ALLVARLIGT TALAT NIKLAS
RÅDSTRÖM
© Niklas Rådström 2025
Mondial
Kungsgatan 33
111 56 Stockholm office@mondial.se
omslagsbild & illustrationer : © Catharina Günther Rådström
omslag : Tilda Ekengren
sättning : Gustav Schiring
Tryckt hos Livonia Print (Lettland) 2025 Första utgåvan, första upplagan
isbn : 978-91-8002-713-7
Under 2023 och 2024 hade jag förmånen att svara på lyssnarnas frågor i radioprogrammet Allvarligt talat. Det
blev sammanlagt fyrtio frågor om allt mellan himmel och jord från lyssnare i alla åldrar. I denna lilla bok är de samlade. En del frågor och svar är lätt redigerade för att bättre fungera i tryck. Där det är barn som ställer frågorna är ålder utskriven. Ett varmt tack till alla frågeställare, min hustru Ninna som gjort de fina illustrationerna, min medsvarare Malin Persson Giolito, ljudteknikerna och inte minst programmets producent, Susanna Einerstam, som jag förslog skulle ställa programseriens allra sista fråga.
- N. R.
PS: Någon kanske noterar att jag här svarat på fyrtioen frågor, medan programserien bara innehöll fyrtio. Det blev så att jag av misstag skrev ett svar på en av de frågor
Malin skulle besvara och eftersom jag inte minns vilken av dem det var så har den fått komma med här, som en nål i en höstack.
Min mormor Eva dog innan jag föddes, och det tycker jag är så tråkigt. Ibland tänker jag på henne jättemycket, och jag önskar att hon var här.
Min fråga är, var tror du att man tar vägen när man dör? Tror du att min mormor vet om att jag finns?
– Abbe Forsell, 10 år
Ibland brukar man prata om att det finns stora frågor och att det finns små frågor. De små frågorna är sådana som har ett svar, hur knepigt det än ibland kan vara att hitta det. Svaren på de små frågorna kan man förundras över, men ändå vara ganska nöjd med och så lämnar man dem bakom sig.
De stora frågorna däremot kan man söka svar på hur länge som helst och en del svar kan kännas riktiga och rimliga, och ändå står frågorna kvar. Din fråga är en av de stora frågorna. Det är en fråga som människan förmodligen har ställt sig i alla tider och kommer fortsätta att undra över.
Min pappa dog när jag var ganska precis lika gammal som du är nu. Han hade varit sjuk en längre tid, men ändå
var det väldigt oväntat för mig. Jag kunde verkligen inte tänka mig att han var borta för alltid. Han hade varit mycket frånvarande och bott utomlands långa tider när jag växte upp. De sista somrarna hade jag varit en vecka tillsammans med honom ute i skärgården. Vi hade fiskat om dagarna och på kvällarna pratat och spelat spel med hans nya fru och vänner.
Även om han varit borta långa tider för mig hade jag alltid tänkt att vi hade tid att lära känna varandra bättre.
Och så dog han plötsligt och det var för sent. Han fanns inte mer. Och ändå fanns han med mig hela tiden. Han finns med mig nu när jag försöker svara på dina frågor. Han finns här och det gör också alla andra som stått mig nära och dött under mitt liv.
Jag kommer ihåg något min lärare berättade när jag gick i kanske femte eller sjätte klass. Vi hade lektion i fysik, läran om hur naturen och världen fungerar och vilka byggstenar som skapat allt som finns runt oss. Min lärare, magister Olofsson, pratade om att energi aldrig förstörs utan går över i andra former. Om du till exempel gnuggar dina händer häftigt en stund mot varandra så kan du känna hur dina handflator blir varma. Dina rörelser har blivit till värme, rörelseenergi har blivit till värmeenergi.
När min lärare berättade det, att energi aldrig förstörs utan går över i en annan form, så minns jag att jag tänkte att så är det naturligtvis också när vi dör. Vi går från att vara en sak till en annan. Dels går våra kroppar till att bli en del av naturen igen. Men också allt det där andra som vi människor är: vänskap, kärlek, allt det vi haft tillsammans – det måste ju också ta vägen någonstans.
Ett svar är såklart att det vi varit med om tillsammans blir till minnen. Men kanske finns något annat kvar också? Minnen är ju de berättelser vi har kvar av det som har varit. Men det finns annat också, den där känslan av att vara tillsammans, det som gör att man ibland genast känner att man tycker om en annan person, det som har gjort oss till dem vi är tillsammans med andra.
Du säger att du brukar lyssna på det här programmet tillsammans med din mamma. Kanske brukade hon lyssna på något annat program tillsammans med sin mamma, din mormor. På ett sätt är ni ju då alla tillsammans, i känslan av hur det är att ha något gemensamt.
Egentligen finns ju inte de som har dött. De som finns är de som en gång levat. Och de försvinner aldrig. De finns med oss hela tiden.
Så din fråga om vart vi tar vägen när vi dör har inget enkelt svar. Varje människa du frågar kommer ha ett eget
svar. Men jag tror att de som är borta på ett sätt finns med oss här hela tiden. Och hur är det med din mormor, du undrar om hon vet att du finns. Ja, hon finns nog här tillsammans med oss just nu när jag försöker svara på din fråga. Hon finns här därför att vi pratar om henne och därför att du undrar.
Jag har sedan ett antal år tillbaka lagt i princip all min fritid och mycket av mina pengar på min hobby. En hobby som gett mig glädje, energi och avkoppling och som har haft mycket lite med mitt liv i övrigt att göra. Men nu har jag haft turen att få omvandla min hobby till min heltidssysselsättning. Behöver jag nu skaffa en ny hobby? Är det viktigt att skilja på sysselsättning och fritid? Eller skulle en ny hobby konkurrera ut min energi och mitt intresse för min heltidssysselsättning?
– Alva Ehn
Så underbart att det du tycker ger dig glädje, energi och avkoppling nu kunnat bli det du kallar din heltidssysselsättning. Men jag blir lite konfunderad över att den skulle haft mycket lite med ditt liv i övrigt att göra. Det är som att du menar att du lagt i princip all din fritid på din hobby, men att ditt liv pågått någon annanstans. Så kan det väl ändå inte vara?
Det verkar finnas en föreställning om att arbete är det verkliga livet, det vuxet mogna, och att fritiden är något som egentligen saknar det värdeskapande arbetets
kvalité och bör ses som något meningslöst, självupptaget, barnsligt. Det är en olycklig föreställning som har sin grund i synen att bara det som kan uppvisa en mätbar produktivitet har värde. Och ändå vet vi att det mesta av det vi ser som viktigast i livet – gemenskap, kärlek, omtanke, växande, skapande – inte handlar om att vi får ut något mätbart resultat av det, utan att vi är en del av det, att vi gör det, att det fyller våra liv.
Människan är en lekande varelse. Leken är människans viktigaste arbete och vi börjar utveckla och förfina oss i den redan innan vi lärt oss gå. Det är den nyfikenhetsskapande leken som lett människan till hennes uppfinningar och upptäckter, inte kall beräkning eller ekonomisk kalkyl. Att sedan hennes girighet exploaterat lekens resultat är en annan sak. Utan leklusten hade mycket litet av något nytänkande alls kunnat utvecklas.
Nu är det naturligtvis långt ifrån så att alla människor kan förena det de måste göra för sitt uppehälle med det de brinner för och ser som meningsskapande i livet. Även om arbetsgemenskap och det att man varit del i att bygga eller vårda något kan ge djup tillfredsställelse så tvingar lönearbetet oss till dragdjurets position snarare än den fribetande kalvens. För fruktansvärt många i världen är slitet för försörjning och överlevnad omänskligt.
Men vad du oroar dig för är att det som varit lek ska förlora sitt värde genom att förvandlas till arbete och att du därför är tvungen att hitta en ny lek. Och det är sant att mycket av det som vi håller för viktigt i livet urholkas i värde när det förvandlas till något på en varumarknad.
Ställ dig frågan om din hobby förlorat i värde av att den blivit ditt arbete. Försök se på dig själv som den där fotbollsspelaren som visserligen fått ett lönsamt kontrakt med en storklubb men fortfarande finner samma glädje i att leka med bollen som ett barn.
Varje morgon när jag kokar min gröt känner jag leda. Hur gör man för att stå ut med ledan av att allt upprepar sig? – Per Lunge
Ja, livet innehåller verkligen en hel massa vardag och vanlighet. Och dessutom sover vi bort minst en tredjedel av det. Vad ska vi göra med all den tid som givits oss egentligen?
Jag tror verkligen att vardagen hör till våra mest underskattade tillgångar. För dem som drabbas av livsomvälvande förändringar som krig, förödelse, förintande bränder, jordbävningar och andra naturkatastrofer, är det just det som hör till vardagen som utgör den största förlusten. För några år sedan drabbades jag av en svår sjukdom för vilken jag tvingades till ganska tuffa behandlingar under en längre tid. Aldrig har väl den lilla vardagen framstått som så underbar som då jag återvände från en tung behandlingsperiod, återfick en smula aptit, kunde se den vana utsikten från fönstret, ta del i vardagens enkla rutin, vårens underbara återkomst, allt det hemvant slitna.
Ledan du känner tänker du handlar om att allt det där vardagliga upprepar sig i samma form dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. När jag hör din fråga så tänker jag på en radiointervju med sångaren Mikael Samuelsson för flera år sedan. Det var efter att han hade spelat femhundra föreställningar av Fantomen på Stora Operan på Oscarsteatern. Intervjuaren frågade hur han orkade göra samma föreställning så många gånger i rad. Som jag minns det svarade Samuelsson att under de första drygt femtio föreställningarna fanns den nyhetens behag som håller lust och nyfikenhet vid liv. Sedan följde en rad föreställningar där han kunde bli utled på upprepningen, kanske till och med känna sig som fånge i den, det kreativa arbetet blev ett sisyfosslitgöra. Men så hände något efter si så där hundrafemtio föreställningar. En ny frihet öppnade sig, han upptäckte nya saker och möjligheter i det invanda och han kunde vila i arbetet.
Vardagen rymmer inte bara en tröstlös upprepning utan även en möjlighet till ljus återkomst. Många av oss vill så klart vara äventyrare och ge oss ut till ständigt nya upptäckter och mål. Men lika eftersträvansvärt är att vara en flanör. Flanören är den som rör sig i det åtminstone halvt invanda och där hela tiden upptäcker hur skuggan
faller på ett nytt sätt, hur vinden hittar en ny riktning längs boulevarden, hur flickan i bageriet har en glimt i blicken som säger att hon just blivit nyförälskad.
Tänk på de asiatiska kalligrafer som kan ägna ett helt liv åt att fulländat behärska att skriva ett enda tecken.
Tänk på varietéartisten som år efter år turnerar med samma halsbrytande nummer eller magiska trick. Tänk på pojken där nere på grusplanen som gång på gång söker få bollen att i en skruvad båge träffa fotbollsmålets kryss.
Din morgongröt förtjänar att tillagas med samma andaktsfulla tacksamhet och glädje. Havret i den har evolutionen tagit årtusenden på sig att utveckla. Bären i den rårörda lingonsylten kommer år efter år tillbaka under de höga tallarna i skogen. Hela sommarängar har korna sett till att omvandla till mjölk, bara för dig.
Det att vardagen upprepar sig betyder inte att den inte skulle ha hemligheter och mirakel värda att skydda. Och kom ihåg att flanörens mål alltid är att återvända hem.