9789188964687

AN..NA

A N R E D N A R B OCH Anna och bränderna

KRISTINA GRILL

AN..NA

A N R E D N A R B H C O

KRISTINA GRILL

Anna och bränderna Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Kristina Grill © Omslagsbild: iStockphoto Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-88964-68-7

Till mina föräldrar

Sista dagen på sommarlovet närmade sig sitt slut. I trädgården framför ett hus ute på landet satt 12-åriga Anna och försökte njuta av de sista solstrålarna. Det var lite svalt ute och hon fick kura ihop sig med en filt över knäna i solstolen. Det kändes tråkigt att lovet snart skulle vara över, men samtidigt skulle det bli kul att komma tillbaka till skolan och träffa kompisar, särskilt bästisen Emma. De hade inte setts på hela sommaren. Emma hade varit upptagen de gånger Anna hade tagit kontakt, men nu skulle de kunna ses varje dag. De brukade sitta bredvid varandra på lektionerna, prata på rasterna och efter skolan hänga hemma hos någon av dem.

Den senaste veckan hade Anna åkt in med sin pappa Sten till den närmaste staden och köpt nya kläder, skor och skrivböcker så att hon stod rustad inför den nya terminen. Föräldrarna höll på att rensa ur garaget just nu, det var den årliga städningen inför hösten och alla var lite rastlösa.

Sommaren hade varit lagom varm och skön och Anna hade kunnat öva hoppning på gräsmattan med sin kanin Bamse. Hon hade legat och läst i skuggan under körsbärsträdet, cyklat och badat i ån. Under flera veckor hade dessutom Jennifer bott hos dem, en tjej som hade det jobbigt hemma och i vanliga fall kom och sov över varannan helg hos dem. Under sommaren hade Jennifers mamma börjat dricka ännu mer än vanligt. Därför hade socialtjänsten undrat om Jennifer inte kunde få bo lite mer hos

7

Annas familj under sommarlovet. Och det hade Annas föräldrar sagt ja till, vilket Anna var mycket glad för. Jennifer var några år äldre än Anna. När hon kommit till familjen hade Anna till en början oroat sig för att den äldre tjejen med svartfärgat hår och trasiga jeans skulle vara bråkig och stökig, men Jennifer hade blivit som en storasyster för henne. Inte ett sådant där irriterande storasyskon som andra verkade ha, som körde med en och skulle bestämma allt och bara tyckte att man var barnslig och jobbig. Mer som en härlig storasyster som följde med och badade och viskande berättade spökhistorier på kvällen.

När Anna fick punktering på cykeln var det Jennifer som visade henne hur man byter cykelslang. På badplatsen var det tack vare Jennifers uppmuntran som Anna vågade hoppa från stora svikten.

Någon gång hade de stött på några klasskompisar till Jennifer och Anna hade blivit presenterad som Jennifers lillasyster, det hade känts väldigt bra. Jennifer pratade inte så mycket om sin alkoholiserade mamma eller hur det var hemma, men ibland fick hon något sorgset i blicken. Då kunde hon säga saker som: ”du ska vara glad att du har så fina föräldrar, Anna”. Anna visste inte riktigt vad hon skulle svara på det. Nu hade Jennifer åkt tillbaka till sin mamma, som hade varit på behandling och skulle vara nykter igen.

Jennifer hade kramat om Anna hårt när hon hade åkt och föräldrarna hade sett bekymrade ut när de vinkade av henne vid bussen. ”Bara mamman inte faller dit igen nu”, hörde Anna sin mamma Gunilla säga lågt till Sten när bussen åkte. ”Mm, det känns inte helt bra”, hade han svarat viskande.

Det var visserligen lite svalt sista kvällen innan höstterminen, men solen värmde så pass att de kunde sitta ute och äta middag i trädgården. De hade som tradition att lyxa till det lite inför starten av terminen. På bordet stod nu rykande färska naanbröd och det var fullt av skålar med olika grönsaker och goda röror. Anna tog för sig av sina favoriter och njöt av sensommarvärmen och den

8

goda maten. Bamse satt på gräsmattan och åt maskrosblad, han såg också ut att trivas. ”Har du hört något från Emma?” undrade Gunilla. ”Vi kan hämta upp henne på vägen till skolan imorgon om du vill, så kan ni ha sällskap.” Men Anna hade inte hört något från Emma. Anna hade både ringt och lämnat meddelanden på Emmas mobil men det hade varit något problem med den, det gick inte att komma fram. Anna hade ringt hem till Emmas familj också och lämnat ett meddelande till hennes bror att Emma skulle ringa, men brodern var inte särskilt pålitlig. Tvärtom, han skulle nog kunna se till att inte framföra meddelandet av ren illvilja. Anna var glad att hon inte hade några jobbiga bröder som lade sig i allt och retades hela tiden.

Kvällen blev precis så där rastlös som sista sommarlovsdagen brukade bli. Anna packade skolväskan och plockade fram kläderna hon skulle ha på uppropet. Sedan blev det en stund framför tv:n innan hon tog in Bamse över natten och gick och lade sig.

9

När Anna kom till uppropsdagen såg hon sig om efter Emma. Det skulle bli kul att träffa henne igen, berätta om allt som hänt under sommaren och se vad hon hade för nya skrivblock. Och höra hur det hade gått med inköpet av kanin! Emma hade verkligen velat ha en egen och hade försökt övertala sina föräldrar hela våren.

Det vore så roligt om också Emma hade en kanin, så kunde de träffas och låta djuren leka efter skolan, plocka maskrosblad vid vägkanten och öva kaninhoppning. Annas ögon sökte i vimlet bland elever på skolgården efter Emma. Ett gäng tjejer ur klassen stod i en klunga och fnissade. De såg annorlunda ut än i våras, de hade alla blivit längre under sommaren, var brunbrända och en del hade satt på sig smink. Kläderna var nya och Anna kände igen kjolar och toppar från skyltfönstren i affärerna i staden.

En del av tjejerna stod och tittade på nya mobiltelefoner, kommenterade och skrattade. Några tog en selfie med armarna om varandra, huvuden på sned med tillgjorda miner. Precis på det där komiska sättet som Emma och Anna hade skrattat åt så mycket under vårterminen. Anna log vid tanken på hur roligt de skulle ha under hösten. Så tittade hon lite närmare på en av tjejerna som stod i gruppen. Det var ju Emma! Hon hade vuxit minst en decimeter under sommaren. Håret med, och det var inte uppsatt i hästsvans som vanligt utan uppklippt och fönat så att det ramade in ansiktet. Borta var t-shirt och jeans, nu hade hon slanka vita byxor i ett glansigt material och en kort rosa top som

10

visade en liten strimma av magen. Inga bekväma jympaskor som Anna hade utan de där glittriga, dyra sandalerna som hon hade sett i skoaffären. Och visst var det något annorlunda med ögonbrynen, de var mörkare och smalare. Anna ropade på Emma och småsprang fram, lite konfunderad över att Emma inte verkade höra. Så kom Anna fram till gruppen av tjejer och kunde knacka Emma på axeln och var redo att ge henne en kram med ett stort leende. Emma såg glad ut och verkade vilja besvara kramen men sneglade sedan på de andra flickorna som såg roat på dem. ”Jaa, man kindpussar nu istället”, sa Emma lite osäkert.

Istället för att ge Anna en kram placerade hon en luftkyss åt ena hållet och sedan en åt andra hållet, på en halv meters avstånd från Anna, som inte visste vad hon skulle göra. Det såg hur fånigt ut som helst, men hon insåg nu att det var det som en del av de andra tjejerna hade gjort när de hade sett varandra på skolgården.

Hon hade inte förstått vad de hållit på med. Men strunt samma, ville Emma hälsa på det sättet så gick väl det bra, huvudsaken var att de hade hittat varandra. Nu ville Anna höra allt om Emmas sommar. De började gå mot skolan och sitt klassrum, men Emma var märkvärdigt fåordig när hon pratade. Jodå, hon hade haft det bra i sommar. Vad hade hon gjort då? ”Har väl hängt nere i centrum med de andra tjejerna”, sa hon lite nonchalant och virade en test av sitt hår runt pekfingret.

Och hur hade det gått med inköp av kanin? Anna ville höra om det hade blivit en vädur eller kanske en svensk lantras. Eller blandrasen som varit till salu i början av sommaren, vit med svarta prickar, hur gullig som helst. Den hade Emma tjatat på sina föräldrar om att få köpa. Anna hörde hur flickorna omkring dem fnissade och gjorde miner när hon ställde frågan. Emma gjorde en grimas och såg plågad ut. ”Jo, du vet, jag har vuxit ifrån det där med kaniner nu”, sa hon och sneglade på de andra. ”Har börjat mer med typ kläder och smink nu. Vi är ju inga småbarn längre.”

11

En av de andra tjejerna, Pia, kom fram och krokade arm med Emma. ”Ska du stå här och prata kaniner hela dagen?” undrade hon och skrattade, samtidigt som hon sände en föraktfull blick åt Annas håll. Emma anlade ett leende som såg aningen falskt ut. ”Neej, verkligen inte”, sa hon och skrattade lite.

Anna blev osäker och såg sig runt omkring. Hon fick en obehaglig känsla i magtrakten. Det var något som helt klart hade förändrats under sommaren, inte bara intresset för kaniner verkade ha falnat för Emmas del utan även intresset för Anna som kompis.

Hon såg på hur de andra gick in i skolans entré och fortsatte mot deras korridor. Oroad följde hon efter och hann in i klassrummet samtidigt som de fnittrande flickorna. Emma såg på Anna som om hon tänkte säga något. Så tittade hon på de andra och satte sig bredvid tjejen som fnyst så åt att Anna pratat om kaniner.

Anna hade en förhoppning om att det skulle bli bättre under dagen. Att det skulle bli som vanligt mellan henne och Emma när skoldagen väl satt igång, men saker och ting snarare förvärrades. Det var inte bara Emma som inte ville sitta bredvid henne i klassrummet, till slut satt hon vid en ensam bänk. På rasten drog Emma och hennes nya vänner iväg. Anna såg dem stå och skratta vid utkanten av skolgården. När Anna närmade sig fick hon höra att hon ”inte hörde hemma där”. ”Du kanske ska gå och leka med din kanin istället?” Pia hånlog och de andra skrattade. Någon gjorde en imitation av en hoppande kanin. Anna gick därifrån med tårarna brännande under ögonlocken.

Och så fortsatte det under den första skoldagen på terminen.

Det var fniss bakom henne i lunchkön. Någon som stötte till henne så att hon nästan tappade sin mattallrik, blickar och himlande ögon, ryggar som vändes mot henne. Ingen plats ledig bredvid klasskamraterna varken i matsalen eller i uppehållsrummet.

När dagen var slut skyndade sig Anna hem. Hon började

12

storgråta så fort hon stängt dörren om sig. Det kändes som om hela hennes värld hade rämnat. Hon slängde ifrån sig skolväskan och jackan och sprang ut i trädgården till Bamses bur. Han hoppade genast fram till henne, ivrig att få nya ogräsblad och bli ompysslad. Anna öppnade burdörren och lyfte upp Bamse i famnen och borrade in ansiktet i hans mjuka päls. Dig kan jag i alla fall lita på tänkte hon medan tårarna rann nedför kinderna.

13

Om Anna bara hade vetat vilken omtumlande höst det skulle bli. Första skoldagen efter sommarlovet står det klart att inget är som förr. Plötsligt är det tydligen helt fel att vara som Anna: en snäll och driftig tjej som gillar att vara ute i naturen och att ta hand om sin kanin.

En obehaglig mobbning med elaka kommentarer, knuffar, slag och utfrysning börjar. Mobbningen blir bara värre och värre och som sista utväg byter Anna skola.

Ny klass, nya lärare, nya rutiner – det är mycket att ta in.

Kommer mobbningen fortsätta i den nya skolan? Ska hon lyckas få kompisar?

Det är mycket för Anna att tänka på. Så börjar det brinna …

www.idusforlag.se