Allt innehåll i boken är godkänt av namngivna personer.
Lumenos Förlag
Lisasandsgatan 3
667 30 Forshaga
www.lumenos.se
© Tommy Öberg och Lumenos Förlag
Titel: Hur dum är du?
Författare: Tommy Öberg
Omslagsbild: Sanna Andersson
Tryckt av Dardedze Holografija i Lettland, 2017
ISBN: 978-91-87855-21-4
nyfiken på är fel uttryckt, det är den dumheten jag är orolig för. Jag upplever att vi eldar på oss själva allt snabbare i våra vardagliga bestyr. Och vi har vår uppmärksamhet på annat än vad vi själva mår bra av. Både med fler och fler så kallade yttre distraktioner som signaler från mobil och dator men också många inre automatiserade distraktioner som impulsen att kolla eventuellt svar på det nyss skickade sms:et, facebookinlägget eller e-postmeddelandet.
Alla dessa distraktioner leder ju för jösse namn till att vi missar det allra viktigaste. Vi missar att vara närvarande i nuet, vi missar att vara närvarande i den enda stund vi lever.
Vi lever våra liv fullt upptagna med de vardagliga bestyren och med siktet på en ”etta med jordvärme”, som de med så kallad galghumor brukar skämta till det om att ligga nedgrävd och begravd i marken i en kista. Under tiden missar vi helt att se det överflöd av möjligheter vi har runt omkring oss. Att vi missar de möjligheter som faktiskt finns där just för oss är riktigt dumt gjort.
Vi är så bra på att tycka till om andra. Men mycket sämre på att tycka till och tänka på oss själva. Därför tyckte jag att boktiteln kunde vara en påminnelse om att vi förutom till oss själva även kan ställa frågan – hur dum är du? till varandra. Eller kanske som en inledning till att starta ett bra samtal i ämnet. På så sätt kan vi öppna upp för att tycka till och tänka på oss själva. För tydlighetens skull kan det ju förtydligas att det kanske är bäst att ni känner mottagaren av frågan i alla fall lite innan ni fyrar av den. Som en ”icebreaker” på en mingelfest kanske ni ska undvika frågan. Som ett tips.
Att vi lever och verkar så speedat som vi bara kan vet vi ju alla innerst inne om. Men jag själv ser då ingen som ger några konkreta förslag på hur vi borde ändra vårt beteende. Vi älskar att gilla varandras inlägg som görs i sociala medier, som till exempel att ”ingen tackar oss för att vi jobbar oss sjuka”. Men lika ofta trycker vi på gillaknappen även för nästa inlägg som sammanställer ”Vad vi ångrar mest när vi ligger på dödsbädden”.
Exempelvis som vad den australienska sjuksystern Bronnie Ware publicerade år 2012. Bronnie jobbade i många år på ett hem med palliativ vård, där människor lades in under sina sista veckor i livet.
Hon pratade med sina patienter som alltså var väldigt nära att lämna jordelivet. Och hon samlade in uppgifter om vad de ångrade mest med sina liv. Deras samtal blev till en bok, ”The Top Five Regrets of the Dying”.1
Det Bronnie kom fram till är att de saker vi ångrar allra mest när vi ligger på dödsbädden är att:
Jag skulle:
1. Ha uppfyllt mina drömmar, i stället för att lyssna på andras
2. Inte jobbat så hårt
3. Vågat säga ifrån
4. Haft bättre kontakt med vännerna
5. Tillåtit mig själv att vara gladare
Vi trycker på gillaknappar till höger och vänster och kanske snuddar vi vid tanken på att ja fasen också, det där som till exempel Bronnie visar i sin bok stämmer ju. Som vi håller på, dumt egentligen. Vi nästan gillar på riktigt, men bara nästan. Men sen är det färdiganalyserat.
När kommer det förslag eller tankar om hur vi verkligen ska ändra oss har jag tänkt. Jo förresten några lösryckta förslag ser man väl, och läser om, i de som bryter sig ut ur fållan för att de ser att de prioriterat fel saker i livet. Men då blir de ytterligheter åt andra hållet. Några djupingar, som dessa personer lätt felaktigt kan uppfattas som, flyttar till landsbygden och lever på vad gården ger. Med egna höns, getter, kanske kor och så vidare. Men det är ju så himla långt åt andra hållet, för stor ytterlighet mot idag, tänker jag själv. Finns det inget alternativ mitt emellan?
I sig kanske att leva på vad gården ger ett sunt alternativ, men det känns som ett för stort steg. Jag tror såklart inte att det kommer att bli så att majoriteten av oss urbaniserade människor lever så igen. Så jag vill utreda ämnet för att kanske hitta något klokt alternativ mitt emellan.
Jag har själv lärt mig att ingen smärta, ingen förändring, eller lite
coolare uttryckt ”No pain – No change”. Samma handling ger naturligt nog samma resultat. Är du beredd att ta smärtan att ändra på dig redan nu så du slipper ångra dig där på dödsbädden? Eller drar du på förändringen så att det får bli efter pensionen? Eller gör ni det ”när hunden dör” som mina egna föräldrar länge motiverade sitt val att inte byta bil än på ett tag. (Vilket de dock gjorde, bra gjort av dem.)
Som det är nu så är det ju så att om någon mitt i allt bryter mönstret och reflekterar över något eller analyserar lite bredare blir vi mycket förvånade. ”What, värst vad du är djup idag!”, ”Tänk inte så mycket!”, ”Det där har vi inte tid att fundera på just nu, nu kör vi!”, och så vidare.
Man behöver inte anstränga sig för att se att något är fel. Nästan dagligen ser man artiklar om att vi mår allt sämre. En artikel i Aftonbladet2 redovisar Europeiska arbetsmiljöbyråns stora undersökning om arbetsförhållandena i EU:s medlemsländer.
I artikeln beskrivs stress som ett folkhälsoproblem i hela Europa. Och de som oroar sig allra mest är vi svenskar. ”Nästan hälften av anställda i Sverige har det senaste året känt stress, depression och ångest av orsaker i arbetet.”
Klart man blir orolig. Varför är vi så mentalt klena just nu? För vi är ju fortfarande bra människor. Vi är ju jättebra! Och vi tjänar bra med pengar, har goda arbetsvillkor och ett flexibelt arbetsliv. Det verkar som om vi håller på att tappa förmågan att fatta att vi har det bra. Artikeln är ett av alla exempel på artiklar eller små blänkare om att vi bara mår sämre och sämre.
Men är det ingen som jobbar med problemet? Vi låter det bara hända. Vi är istället så noga med att jämföra oss med andra i vår direkta närhet. Och så vakna på att lyssna på och ta till oss reklam där det underförstått förmedlas att vi inte riktigt duger. Vi duger visst, och bra är vi, så de så! Men vi har tillfälligt glömt att vara logiska bara. Vi är som bumerangen, vi ska nog komma igen!
Eller som ett mer komiskt väldigt kortsiktigt exempel på min arbetsplats där en tidigare arbetsledare haltade omkring en hel dag. Kollegorna tittade på hans släpande nya gångstil och frågade om
han gjort illa sig i foten. ”Nä, jag har en sten i skon, men jag är så stressad att jag inte hinner plocka bort den.” Låter otroligt när man hör det. Samtidigt kan vi alla känna igen idet att vi någon gång blivit så blockerade av vår stress att slutat vara logiska.
Redan på denna kortsiktiga nivå är vi alltså ibland blockerade. Och på strategisk och långsiktig nivå verkar det tyvärr ofta vara tvärstopp.
Ett av de viktigaste budskapen som Sokrates, den antika grekiska filosofen och inte den brasilianska fotbollsspelaren med den korta ansatsen till straffpunkten under fotbolls-VM 1982, ville förmedla var: ”lär känna dig själv”.3
Och den svenska författaren Karin Boye var minst lika klok då hon i sin dikt ”I rörelse”4 skrev ”… visst finns det mål och mening i vår färd – men det är målet som är meningen med vår färd”.
Funderar vi något på detta? Tillräckligt mycket? Njaa. Det finns ju så mycket annat hela tiden. Vi känner inte oss själva, och vi saknar ofta de mål som skapar mening på vår färd.
Det är detta jag vill, tillsammans med dig, nu fundera vidare på. Försöka klargöra lite. Hur påverkar vårt beteende oss själva på lite längre sikt än en pay-off tid på maximalt tre år, för att nu översätta detta till ett affärstänk? Pay-off betyder återbetalningstid av en investering som du läsare med affärssinnet på skaft redan vet. För det skulle inte förvåna mig om vårt kortsiktiga och lätt förvirrade beteende har något med pengar att göra.
Det kanske är så att allt för många tjänar för mycket pengar på att vi lever och beter oss som vi nu gör. Kanske vi sväljer betet, det vill säga reklamen, som allt som oftast har en underton av att vi inte duger som vi är. Budskapet är hela tiden att vi måste köpa andra produkter för att bli och må bättre. Reklamen trycker ned oss, inte minst kvinnor, och talar om för oss att vi inte är bra som vi är.
Du kan nu själv välja att fortsätta att läsa och tänka att: skönt nu gör någon annan analysen åt dig, så kan du ägna dig åt ditt. Helt rätt i tiden. Fokus på kärnverksamheten. Om det inte var för att det är din egen själ någon annan då analyserar. Någon annan analyserar din egen innersta kärnverksamhet. Själen. Ajabaja, hade kanske
