Lumenos Förlag
Lisasandsgatan 3
667 30 Forshaga
www.lumenos.se
© Stina Nilsson Bassell och Lumenos Förlag
Titel: Den blå gardinen
Författare: Stina Nilsson Bassell
Omslagsdesign: Holger Thell
Tryckt av Dardedze i Lettland, 2021
ISBN: 978-91-87855-83-2
Olga stod bakom den blå gardinen och stirrade ut genom det lilla hålet i sammetsgardinen. Skräcken hade fångat henne. Den hade bitit sig tag i henne. Hon försökte tänka på annat än det hon fäste blicken på. Det som fanns där på andra sidan hålet. Hålet, reflekterade hon, hålet måste ha blivit till efter att något spetsigt stuckit rakt genom den blå gardinen. Eller var det efter många års slitningar? Men varför just där? Herrskapet hade ju inga barn som drog i saker som såg frestande ut? Hon måste komma ihåg att laga det annars kunde det sluta illa. Mycket illa, och hon kikade närmare på den struktur som tyget hade. Det ska inte vara så svårt att sy ihop det så det inte syns att det har varit ett hål. Men hålet kommer att förfölja mig dag och natt, trots att jag lagat det, och hon kved till. Olga hoppades att hennes små ljud som ekade mellan de tavelbeklädda väggarna inte uppfattades av någon annan än henne själv. Blodet pulserade i hennes ådror som en vild orkan, men blodet på golvet låg alldeles stilla.
Mannen i hålet reste sig sakta för att tyst avlägsna sig och låta mörkret omsvepa honom och bli som en gren i trädet utanför.
Kvar låg en annan man som Olga mycket väl visste vem det var. Det blev kallt och kylan kröp i hennes kropp som myror som verkade behärska hennes sinnestillstånd. Den av maktlöshet. Hon kunde inte röra sig. Trots myrornas eviga plågor så tog hon sig inte någonstans. Kroppen var någon annans, det var vad hon ville, och inte hennes. Hur hade hon hamnat här, undrade hon, och hur hade hålet blivit till?
Olga hade, som varje kväll, tänt brasan i spisen och tagit in vatten till herrn som gärna ville avsluta sin dag i biblioteket. Som husjungfru ingick det i hennes sysslor. Han ville alltid ha ett glas vatten till natten, och hon kunde inte annat än att le åt herrns mjuka sätt i vad han än ville få gjort, erfor hans tacksamhet i allt vad hon var sysselsatt med på herrgården. Han var ren som en lilja och vacker som en rinnande bäck, och hon såg en av hans vanliga nickningar framför sig. De som var en bekräftelse. De som gjorde en glad. Andra tyckte inte han var så stilig. Som kokerskan, eller tvätterskan, som snäste åt honom dagarna i ända. Fast aldrig till honom utan bara när han befann sig långt borta från deras otrevliga prat. Själv kunde Olga aldrig se sig mätt på herrn som på ett varmt och behagligt sätt aldrig uppfattades som högfärdig. Hon log, men sedan gick det upp för henne att den andra stiliga och förtjusande mannen, som var en pojke, aldrig kommer att sprida den glädje och uppriktighet som för henne hade varit som honung.
Pojken hade varit snäll och vacker. Hans ögon hade varit ljuvliga, och utstrålat något gott och nyfiket. Han måste vara några år äldre än hon, en tjugotvå år hade Olga gissat. Själv hade hon varit tjugo år när Isak kommit till herrgården år 1863. Isak hette han, det hade Olga snappat upp efter bara några dagar. Hennes nyvunna kunskaper hos herr Alreik hade fått gå vidare till Isak. Olga hade kommit på honom med att inte kunna läsa och skriva efter att han hade fått en order av kokerskan. En order han inte brukade få för den brukade kokerskan själv utföra. Nämligen att handla det som stod på lappen, och ett varningens finger hade han fått om att inte fråga henne mer för hon var stressad.
”Jag har annat att stå i än att vara barnvakt till allt nytt drägg
som herr Alreik envisas med att anställa”, hade kokerskan sagt. ”Och från barnhemmet. Vad ska de vara till för nytta?” hade hon frågat hela köket på samma gång som hon hade spottat och fräst.
Olga hade funnit honom på gården i ett tappert försök att få uppmärksamhet av alla som gick förbi, men han hade inte vågat ända fram till dem. I stället hade han gått fram och åter som en snigel och mumlat tyst. Även Olga hade gått förbi i ett ärende till bykstugan och hade tittat på Isak som annars utstrålade ett lugn och behaglighet. Olga hade anat att det hade legat något mer än slöhet i hans beteende. De som hade gått förbi honom kallade honom slö och lat.
De hade gett honom gliringar för det de trodde var lathet, men han var allt annat än det. Hon bara visste det. Olga hade känt igen små tecken av blyghet och rädsla som hon själv hade haft innan hon hade träffat herr Alreik.
”Lyssna nu”, hade hon sagt och dragit in honom bakom ett stort gammalt äppelträd. ”Kan jag få lappen?”
Hon hade sträckt sig efter det han så hårt hållit i handen som började vitna. Olga hade sett allvarligt på honom och hennes ögon sade: såja, jag tar det här på fullaste allvar, lita på mig.
Han hade gett henne lappen i en skamsen gest. Men hans motvilliga gest hade varit skakig.
Handen som hade varit alltför nära hjärtat i en uppriven gest gjorde att Olga fick sträcka sig så långt armen räckte för att nå den. Hon hade läst upp vad som stod där. Isak hade blivit lättad och glädjens vingar hade flugit från honom till henne. Efter det hade hon fått Isaks förtroende och biblioteket hade blivit deras lektionssal. Isak hade varit en flitig elev som varken brydde sig om att Olga var ett fruntimmer, eller att hon var varit några år yngre. Hon hade givetvis frågat herr Alreik först om det gick för sig att använda biblioteket för att lära kökspojken att läsa och skriva och han hade bara strålat av förtjusning.
”Ingenting går upp mot ett nyfiket sinne”, hade han sagt och liksom hållit hela världen i hand i ett enda stort famntag.
Isak hade svettats och brottats med att han inte skulle klara det.
”Jag kan bara göra andra sysslor”, hade han först protesterat. ”Inte kan väl jag något som är till för de rika. Det är inte lönt att försöka. En sådan som jag duger inte till att bråka med sådana krumilurer”, hade han sagt de första gångerna med panik i ögonen, men det var innan han med allvar börjat lyssna på Olga.
De goda tiderna hade segrat över de onda, nästan hatiska, då Isak till en början hade sett på böckerna i biblioteket med förakt och ilska. Efter varje ord han sedan kunde stava eller skriva lättade hans humör upp. Det var som en stege där varje pinnhål skulle besegras och göras till sitt eget. Olga hade varit som svävande bland ängens alla blomdofter. Att få denna gåva och sedan ge ut den, det hade varit som att vistas på en äng med ett hav av blåklint. Ibland hade han kommit till biblioteket svettig och trött, men hade snart piggnat till av bokstävernas dans.
Han hade arbetat flitigt i köket, men trots det fick han sura blickar av kokerskan och inte minst av herrns släkting, fröken Olofsdotter. Fröken Olofsdotter hade även sagt små syrligheter till Olga om att utnyttja herrns godhet, men längre än så hade hon inte vågat gå.
Plötsligt kom hon återigen på att Isak aldrig mer kommer att vara i biblioteket med henne och gå på upptäcktsfärd i labyrinten av ord. Hänföras av bokomslag och innehåll, glädjas åt den rikedom som ett rum fullt av böcker kan ge. Allt hade varit som att äta honung varje dag med herr Alreik och hans böcker. Sysslorna, som på fattighuset hade utförts likgiltigt, hade på herrgården varit som en dans. Kunskapstörsten fick sin mättnad som sedan kunde gå vidare till Isak. Olga hade fått känna på andra smaker i livet. Det som förut hade känts som ett skarpt och bittert te, med avsaknad av sötma, hade nu förvandlats till oanade smaker. Hon hade som föräldralös vuxit upp på det skrämmande fattighuset i staden Linköping. Skrämmande för en sådan liten flicka som hade varit blyg och lite egen när hon vuxit till sig. Skrämmande för denna mängd av människor som bara hade haft en enda sak i huvudet, att överleva. Överleva på andras bekostnad, och att sköta sig själv. Skötte man sig inte, vad det nu innebar, grubblade Olga, så blev man utan mat.
Sinnessjuka bodde bland de fattiga och gamla fruntimren. Det var många barn av de fattighjon som fanns på gård nummer 25 vid Stångån i Linköping.
Det är april år 1860 och i den starka vårsolen står två unga fruntimmer med plantor för att förgylla den nya Trädgårdsföreningen i Linköping. De kommer från fattighuset; där sängar står så tätt att man knappt kommer in till sin säng, och där ens få ägodelar är blottade inför allas giriga händer för att en dag försvinna in under någon annans filt.
Olga och Helga hamnar mirakulöst på Himmelstadlunds herrgård där de får arbete. Men ett mord sker, och det pågår mystiska samtal i herrgården. Vem är mördaren, och vad händer i det annars så fridfulla huset? De unga kvinnorna försöker finna sanningen tillsammans med en känd kommissaries assistent.
Kärleken finner vägen in i deras hjärtan, och i staden pulserar det av textilindustrier, fattigdom och droskor. De bildar en kvinnoförening och skapar en miljö av händelser som de aldrig förut trott var möjliga. Det vardagliga byts ut mot nya traumatiska upplevelser. De hamnar i en rättegångssal, och på en herrgård i Östergötland leker ondskan tafatt mellan fattig och rik.
Stina Nilsson Bassell är född och uppvuxen i Västervik. I Norrköping träffade hon kärleken och stannade där. Efter två hjärnblödningar tog hon sig fram med rollatorn och frilansade som reporter, sjöng i band, målade tavlor och gav ut böcker. Den blå gardinen är hennes femte roman och tolfte utgivning.
med hela deras magra gestalter över att ha skrikit orden så högt så ingen på fattighuset skulle missa det. De orden som hade förnedrat henne. De orden som hade krossat hennes lilla hjärta. De orden som hade vävt ett skydd mellan henne och de andra. Förnedrat henne, det hade de gjort, gång på gång. Närhelst de kom åt så tog de ett tjuvnyp. Olga hade alltid sett till att försöka vara ren och göra allting rätt för att kunna skaka av sig smutsen och de sinnessjukas gapande som gned sig in mellan hennes nyckelben.
Sängar som stod så tätt att man knappast kom in till sin säng och där ens få ägodelar var blottade inför allas giriga händer för att en dag försvinna in under någon annans filt. Och hur skulle man om
ISBN: 978-91-87855-83-2
