9789189707047 by Smakprov Media AB

Maj, en tant med turbo Annelie Strömberg

Textraderna ur ”Flickan och kråkan” är publicerade med tillstånd av Mikael Wiehe.

Förord Bokens händelser utspelas till stor del i omgivningar inspirerade av Mariestad, Vänerns pärla, där jag har lyckan att bo. Servicehemmet där huvudpersonen Maj bor är dock helt och hållet påhittat, liksom affären mittemot. Jag har heller ännu inte stött på någon av mina karaktärer i verkliga livet, men gör du det vill jag gärna veta. Hoppas att du kommer att tycka om Maj lika mycket som jag kommit att göra under skrivandets gång. För att vara ärlig behöver jag en paus från tanten nu. Hon är energikrävande och lämnade mig inte ifred förrän boken var klar. Det går nämligen inte att skriva om en person som Maj lite i taget, som jag planerat. Med henne är det fullt ös hela tiden. Jag vet dock att jag inom kort kommer att sakna henne alldeles förfärligt. Maj smyger sig inte fram och niger försiktigt. Det har hon inte gjort sedan i söndagsskolan, om ens då. Hon stövlar in och tar plats. Hon tillåter sig att vara både barnslig och vuxen. Och ursäktar sig knappast för att hon ibland drar med sig lite skit. Det finns rengöringsmedel mot sådant.

Gröna gardiner & glassplitter En svag doft av målarfärg dröjer sig kvar. Åldern till trots är det definitivt inget fel på Majs luktsinne. De nymålade vita väggarna ackompanjeras perfekt av lika bländande vita bord och stolar. Ny design för i år hade Majs son Erik stolt förklarat för sin ointresserade mor när han visat henne runt här på Smultronet. Smultronet, det låter förresten som en avdelning på en förskola, inte namnet på ett hem för vuxna människor. På väggarna i matsalen hänger affischer med beige ramar runt omkring. På affischerna är det svarta streck som går hit och dit med skumma stänk av röd färg. Antingen har inköpsansvariga blivit lurade att detta är något slags konst eller också är strecken och pluttarna gjorda av en tvååring. Väggfärgen liknar den i taket på Majs gamla lägenhet, deprimerande sådan som blir till när man sitter och röker i all sin ensamhet. ”Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag gått och dött och hamnat uppe på ett vitt moln”, säger Maj ironiskt. ”Kanske är det just det du har”, skrattar Mimmi där hon står och balanserar på ett av de där blankvita borden. ”En gammal tant som jag kanske, men vad gör då du här? Och det där gröna du håller i passar då rakt inte in i någon lullig himmel, inte!” Det är dags att sätta igång. Trots att de båda kvinnorna kom-

mit på idén bara ett par dagar tidigare är allt förberett in i minsta detalj. Mimmi köpte de neongröna gardinerna på rea. De reades säkerligen ut för att de dekorerats med tofsar i guldfärg. Tofsar som enkelt kunde ryckas bort utan att för den skull förstöra gardinerna och slängas i soporna. När Mimmi ändå skulle till centrum hade Maj skickat med henne en hundring till nya strumpbyxor. Hon var trött på de där hudfärgade varianterna som personalen köpte när hon bad dem beställa från katalogen de hade i personalrummet. Vill man visa hud kan man väl lika gärna låta bli att ha strumpbyxor på sig överhuvudtaget. Värmande var de definitivt inte, personalvarianten. När Mimmi visat sina shoppingfynd hade Maj ändå tvekat. Strumpbyxorna var visserligen tjocka och rejäla, det var mönstret hon var osäker på. Svarta katthuvuden som var både uppåt och nedåt. Mimmi fick övertyga henne om att hon köpt dem på vuxenavdelningen. Eftersom 86 år får anses som vuxen var det bara att prova dem. Nu när gamla tanten ifråga står här i sina rosa och svartrandiga kattstrumpbyxor i allt det vita känner hon sig ändå rätt tillfreds med sig själv. Kanske hjälper strumpbyxorna till att dra bort några år från åldern också. Hur kommer det sig annars att Maj befinner sig i den enorma matsalen klarvaken mitt i natten? Maj drar ut en av de blanka stolarna. Det gnisslar lite när stolens kromade stålben skrapar mot klinkergolvet. Mimmi sträcker ut handen mot Maj som någorlunda vigt kliver upp på bordet hon också. Så står de där, två kvinnor av varierande storlek och ålder. På ett bord i raden av många. Endast en av de där grå lamporna över borden intill lyser. De stora avlånga lysrören i taket har de inte vågat tända av rädsla för att synas i onödan. Inte heller tog de hissen ner. Allt för att undvika att göra för mycket väsen av sig.

Maj har smugit så mycket som hon aldrig gjort förut. Först ut genom dörren från sitt rum på andra våningen. Sedan nedför trapporna. Nattpersonalen är desto sämre på det där med att smyga. När de passerade i korridoren helt nyligen hördes det lika tydligt som en elefantflock. Så Mimmi och Maj hann både gömma undan gardinerna och ta skydd bakom serveringsbänken utan att upptäckas. Nu har de gott om tid innan personalen besvärar sig med att lämna fikarummet ännu en gång. Maj tittar med avsmak på de slippriga gardinerna som sitter uppe. Tyget är vitt givetvis, tunt och silkigt. Hoppas de var gratis med tanke på den minimala mängden av tyg. Det går nästan inte att få grepp om dem utan att riskera att de går sönder, lika enkelt som dasspapper. Maj tar tag i en av gardinerna med ett bestämt ryck. Nu ska de konstiga avlånga fönstren omgärdas med färg i stället. Ingen av dem hinner väl egentligen reagera på det som nu händer. Gardinstången faller till golvet med ett öronbedövande kras. Stången krossar rutan på ett av de där fula avlånga fönstren. Det är härdat glas märker Maj, av explosionen att döma. Glaset delas i massvis av små bitar. En stor mängd hamnar i Majs hår. Håret är både mycket och lockigt och samlar därmed upp det mesta splittret. Mimmi har platt hår och behöver bara ruska på huvudet några gånger för att vara alldeles glasfri. Det börjar tjuta något alldeles förfärligt. Så högt att det borde höras i hela Mariestad. Maj vet inte hur hon bär sig åt. Det är som om kroppen är inställd på flykt utan att hon behöver be den. Med hjälp av Mimmi tar hon något som kan liknas vid ett mycket glamoröst hopp ner från bordet. Åtminstone känns det så och någon betraktare finns här troligtvis inte som kan bekräfta saken. Fort som en gasell rusar hon ut i korridoren tillsammans med Mimmi.

Mimmi försöker tydligen hålla sig för skratt där hon springer med Maj i ena handen och de limegröna gardinerna i andra. De kan höra hur nattpatrullen är på väg i korridoren mittemot. Säkert irriterade för att de just påbörjat kaffedrickandet och intagandet av gräddtårta som Maj inbillar sig att de ägnar sig åt. Det känns som om de svävar fram, kanske är det strumpbyxorna som gör benen unga och friska ändå? Maj trycker på hissknappen. Den gigantiska glashissen befinner sig turligt nog på samma våning. Maj nuddar tvåan och något sånär ljudlöst åker hissen uppåt. Framme vid Majs dörr skakar hon så i de gamla händerna att hon inte kan sätta nyckeln i låset. Vad skulle hon låsa för? Mimmi kommer till undsättning. Kvinnorna sjunker ner på Majs obäddade säng. Gardinerna blir undanstoppade i en flyttlåda ovanpå Majs garderob. Men bara tillfälligt, det tycker de båda två. ”Jag tror att det är bäst att jag beger mig nedåt igen”, säger Mimmi och går mot dörren. ”Ja, dina kollegor får inte upptäcka att deras praktikant inte ligger och sover i övernattningsrummet längre”, säger Maj allvarligt. Lite orolig känner Mimmi sig nog. Eller ganska mycket, bedömer Maj, när hon ser Mimmis vankande av och an i rummet. Från att ha haft bråttom hit får hon plötsligt bråttom härifrån. ”Vill Maj ha hjälp av med strumpbyxorna innan jag går?” kommer Mimmi på att fråga och tvärstannar vid dörren. Maj skakar bestämt på huvudet. ”Nej, de är så förbaskat sköna. Jag vill behålla dem på ett tag till”, säger hon och svänger upp benen i sängen. ”Nämen, oj! Du har glassplitter i håret.” Mimmi går fram till sängen och tar upp hårborsten som Maj förvarar på nattduksbordet bredvid minikylen och läppglansen.

Om hon någon enstaka gång tar en middagslur vill hon verka vaken och proper inför eventuella besökare. Utan att Maj ber om det borstar Mimmi hennes hår så att glaset far ner på golvet. Maj myser behagligt och hamnar tillbaka i barndomen som nog var senaste gången som någon annan borstade håret på henne. Mimmi är mer ömsint än mor hennes var och några strama flätor för att få ordning på håret behövs inte numera. Det gör som det vill ändå, liksom resten av Maj. När Mimmi städat bort glaset säger hon godnatt med en spontan kram. Trots att Maj inte gillar kramar gillar hon Mimmis kram för den känns naturlig och äkta. Maj ruskar på håret ännu en gång för att försäkra sig om att allt splitter är borta. Annars kanske en glasbit skär in i hjärnan medan hon sover. Undra om det är möjligt om glaset tar vägen genom öronen och sabbar blockeringen, så att säga? Hon tvingar bort de jobbiga tankarna på blod och defekt hjärna. Leendet kommer tillbaka när hon känner efter i klänningsfickan. Nöjt tar hon fram sprayburken. Det är allt en grann blå färg som hon hittade på gatan utanför. Tanken var att hon skulle dekorera väggarna också efter att de blivit klara med gardinerna. Det har hon såklart inte berättat för Mimmi, då hade hon nog inte vågat följa med Maj som medhjälpare. Nu blev det inte så. Men det var inget misslyckande, snarare har hon nu det roliga kvar. Maj ler när hon kryper ner under täcket. För första gången sedan hon flyttade in på Smultronets servicehem känner hon en viss harmoni inombords. Snart sover hon gott med ett litet pirrande i magen som påminner henne om nattens strapatser.