9789188769039

Drรถm 19

Drรถm 19 Kurt Levlin

Dröm 19 Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Kurt Levlin Omslag: Sandra Stridh Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2018 ISBN: 978-91-88769-03-9

I

”Du är väl inte höjdrädd?” ”Jag? Varför undrar du det?” säger jag.

Mira spottar ut det hon tuggat på, änden på en liten kvist, och iakttar mig under halvslutna ögonlock. Hon ser ut som lugnet själv, som om det var helt naturligt att sitta och halvsova balanserande på en trädgren tio meter upp i luften. ”Du ser rädd ut”, säger hon. ”Jag är inte rädd.” Jag kastar en snabb blick omkring mig men undviker noggrant att titta neråt. ”Så fint du gjort det här uppe”, säger jag. ”Som en liten koja.” ”Ja, men det tog en stund att fixa till, kniven behöver vässas.

Hittade du någonting ätbart?” ”Inte mycket. Lite fallfrukt, från ett halvdött äppelträd en bit bort. Du har väl inget emot lite mask?” ”Mat som mat”, säger Mira. ”Men du måste sluta trampa på som en elefant, jag hörde dig på långt håll.” ”Du hörde mig eftersom du har så stora öron. Elefantöron.”

Jag lutar mig bakåt mot trädstammen, tar stöd med ena benet och armen mot en stadig gren. Först då vågar jag lyfta den lediga handen och ta tag i öronsnibben och flaxa med örat som om det var en liten fågelvinge.

När Mira ser vad jag gör kniper hon ihop läpparna. ”Så stora är de väl inte?” ”De är då större än mina”, kontrar jag. ”Eller kanske ser de större ut eftersom de står ut så.”

Ett mörkt stråk drar över hennes ansikte och jag ångrar vad jag 5

precis sagt. Men när hon lyfter handen och håller fram den mot mig ser hon ut som vanligt igen. Oberörd och cool. ”Ge mig det där maskäpplet någon gång då”, säger hon.

Elegant fångar hon äpplet jag kastar till henne.

Nu när jag känner att jag sitter stadigt, med stammen mot ryggen och vänstra armen och högra benet vilande mot varsin gren, vågar jag äntligen titta ner mot marken där långt, långt nere. Det suger till i magen och jag höjer snabbt blicken, fäster den på Mira i stället. ”Ska vi verkligen sova här uppe?” frågar jag. ”Tänk om vi faller ner i sömnen? Det är högt, faller vi så bryter vi nacken av oss.” ”Vi får turas om att sova. Jag kan börja. Väck mig innan du somnar. Eller faller ner.” Mira ler brett mot mig. ”Jag sa ju det, du är rädd för höjder. Erkänn!” ”Ha ha.”

Mira har tuggat i sig äpplet med mask och allt. Nu lägger hon sig till rätta, korsar armarna över bröstet och gäspar. ”God natt då.”

Mira somnar på en gång. Jag känner ingen som har så lätt för att somna, hon kan sova precis var som helst. En gång blev vi tvungna att hoppa ner i en sjö för att undkomma ett gäng rebellsoldater.

Hela natten fick vi stå där, alldeles stilla med det iskalla vattnet upp till hakan, och ändå lyckades Mira somna. Plötsligt bara försvann hennes huvud ner under vattenytan för att några sekunder senare vilt frustande dyka upp igen. Jag fick lägga en hand över hennes mun för att soldaterna inte skulle höra henne. Hon kippade efter luft och klöste med båda händerna på min hand, men rädslan gjorde mig stark och jag lyckades hålla handen kvar tills hon lugnat ner sig så pass att jag kunde ta bort den och låta henne dra in luft.

Jag tittar på henne där hon ligger. När hennes ögon är slutna och sömnen fått hennes ansikte att slappna av ser hon så skyddslös ut att det hugger till i mitt hjärta. Ändå vet jag mycket väl att hon är raka motsatsen till skyddslös. I vaket tillstånd är hon nog den tuffaste person jag känner, hon är en överlevare helt enkelt. Fast det är vi väl alla när det kommer till kritan, alla vi som fortfarande är kvar här på Ön, alla är vi överlevare på ett eller annat sätt. Alla har vi våra knep och strategier för att orka fortsätta, för att inte ge upp.

6

Även om jag och Mira är lika på flera sätt, så är vi det inte när det kommer till hur vi ser ut. Medan jag är späd och liten, är Mira lång och stark. Medan jag har långt blont hår är hennes hår kortklippt och kolsvart. Snövit, brukar jag kalla henne när jag vill retas med henne. Lägg av, brukar hon ropa då och bli alldeles svart i synen.

Och så brukar hon brotta ner mig eller springa ifatt mig för att visa att hon minsann inte är någon hjälplös sagovarelse.

Nu när jag sitter där och betraktar henne dras min blick som så ofta till det långa ärret som löper från hennes högra öga och ner till hakspetsen. Trots att vi varit tillsammans dag och natt nu i över sex månader vet jag fortfarande inte hur hon fått det. Precis när jag träffat henne frågade jag henne om det, men då vände hon helt sonika bort huvudet och började prata om någonting helt annat. Trots att jag måste erkänna att hennes reaktion både förvånade och sårade mig lite, så har jag inte tagit upp det flera gånger. Vill hon inte berätta så vill hon inte, det måste jag respektera, hur goda vänner vi än är.

Det har varit en lång dag och trots att jag sitter högt uppe i ett träd känner jag hur ögonlocken börjar bli tyngre. Så för att inte riskera att somna, och därmed falla ner och bryta nacken, reser jag mig försiktigt upp. Jag sträcker mig efter en lämplig gren ovanför mig och med blicken riktad rakt fram börjar jag göra chin ups. Jag är kanske inte den starkaste kvinnan i världen, men jag vågar påstå att jag är ganska seg och uthållig med tanke på min vikt och längd.

Jag är uppe i elva stycken och inte ens andfådd när jag blir varse ett svagt prasslande under mig.

Ljudlöst rätar jag ut mig, blir hängande raklång med fötterna dinglande fritt. Även Mira har vaknat av ljudet. Hon tittar frågande på mig. Så tar hon tag i sina öronsnibbar och börjar flaxa med sina öron medan hon gör lustiga grimaser. Det är Miras sätt att hantera faror, att försöka skämta bort dem. Jag ignorerar henne och försöker istället koncentrera mig på att andas och på att vara så avslappnad i kroppen som jag bara kan samtidigt som jag försöker att inte tänka på att det bara är fingrarna om trädgrenen som hindrar mig från att falla ner. Men kanske har jag ändå överskattat min uthållighet för snart börjar mina handflator och fingrar värka av ansträngningen. För att ge händerna lite avlastning börjar jag sakta röra krop7

pen i sidled. Mira ger mig ett varnande ögonkast, men jag ignorerar henne och fortsätter gunga från sida till sida och på så sätt förflytta kroppstyngden från hand till hand.

Jag hejdar mig när jag hör röster viska någonting under oss men andas ut när jag inser att det är barnröster. Mira har också hört rösterna för nu ser jag hur hon med kniven mellan tänderna kvickt börja klättra neråt genom det täta lövverket. När jag hör den svaga dunsen när hon landar på marken trevar jag efter grenen med fötterna och sätter mig äntligen ner. Medan jag sitter där och pustar ut hör jag att Mira redan är på väg upp igen. ”Vad höll du på med?” säger hon och sätter sig på samma gren där hon satt tidigare.

Jag turvis böjer och rätar ut de stela fingrarna för att få igång blodcirkulationen. ”Lite träning bara, för att inte somna”, säger jag. ”Du borde vara glad, det är ju du som alltid tjatar på att jag behöver mer muskler.

Hann du se dem?”

Mira rycker på axlarna. ”Äh, bara två småungar. De sprang iväg som skrämda kaniner när de fick syn på mig. Jag måste ha slarvat och lämnat spår efter mig när jag släpade bort kvistarna jag släppt ner. Men som tur var så var verkade de vara ensamma, men det är ändå bäst att vi sticker härifrån.” ”Inte mig emot.”

Jag börjar klättra ner från trädet. Jag får göra det försiktig eftersom jag fortfarande inte helt fått tillbaka känseln i fingrarna. När jag äntligen känner fast mark under mina fötter står Mira redan på marken och väntar. ”Äntligen”, suckar hon och gör en stor sak av att titta på sitt armbandsur.

Jag låtsas inte om henne, frågar i stället: ”Åt vilket håll försvann de?”

Mira pekar mot det täta buskaget bakom trädet. ”Åt det hållet.”

Så plötsligt tar hon de två, tre stegen fram till mig, för med känsliga fingertoppar långsamt undan håret från mitt ansikte. Hon ger 8

mig en puss på pannan och säger med den där rösten som jag tycker så mycket om eftersom den alltid får mig att inse att hon verkligen bryr sig om mig: ”Vi letar upp ett tryggt och varmt ställe, på marken. Ett ställe där ingen hittar oss och där vi kan ligga och hålla om varandra. Ett ställe vi inte kan ramla ner ifrån. Visst blir det bra?” ”Det låter bra”, säger jag och sedan tillägger jag med ett brett leende: ”Och du har rätt Mira, jag är faktiskt lite höjdrädd.”

Så, utan att slösa tid på mer prat, springer vi iväg in i mörkret. ”Kan du inte berätta om din hemby igen”, säger jag till Mira och lägger mitt huvud till rätta mot hennes axel. Jag sluter ögonen.

Vi ligger i ett torrt dike, tätt intill varandra. Vi är båda fortfarande varma efter språngmarschen, men vi vet att om några timmar kommer vi att vara glada över grankvistarna som vi lagt över oss.

Nu hör jag Mira sucka. ”Jag gjorde det i förrgår. Nu är det din tur. Berätta något från din barndom, något som inte har med kriget att göra.” ”I morgon, jag lovar. Snälla Mira, jag tycker så om att lyssna på dig när du berättar. Det gör mig lugn, det får mig att glömma allt annat för en stund.” ”Ok då.” Mira smeker mig mjukt över huvudet samtidigt som hon med tyst röst börjar: ”Det jag saknar mest är morgnarna med pappa. Det var alltid han och jag som steg upp först. Han brukade komma in i mitt sovrum och väcka mig med en tekopp i handen. Så brukade han sätta sig på sängkanten och prata med mig medan jag drack upp teet.” ”Vad brukade ni prata om?” ”Vad som helst. Något han eller jag drömt, någonting mamma sagt eller så diskuterade vi vad vi skulle göra under dagen. Ibland berättade han om något han hört om kriget som fortfarande på den tiden länge var något avlägset, något som bara angick dem i de södra delarna av Ön. Jag brukade ligga där med tekoppen i handen och blunda och bara lyssna på hans röst. Trots att jag var så morgontrött var det min favoritstund på dagen. Det var bara han och jag som var vakna.”

9

”Jag kom plötsligt på en sak”, säger Anette. ”Vad då?” frågar Zahra. ”Att det här”, hon gör en svepande gest med handen över havet och sandstranden, ”att det här ser ut precis som i min dröm på Högkvarteret. Drömmen jag valde att få somna till, dröm nummer nitton i drömkatalogen.” Hon lägger huvudet på sned och ler. ”Är det någon annan som känner för att bada?”

Jag skrattar till. ”Kan vi det? Tänk om en helikopter dyker upp eller ett spaningsplan? Eller en patrull? Hur ska vi försvara oss om vi är ute i vattnet?”

Anette rycker, fortfarande leende, på sina axlar. ”Ibland måste man ta lite risker. Dessutom tror jag att ingenting kommer att hända, det gjorde det aldrig i min dröm. Min dröm kommer att skydda oss.”

DRÖM 19 är en fristående fortsättning på ISAMONE, en bok som Svante Ors i sin Btj-recension beskrev så här: ”Det är en mörk, hård värld vi möter där kärleken står som en lysande kontrast. Språket är koncist och laddat och historien är svår att släppa. En framtidsdystopi som platsar bredvid Hungerspelen.”

www.vistoforlag.se