FEBRUARI 2023
JAG
Det ringer på dörren. Klockan är strax före halv tre på eftermiddagen och jag väntar varken besök eller leverans. Jag reser mig från soffan. Kan det vara min man som kommit för att överraska mig, trots att han inte ens besvarade mitt ”Happy Valentine’s”-meddelande imorse? Även om alla hjärtans dag inte är lika stort i Tyskland som i exempelvis USA blev jag påmind om den när jag var och handlade tidigare idag. Rosor och hjärtformade chokladaskar. Ballonger. Allt i rött. Men jag har inte så stort hopp om att få någon gåva själv. Min man är inte mycket för att fira högtider. Det är löjligt i hans ögon –överdrivet och onödigt.
När jag går mot dörren ringer porttelefonen ännu en gång. Det skulle såklart kunna vara ett stressat bud som inte fått svar från grannen – eller, tänk om det faktiskt är ett blombud till mig? Jag har många gånger sagt att blommor är överskattade och för dyra eftersom de vissnar så fort. Trots det står det en bukett på matbordet som jag i slutändan köpte till mig själv. Jag kan inte låta bli att känna mig hoppfull när jag lyfter på luren.
”Polizei. Würdest du mich bitte reinlassen?” säger en kvinnlig stämma.
Vad sa hon? Po-vadå? Post, eller? Hon måste ha sagt att hon kommer från Posten.
”Sorry?” säger jag misstänksamt. ”Do you speak English?”
”I’m from the Police”, svarar kvinnan.
Mitt hjärta slår allt hårdare i bröstkorgen. Den bekanta kylan slår sig ner genom min kropp som en blixt. Som om den aldrig riktigt lämnat.
Tankarna går först till min man: kan det ha hänt honom något? Har han hamnat i slagsmål, eller gjort något ännu värre, och gripits? Sedan tillåter jag mig själv att tänka det värsta: är historien på väg att upprepa sig? Tänk om det finns narkotika i källaren. Vi har ett förråd här också. Helvete. Det här får inte ske. Inte igen.
”Can you please let me in?” upprepar kvinnan.
Paniken slår till med full kraft. Han kan väl omöjligen vara så dum eller okänslig att han riskerar vårt förhållande och mitt liv, ännu en gång?
26 JUNI 2022
JAG Solen S S trålar tränger sig in mellan persiennerna. I den lilla lägenheten i Stockholm som jag kan kalla min i ett par veckor till har jag överblick över nästan allt jag äger så fort jag slår upp ögonlocken. Mitt liv är återigen på väg att packas ner i resväskor och flyttkartonger. Snart, men inte än. Jag vill hålla kaoset borta så länge som möjligt, men också se till att vara ute i god tid. Jag slår på tv:n, kliver ur sängen och går in i köket för att förbereda en kopp kaffe. Att packa är ingenting som jag ser fram emot.
Som barn behövde jag lyckligtvis inte genomgå särskilt många flyttar, men inte heller spenderades hela min barndom i ett och samma hem. När jag var sju år separerade min mamma och pappa, och flyttade till varsin lägenhet i samma område, för att turas om att ta hand om mig. Varje söndag packade jag en resväska med allt jag kunde tänkas vilja ha och behöva under de kommande sju dagarna – inte för att det var nödvändigt, utan förmodligen för att jag ville känna någon typ av kontroll över situationen och möjligtvis ha tillgång till mina favoritplagg. Varje söndag kunde jag känna en känslostorm röra sig inombords. Saknad och längtan. Ledsamhet och glädje. Splittring – det är ett bra ord. Jag ville vara på båda platser, i båda
mina rum, i båda mina föräldrars sällskap, men det var såklart omöjligt. Först i vuxen ålder insåg jag att det måste vara där min separationsångest har sina rötter.
Nu känner jag den igen någonstans djupt därinne, trots alla år som gått. Jag tar ett djupt andetag, och försöker påminna mig själv om allt det bra som väntar. Den nya lägenheten i Düsseldorf är dubbelt så stor som den här. En tvåa på sextiosex kvadratmeter. Jag ser fram emot att kunna förflytta mig mellan olika rum och få lite miljöombyte – äta frukost i ett rum, titta på film i ett annat och sova i ett tredje. Tillsammans med min man.
Han befinner sig nu på en öppen anstalt utanför Düsseldorf, där han avtjänar det sex och ett halvt år långa straff som den svenska tingsrätten dömde honom till för grovt narkotikabrott. Hans förflyttning utanför vårt lands gränser skedde eftersom han är tysk medborgare och blev utvisad från Sverige med femton års inreseförbud. Min sker för att få vara närmare honom.
Att bo på en mindre yta har dock hjälpt mig att känna mig trygg utan honom hemma. Det har varit skönt att kunna ha uppsikt över ytterdörren var jag än befunnit mig i den lilla ettan. Åtminstone fram till förra november. Aldrig förr har jag varit så rädd. Den kvällen, då jag var hemma och städade, hörde jag plötsligt tre bestämda knackningar och närmade mig titthålet.
När min blick inte mötte något annat än ett becksvart mörker tjöt varningsklockorna inom mig alarmerande. Hjärtat rusade. Jag smög baklänges igenom lägenheten och undrade vart jag skulle ta vägen om någon ville mig illa. Jag bor på sjätte våningen, i en byggnad utan några riktiga balkonger, så att hoppa eller klättra vore ingen bra idé. Tanken på att vara fast i mitt eget hem utan flyktväg lamslog mig.
Dagen därpå skaffade jag larm. Installatören förklarade att
det inte är helt ovanligt att inbrottstjuvar rekar innan de går till riktig handling. Att i princip få min oro bekräftad fick mig absolut inte att må bättre. Det kändes som att jag illa tvunget fick gå omkring och vänta på att något skulle hända igen.
Mycket riktigt, omkring en vecka senare och betydligt senare på kvällen när jag låg halvnaken i sängen redo att sova, var det någon som ryckte i mitt dörrhandtag. Om jag var rädd den första gången så var det ingenting i jämförelse med hur jag kände i denna stund. Jag for upp ur sängen med täcket virat omkring mig och larmade direkt via appen i min telefon. En liten lampa på kameran ovanför badrumsdörren tändes kort därefter och genom högtalaren intill informerade en kvinnlig röst om att hon kunde se såväl som höra mig.
Jag förklarade situationen och tänkte samtidigt, som så många andra tjejer i utsatta lägen förmodligen gör, att det värsta tänkbara vore att bli våldtagen. Jag drog snabbt på mig ett par mjukisbyxor för att på något sätt skydda mig själv.
Jag må vara traumatiserad och fortfarande ha en släng av PTSD. Jag må vara lättskrämd och i vissa lägen kanske till och med paranoid – men jag kan omöjligen ha inbillat mig detta. Kvinnan uppmanade mig att larma 112, men när polisen i luren bad mig att närma mig dörren och titthålet vägrade jag. Jag vågade inte.
”Vad är du rädd för?” frågade han.
Att andas för högt? Att mina rörelser skulle ses eller höras utifrån? Att någon skulle bryta upp dörren och skada mig?
Allt. Polisen ville inte skicka någon patrull, men ett par väktare från larmbolaget kom efter en stund. De sökte igenom byggnaden och området omkring men fann ingen misstänksam. Jag har ingen aning om vem eller vilka det kan ha varit, men jag fruktade att det kunde vara någon med koppling till min man.
Potentiellt någon han kunde ha gjort sig ovän med på anstalten. Han har alltid sagt att han inte har några ovänner – men det är inget jag har vågat lita på helt och hållet.
Skärmen på min telefon lyser upp. Det är min man. Det är söndag och han har tillåtits permission, vilket är anledningen till att han kan ringa. Sedan ett par månader tillbaka har han en Iphone vilket äntligen möjliggör för oss att se varandra varje gång vi pratar – till skillnad från alla föregående år med snåla tio minuters röstsamtal per vecka eller femton minuter per månad, beroende på vilken anstalt han har befunnit sig på. Hur surrealistiskt det än må låta, så har detta varit vår verklighet under större delen av vår relation.
När vi träffades 2018 fick han mig direkt på fall, med sina bruna ögon och sitt vita leende. Hans välbyggda kropp som var prydd med tatueringar bidrog till hans mystik, men med charm överöste han mig med kärlek. Det länge drömlika livet jag hade levt i Dubai sedan fem år tillbaka suddades ut när han plötsligt hägrade framför mina ögon. Distansen mellan min vardag där och hans hemma i Stockholm axlade vi utan några större problem, men den begränsade tiden tillsammans var frustrerande. Sex månader på varsitt håll fick vara nog och flytten hem till Sverige kändes självklar. Allt jag ville var att vakna upp med hans kropp intill min och låta hans trygga armar omfamna mig till sömns varje kväll.
Jag tog för givet att flytten hem skulle innebära att vi skulle få en vardag tillsammans, att jag inte skulle behöva sakna honom. Men efter bara två månaders samboliv raserades allt. Luften pyste ur lyckoballongen på bara någon minut. Bubblan och drömmen sprack. Mitt liv gick likaså itu.
Efter att min man greps upptäckte polisen nämligen tretton kilo amfetamin som min man förvarat i vårt källarförråd, utan
min vetskap. I nittionio dagar gick jag runt som en vålnad och var inget annat än en siffra innanför systemets hårda väggar. Känslan av att vara isolerad från omvärlden släckte nästan livsgnistan inom mig. Aldrig ville jag sluta leva, men i viss mån kändes det sällan som att jag levde.
Nu har det gått tre år. Tre år av saknad. Tre år av längtan. Breven som kommit till mig via diverse brevbärare på nästintill daglig basis har förmodligen gett mig liknande kickar som dem pillertrillare får av droger. Orden han skrivit med bläck på papper har varit mitt syre. Religiöst har jag läst och skrivit tillbaka precis varje kväll innan jag slutit mina ögon. Som en daglig ritual har jag i detalj sammanfattat mitt dygn och inkluderat foton från dagen. Jag har gjort allt i min makt för att han ska känna sig inkluderad och älskad.
I normalfallet tillåts intagna på anstalt veckovisa besök av närstående där man kan få ses på tu man hand i avskildhet, men på grund av pandemin drogs samtliga besök in vilket resulterade i att vi båda tvingades in i ett ofrivilligt celibat. Vi fick inte ses face-to-face, än mindre omfamna varandra eller hålla hand. Ingen kroppskontakt. Inte ens ögonkontakt. Inga besök whatsoever – på två år. Det var med andra ord en prövning jag allra helst hade sluppit. Men vi klarade oss igenom det, och nu, nu är en normal vardag inte långt borta.
Jag besvarar hans samtal.
”Hej, baby!” säger jag.
”Hej, min kärlek! Du ligger fortfarande i sängen ser jag.”
”Ja, jag vaknade för en liten stund sedan så jag tar det lugnt – kollar Nyhetsmorgon, dricker kaffe och ska snart gå upp igen för att göra frukost.”
Han sänker plötsligt telefonen mot marken. Jag ser inget annat än hans Nikesneakers och den mörka asfalten kring hans fotsteg.
”Hallå? Vad gör du?” frågar jag.
”Nej, inget. Jag ska på spa nu. Jag ringer dig senare.”
Jag känner genast en blytung klump i magen. Vadå spa? Varför filmar han plötsligt marken? Vad fan är det frågan om?
Han beter sig fett skumt.
”Spa? Du måste skämta”, säger jag och känner ångesten sprida sig i mitt bröst.
”Varför skulle jag skämta om det? Får jag inte gå på spa eller?” säger han ifrågasättande.
”Du beter dig så konstigt just nu. Vem ska du på spa med?” frågar jag.
”Måste du veta precis allt? Du är riktigt jobbig när du är så här frågvis. Det förstör mitt humör. Vi hörs sen.”
”Men snälla …”
Det blir tyst. Jag stirrar på skärmen. Han la på.
Han har suttit inspärrad i tre år. Jag förstår att han måste få göra sin egen grej, planera sin permission som han vill, och för första gången på länge fatta egna beslut rörande sina dagar –men kan han inte bara kommunicera ordentligt så att jag slipper tampas med dessa överjävliga hjärnspöken?
De senaste tre månaderna som han tillåtits permission har han varit ute några timmar varje helg och haft tillgång till en telefon med sociala medier. Tänk om han träffat en annan tjej?
Jag vill verkligen inte tänka så här, men jag kan inte hjälpa det. Han har alltid sagt att jag är den vackraste tjejen som finns i hans ögon, men han har ju knappt sett någon annan på tre år.
Det är klart att det är lätt att säga det när inga frestelser finns.
Jag ringer upp honom.
”Ja, hallå?” säger han.
”Lägg inte på så där”, säger jag och brister ut i gråt.
”Nej, men förstör inte mitt humör då. Vad är det med dig?
Jag är ute från anstalten några timmar och vill njuta av min dag. Jag pallar inte med något drama.”
”Jag förstår det. Jag tyckte bara att allt du sa och gjorde var så märkligt. Vem är det som du ska på spa med?”
”Börja inte nu igen! Sluta vara så kontrollerande. Det är inte sunt”, säger han.
”Men snälla, det där är så orättvist. Det är en helt normal fråga. Som om du inte hade frågat mig detsamma om det var ombytta roller?” säger jag frustrerat.
”Alex”, säger han. ”Är du nöjd nu?”
Jag tänker att det rimligen är en nära vän till honom, men tekniskt sett skulle det ju även kunna vara en tjej.
”Okej, var är han då?” frågar jag.
”Bredvid mig såklart. Vi ska gå in nu så jag behöver lägga på.”
Jag överväger att nöja mig med den informationen, men ångestmonstret härjar fortfarande inom mig.
”Låt mig säga hej till Alex”, klämmer jag ur mig.
I samma ögonblick ångrar jag mig lite och kvider. Min mans min ändras. Jag kan se på honom att han tycker att jag gick för långt nu. Han ser lack ut.
”Här är Alex. Alex säg hej till min paranoida tjej.”
Vännen vinkar i bakgrunden.
”Hej Alex! Ha det så trevligt på spat”, säger jag blygsamt.
”Vi hörs sen”, suckar min man och lägger på.
Jag slänger telefonen åt sidan och borrar in huvudet i kudden. Fan. Förr var jag aldrig svartsjuk eller kontrollerande. Jag brukade vara cool, calm and collected. Ha is i magen. Men inget är som förr. Några tårar gör mig snabbt sällskap. När jag väl lyckats samla mig har kaffet som stått på nattduksbordet hunnit bli ljummet. Jag sneglar på koppen i min hand, en av
de två matchande jag köpte när vi flyttade in tillsammans, och läser: I love you more.
TIMMAR INNAN GRIPANDET
29 APRIL 2019
POJKVÄNNEN
n är han kör in på gatan vid fightgymmet i Vasastan ser han en ficka precis utanför entrén. Perfekt. Han parkerar bilen och kollar på klockan som visar 09:41. Insikten om att det inte finns tillräckligt med tid för att köpa en kaffe smärtar hans medvetande. Det hade suttit fint. Han går ur bilen och ser en annan kille närma sig gymmet. Deras blickar möts och den andra killen höjer ena handen. Han besvarar vinkningen, öppnar dörren till baksätet för att ta sin väska, och låser. Det är skönt ute. Man känner att våren är här och att sommaren är på ingång. När han når fram till dörren till gymmet öppnas den av någon annan som har samma tajming.
”Tack”, säger han och nickar.
Väl inomhus går han nerför trappan. På väggarna som omringar honom hänger målningar av olika fighters. Några av dem är hans vänner. Gymmet ligger på källarplan och det första man möts av – annat än lukten av gummi, svett och testosteron – är en reception och ett golv fullt av mattor. Där finns en mindre oktagon och runt hörnet ett gäng löpband, motionscyklar och vikter. Han går in i herrarnas omklädningsrum och hälsar på grabbarna med ett ljudligt handslag efter det andra. Snabbt byter han om till en T-shirt och ett par tights.
Klockan är 09:55 och han skyndar ut till mattorna för morgonens gruppträning.
Mixed Martial Arts är ingen sport för de svaga, men honom passar det onekligen som handen i MMA-handsken. Han praktiskt taget lever för den. MMA är ingen hobby – det är en livsstil. För att nå framgång räcker det inte med ett par minuters träffsäkra slag och sparkar, utan det kräver otaliga timmar, dagar, veckor och ofta månader av träning, diet och deff innan det är dags för showtime. Adrenalinet som pumpar när man hör en hungrig publik i väntan på slakt är sinnessjuk. Det kräver ett iskallt och fokuserat sinne. I hans huvud finns ingen rädsla. Med siktet inställt på vinsten ser han inget annat.
När träningen är över går han nöjt tillbaka till omklädningsrummet, hänger av sig sina genomblöta kläder i närheten av sitt skåp, greppar sin handduk och tvål och rör sig sedan i sina tofflor mot duscharna. I omklädningsrummet tuggas alltid en hel del grabbsnack och det dras många skämt – gärna om varandra men mestadels om träning, UFC, och diverse tävlande fighters.
Nyduschad, fräsch och påklädd, plockar han ut sin ryggsäck ur skåpet och tar sällskap med några av de andra killarna till en närliggande mataffärs deli. Han spanar in menyn, beställer dagens lunch och sätter sig med de andra på uteserveringen. Enkla bord och stolar i trä. Solen ligger på och det är helt vindstilla. Han kollar på klockan som nu är strax efter tolv och tänker att han faktiskt har rätt gott om tid, än så länge.
När tallriken är tom lutar han sig tillbaka, skjuter upp solglasögonen på huvudet och känner solens strålar i sitt ansikte. Han njuter för ett ögonblick. Grabbarna pratar på medan han är nära att slumra till, men klockan tickar och det är dags att röra på sig.
”Okej grabbar, jag måste dra. Vi ses på träningen imorgon.
Ha det bra!” säger han och börjar gå mot bilen.
Han öppnar telefonen, klickar sig fram till de senaste samtalen och ringer upp Baby. Två signaler hörs, följt av hennes röst:
”Hej, älskling!”
”Hej, baby! Vad gör du?” frågar han.
”Jag sitter på balkongen och jobbar lite – ska strax börja göra mig i ordning. Min chef hämtar upp mig om en timme eller så. Vi ska på det där mötet med produktionsbolaget som jag berättade om häromdagen …”
”Ja, just det”, svarar han något distraherat.
”Vad gör du själv? Hur var träningen?” frågar hon.
”Träningen gick bra. Jag käkade nyss lunch med några av killarna på uteserveringen här i solen. Vädret är riktigt nice idag”, svarar han.
”Jag vet! Det är riktigt härligt här också.”
”Vad gör min fyrbenta bebis?” frågar han.
Hon skrattar till. Trots den hårda fasaden – en muskulös, tatuerad alfahane – är han fortfarande mjuk inombords.
”Han ligger vid mina fötter och solar. Han älskar det här. Förresten, på tal om honom, har du köpt fästingmedel ännu?”
”Nej inte än, men jag löser det. Jag kan ta vägen förbi apoteket om en stund. Jag har lite andra grejer att fixa under dagen också, så vi hörs av senare”, säger han.
”Okej”, svarar hon, med en viss tveksamhet i rösten.
”Jag måste köpa hundmat också, eller hur?” frågar han snabbt.
”Ja, det finns bara en portion kvar så se till att fixa det idag också.”
”Yes, jag löser det. Jag måste lägga på nu. Lycka till med mötet.”
”Bra! Tack så mycket”, svarar hon.
”Bye baby”, säger han och lägger på.
Han borde kanske ha sagt att han älskar henne. Det är något de alltid brukar avsluta med. Han vet mycket väl att det nu finns en risk att olika scenarion spelas upp på bioduken i hennes huvud. Hennes hjärnspöken är alltid redo att poppa popcorn och frodas till katastroftankar, men det är inte något han hinner bry sig om nu.