… O C H A L LT DÄR EM E L L AN … och allt däremellan
Chanette Larsson
… O C H A L LT DÄR EM E L L AN Chanette Larsson
… och allt däremellan Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Chanette Larsson © Omslagsfoto: Unsplash, adrian Grafisk form och sättning: Anna Rudolphi, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2017 ISBN: 978-91-87523-94-6
Innehållet i boken är fiktion. Namn, personer, platser och händelser är antingen påhittade eller fingerade. Eventuella likheter med faktiska personer, levande eller döda, verkliga händelser eller platser är helt och hållet tillfälligheter.
PROLOG Umeå 1984
Hon drog sakta fingret över såret på läppen som pulserade av smärta. Hennes blick irrade fram och tillbaka som om hon sökte en föraning och insikt om vad som skulle ske härnäst. Axeln kändes inte riktigt som den skulle efter att han mer eller mindre slängt in henne i dörrkarmen. ”Din sopa. Din värdelösa sopa lilla sopa. Trodde du på fullaste allvar att du kunde lämna mig?” Hans ord ekade i minnet av slagen hon samtidigt tog emot. Jag måste ut härifrån, tänkte hon samtidigt som hon sakta försökte resa sig upp och insåg att hela kroppen skrek av smärta efter hans slag. Svettpärlor rann efter ryggraden då hon på darriga ben styrde stegen mot ytterdörren och friheten. Hon såg sin färdigpackade resväska på sängen och grät tyst. Hur kunde hon varit så naiv att hon trodde att han skulle låta henne gå. Naturligtvis var han tvungen att straffa henne för denna handling. Hon kunde minsann inte bara lämna honom. Det hade han klart och tydligt förklarat för henne tidigare. Var det någon som skulle gå var det självklart han. Hon ryckte till av skräck och förvåning då hon hörde att någon rörde sig ute i hallen. Jag som trodde att han gick ut, tänkte hon. Hon mindes att ytterdörren slog igen och tog då för givet att han lämnat henne ensam i lägenheten. Plötsligt stod han framför henne. Ögonen var glasartade av makt och kontroll.
7
Hon upplevde att hela hans gestalt utstrålade galenskap och fick en fasansfull känsla av att hon aldrig skulle komma därifrån. ”Jag är inte färdig med dig ännu”, hörde hon honom säga.
8
ETT Umeå 2017
Jonna vaknade av larmet från väckarklockan och mötte den nya dagen med solsken från sovrumsfönstret. ”Faan, vill inte upp”, mumlade hon samtidigt som hon gnuggade bort sömnresterna ur ögonen och masade sig in i badrummet. En underlig känsla fanns inom henne av att något hon drömt under natten var viktigt. Hon försökte skaka av sig känslan samtidigt som hon drog på sig joggingkläderna. ”En joggingtur är alltid renande för själen”, nynnade hon glatt i ett försök att peppa sig själv till att ge sig iväg ut. Hon klev ut på Östra Kyrkogatan och valde vägen mot Gammlia. Detta var det bästa sättet för henne att rensa huvudet när det var kaos där inne. Sorgen och besvikelsen över att relationen med Mikael inte hade fungerat hade tagit på krafterna. Deras relation under de sista två åren kunde liknas som en känslomässig berg- och dalbana och att Mikael sedermera var otrogen blev den sista spiken i kistan för deras relation. Märkligt hur saker och ting kunde bli, tänkte hon. Ena stunden pratar man giftermål och barn för att i nästa stund stå ensam kvar med krossade drömmar. Ett krossat hjärta. Jonna hade verkligen hoppats och trott att deras relation skulle vara för evigt. Hon hade verkligen älskat honom samtidigt som de senaste åren hade varit ansträngande av att de tillbringade alltmer tid från varandra då deras karriärer tog mycket av deras tid. Men att det skulle sluta med otrohet hade hon aldrig kunnat föreställa sig. Inte hennes Mikael. Men nu var det så och det var bara att inse faktum försökte hon intala sig själv men det var inte lätt. Den
9
första tiden ringde Mikael otaliga gånger för att förvissa sig om att hon inte var alltför arg på honom. Men med tiden hade hans samtal avtagit och hon kunde på något sätt börja sin process att gå vidare med sitt liv och skapa en vardag utan honom. Åtta månader hade nu passerat och Jonna började se mer positivt på sin tillvaro och kände sig rätt nöjd med sig själv. En 33-årig singelkvinna boendes i en trevlig lägenhet på Haga och drev en samtalsmottagning med två av världens bästa kollegor som även var hennes närmsta vänner. Ett helt perfekt liv, filosoferade hon där hon glatt joggade fram. Samtidigt fanns ett svart hål inom henne, en sorg hon inte ville kännas vid som låg djupt inkapslad i hennes innersta rum. En äldre dam vinkade och log mot henne när hon kämpade sig uppför Gammliabacken. ”Bra kämpat. Önskar jag också kunde springa så”, sa damen och gjorde tummen upp. Jonna log mot henne och bestämde sig för att fortsätta mot universitetsområdet. Dessa mer eller mindre dagliga joggingturer gjorde oftast underverk med att skapa ordning bland alla tankar och känslor som cirkulerade i hennes kroppssystem. En timme senare satt hon nyduschad och åt sin frukost bestående av havregrynsgröt och en kopp kaffe och läste gårdagens VK då hon avbröts av knackningar på dörren. Utanför stod grannen Tomas med frallor i en papperspåse som han viftade framför näsan på henne. ”Tjena vännen. Tänkte att du ville dela söndagsfrukosten tillsammans med din charmerande casanova till granne.” Han flinade brett mot henne. ”Vilken granne är det då du syftar på?” Jonna lutade huvudet mot dörrposten och gäspade stort. Hon studerade dock honom i smyg och erkände tyst för sig själv att han faktiskt var rätt attraktiv. Tomas klev in i lägenheten och grymtade när han såg att hon redan var igång med att äta frukost.
10
”Ehm, har du redan börjat?” Tomas gav henne onda ögat och slet åt sig en mugg som han fyllde till bredden med kaffe. Sedan tog han en tallrik med fil och flingor och satte sig ned vid köksbordet. Jonna stirrade på honom och tyckte nog att han börjat ta sig lite väl stora friheter i hennes hem. ”Vi måste ta hand om varandra vi singlar”, klargjorde han. ”Alltså är gemensam frukost väldigt viktigt.” Hon kunde inte hålla sig för skratt åt hans kommentar och slog sig ned för att avsluta sin egen frukost. Han kunde vara rätt charmig trots det snygga skalet och den arroganta attityden. Var det något denne man visste om sig själv var det att han gick hem hos tjejerna fast med Jonna hade han ännu inte lyckats. Det gjorde honom en aning frustrerad att hon inte verkade mottaglig för honom fast å andra sidan tyckte han att det var rätt skönt att för en gångs skull ha en kvinna i sin närhet att bara prata med. Inget sex. Det var nytt och främmande. Han funderade vidare och kom fram till att han aldrig haft någon i sitt liv han kunde kalla för en riktig vän. ”Tragiskt”, mumlade han. ”Vad är det som är tragiskt?” Jonna tittade frågande på honom. Han insåg att han varit så inne i sina tankar att han börjat tänka dem högt. Han suckade. Ville inte fortsätta på detta spår. Ville inte kännas vid att han kanske var en sorglig figur och blivit en kopia av sin mansgris till pappa. ”Hallå … vad är det som är så tragiskt?” Jonna reste sig upp och började duka undan efter dem. Hon kände sig rastlös av att Tomas satt och stirrade ut i tomma intet och inte svarade på hennes fråga. Då han ännu inte verkade vilja fortsätta samtalet sa hon till honom att hon måste göra sig i ordning då hon hade en tid att passa. ”Vad ska du göra denna söndag som verkar vara så viktigt?” ”Min käre granne, det är en hemlighet. Du får tids nog veta det … mer säger jag inte.” ”Ska du kanske på en date?” Han flinade mot henne.
11
”Mina läppar är förseglade. Nu vill jag inte att du frågar mer utan gå nu hem till dig så jag kan åka.” Hon föste honom milt mot ytterdörren. ”Allright, jag ger mig.” Han skrattade till och gav henne snabbt en puss på kinden. ”Vad gjorde du så för?” Hon tittade förvånat på honom. ”Jag är bara så in i helsike glad att du flyttade hit och blev min granne.” Han gjorde en slängkyss åt henne och försvann ut i trapphuset. Jonna skakade på huvudet åt hans ryggtavla när hon försiktigt drog igen dörren. Vilken konstig figur han var. Men ack så snygg.
12
TVÅ
Hon skickade iväg ett sms om att hon var på väg. Lite oroskänslor hade hon allt men hoppades att det skulle gå vägen. Killen som skulle tatuera henne hade självklart gjort det hundratals gånger innan. Kanske tusentals gånger, så varför skulle det inte bli bra den här gången? Men visst var hon nervös. Tatuerarkillen var dessutom riktigt schysst som öppnade upp sin studio en söndag för att göra hennes allra första tatuering. När Mie på jobbet hade fått höra att hon gärna ville göra en tatuering men inte kände till någon som hade ett gott rykte drog hon genast henne till sig. ”Min son Jimmy har en egen studio och han är kanonduktig. Du ska absolut gå till honom”, uttryckte hon med stolthet i rösten. Så nu var hon alltså på väg. På väg att bli märkt för livet. Studion ”Dragon Tattoo” skulle ligga i en källarlokal på Teg så nu fick hon allt skynda sig på för denna stadsdel kände hon inte till något vidare. ”Pinsamt att komma försent”, fnös hon för sig själv när hon körde över Tegsbron. Skit också, tänkte hon och började fundera över sin ibland naiva inställning till att hon ibland kunde få för sig att saker och ting bara skulle lösa sig. Mobilen började ringa och hon svarade snabbt. ”Ja, det är Jonna.” ”Hej Jonna. Det är Jimmy. Undrar bara om du är på väg eller om du skiter i det hela”, han skrockade i andra änden. ”Alltså, jag ber så mycket om ursäkt men jag har nog kört lite fel. Ärligt talat så hittar jag inte så bra i den här stadsdelen.” Hon
13
var glad att han inte kunde se henne då hon säkert var röd som en tomat med tanke på hur det hettade i ansiktet. Hon tyckte definitivt inte om att komma försent. Han förklarade väldigt pedagogiskt hur hon skulle köra för att ta sig till honom och lade sedan på för att hon i lugn och ro skulle hitta sin väg fram. Hon var tacksam över att han ringde och lotsade henne. Då såg hon plötsligt skylten som visade att hon kommit fram till sin destination. Hon parkerade bilen precis utanför lokalen och insåg att hon kände sig lite illamående och började fundera på om hon inte skulle tagit med sig någon som stöttning. Jo, hon borde tagit med sig Nora. Men herregud vilken fjant jag är, förbannade hon sig själv i tanken. ”Jäkla mespropp. Skärp dig och bete dig som den vuxna kvinna du är.” Jonna tog ett djupt andetag och klev ur bilen. Efter att ha slängt igen dörren och låst styrde hon stegen mot ingången och gick nedför trappan. Jimmy såg när bilen körde in på parkeringen. Ingen fattiglapp precis, tänkte han när hon rattade i sin Lexus och parkerade. Han studerade tjejen ingående där hon satt kvar i bilen och verkade prata för sig själv. Hon öppnade plötsligt dörren och ut steg en smärt kvinna med långt mörkt hår som var lite slarvigt flätat. Hon såg ut att vara säker i sig själv där hon målmedvetet stegade mot ingången till hans studio. Han fann henne enormt sexig. ”Shit, detta kommer att bli spännande. Morsan hade rätt när hon sa att jag säkert skulle finna henne intressant”, sa han tyst för sig själv. Han skänkte sin mor en mängd glada tankar och gick bort för att ta emot sin kund. När Jonna satte sig tillrätta på en stol mittemot Jimmy efter att de först hälsat på varandra såg han att hennes ögon var bruna och hade lite svårt att slita blicken från dem. Han kunde konstatera att hennes ögon var mycket vackra och fyllda med värme. Han hörde att hon tackade för att han lyckats dirigera henne rätt och gick sedan snabbt över till att förklara vad hennes blivande tatuering föreställde och vart hon ville ha den placerad. Hon
14
räckte fram en skiss på en fredsduva som hon ville ha placerad på höger skuldra. ”Aha. Okej, bra storlek … ser ut att fungera.” Han tog skissen ur hennes hand och la den mot skuldran. ”Japp, det blir bra. Om du är redo så kan vi snart köra igång. Det är ingen idé att dra ut på det hela för jag vet att du är lite nervös. Han skrattade till. Hon tittade lite osäkert på honom och log lite lätt. Han förklarade att det var vissa justeringar han behövde göra för att resultatet skulle bli så bra som möjligt. Hon reste sig upp och satte sig i en skön fåtölj en bit ifrån honom och försökte slappna av och tittade lite förstrött i några tidskrifter fyllda med tatueringsmotiv. ”Jag vill förtydliga att jag vet att du är nervös därför att morsan min har skvallrat.” Jonna tittade upp mot honom och han visade med en gest med handen att han ville att hon skulle komma bort till honom och sätta sig ner. ”Hon var väldigt noga med att påpeka att jag skulle ta väl hand om dig. Jag kan då informera damen om att jag alltid tar hand om mina kunder så jag vet inte vad hon syftade på.” Han blinkade mot henne och satte sig tillrätta i stolen. Han märkte att hon stelnade till och sa åt henne att ta ett djupt andetag och slappna av. ”Överlåt detta till mig”, sa han med myndig stämma. Efter närmare en och en halvtimme senare kunde Jonna konstatera att han gjort ett fantastiskt arbete och satt en stund och studerade konstverket som nu fanns på hennes kropp. ”Tack så mycket. Jag är otroligt nöjd … du är duktig.” Hon tittade på Jimmy som rest sig upp och nu var i full färd med att plocka med sina attiraljer. ”Hur länge har du kunnat försörja dig på detta?” Hon fortsatte studera honom där han lugnt och metodiskt arbetade undan efter dem. ”Jag började tidigt med att tatuera och har kunnat försörja mig på detta som ett yrke sedan ungefär åtta år tillbaka.” Han såg sig stolt omkring i lokalen. Hon log mot honom och gjorde sig redo att betala och bege sig därifrån. ”Hur mycket är jag skyldig dig?” frågade hon.
15
Psykologen Jonna Linder hamnar i en personlig kris då hennes mamma hastigt avlider, vilket påverkar henne att upprätthålla sin yrkesroll. I takt med detta blir hon även indragen i en av sina klienters liv då denne blivit vittne till ett brutalt mord. … och allt däremellan är en kort spänningsroman som bland annat speglar och beskriver våldets påverkan på den enskilde individen.
Chanette Larsson är född 1971 och är bosatt utanför Umeå. … och allt däremellan är hennes första roman.
ISBN 978-91-87523-94-6
www.vistoforlag.se
9 789187 523946