarna var att de var till åren komna och hade tagit litet intryck av det krig som de ändå utkämpat i två år. Smirnov beskrevs av en som träffade honom som en ”vek gammal gubbe utan utmärkande egenskaper” och hans status som arméchef hade förärats honom på det klassiska sättet: via goda kontakter vid hovet.*
Smirnov verkar dock inte ha varit en dumbom utan tycks snarare ha känt sina egna begränsningar. Han flydde nämligen ner i sjuksängen dagar innan Naratj-offensiven skulle inledas. Ersättare blev i stället en Aleksandr Ragoza som inte hann med annat än att ta en titt på existerande, världsfrånvända, planer och därefter blint följa dessa. Evert var i stället uppfylld av en giftig blandning av ”oklar stridbarhet” och kalla fötter medan Kuropatkins stora bidrag till krigskonsten dittills varit att under ett nattanfall sätta strålkastare i ryggen på sina anfallande soldater. Detta gjorde dem till perfekta siluettmål och 8 000 förluster senare hade man kommit fram till att det hela varit en dålig idé.
Den 18 mars kom dessa farbröder till slut loss och inledde sin offensiv. Totalt sattes 350 000 ryska soldater (varav 326 000 faktiskt var beväpnade!) och 982 pjäser in mot 75 000 tyskar som själva förfogade över 440 pjäser. Bara skillnaden i numerär borde ha inneburit att saken var biff. Det var den dock inte. Många av de ryska förbanden hade på grund av usel planering fått marschera 100 kilometer för att ens nå fronten och fick nu,
* Håll alltid i minnet när du läser om gubbe X som utkämpar första världskriget att hans referensram för hur ett krig ska föras med största sannolikhet stammar från någon skärmytsling på 1800-talet. /Per
30
utmattade, order om att gå till anfall. Vad värre var så hade tyskarna förstått vad som var å färde flera veckor innan offensiven ens inleddes. I linje med detta hade man skottfältsröjt, delat ut extraammunition och förstärkt redan befintliga försvarslinjer.
Faktum är att bristen på rysk OPSEC var så total att kockarna på Everts stab skvallrade om offensiven tre veckor innan den inleddes.
När man väl började tuta och köra visade sig allt detta olyckligt, och det gjorde även terrängen och vädret. Stavka lät nämligen inte sådana småsaker som geografi och årstidens beskaffenhet stå i vägen för grandiosa planer om avgörande segrar. Resultat: den ryska soldatesken anföll i praktiken in i ett fruset kärr. Ryssarna snavade fram genom knädjupt slask och de få vägar som fanns att tillgå altererade konstant mellan skridskobanor och träsk. Detta försvårade naturligtvis både själva anfallet och alla försök att understödja det.
Artilleristerna hade bullat upp med det dittills största artilleriangreppet i rysk historia, men granaterna hade dålig effekt på grund av den sörja av lera och halvsmält snö som de slog ner i. Dessutom hade ingen orkat vare sig spana ut bra mål eller eldleda ordentligt. Därmed sköt man mest lite pö om pö utefter en skön känsla om vad som borde vara ett bra mål. Infanteriet anföll i stället i kolonner med en officer längst fram och en sergeant längs bak där den sistnämnde hade som uppgift att skjuta de meniga som inte ville vara med längre. På högre nivåer ledde detta till att minst två kårer angrep längs 20 kilometer frontbredd vilket mest resulterade i goda mål för tyskarna. Dessutom ville de förband som utgjorde den ryska centern över huvud taget inte anfalla varför de ej heller gjorde det. Man kan förstå dem.
Slaget malde på lite planlöst utan egentligt resultat fram till den 29 mars. Ryskt skytte lyckades från och till inta någon översvämmad skyttegrav, men drevs raskt ut av tyska motanfall. Lönen för mödan var naturligtvis groteska ryska förluster. Värst
31
var det nog den 21 mars. Ryssarna anföll då genom täta ridåer av regn och tyska artillerigranater med resultatet att 20 000 man slarvades bort. Förlusterna till trots rörde sig inte fronten nämnvärt. Medan knektarna dog och stympades i tiotusentals gjorde deras ledare det som de var bäst på. De förföll med illa dold förtjusning i gräl om vems fel alltsammans var. Tiden som avsattes för att säga elaka saker till varandra var tid som naturligtvis inte ägnades åt att se till att militärt meningsfull verksamhet genomfördes. Det är därför knappast någon skräll att frontförbanden gick hungriga under stora delar av slaget eller att sårade lämnades i regnet och leran utan att någon ansträngde sig för att evakuera dem.
På en plats sågs en högre officer lägga patiens.
När allting var sagt och gjort hade ryssarna förlorat upp till 120 000 man varav tyskarna räknade 5 000 stupade som fastnat i deras taggtråd. Som mest hade ryssarna lyckats erövra tre kilometer och dessa togs snart tillbaka av tyskarna som själva förlorade omkring 20 000 man och inte behövde förflytta en enda soldat från Verdun.
Så någon större utveckling inom den ryska krigskonsten gick knappt att märka av till 1916. Det var samma gaggiga farbröder som anförde och samma vilsna bondesoldater som sattes att dö i drivor i anfall som inte resulterade i någonting av nytta.
Var då allt piss med ryska armén under första världskriget?
Nej! Det fanns ett lysande undantag och det stavades Aleksej Brusilov. Han var någonting så absurt som en blåblodig adelskavallerist som trots dessa lyten var både intelligent och nytänkande. När han lade fram sin idé om ett nytt anfall för Stavka, ett anfall som skulle gå av stapeln redan 4 juni, var hela generalstaben tvungen att dra efter luktsaltet. Det Brusilov ville göra var nämligen att med sin Sydvästfronts befintliga resurser genomföra ett angrepp. Dessutom ville han göra det
32
längs med hela fronten för att på så vis hitta svaga punkter som skulle kunna utnyttjas för penetration och exploatering. Detta gick emot allt som Stavka fann gott och vackert i denna värld eftersom man föredrog det beprövade tricket att packa så många soldater på så liten yta som möjligt för att därmed ge tyskarna så goda mål som möjligt. Samtidigt hade Naratj lite lätt tagit luften ur generalstaben vilket ledde till att man gav planen sitt motvilliga godkännande. Stavka var dock paniskt rädd för allt som stavades framgång och seger varför man bara timmar innan Brusilov inledde den offensiv som än i dag bär hans namn faktiskt försökte avbryta den. Som tur, eller otur, var för ryssarna skedde så ej.
Hur gick det då för Brusilov? Tja, hans offensiv har kallats för den största ryska framgången under hela första världskriget och för en av världshistoriens absolut blodigaste operationer. Det här kan låta paradoxalt, men det har sina förklaringar som vi kommer återkomma till.
När Brusilov fick härja fritt i juni så gick det oväntat nog utmärkt. Utöver detta med att leta svaga punkter hade han nämligen en modern inställning till artilleri och hade gjort helt sjuka saker i stil med att låta sitt infanteri öva ordentligt innan det gick till storms. Andra oortodoxa inslag i hans offensiv var flygspaning och en generell brist på mänskliga vågor, förmodligen till Stavkas förfäran. Därför tog hans styrkor mycket riktigt kilometer efter kilometer medan fienden gav sig regementsvis.
Och det här med vem fienden var är inte heller irrelevant.
Det är nästan som att Brusilov ställt sig frågan ”hur brukar det gå när vi angriper tyskarna? Låt oss ta en titt på Naratj”. Efter denna titt så kan vi tänka oss att han kom fram till att angrepp mot tyskar sällan slutade väl. Därefter kanske han funderade lite till och till slut undrade: ”Finns det någon annan, någon som på något outgrundligt sätt är ännu sämre på att kriga än vad vi är som vi skulle kunna slå emot?” För en sådan ”annan” fanns mycket riktigt i form av Österrike-Ungern.
33
Dubbelmonarkins stridskrafter hade nämligen sett bättre dar. Med tanke på hur bottenlöst inkompetent k.u.k.-armén dessutom visade sig vara under detta ”bättre” så svindlar tanken över vad som var Österrike-Ungerns krigsmakt efter två år av totalt krig. Österrikarna hade nämligen aldrig riktigt
återhämtat sig från det första halvårets åderlåtning. De hade aldrig haft en armé vars egentliga syfte var annat än parader och högvakt. Armén fungerade som sammanhållande kit för imperiets myriad av nationaliteter och avsmakare av bättre banketter.* Det där med ett världskrig mot stormakter fixade den inte riktigt.
Att Donaumonarkins generalstabschef Conrad där han satt i Teschens konditorier varit liberal i beordrandet av katastrofala offensiver under hela kriget lade bara sten på börda. Conrad själv noterade inte den ryska styrkeuppbyggnaden. Han var upptagen med en bitter byråkratisk strid där han med näbbar och klor försökte förhindra en utredning av hur det första krigsårets katastrofala förluster i Galizien hade kunnat ske. Brusilov såg ett korthus och anföll det med liv och lust. När österrikarna väl förstod vad som drabbat dem så hittade man för övrigt först inte Conrad. Han var inte på sin stab utan på ett trevligt café tillsammans med sin fru.
Det som drabbade österrikarna påminde mycket om det som kom att drabba brittisk och fransk trupp i mars 1918, fast utfört av ryssar snarare än tyskar. I stället för ett artilleribombardemang som höll på i veckor skedde ett kort dito som syftade till att paralysera snarare än utplåna österrikarna. Därefter gick ryska stormförband – specialutbildade och specialutrustade för uppgiften – till anfall och klöste upp djupa hål i den österrikiska linjen. En nära nog total österrikisk kollaps följde och därefter en grad av rysk framryckning som tidigare verkat omöjlig.
Här finns (minst) två poänger som är väl värda att göra.
* Du skriver detta som att det vore någon negativt? För sankt Conrad! /Per
34
Den första är att det Brusilov lyckats göra var att bryta det som en del historiker kallat första världskrigets paradox. Denna löd att ett framgångsrikt anfall krävde massa och tryck. Mängder av pjäser och ännu fler soldater behövdes helt enkelt för att plöja undan fiendeförsvaret. Det här låter ju nu rättframt, men allt ovan krävde massiva förberedelser som var på gränsen till omöjliga att kamouflera för försvararen. Detta gav i sin tur försvararen möjligheten att kraftsamla reserver på den punkt där man nu visste att fienden skulle anfalla. Resultatet var slag vars mål urartade från att vara krigsavgörande till att snarare handla om att hela generationer skulle offras för erövringen av enskilda granatkratrar. Lyckades anfallaren likväl komma någon vart så innebar det likaledes att han sprang ifrån sina järnvägar medan försvararen trycktes närmare sina.
Järnvägar är tråkigt,* men har relevans för krig. Inte minst är de relevanta för första världskriget där järnvägarna var arméernas logistiska blodomlopp. Anfallaren fick alltså sämre tillgång till granater och materiell ju mer terräng han tog. Samtidigt gällde det omvända för försvaren ju längre bak han trycktes (slaget vid Marne 1914 är typ paradexemplet på detta). Brusilovs beslut att anfalla med det han hade och att hålla artilleriangreppet kort kom runt dessa problem.
Den andra poängen är att Brusilovs framgång med all önskvärd tydlighet visade hur usel tsarens armé faktiskt var. Det finns ingenting i den ryske soldaten som människa som gör honom sämre lämpad för framgångsrik krigföring än soldater från andra länder. Däremot tenderar den ryske soldaten att vara omgärdad av lager på lager av ineffektivitet där bedrövligt ledarskap bara är ett av många tillkortakommanden inom den ryska krigskonsten. Rätt ledda och med rätt understöd i ryggen kan ryska – liksom alla – soldater göra utmärkt ifrån sig. Problemet är snarare att begåvningar av Brusilovs kaliber hör till ovanligheten i den ryska 1900-talshistorien.
* Förlåt Mattis för detta, han har inte blivit tillräckligt mycket farbror än. /Per
35
Men som sagt gick det bra för ryssarna i juni. Österrikarna kom under hela offensiven att förlora omkring 200 000 stupade och sårade, vilket var illa. Vad som var än värre var att de lyckades supa bort 400 000 krigsfångar på kuppen. Det spektakulära med detta var framför allt proportionerna mellan dessa förlustkategorier. I normalfallet brukade varje stupad under världskrigen innebära två–tre sårade och cirka en halv krigsfånge, lite beroende på hur mycket bataljerna muterade in i fickbildningar och annat nasty.
I fallet Brusilovoffensiven ställdes denna eleganta tumregel helt på sin ända eftersom det österriska infanteriet helt hade tappat sin geist under Conrads cognacsosande ledarskap. Ett brittiskt ögonvittne kunde rentav se den österriska kollapsen live när han vandrade runt i de bakre ryska områdena. Där fann han österrikiska meniga som, glada över att kriget var slut för deras del, knappt behövde någon övervakning medan de tillfångatagna officerarna satt och rökte tillsammans med sina ryska kollegor. Några som stack ut var dock de tyska krigsfångar som tagits. Dessa utgjorde en sammanbiten, vresig skara som hölls under sträng uppsikt.
I Berlin ledde Brusilovs tilltag till kris och panik. Tyskarna insåg nämligen att det österrikiska korthuset till slut kollapsat. Därför fann de sig tvungna att dra stora förband från västfronten för att plugga igen det hål som uppstått i östfronten. När de ändå var igång passade de även på att i praktiken ta kommandot över österrikisk-ungerska armén, men det är en annan historia.
Att tyskarna dök upp med kompetens var illa för ryssarna. Än värre var att Rysslands övriga, inkompetenta generaler såg Brusilovs framgång och ville visa att de också kunde. Därför gick även de till anfall. Problemet var att de inte tagit något som helst intryck av vad det var som gjort Brusilovs offensiv till en framgång och ansträngde sig inte nämnvärt för att planera sina anfall. Resultatet blev diverse offensiver som Gud glömde
36
och som raskt fastnade i centralmakternas försvar med höga förluster som följd. Detta fick naturligtvis följdresultatet att Stavka beordrade Brusilov att han skulle hjälpa sina generalsbröder genom att avdela trupp till deras fallerade försök till offensiver. Detta skedde, men utan Brusilovs tidigare så rigorösa förberedelser med höga och förutsägbara förluster som följd. Medan sommaren gick började därför Brusilovoffensiven övergå till en ren massaker i stället för en offensiv. Stort hopp sattes till den så kallade specialarmén och dess högresta, stolta soldater. Sattes de bara in vid rätt tillfälle skulle mirakel säkert kunna uträttas. Givetvis underställdes armén en farbror inom tsarens kotteri, varpå den sattes in lite godtyckligt i ett skogsparti och förlorade 54 000 man utan att ha uträttat någonting av värde.
Och så höll det på. Mot slutet av Brusilovoffensiven dödades ryssarna i sådan omfattning att tyskarna på sina ställen fick skyffla bort drivorna av ryska lik för att kunna sikta ordentligt. I linje med detta är det därmed inte så förvånande att vad som började med en lysande framgång förvisso slutade med avancemang västerut, men till september även i omkring 1–1,4 miljoner ryska förluster längs med hela fronten.*
Det här var mycket, till och med för att vara Ryssland under första världskriget. Mycket riktigt var det snart inte mycket bevänt med den ryska armén. Den deltog i höstens fälttåg i Rumänien, men detta förföll för rysk del mest i en illa organiserad plundring av den rumänska landsbygden. När ryska revolutionen så bröt ut i mars (februari enligt den ryska kalendern) 1917 så berodde den på mycket – dåliga levnadsförhållanden, förtryck, vanskötsel, med mera. Inte minst berodde den dock på att den ryska krigsinsatsen så här långt mest resulterat i otaliga bondsöner som sveptes iväg från sina byar och aldrig kom hem igen.
Tsaren ersattes med en Aleksandr Kerenskij som lovade
* Här kan ni föreställa er Tim Curry säga ”Another victory, Commander!” /Fredrik
37
västmakterna att hålla kvar Ryssland i kriget. Han inledde till och med en till sommaroffensiv samma år (även denna anförd av Brusilov), men både den och snart även Kerenskijs regim kollapsade snart i den kupp som kom att sminkas upp till oktoberrevolutionen. Ryska inbördeskriget, sanslöst lidande, kannibalism och två blodstinkande despoter i form av Vladimir Lenin och Josef Stalin följde.
Så hur ska man då sammanfatta den ryska krigsinsatsen under första världskriget? ”Dålig”, framstår som ett rimligt omdöme. Det man kan försvara ryssarna med är att de gjorde något så när ifrån sig mot österrikare och turkar, men mot tyskarna kom de sällan någon vart.
Många av de defekter som den tsarryska armén led av berodde på att det ryska samhället i stort var eftersatt och ineffektivt, vilket ledde till en eftersatt och ineffektiv armé. Samtidigt är det påtagligt hur statiskt det ryska agerandet under första världskriget är. Samma bisarra stormkolonner av illa understött och sämre utbildat infanteri som stormar mot tyskt artilleri återfinns både 1914 och 1916. Den berömda ryska utvecklingskurvan lyser liksom med sin frånvaro.
