9789188229878 by Smakprov Media AB

MIN MORFAR BOR PÅ MÅNEN

Sigrid Nikka Mikaela Nordlund

Var snäll, alltid.

Utgiven av NA Förlag AB, Malmö www.naforlag.se © NA Förlag AB Första upplagan, första tryckningen Produktion: NA Förlag Författare: Sigrid Nikka Redaktör: Johan Eriksson Grafisk form & layout: Nikki Schmidt Illustratör: Mikaela Nordlund Omslagsillustration: Mikaela Nordlund ISBN: 978-91-88229-87-8 Tryck: Print Best, Estland 2021

NOR DI

Printed matter 4041 0982

BEL

Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares begränsade rätt att kopiera för undervisningsbruk, är förbjuden.

N SWA ECO LA

INNEHÅLL 1. KRÅKKUNGEN 4 2. KÄRINGTAND OCH KÄRRINGTÄNDER 16 3. TRE-HUNDRA-FEMTIOSEXTUSEN-FEM-HUNDRA-KILOMETER 24 4. RYMDTAK OCH KAKBAK 31 5. VÄRLDENS TJURIGASTE GUBBE 42 6. EN RAKETRESA TILL MÅNEN 48 7. EN Ö I EN ALLDELES BLÅ SJÖ 59 8. NÅNSTANS, HÄRSTANS, ÖVERALLTSTANS 65 9. ANKOR OCH ALIENS 74 10. TJURGUBBEN OCH KATTSKRÄLLET 87 11. EN BILRESA TILL MORFAR 96

KRÅKKUNGEN

KAPITEL 1

MIN MORFAR BOR PÅ MÅNEN. Jag tittar på meningen. Den står högst uppe på det randade pappret i stora bokstäver och ser ensam ut. Lärar-Lina har berättat att man måste börja alla redovisningar med en bra titel. Titeln är viktig för att alla ska förstå vad det är man ska prata om. Annars kan alla som lyssnar lyssna sig vilse. Då kommer de inte att fatta någonting när jag börjar berätta om månen och rymdraketer och min hemliga plan. Jag dinglar med fötterna från köksstolen. Det är torsdag. Mamma steker korv. Det sprakar som tomtebloss i stekpannan. Imorgon är det

redovisningsfredag. Det har vi varje vecka, med LärarLina. Då får några elever berätta om precis vad de vill för hela klassen på sista lektionen. Imorgon är det min tur. Jag plockar upp en penna ur pennfodralet och fyller i rubriken med tusch. Jag gör cirklar runt ”MIN”, fyller i ”MORFAR” med regnbågsfärger och ritar ett tak över ”BOR PÅ” så att orden blir ett hus. Sen ritar jag en cirkel runt ”MÅNEN” som jag målar grå och fyller i med kratrar. Min morfar bor på månen. Så ska jag börja. Men han har inte alltid bott där. Förut bodde han

ute på landet, i en stuga som vi kallade Kråkslottet. Det tog två timmar att köra dit. Två timmar är jättelänge, men två timmar till morfar var en hel evighet. Det bubblade så mycket i hela kroppen på vägen dit att jag hade kunnat lyfta från marken, som en raket! När mamma svängde upp på uppfarten började det pirra i magen, som en motor på högvarv. Tårna vickade fram och tillbaka i skorna. Fötterna ville springaspringaspringa. Springa ut på ängen bakom Kråkslottet och springa genom skogen för att ro morfars eka över Anksjön. Men mest ville de springa in i morfars varma famn. Han stod alltid och väntade på trappan och vinkade vilt när vi kom runt hörnet. Han hade bara tre fingrar på vänsterhanden. Han sprängde av de två andra med en nyårsraket när han var liten. – Det va´ en riktigt dålig raketuppskjutning, berättade morfar när jag hade blivit så stor att jag förstod att inte alla morfäder föds med bara tre fingrar på ena handen. 7

– Men handen blev ju kvar o´ det blev riktigt bra raketer sen! Man måste ba´ alltid våga försöka! Annars blir det liksom inga explosioner här i livet. Att våga ä´ de viktigaste. Lit´ svinn få´ man räkna me´, sa morfar och viftade med de två fingerstumparna. Så inte slutade han att bygga raketer bara för att han blev av med några fingrar, fast han blev lite mer försiktig av sig. Det är bra, för jag älskar raketer. Det gör inte mamma. Hon ville aldrig vara med när morfar blandade pulvren och jag målade raketernas skal. Jag målade nästan alla blå, för om de är blå så smälter de in mot himlen och försvinner en stund innan de kommer tillbaka med en smäll! Kaboom! Det blir så vackert, så vackert, så vackert. Morfar kunde göra ett helt norrsken när han sköt raketer. Näst flest sköt vi på nyår. Flest på mina födelsedagar. Då stod mamma långt, långt borta ifrån oss, eller stannade inomhus. – ÄLSKADE KOMPANJON! ropade morfar alltid när mamma stannade utanför Kråkslottet och jag kastade mig ut ur bilen. Han bugade sig så djupt att 8

hjässan snuddade vid det oslagna gräset. – ÄLSKADE SPRÄNGMORFAR! ropade jag och bockade tillbaka. Sedan så kunde vi titta upp från marken precis samtidigt och då fick morfar något vilt i blicken. Som glöden på en brinnande stubin. Vi sprang mot varandra så fort vi bara kunde. Jag hoppade upp i hans famn och han kastade mig upp mot rymden, så högt

som bara han kunde kasta. Om och om igen, flög jag! Det kändes som att jag blev tyngdlös. – Hej pappa, kunde mamma komma fram och säga när hon hade plockat ur våra väskor från bilen. Då slutade morfar att kasta mig, för mamma såg så orolig ut när han hjälpte mig att flyga. Han lyfte upp mig på axlarna istället och hälsade på mamma. – Kråkan min! svarade han och pussade henne på pannan med båda händerna om hennes kinder. Då grimaserade mamma illa och mumlade att hon inte tyckte det var roligt att bli kallad Kråkan. När mamma gick i skolan brukade barnen retas och kalla morfar för Kråkkungen, eftersom de bodde i ett Kråkslott. Morfar sa nämligen att han var ett uppfinnargeni, och för sådana är det viktigt att spara bra-att-ha-saker. Nästan alla saker var bra-att-ha-saker visade det sig. Mamma kallade honom för skrotsamlare. Men även om han hade slängt allt bråte så hade morfar ändå varit min Kråkkung. Han såg till och med ut som en kråka. Tjock och buffsig med fjunigt hår som stod 10

åt alla håll. Och så kunde han bli så där vild och galen i ögonen som fåglar kan bli. Men mest var ögonen snälla. Nyfikna. När morfar letade bland sina krutblandningar brukade han vrida och vända på huvudet med sina stora ögon uppspärrade, precis som kråkor kan göra, när de hittar en riktigt spännande brödbit. Han brukade klia sig i hårbotten också. Då föll vita mjällflingor ner som fågelfjun på verkstadsgolvet.

– Ska ni dra och bada då? Det är väl det ni väntat på? Så ska jag se om jag kan få någon ordning på Kråkslottet, suckade mamma. Morfar nöp henne i kinderna. Jag böjde ner huvudet så att jag kunde titta rakt in i hans ögon. De var så där vilda. Som ögonen på en skata som hittat en silverblank sked att sno. Så höll han med ena armen fast mig på axlarna och med den andra drog han av sig långbyxorna. Under hade han ett par badshorts. Jag krängde av mig klänningen. Under hade jag redan satt på mig baddräkten. Vi skrattade till båda två. Alltid redo! Sen nickade vi bestämt. Morfar pussade mamma en gång till innan han galopperade i väg med siktet inställt på skogen. Hans gråa, tunna hår blev mina tyglar, när vi tillsammans sprang genom det höga gräset. När jag var bebis växte det brännässlor på den där ängen men efter att jag hade snubblat och bränt mig över hela kroppen ryckte morfar bort varenda nässla. En efter en, med rötter och allt. Mitt i skogen ligger Anksjön. Den heter så 12

eftersom jag såg en ”akka” på ön mitt i sjön, en gång när jag och morfar var ute och rodde. Jag var så liten att jag knappt kunde prata, och egentligen var fågeln vi såg en kråka, berättade morfar några år senare. Men bada går ju lika bra oavsett om sjöns namn är helt rätt eller inte. Morfar brukade stanna en bit från vattenbrynet med mig på axlarna. Han backade några steg, pausade, tog sats och rusade sen mot sjön,

förbi ekan vid strandkanten och ut på bryggan. Med världens skutt flög vi ut i djupet! Under ytan i Anksjön är man också tyngdlös. Man bara svävar. Nu är det jättejättejättelänge sen jag har känt så. Utan morfar är det som att jag har stenar i magen. Det känns som om jag sjunker. Inget kittlar som det gjorde när mamma svängde upp på Kråkslottets uppfart eller stunden innan jag och morfar träffade vattenytan i Anksjön. Men ibland på natten kan jag vakna av att det sticker i en arm så att den värker. Sådana nätter då månen är ute. Då morfar är som närmast. Jag tror det är kroppen som saknar honom så mycket att det gör ont.