9789188964786

Längtansresan En berättelse om ofrivillig barnlöshet

Längtansresan

Längtansresan

Längtansresan En berättelse om ofrivillig barnlöshet Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Emelie Ljungberg © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2019 ISBN: 978-91-88964-78-6

Till alla som delar samma sorg som jag

1.

Jag har ett ärr runt ytterkanten av naveln. En oregelbunden vit ring av skadad hud, som saknar känsel. Ett inristat minne som varje gång jag klär av mig naken kommer att synas mitt på magen och för alltid påminna om den smärta jag har fått utstå. Kanske är det kroppens sätt att se till att jag aldrig glömmer de här åren, oavsett hur min berättelse slutar. Själv väljer jag att se ärret som en gloria jag stolt ska bära med vetskap om att jag gjort allt jag kunnat.

För om du verkligen önskar dig något av hela ditt hjärta, då tar du till vilka medel som helst som kan hjälpa dig på vägen. Även om det är svårt, även om det gör ont, även om det kostar. Och även om det inte finns några bevis för att det verkligen kommer att hjälpa. Och du prövar även om du själv innerst inne tvivlar på att det gör den minsta nytta. För tänk om … Tänk om det är just det där lilla som gör skillnaden mellan att lyckas eller inte lyckas. Är det min tur den här gången? Är det just det här som kommer att göra skillnad? Jag ligger på den smala britsen i bara linne och trosor och huttrar i det svala rummet. Gardinerna är så tunna att de nästan är genomskinliga och jag undrar om grannarna i villaområdet kan se mig genom fönstret. Jag orkar inte bry mig.

Jag blundar medan akupunktören fyller min navel med flingsalt och tänder moxastaven som ska värma min livmoder. Det

7

doftar starkt och bittert när moxan glöder och hon för staven ner mot saltet.

Smärtan är knivskarp och ögonblicklig. Den är värre än när jag drog ut två visdomständer, värre än när jag fick en spricka i vristen, värre än när jag trillade med cykeln och slog hakan rakt i asfalten. Jag har hög smärttröskel och är inte den som gnäller i onödan, men det här uthärdar jag bara några sekunder innan jag protesterar. ”Sluta, du måste ta bort den, det gör för ont.” ”Bara lite till”, säger hon. ”Det är bra att det gör ont.” ”Nej”, säger jag och har svårt att ligga still. ”Snälla, snälla, ta bort den. Nu!” Efter vad som känns som flera minuter, men förmodligen bara är några sekunder, lyfter hon äntligen bort staven och jag kan andas igen. Hon täcker min kropp med mjuka filtar, sätter på lugn musik och lämnar mig ensam i rummet. Jag får ligga där en stund med nålar i mage, händer, ben och fötter. I vanliga fall somnar jag direkt, men det enda jag kan tänka på nu är hur det bränner och svider i naveln.

När jag äntligen får resa mig borstar jag försiktigt bort de sylvassa saltkristallerna från magen, betalar snabbt och anstränger mig för att inte se alltför plågad ut när jag går därifrån. Jag måste knäppa upp jeansen och dra upp linnet för att klara av att sätta mig i bilen och jag kör försiktigt över varje gupp i vägen.

Hemma baddar jag det brännskadade området med våta bomullstussar och ser på när stora vätskefyllda blåsor framträder i och runt hela naveln. Det tar flera veckor att läka. Akupunktören säger att det är bra, för behandlingen har effekt under tiden såret läker, men jag läser på nätet att det inte alls är meningen att det ska göra så ont.

Jag orkar inte ifrågasätta. Jag överlåter mig helt i akupunktörens händer och känner mig som ett enkelt offer. Hon kan säga vad hon vill och jag köper det, för jag vill så gärna att det ska

8

fungera. Snälla, låt det hjälpa. Låt min brännskadade navel sätta fart på mitt stagnerade blod, driva ut kylan och göra min livmoder mottaglig för ett barn. Snälla, låt embryot fästa den här gången.

9

2.

Var börjar egentligen den här berättelsen? Kanske redan när jag som liten tillsammans med min bästa kompis Karin och en rufsig Cindy-docka lekte ”mamma, pappa, barn”. Eller när jag som ung tonåring föreställde mig en framtid som vacker och bohemisk ensamstående mamma till en spinkig son, som skulle heta Benjamin. Eller när jag som naiv tjugofemårig student tänkte att jag någon gång i framtiden (för jag hade ju all tid i världen) skulle träffa min drömman och få lika många barn som min egen mamma, det vill säga fem.

När jag var trettioett träffade jag den man jag trodde jag skulle leva resten av mitt liv med. Den man jag ville skulle bli far till mina barn. Fyra år senare lämnade han mig när jag sade att jag var villig att kompromissa om allt utom att skaffa barn.

Sent i livet, när jag nästan hade gett upp tanken på barn, träffade jag Tobias. Jag visste att han skulle bli en bra pappa, men han tvivlade – på oss, på mig – han var till och med tveksam till om jag skulle bli en bra mamma.

Livet blev inte som jag föreställt mig och jag har sedan länge slutat att ta något för givet, men jag har ännu inte gett upp hoppet om att en dag få bli någons mamma.

Ja, var börjar då den här berättelsen och var slutar den? Det enda jag är säker på är att den har pågått i evighet. När jag skriver det här är jag ännu kvar i orkanens öga och har ingen aning om hur det kommer att sluta. Men kanske är det barmhärtigt att inte

10

veta. Hade jag i förväg känt till hur lång och svår min resa skulle bli hade jag förmodligen gett upp för längesedan.

Men längtan efter det jag drömmer om är så okuvligt stark och rädslan att inte uppnå det är lika stark. Jag fortsätter att hoppas. Jag kämpar lite till, ett steg i taget. Jag tar mig över hinder efter hinder och när jag utmattad lägger mig ner och skriker att jag inte orkar mer, reser jag mig ändå upp igen och tar ett steg till. ”Varför utsätter du dig?”

Mannen som ställer frågan ser både förvånad och plågad ut.

Han är med på samma skrivarkurs som jag och har precis hört mig läsa en av mina texter. Jag vet inte vad jag ska svara. Jag förstår inte vad han menar. ”Utsätter mig för vad?” vill jag fråga. ”Och vad har jag för alternativ?”

Han har barn. Han kan aldrig förstå. Han inser inte att om jag ger upp och slutar kämpa, utsätter jag mig för något ännu värre.

Att resignera innebär att jag döms till evig saknad. Till ett livslångt utanförskap.

Normen är att ha barn och jag hör inte till dem som frivilligt avstår. Jag har alltid tänkt att jag en dag ska bli någons mamma.

Jag vill ha barn. Så i min värld finns inget annat alternativ än att fortsätta.

Kanske får vi en dag ett barn. Kanske inte. Kanske får vi för alltid leva med den livslånga sorg som ofrivillig barnlöshet innebär. Men då kan jag åtminstone säga: ”Jag gjorde allt som stod i min makt.”

11

2014 Jag har nigit för nymånens skära.

Tre ting har jag önskat mig tyst.

Det första är du och det andra är du och det tredje är du, min kära.

Bo Bergman

12

3.

Förr, när jag var ensam, satt jag alltid vänd mot fönstret. När jag blickade ut från vindsvåningen såg jag ett hav av gröna trädkronor och Delsjömastens långsamma, tröstande blinkningar vid horisonten. I fönstren mittemot kunde jag följa det trivsamma pysslandet i köket hos grannfamiljen med en son, en dotter, tre katter och en hund. Vissa dagar fick de mig att känna mig mindre ensam. Andra dagar klarade jag inte av åsynen av den perfekta kärnfamiljen och drog ner persiennerna.

Numera sitter jag på andra sidan frukostbordet, med ryggen mot fönstret, fast jag har en finare utsikt. Tobias håller om sin tekopp med båda händerna och blickar ut genom fönstret med oseende blå ögon. Han ser trött ut och har en svag rynka mellan ögonbrynen. Jag känner ett styng av dåligt samvete för att jag har lyxen av att vara hemma medan han har slitit hela veckan på ett jobb där han inte trivs. ”Trött?” frågar jag.

Han ställer ner tekoppen, viker ihop morgontidningen och vänder blicken mot mig. ”Förlåt, jag var nån helt annanstans.” ”Det är okej. Jag är helt slut och jag har inte ens jobbat.” ”Men du har stressat i flera månader.” ”Ja, det är som att luften har gått ur mig.” ”Tröttheten brukar komma efteråt, när man kopplar av”, säger

13

han. ”Så var det för mig när jag gick i väggen. Du borde försöka ta det lite lugnt också.”

Jag vet att han blir trött på mig när han kommer hem från jobbet och frågar hur min dag har varit och jag börjar räkna upp allt jag gjort: ”frukostseminarium, städat kökslådorna, tränat, skickat iväg två jobbansökningar …” och att han nästan blir arg när jag inte kan låta bli att även rabbla upp allt jag tänkt göra men inte hunnit: ”… inte bäddat, inte tvättat, inte handlat.” ”Du behöver inte redovisa allt du gjort och inte gjort, det viktiga för mig är att du haft en bra dag”, säger han då.

Jag är trött på duktiga flickan, men hon är svår att göra sig av med. Hon föddes tidigt, när jag fick betalt för att hjälpa mamma att städa och av pappa för varje femma i betyget.

Jag hörde den duktiga flickans upprörda röst i bakhuvudet (eller var det pappas …) när jag tackade nej till omplaceringen på jobbet och blev uppsagd: Du kan inte bara tacka nej, du måste ju ha ett jobb. Göra rätt för dig! Det är inte okej att ligga samhället till last. Arbetslös är inget yrke.

Men den här gången valde jag att lyssna på magkänslan. Så många gånger tidigare har jag vikt mig och svalt min stolthet, men i hemlighet känt mig utnyttjad och trampad på. Den här gången sade jag nej och det var som om en svärm av svarta korpar lyfte från mina axlar. Jag visste inte att de suttit där och det kändes som jag genom att uttala tre små bokstäver växte flera decimeter.

Tobias backade upp mig till hundra procent. Utan hans stöd hade jag inte vågat. Jag ställer ner kaffekoppen, reser mig, sätter mig i hans knä och smeker honom över kinden. ”Varning – orakad”, säger han. ”Sträv som tungan på en katt.” ”Nej usch, nu fick jag konstiga bilder i huvudet.” ”Kanske mer som en kiwi? Lite sträv på utsidan, men mjuk och go inuti.”

14

”Du är knäpp. Men fin även med skäggstubb.” ”Nu ska vi fixa ett födelsedagskalas för dig”, säger han och ger mig en puss. ”Kiwin ska bara raka sig och ta en dusch först, sen sätter vi igång.” ”Okej, jag plockar undan. Ska bara dricka upp mitt kaffe först.”

Han går in i badrummet, men öppnar efter en liten stund dörren på glänt, sticker ut huvudet och säger: ”Tror du verkligen att kiwifrukter klarar raklödder?” ”Skynda dig och duscha nu!”

Jag sätter mig igen och tar en mun kaffe, fast det smakar inte som det brukar. Klockan är snart tio men det är fortfarande grått och mörkt ute. Jag fryser trots min tjocka kofta och huvudet värker.

Jag håller väl inte på att bli sjuk? Eller går min ämnesomsättning på lågvarv igen? Jag äter Levaxin för sköldkörteln sedan flera år tillbaka och det var ett tag sedan jag kollade mina värden. Men det känns inte som den sortens trötthet. Jag är klar i huvudet, har ingen hjärndimma. Känner mig mest matt. Det är nog som Tobias säger, att alla månader av stress börjar komma ikapp mig.

Jag dukar undan frukosten. Hör hur duschen strilar i badrummet och vet att det kommer att dröja en stund innan det blir min tur. Det stämmer inte att tjejer tar längre tid på sig i badrummet än killar. Jag är alltid klar snabbare än Tobias, oavsett om det gäller att gå och kissa eller att göra sig klar för fest. Vad gör han därinne egentligen? Rycker näshår? Fixar frisyren? Filosoferar?

Jag ställer in disken i maskinen och packar in osten i plastfolie.

Elsa står vid mina fötter, ser bedjande på mig och viftar förväntansfullt på svansen. Det rödbruna örat står på sniskan medan det vita med bruna prickar ligger ner. Hon ser ut precis som hundemojin i telefonen. Jag sätter ner tallriken som osten legat på och hon slickar och slickar tills den är så ren att det knappt kan finnas någon smak kvar. ”Hörru, din tramsiga hund, nu är det slut.”

15

LÄNGTANSRESAN är en självbiografisk roman om ofrivillig barnlöshet. Det är en berättelse om en sorg som aldrig tar slut, om ett utanförskap som är svårt att förstå för alla som har barn och om att leva med en längtan efter barn som dagligen gör sig påmind.

Boken tar dig med på en personlig och mödosam resa genom ett liv som inrättas efter menscykeln, och där hormoner, starka mediciner och resor till en klinik utomlands blir vardag. Du får följa Emelie genom flera IVF-försök, upprepade missfall, immunologisk utredning i Aten, äggdonationsförsök och en tröstlös väntan på barnet som aldrig kommer.

Gränserna för hur långt hon är beredd att gå förskjuts hela tiden och känslor som ilska, avund och bitterhet hotar att ta över. Men det är också en berättelse om mod, envishet och ett hopp som vägrar att låta sig slås ner. ”Det här är en bok – inte bara för de som är ofrivilligt barnlösa – utan även för oss andra: föräldrar och syskon, släkt och vänner, personalchefer och arbetskamrater, grannar och Facebookvänner.

Vi som inte förstått, men som genom den här boken får kunskap.

Vi som inte har kunnat sätta oss in i hur stor och omfattande längtan efter ett barn och en familj kan vara.”

Margareta Björndahl, fil dr, pensionerad rektor och testläsare av Längtansresan

www.idusforlag.se