”Malki var min klient många gånger men aldrig hade jag anat omfattningen av pengarna och uppfinningsrikedomen. Här får vi för första gången hans spännande och galna berättelse. Den är också en pusselbit i att förstå mer om samtidens svenska kriminalitet.”
JENS LAPIDUS
© Franco Malki & Fredrik Thorén 2025
Mondial
Kungsgatan 33 111 56 Stockholm office@mondial.se
form: Miroslav Šokčić
författarporträtt: © Per Englund
Tryckt hos Scandbook (Falun) 2025 Första utgåvan, första upplagan
isbn: 978-91-8002-657-4
Den här boken tillägnas min fru, min mor och min syster för att ni aldrig vek av från min sida, för att ni stod där och tog emot mig, för att ni älskar mig villkorslöst. Utan er hade inget av det här varit möjligt. Jag älskar er av hela mitt hjärta.
Av integritetsskäl är de flesta namn i den här berättelsen anonymiserade. Även en del platser och omständigheter är utbytta.
Cigaretten glödde mellan mina fingrar. Så fort den släcktes tände jag en ny, men jag brydde mig knappt om att ta ett bloss. Mitt huvud var någon annanstans. Ögonen stirrade tomt på sedelbuntarna på bordet. På dyra klockor och glimrande guldtackor. Diamanter och smycken. En bunt med pass, legitimationer och körkort. Utanför fönstret bredde hela Monaco ut sig, med det böljande havet som fond i fjärran.
Jag var trettioett år gammal men kände mig som hundra.
Under det senaste ett och ett halvt året hade jag hunnit leva ett helt liv. Det hade innehållit död, svek, affärer, flyttar, fester och pengar, pengar, pengar. Jag mindes inte när jag hade varit ensam senast. Alltså bara jag, i ett rum. Livet hade inte bromsat in en sekund. Förrän nu, när allt var på väg åt helvete.
Varenda jävla polis i södra Frankrike letade efter mig. Jag hade en arresteringsorder från Interpol, Europol och den svenska polisen. De hade börjat nosa i rätt riktning.
För ungefär en månad sedan hade jag köpt en ny villa. Prislappen låg på sextiotvå miljoner. Jag hade knappt hunnit besöka alla rum i huset än, det var 2 300 kvadratmeter stort, hade tre våningsplan med fem badrum, boulebana, trädgård, parkeringsplatser för över tjugo bilar, både inne och ute, och en pool såklart. Min närmaste granne var en känd popstjärna. De sexton övervakningskamerorna gav mig stenkoll, så jag visste att polisen inte hade lokaliserat huset.
De hade inte heller hittat lägenheten jag satt i nu, i Monaco. De hade inte hittat företaget i Dubai eller mina affärsuppgörelser med olika kasinon och annat shit jag var inblandad i. Än.
Men de hade gripit Khalid, min fixare i Sverige och ägare till tobaksbutiken i Solna som jag köpt som en front för att tvätta pengar. Och de hade gripit hans familj. När jag fick reda på det hade jag, något tafatt, försökt styra händelserna som en dirigent. Jag skickade min vän Mike till häktesförhandlingen. När det bestämdes att inga utomstående fick närvara hade han tejpat fast en mobiltelefon på sätet framför på åhörarplats. I slutet av förhandlingen tilläts alla komma in i salen igen, och då tog han telefonen och la den i fickan. Det var det enda sättet att få veta vad åklagaren hade för bevis.
Inspelningen hade avslöjat hur illa det såg ut för min del. Åklagaren berättade att de hittat pengar i ett bankfack, en bostad och i tobaksbutiken. Hon berättade också att polisen hade hittat nästan sju miljoner kronor i kontanter och andra värdesaker och att alla gripna skulle häktas på sannolika skäl misstänkta för grov penningtvätt.
»Franco Malki är hjärnan bakom Operation Casino«, sa åklagaren på inspelningen.
Karma hade bitit mig i arslet. Nu var det dags att betala för mina synder en gång för alla.
Det var ju egentligen mig de var ute efter, så om jag bara bytte plats med Khalid och de andra skulle allt lösa sig, resonerade jag.
Jag insåg att jag måste få kontroll över det jag hade, rädda det som räddas kunde. Det hade även min advokat sagt till mig när jag ringde honom och bad honom att framföra till åklagaren att jag gärna tog Khalid och hans familjs plats.
»Nej, det fungerar inte så«, sa advokaten och kvävde en suck.
»Bromsa lite. Tänk igenom vad du har för tillgångar, och ta hand om dina affärer. Du är en driftig jävel, Frank, du vet vad jag menar.«
Och här satt jag nu med merparten av mina värdesaker i övernattningslägenheten. Tillsammans med det som fanns i bilen handlade det om upp emot åttio miljoner bara i sedlar, högarna sträckte sig över en meter över bordet. Flera Cartierarmband och specialbeställda länkar samsades med halskedjor och kors, allt i guld. Rolex-, Patek Philippe- och Audemars Piguet-klockor, totalt fyrtio stycken. Tio kilo i rena guldtackor.
Svetten bröt fram i pannan när jag fortsatte planera för mitt nästa drag. Hur många miljoner hade jag framför mig? Jag började räkna med sedelräknaren och kalkylatorn på mobilen. Jag gick igenom sedelbunt efter sedelbunt. Det gjorde mig lite lugnare.
Efter sex timmars räkning plastade jag in allting och la prydligt ner värdesakerna i tre silverfärgade portföljer.
Innan jag stängde väskorna stannade jag upp och slängde en blick på innehållet i dem. Vad fan var det jag tittade på? I hela mitt liv hade jag jagat det som låg i väskorna. Cashen. Glamouren. Respekten. Men plötsligt betydde det ingenting längre. Och om det jag levt hela mitt liv på jakt efter var meningslöst – vem var då jag?
En kriminell tillvaro är två saker samtidigt: ett stort svart hål – och något alldeles, alldeles underbart. Den som har varit där förstår känslan. Det är ett kicksökande, en jakt som är lätt att fastna i. Det är först nu som jag på riktigt kan ta in vad jag har varit med om, när jag sitter här framför mitt minimala skrivbord och skriver dessa rader med Kriminalvårdens trubbiga blyertspenna.
Det är klart att jag förväntade mig den utgången till slut, att sitta här i en liten klaustrofobisk cell, häktad, och begrunda det liv jag levt. Det var och är något jag hade med i beräkningen när jag satte igång det som kom att kallas för Casinomålet – det största brottmålet i svensk kriminalhistoria, sett till antalet tilltalade.
När du läser dessa rader har jag vänt blad en gång för alla.
Nu när jag inte längre kan passera de där gränserna har jag inget behov av att jaga dem. Jag inser nu att det finns någonting annat som är tusen gånger bättre. Att få Guds förlåtelse. Det är det enda jag eftersträvar.
Men jag vill att ni ska förstå varför jag gjorde som jag gjorde. Och vad som fick mig att sluta. Jag vill att ni ska förstå hur någon som var din vän igår kan bli till en orm imorgon, hur vänskap och lojaliteter skiftar på en tiondels sekund. Hur mycket makt som pengar verkligen innebär, och vad som egentligen är viktigt i slutändan. Främst av allt vill jag berätta min
historia precis som den var. Inga genvägar den här gången, dem är jag trött på.
Och vi börjar i Rinkeby i norra Stockholm på 1990-talet, för det är där min historia startar.
Jag växte upp på en fin plats. På en karta såg Rinkeby nästan ut som en fyrkant – en ö, omgiven av grönområden. I mitten låg centrum och tunnelbana. Nästan hela min släkt bodde där. Rinkeby var som en världsstad inrymd i en och samma stadsdel. Med den låga bebyggelsen såg man långt från balkongerna, ut över Järvafältet.
Det var en tid när Migrationsverket hette Invandrarverket, medierna talade om »invandrare« och hela Sverige hade lärt sig att vi talade »Rinkebysvenska«. Att Rinkeby var rikskänt, eller kanske snarare ökänt, var inget som märktes på vår gård, i bostadsområdet Sörbyplan.
En typisk eftermiddag lekte alla barnen från olika delar av världen med varandra. Gräset och sandplätten utanför mitt hus fylldes av turkar, kurder, araber, chilenare, syrianer, somalier, greker, serber. Och alla kom överens.
Barn kan vara monster ibland, speciellt mot varandra. Men bland oss fanns i alla fall inga hierarkier. Vi upplevde inte att vi var olika. Kristen eller muslim, svart eller vit, vi var invandrare nästan allihop.
Området var fyllt av personer som jag skulle komma att träffa i olika sammanhang när vi blev äldre. Vissa åkte in på kåken, någon annan blev framgångsrik fotbollstränare. Hälften gick det bra för, hälften sämre för, skulle man kunna säga. Alla barn på min gård mådde ju inte toppen, och hade det lite olika ställt hemma – men den tokigaste av alla var nog Matti, en lång, ljushårig finne som jag brukade hänga med. Ofta var det han, jag och Osman – en tystlåten kille med föräldrar från Turkiet – som
sågs på gården. Vi gillade alla att spela fotboll eller boule på en grusplan som låg intill, eller bara gunga och snacka.
En dag stod jag som vanligt med en chipspåse i handen och funderade på vad vi skulle hitta på. Tjo och tjim ekade mellan husen när Osman plötsligt ryckte i min arm.
»Jalla, Franco, kolla!« sa han uppspelt och pekade på Matti.
Jag märkte direkt att Matti var på sitt sjuka humör den här dagen. Det hände då och då. Han kunde vara oberäknelig, jävligt hyperaktiv.
Han kom gående mot oss i rask takt, med rivsår på hela armarna. I ena handen höll han en av sina sju katter i nackskinnet, i den andra hade han en flaska senap.
Vad fan ska han hitta på den här gången? tänkte jag och åt ännu ett chips.
»Kom killar«, sa han på sin finlandssvenska, »så ska jag visa er hur man gör med kattjäveln.«
Han satte sig flinande ner på huk. Katten pep, vred på sig och försökte komma loss, samtidigt som Matti, som var större och äldre än vi andra, höll ner den med hela sin tyngd.
»Nu ska ni få se på fa-an!«
Han körde in senapsflaskan i röven på katten och började spruta. Hela gården samlades plötsligt i en ring runt oss. Matti gillade uppmärksamheten, han garvade rått. Min mun förvreds till ett utropstecken. Vad håller han på med? När han till sist släppte katten fri satte den iväg runt gården i en rasande fart, runt, runt, runt. Tills den seglade ner på gräset och sprattlade till. Den dog i små stötar av långsamma spasmer.
Mattis mamma skrek från balkongen:
»Vad fan gör du sa-atjävel?«
Och Matti försvann illa kvickt.
Det var den katten han hatade mest. Tydligen hade den gillat
att kissa i hans säng. Några månader tidigare hade han slängt ner den från ett fönster på andra våningen, men den hade överlevt mirakulöst.
Matti bodde med sin mamma, som var ensamstående. Han stank av kattlåda och var ständigt på jakt efter pengar till godis och smällare. Osman var lugnare, han hade flera syskon och bra ställt hemma. Han hade alltid hela och rena kläder.
I mitt hem var alla välkomna. Åtminstone tre, fyra personer kom på besök varje dag. Kusiner, mostrar, fastrar, grannar, kompisar, far- eller morföräldrar – alla var där. Matti brukade ofta komma över och äta middag när han inte kunde göra det hemma. Det var som att vårt middagsbord alltid var dukat. Ständigt stod det grytor, meze, biffar, sallader, bröd, efterrätter där. Ett överflöd. Det var viktigt att man var mätt och belåten när man gick utanför dörren, tyckte min mamma. Hon var alltid i köket, det var hennes happy place, och hon höll mig ofta i handen i köket samtidigt som hon rörde om i grytorna.
När jag var barn var det endast tillåtet att äta runt matbordet, och familjen åt ofta tillsammans. Det fanns alltid godis och andra godsaker i vårt hem, och allting låg i skålar, mitt framför ögonen på mig. Magin med socker försvann lite på så vis. Vi var, som mamma brukade säga, mätta ansikten. Tanken var att vi skulle ha fri tillgång till mat, chips och kakor, för att aldrig behöva be om någonting. Vi hade tak över huvudet, mat på bordet och hälsan i behåll, det var allt som räknades. Till och med när vi var hembjudna till kusiner eller andra släktingar såg mamma till att vi var mätta innan vi gick dit, så att vi inte skulle bli hungriga hemma hos folk. Faktum är att vi till varje pris skulle undvika att äta hemma hos andra, om det inte var en middagsbjudning.
Mina föräldrar var väldigt måna om att allt skulle se bra ut.
Eventuella problem skulle inte andra märka av, dem löste man i hemmet, aldrig inför andra människor.
Var det inte en trygg doft av kryddor och grillat som fyllde vår trerummare så var det doft från mammas bakhoor, en religiös rökelse av agarträ. Hon var noga med det religiösa och lärde mig att be »Fader vår« varje morgon och kväll. På söndagarna gick vi i kyrkan. Vi var grekisk-ortodoxa kristna, och det rådde absolut inga tvivel om det för den som satte foten i vårt hem. Väggarna var draperade med bilder på Jesus och jungfru Maria. Man såg statyer och kors var man än tittade, och mellan dem var det levande ljus. Helgonet Sankt Charbel var också framträdande, eftersom han var ett helgon från Libanon. En liten bit av hemma.
Mina föräldrar träffades i början av 1980-talet när de båda var i tonåren. Mamma hade flytt till Sverige från Libanon tillsammans med sin familj i slutet av 1970-talet, mitt under det brinnande inbördeskriget i landet, och pappa hade kommit till Sverige från Irak med sin familj. Min farfar, Benjamin, var politisk flykting.
Pappa var en sorts casanova när han träffade mamma. Han hängde runt på stan med sitt långa hårsvall och en stereo på axeln. Mamma var raka motsatsen. Hon var blyg, gick i kyrkan och umgicks med familjen. Men motsatser dras ofta till varandra, och i det här fallet var det kärlek vid första ögonkastet. De gifte sig 1985. Året efter föddes jag, efter ytterligare fem år var det dags för min syster.
Den dagen stod mamma och pratade med min morbrors fru medan jag satt vid köksbordet och åt köttbullar och potatismos. Plötsligt såg jag att det rann vatten nerför mammas ben.
»Mamma kissar på sig!« skrek jag och skrattade. Några timmar senare var hon född.
»Franco Malki?«
»Här«, sa jag.
Jag var sju år, och det var första skoldagen på Bredbyskolan, som låg bara några hundra meter från Sörbyplan.
Farsan hade följt med mig fram till porten.
»Det här är din framtid, min son«, hade han sagt och gestikulerade med handen att det var dags att gå in i byggnaden.
Alldeles ensam.
»Kom ihåg vad vi pratat om. Håll huvudet högt. Visa ingen rädsla«, fortsatte han.
»Okej, pappa«, svarade jag.
Men innerst inne var jag livrädd. Jag visste knappt hur man knöt skorna.
De flesta eleverna verkade redan känna varandra, de småpratade och skojade. Men jag kände inte igen en själ. Dessutom var jag ganska överviktig, tjock rent ut sagt. Jag stack ut. Redan vid uppropet kände jag mig utanför. Osäker. Och det skulle bara bli värre. Det kändes som att folk dömde mig och hånade mig med sina blickar från första stund. Jag längtade hem.
De kommande åren grät jag för det mesta när jag skulle gå till skolan. Sedan grät jag på vägen hem. De andra barnen lämnade mig inte ifred en sekund. Jag var kort, tjock och hade inga kompisar – ett lätt villebråd för barn som inte fattade bättre än att mobba andra.
Rasten borde vara vad barn tycker om mest av allt. En stund då man kan leka och ha roligt. En typisk rast för mig kunde se ut såhär: Hela klassen skulle spela fotboll. Vi satt där allihop, trettio småkids på en bänkrad. En efter en valdes mina klasskamrater tills jag blev sist kvar. Fjorton i det ena laget, femton i det andra.
»Det är lugnt, vi kan vara en mindre«, sa lagkaptenen utan att ens ge mig en blick.
Jag satt kvar på bänken och tittade på matchen. Väntade. Kanske någon skadade sig, så att jag fick spela, tänkte jag. Jag var van vid att man var snäll mot varandra. Hade till och med tagit med en skopa godis hemifrån för att bjuda på, för att verka schysst i de andras ögon. Jag tog fram en chipspåse ur ryggsäcken och försökte se obrydd ut.
Inombords var det annorlunda.
Pappas ord hade fastnat i mig: »Håll huvudet högt. Visa ingen rädsla.« Så jag sa inte till någon att jag blev mobbad. Det höll jag för mig själv, som en stor klump av skuld som jag ständigt svalde.
Det fanns en hemlig väg hem från skolan. En grop under ett stängsel. Om jag tog den slapp jag gå runt hela skolan, och då kunde jag släppa ut mina känslor fortare. Jag ruvade på dem tills jag var ensam. Då brast det, och jag grinade resten av vägen.
Ibland sammanstrålade världarna. Även vissa i vårt bostadsområde hade snappat upp att jag var en person man kunde trycka ner. Den största skitstöveln, Kari, var ett par år äldre än jag och var alltid på mig med en massa glåpord. Kari var en känd översittare, han gick runt och var taskig mot allt och alla. En gång tog jag mod till mig och sa ifrån, men det borde jag inte ha gjort. Jag fick en smäll på näsan av Kari, mitt på gården, och fick springa hem gråtande och blodig.
Farsan var hemma när jag kom innanför dörren. Han flög upp ur fåtöljen, och när jag förklarade vad som hänt sprang han ut på gården och fick tag på Kari. Sedan drog han honom i örat hem till hans föräldrar.
När farsan kom tillbaka igen satt jag i mammas knä, upprätt med toapapper inknöglat i näsan för att stoppa blödningen. Jag hade inte varit beredd på slaget, det kom från ingenstans. Mamma