Fíona Scarlett under samma blå himmel
Översättning: Annika Sundberg
Karat
Bantorget 3 222 29 Lund karatforlag.se
karat är ett imprint i Historiska Media info@historiskamedia.se
May All Your Skies Be Blue Copyright © 2025 by Fíona Scarlett
Under samma blå himmel © Karat 2025
Översättning Annika Sundberg
sättning Charlotta Magnusson
Omslag Michael Ceken tryck Scandbook EU, 2025
första tryckningen
isbn 978-91-8083-139-0
Till Dermot.
Min allra bästa vän – för alltid.
Såsom det var av begynnelsen (1991)
Dean kände hur det brände på ryggen. Solens strålar stekte genom T-shirten där han satt inkilad mellan Pamela och Mark och sparkade skiten ur stenmuren med hälarna.
Pams mamma kom ut med tre stora isglassar. Det gjorde ont i händerna av den plötsliga kylan, den colasmakande isen rann nedför deras handleder och plasthörnen skar in i mungiporna. Dean åt som vanligt upp sin först, vände förpackningen upp och ner, slickade och sög för att få i sig den allra sista droppen och slängde den sedan i trädgården bakom dem.
”Men min mamma”, sa Mark och blängde på Dean.
”Vad är det med din mamma?” sa Pamela och satte retsamt armbågen i sidan på honom. Alla visste hur det låg till – Audrey var känd för att dammsuga uppfarten.
”Förlåt, kompis.” Dean sträckte sig bakåt, tog upp förpackningen och tryckte ner den i fickan.
Mark höll tag om murens kant med fingertopparna och lutade sig också tillbaka.
”En sväng med cykeln”, sa han, nära att tappa balansen och ramla ner.
”Aldrig i livet.” Pamelas illorange lockar klistrade sig fast i hennes svettiga ansikte och hon fläktade sig med handen. ”Men varsågod och cykla om du så gärna vill.”
Mark blev blossande röd i ansiktet och på halsen, men tack vare solbrännan syntes det knappt.
”Men titta där.” Dean nickade bort mot gräsplanen.
”Vilka små skitungar”, sa Mark och himlade föraktfullt med ögonen, tacksam över distraktionen. Det var hans lillebror och hans kompisar som lekte ”burken” på den söndersvedda platsen där man brukade tända bål.
”Nej. Där. Utanför den nya frisörsalongen.” En stor, vit lastbil. På sidan stod det O’Mahonys flyttfirma med tjocka, blå bokstäver. Parkerad framför den nymålade Maggies salong-skylten som hade satts upp veckan innan.
De gled ner från muren. Dean gned sig om lårens baksidor, vitskrapade på vägen ner, och gick ut på gräsplanen för att titta närmare på den där Maggie och hennes salong.
De hade försökt kika in tidigare. Då när de såg att målarna var där. Vaskarna, läderstolarna, de stora speglarna som ställdes och hängdes på plats. Men de blev bortsjasade. Och när det var klart drog hantverkarna ner jalusin och låste den, och då kunde de inte titta in alls. Men nu gick det bättre, och de såg en kort och smal kvinna som skrattade stort och skallande medan hon skämtade med flyttgubbarna, som inte flyttade någonting. De bara satte dit saker. Mörka svettfläckar under armar och på ryggar. Den korta kvinnan skrattade hela tiden, hon fyllde varenda vrå med sitt skratt. Och där. Bakom henne. En flicka. Utmejslade, skarpa drag. Gömd bakom sin mamma. Mörka ögon, lika oroliga som resten av henne. Dean log och vinkade. Hon tittade bakom sig, vände blicken framåt igen och insåg att det var henne han hade vinkat till. Hon lyfte handen. Osäkert. Hon försvann ännu längre in. Dean undrade om han hade inbillat sig alltihop.
Morgonens förberedelser: 8.30 Ännu en arbetsdag
Shauna doppar moppen i spannen hon nyss fyllt med såpvatten, en skvätt desinfektionsmedel och en droppe sköljmedel. Precis som hennes mamma alltid gjorde, även om sköljmedlet är hennes eget tillägg. Hon våttorkar golvet på morgonen, aldrig kvällen innan. Då luktar det fräscht i salongen. Hon lugnar tankarna och förbereder sig inför arbetsdagen. Nu har hon kommit in i rytmen, monotonin tar över, hon lägger extra mycket tid på de djupa reporna och hacken i det gamla schackrutiga linoleumgolvet. Det är gammalt och slitet – lite som hon själv.
Pam tigger jämt om att få gå loss på salongen. Hon kommer sättande med tjusiga färgprover, som saltsten och grönkål, och pretentiösa broschyrer med italienska marmorplattor. Det är dags att du sätter din prägel på stället, säger hon. Men prägeln kommer alltid att vara mammas. Det finns ingen plats för Shaunas avtryck.
Hon tömmer spannen i personalutrymmets vask, det lilla rummet där hon förvarar te, kaffe och hårprodukter. Hon rullar med axlarna och sträcker på ryggen. Sätter på tevatten och tar cigarettpaketet som ligger bakom kassadisken, smiter ut på baksidan och tänder en cigg. Tar ett bloss. Blåser ut röken med en suck. Fortsätter tills det vitfläckiga, ljusbruna
filtret brunnit upp och glöden nått fingrarna. Håller ciggen hårt mellan tummen och pekfingret. Det svider och hon kastar den på marken och släcker den med tån på sin vita Conversekopia från Penneys.
Runt huset till framsidan. Hon sätter sig på huk, sticker in nyckeln i jalusins lås, det blekta, gula klottret Dra åt helvete rullar förbi när hon drar upp den. Tina får komma med vattenslangen igen – till vänster om ingången sitter de uppkräkta resterna efter någons nattliga eskapader. Hon kastar en blick över gräsplanen. Rakt mot de tomma, gapande fönstren i hans hus. Hans föräldrahem. Hon vägrar att tänka på honom. Eller på deras sista samtal. Eller på att hon lät honom vänta. Eller på att han lämnade henne helt ensam. Men hon fortsätter med ritualen. Dag efter dag. Jalusin upp. Vända sig om. Titta. Hennes botgöring. Hennes fyrtio piskrapp. Ett behov av att känna smärtan på nytt. Smärtan efter honom. Om och om igen.
När hon kommer in sitter Tina där på tebänken. Hon svänger med sina svartblänkande Dr. Martens och sprider bitar av gräsplanen över det nysvabbade golvet.
”Men alltså”, säger Shauna och ger henne en klapp på låret, för dagen klätt i chockrosa nätstrumpor. ”Gå ut och spola av dem, och spola av yttertrappan också när du ändå är i gång. Någon har lämnat en fin present åt dig där under natten.” Tina gör en äcklad min men hämtar ändå vattenslangen. Shauna ställer undan spannen och moppen, hon fäster moppen med gummibandet som sitter i städskåpet, ett knep hon en gång lärde sig av sin morfar. Hon masserar sin värkande ländrygg. Nästa år fyller hon fyrtio, något hon känner av i alla sina knakande leder.
”Jävla äckel.” Tina kommer inklampande, lägger den hoprullade slangen i skåpet under vasken och går för att tvätta händer-
na. ”Det flöt omkring kycklingbitar och majskorn och gud vet vad i spyan. Fy fan.” Hon skrubbar händerna hårdare. Skakar av vattnet. Torkar sig. Sedan ut för att lägga i ordning tidningarna.
Shauna går till receptionsdisken, tar fram bokningskalendern och slår upp den. Hon drar pekfingret nedför sidan och känner hur det släta papperet blir ojämnt för varje gång ett namn skrivits dit med kulspetspenna. Tina har försökt få henne att börja med nätbokningar, både av praktiska skäl och för att få fler kunder. Men hon tycker om känslan med bokningskalendern. Hon tycker om att skriva namnen. Att se sidorna fyllas. Att se varje dag framför sig, full av möjligheter.
Det är inte så att hon aldrig har försökt modernisera. De drog nästan på sig ryggskott när hon ersatte de hårda, obekväma, svettframkallande plaststolarna i väntutrymmet med en tvåsitssoffa i skinn. För mjuk, sa kunderna. För bekväm, sa de. Vad skulle din mamma säga, sa de. Så den blev returnerad. Ingen drop-in. Bara stamkunder. Hon har faktiskt försökt få nya kunder. Hon har lagt upp rabatterbjudanden på Facebook. Och kuponger på Groupon. Hon har sökt hårmodeller på lappar som hon satt upp vid ingången till Eurospar, mellan de bortsprungna hundarna och telefonnumren till städare och pianolärare till alla små underbarn. Men det var stamkunderna som utnyttjade rabatten på tjugo procent. Det var stamkunderna som löste in kupongerna på en gratis föning. Med andra ord finns det inte mycket att göra. Eller hur? Och ungdomarna går hur som helst till Dylan Bradshaw inne i stan eller till Mark’s i gallerian. Ingen av dem är intresserad av en blåtoning hos den närmaste förortsfrisörskan.
Shit pommes frites (1991)
”Nu är den vår, gullunge.” Ma sträcker sig efter mig och tar min hand. Vi sitter helt tillbakalutade i de stora, buteljgröna skinnstolarna som hon fick för nästan ingenting när en herrfrisör slog igen inne i stan. Fotstöd i gulmetall. Tre lägen för lutningen. En pedal som man höjer och sänker med. Förstklassigt. Tre stolar till vänster. Tre till höger. Bredvid var och en finns en bänk i eklaminat – där kan man lägga smått och gott, säger mamma. Nysvampade, aprikosfärgade väggar, tydligen en trendig nyans, stora speglar med guldsprejade ramar, våra spegelbilder flinar åt varandra.
”Jag såg att Xtra-vision har börjat hyra ut videobandspelare, så vad säger du, ska vi fira med att hyra film senare?” Mamma sträcker ut fötterna framför sig.
”Ja, Nicole såg Dagissnuten och sa att hon skrattade så mycket att hon frustade ut Fanta genom näsan.”
”Du kommer att sakna henne.” Mamma kramar min hand.
”Äsch, jag klarar mig.” En kram tillbaka. ”Hon sa att hon kunde ta bussen ut hit”, men jag vet att det aldrig kommer att hända. Inte för att det gör mig något – inte så mycket, i alla fall. Och jag tror inte att hennes mamma skulle släppa iväg henne hit. Förresten har vi redan sagt hej då, länge. Kramat varandra. Bytt nallar. Gråtit och allt. Sagt att vi skulle bli
brevvänner, som i första klass, när ms McNamara fick oss att brevväxla med den där skolan ute på landet. Därför skulle det bara kännas skumt om hon hälsade på. Eller hur? Vi skulle bli tvungna att gå igenom alltihop en gång till. Gråten. Om vi träffades skulle vi kanske inte ens behöva skriva brev till varandra, och jag har redan skaffat jättefint, parfymerat brevpapper. Och klistermärken. Och en lila glitterpenna. Nej. Det blir bra att bara vara brevvänner.
”Det ordnar sig, sötnos.”
”Det blir jättebra, mamma.”
Hon nickar, reser sig, sträcker ut armarna och snurrar runt som en helikopter – spritt språngande galen.
”Herregud, Shauna”, säger hon andfått och drar mig intill sig. ”Den är vår”, en stor björnkram, hennes White Muskparfym från Body Shop förs över till min statiska mohairtröja. Jag kramar henne ännu hårdare. ”Vem hade kunnat tro det här?” Hon skakar på huvudet, släpper mig och för handen över bänkarna – men där, utanför fönstret, är det några som står och stirrar in. Det är samma gäng som jag såg tidigare, och mamma säger nu får vi besök och går mot dörren, låser upp, och sedan är jag fast. Kan inte vända mig om. Eller gömma mig längre in. De har fått blodvittring och kretsar runt mig.
”Vad stort här är”, säger tjejen. De är svettiga och har på sig shorts och T-shirt. ”Ni skulle ha sett hur det såg ut tidigare”, fortsätter hon, ”och då var det inte en frisörsalong, bara en rakstuga för gamla gubbar.” De andra instämmer mumlande.
”Och den hade inte såhär tjusiga stolar heller.” Killen som vinkade åt henne tidigare hoppar upp i en av dem. ”Jag heter förresten Dean”, säger han, ”och det där är Pamela”, hon försöker blinka åt mig men lyckas bara kisa med båda ögonen,
”och idioten där borta heter Mark.” Han skrattar och ropar hallå. De stirrar och väntar på att jag ska säga något. Jag tittar ner på mina genomskinliga plastsandaler, vet inte vad jag ska göra med händerna.
”Det här är Shauna”, säger mamma och ger mig en uppmuntrande nickning.
”Hej”, säger jag, det är inte mycket mer än en viskning. Jag harklar mig. Nytt försök – ingen av dem märker det, de har hittat spaken för tillbakalutning.
”Hörni. Jag har en idé”, säger mamma. ”Vad sägs om att jag går och köper lite pommes frites?” Hon får inte. Inte lämna mig ensam med dem. Men jag kan inte säga nej. Alla vill ha pommes frites. Det hörs rop om mycket salt och vinäger från Mark och kan man få en friterad korv också från Pamela, och sedan försvinner mamma ut genom dörren.
Pamela kommer fram och krokar arm med mig – vad ska jag göra med händerna?
”Jaha, var bodde ni innan?” Jag tycker det är jobbigt att hon står så nära och jag funderar på hur jag ska kunna släppa henne, men Dean ler uppmuntrande mot mig, precis som mamma brukar göra.
”Inne i stan.”
”Sjukt. Flyttade hon från stan till Hoodstown?” Pamela släpper äntligen taget om mig och hoppar upp i en stol bredvid killarna.
”Ja, vi bodde ihop med mormor, men så dog hon i fjol”, blicken ner i golvet igen.
”Oj, vad trist”, säger Mark. ”Min mormor bodde också hos oss – det var evigheter sedan hon dog, så nu har vi ingen som kan skydda oss från mamma.”
De skrattar. Borde jag också skratta?
”Men seriöst. Vänta tills du träffar hans mamma”, säger Dean. ”Hon kommer att bli er första kund.”
”Hon kommer att hänga på låset för att få höra det senaste skvallret”, säger Pamela och trampar på pedalen.
”Var är din pappa?” frågar Mark.
”Men för sjutton, Mark, sånt frågar man inte.” Pamela boxar till honom.
”Aj”, han gnider sig om axeln, ”och varför inte det?” Han rycker på den.
”Varför inte? Det fattar du väl själv”, säger Dean.
”Det är okej”, svarar jag. ”Jag har ingen.”
”Men alla har en pappa.” Pamela kan inte hejda sin nyfikenhet.
”Låt henne vara”, säger Dean. ”Shauna, du behöver inte svara”, han reser sig och ställer sig lite närmare.
”Ja, alltså. Jag har en pappa. Han bor i London. Vill inte träffa mig”, eller ens veta av mig. Dean har ställt sig bredvid mig, väldigt nära.
”Det är värst för honom själv”, säger Mark.
”Där ser du. Jag sa ju att det var dumt att fråga.” Pamela blänger ilsket på honom.
”Men ärligt. Det är okej”, jag ler snabbt. ”Man kan inte sakna något man aldrig har haft. Så säger i alla fall alltid mamma.”
”Sant”, säger Dean.
De andra instämmer. ”Hon har helt rätt.” De snokar. Tränger in mig i ett hörn. Lukten av salt och mycket vinäger blir min räddning.
”Lås dörren och kom upp till lägenheten”, ropar mamma från baktrappan och vi följer efter. Det ligger sönderrivna
påsar från Romayo’s på det nya köksbordet med plastlaminatskiva. Vi har bara två pallar men de andra bryr sig inte – de fyller sina tallrikar och sätter sig i soffan.
”Vad fint här är”, säger Pamela med munnen full av pommes frites.
”Tack”, säger mamma. ”Det tycker vi med, eller hur, Shauns?” Hon klappar mig på handen och håller upp en pommes. Vad är nu det här?
”En skål för nya vänner och nystarter”, säger hon. Alla håller upp varsin pommes, upprepar det hon sa och slår dem mot varandra i en sláinte. Sedan slänger de i sig dem och hurrar innan de fortsätter äta. Och jag väntade för länge. Jag missade skålen. Alla har gått vidare. Därför gör jag det på egen hand, men tyst. I huvudet säger jag En skål för nya vänner och nystarter och håller upp en pommes, och då lutar Dean sig mot mig och skålar med sin.
Melody: 8.45
Morgonte och småprat
”Är det kallt här inne, Tina?” Shauna ropar från personalutrymmet, där hon går igenom lagret och antecknar vad hon behöver beställa under dagen.
”Ja, lite”, säger Tina medan hon bläddrar igenom högen med tidningar och väljer ut några att lägga fram.
”Då ska jag sätta på värmen, och jag måste nog skaffa fler sådana där”, hon nickar mot tidningarna.
”Absolut. Om du inte vill att Audrey ska börja gnälla.” Tina sprider ut dem på bänken framför sig. ”Fast det finns inget hon gillar mer än att klaga.”
”Eller hur”, säger Shauna medan värmepannan gurglar i gång.
Någon knackar på fönstret mot gatan. Ett stort leende, en vinkande hand.
”Jag öppnar!” ropar Tina.
Shauna fyller vattenkokaren, sätter på den, tar ett paket med chokladkex ur skafferiet och springer Melody till mötes. Hon ger henne en stor kram. Vanilj. Kaffe. Värme.
”Det var värst”, säger Shauna och håller henne ifrån sig.
”Men lägg av”, säger Melody, medveten om att de tittar på henne.
”Fan, vad snygg du är”, säger Tina. ”Håret!” och så en vissling.
”Sluta någon gång”, hennes vanliga skratt när hon för handen över sin nya, korta frisyr.
”Rena puman.”
”Tina!” säger Shauna. ”Bry dig inte om henne.”
”Osjyst!” ropar Tina. Melody tar av sig sin tjusiga vinröda, insvängda sammetskappa och puderrosa sidenscarf och hänger upp dem vid dörren.
”Jag var lite trött på det gamla”, säger hon och fäster en osynlig slinga bakom örat.
”Men det är verkligen jättefint. Mycket stiligt”, säger Shauna och kramar henne hårt en gång till.
”Men du, jag har inte kommit hit för att prata om mig själv. Hur är det egentligen?” Hon ser besvärat Shauna i ögonen samtidigt som Tina ställer ner två muggar med ångande te och ett fat med småkakor mellan dem.
”Det är strålande. Det vet du väl”, säger hon och tar muggen och dricker lite.
”Jaha, men du ser inte direkt strålande ut.”
”Hallå där.” Shauna flinar. ”Och jag som gav dig en massa komplimanger”, fortsätter hon, men hon klarar inte av att se Melody i ögonen utan doppar en kaka i teet i stället.
”Du lämnar väl åtminstone salongen ibland? Och gör grejer du gillar?” Oron förvandlar hennes ansikte, hennes vackra svarta hy verkar aldrig åldras. Hon har inte minsta rynka efter alla år som gått. Shauna rycker på axlarna och tar en klunk te till. ”Okej då”, säger Melody och håller Shaunas nariga händer, hennes egna är mjuka och lena. Hon för upp dem till läpparna och kysser dem i tur och ordning. Shauna sväljer ljudligt och smeker Melodys tummar. ”Jaha. Slutpratat för tillfället”, hon klappar Shauna på knät, stjälper i sig teet, reser sig och går
mot dörren. ”Vi kommer nog hit vid halv tio-tiden – trafiken och så vidare.” Hon står med ryggen mot Shauna för att hon ska få tid att hämta sig. Utan publik.
”Jag borde kanske ha tagit ledigt i dag.” Shaunas skugga faller över Melody.
”Nej, vännen. Nej. Det här hör till. Hon behöver uppleva din vanliga vardag, det hjälper henne.” Hon vänder sig om, Shauna ger henne det obligatoriska leendet, men hon gnisslar omedvetet kindtänderna när hon tar Melodys scarf och kappa från klädhängaren. Hon känner lite för länge på det mjuka och lyxiga sammetsplagget innan hon håller upp det och hjälper Melody med ärmarna.
”Det var knappt mödan värt att ta av den.” Shauna skrattar till och lägger kort händerna på Melodys axlar.
”Jodå, det var det.” Melody kysser henne på båda kinderna. ”Det är det alltid”, försäkrar hon och knyter ledigt en rosett på sin scarf. Med ett vi ses, hörni går hon ut genom dörren.
”Vi ses”, säger Shauna. Hon håller dörren öppen med högra höften och lägger handen mot dörrkarmen. Hon följer Melody med blicken tills hon går runt hörnet. Försvinner. Spårlöst.
I’m too sexy (1991)
”Burken är sparkad, alla är fria!” ropar Dean och slår till pelaren med handflatan precis innan Mark har räknat färdigt.
”Men alltså”, säger Mark och skuggar ögonen med händerna, jag och Pam springer fram från våra gömställen, ”jag var ju inte klar”, vi hurrar och gör en gullstol som Dean sätter sig i. ”Jag var inte klar”, säger Mark igen medan vi går runt honom och Dean ger honom slängkyssar. ”Jaha, jag tänker inte ta nästa gång”, fortsätter han. ”Jag menar det, hörni.” Dean hoppar ner. ”Sätt i gång och börja räkna”, och vi rusar iväg för att hitta nya gömställen.
”Dean! Här borta. Dean!” Hans mamma kikar ut genom dörren och ropar på honom. ”Här. Deano!” Han står med ryggen mot henne. Visar inget tecken på att han har hört.
”Hallå, mrs Whelan.” Mark vinkar och hon visar att vi ska komma. ”Det är din mamma, Dean, kom nu då”, och han och Pam skyndar dit. Deans ansikte är spänt, han knyter händerna gång på gång, fortfarande bortvänd. Han stirrar rakt framför sig.
”Hur är det?” säger jag, men tyst – jag vill inte att de andra ska höra, vill inte att de ska förstå att något är fel.
”Fint”, säger han efter en stund, och han tittar på mig som om han är förbannad, sedan följer han efter Mark och Pam.
Jag har aldrig känt mig avvisad av honom tidigare. Jag drar ett djupt andetag. Håller andan. Traskar efter honom.
De är i köket, radion uppe på kylen står på, volymen är hög. ”I’m Too Sexy”, Deans mamma sjunger med och svassar fram och tillbaka på sin catwalk. Pam och Mark gör henne sällskap. De klappar i händerna ovanför huvudet. Dean sitter vid köksbordet och iakttar allt hans mamma gör. Jag sätter mig bredvid honom, ler. Han besvarar inte leendet, återgår till att studera sin mamma.
Det här är första gången jag är hemma hos Dean. Vi har varit hemma hos Mark och Pam. Flera, flera gånger. Men aldrig här. Han träffar oss alltid ute på gräsplanen. Eller säger åt oss att vänta utanför när vi knackar på, han gläntar på dörren och kikar ut, aldrig tillräckligt länge för att vi ska hinna ta en titt in.
”Deano, Shauna, kom igen”, säger hon och drar upp oss och svänger med våra armar. Dean kämpar emot, ”Lägg av, mamma”, och vinglar till när hon släpper honom.
”Det var värst vilken tråkmåns, då blir det bara du och jag”, säger hon till mig och lägger armen om mina axlar och stöter till mig med höften i en conga. Mark och Pam ansluter sig och vi sjunger vrålande med i texten medan vi dansar runt köksbordet. Dean följer fortfarande sin mamma med blicken. Hela tiden. Vi skrattar. Blir andfådda. Sätter oss tungt ner när låten tar slut. ”Jag vet inte hur det är med er, men jag behöver något att dricka.” Deans mamma går till kylskåpet. ”Lite 7Up, eller?” Hon öppnar dörren, kylskåpslampan surrar, hon sticker in huvudet.
”Det behövs inte, mamma, vi är på väg ut.” Dean ställer sig mellan henne och mig så att jag inte ser henne.
”Ska ni ut igen? Men ni kom ju precis in, jag tänkte vi
