9789180730334

Tillägnad T & R! Lova att aldrig sluta drömma

www.drommakaren.com

Drömmakaren : Världarnas sten Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Författare: C.M Eriksson Illustratör: A. Bergström Hjälte Illustrationer av karta, armband & klocka: Julia Roberts Redaktör: Matilda Olsson Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-8073-033-4

C.M Eriksson

Del 1 ”Osäkerheten sprider sig som ett virus att jag inte är den hjälte alla tror att jag är. Syns tvivlet i mina ögon? De måste tagit fel på person.”

Amira Nimue Jones

D

en gamla vinden har varit stängd i en evighet.

Igenbommad som ett kassavalv, fylld med m­innen.

Mitt barnbarn hittade den långa rostiga nyckeln igår i byrå­ lådan i arbetsrummet. Det var där den hade hamnat. Nyss kämpade jag mig ensam upp för den branta vindsstegen.

K­läder som jag inte sett på flera år är upphängda utmed v­äggarna och sprider en doft som påminner om en secondhandbutik. Jag borde ha kastat de där gamla trasorna för längesen.

Den trasiga glödlampan tvingar mig att tända ett levande ljus. Det sprakar till när tändstickan dras över asken och s­tartar sin kemiska reaktion. De oisolerade väggarna välkomnar v­inden som snabbt mörklägger rummet igen och endast rök letar sig upp framför mitt ansikte. Jag testar igen och skyddar

5

varsamt lågan med min kupade hand så att elden hinner ta fäste i veken. Skenet fladdrar och skuggorna dansar upp över det sneda taket. Golvet knakar högt varje gång mina fotsteg trycker mot de breda furuplankorna.

Kistan är inträngd bakom förvaringslådor och slitna m­öbler.

Ett tjockt lager av damm har lagt sig som ett snötäcke på locket.

Mina tjocka läsglasögon hjälper mig att hitta rätt med n­yckeln i det dunkla rummet. Låset kärvar lite men klickar till och när jag sakta lyfter locket gnisslar det precis som en dörr med gamla osmorda gångjärn. Jag för långsamt stearinljuset över kanten och plötsligt glänser det till där nere på botten.

P­upillerna vidgas hastigt och blicken skärps. Bröstet börjar vibrera och hjärtat dunkar som skenande djungeltrummor.

En varm energi sprider sig genom blodkärlen ut i kroppens alla delar och överraskar, men känns samtidigt väldigt bekant.

Jag fyller mina lungor med den instängda vindsluften för att tvinga pulsen att sakta ner.

Där på botten ligger silverarmbandet som förändrade allt.

Nästan en livstid har passerat sedan mina ögon senast v­ilade på det. Alla år som gått har slagit krokben för minnet och fått mig att tro att allt bara var en avlägsen dröm. Det passar fortfarande perfekt och i samma sekund som jag trär det över min handled klarnar allt och jag minns.

Till kvällen sätter vi oss tillsammans vid köksbordet och tänder några levande ljus.

Jag har dukat fram kakorna jag bakade igår och ställt fram ett stort glas mjölk. Oscar för bort sitt tjocka blonda hår som hänger ner framför ansiktet och avslöjar två söndergråtna ögon.

6

”Du får inte lämna mig mormor”, säger han en andra gång och brister med rösten.

Oscar hade vaknat tidigt, smugit ner för trappan och stod gömd bakom dörren. Hans oskyldiga öron hörde hela sam­ talet från doktorns hembesök. Orden kändes overkliga, till och med för mig trots allt vi var med om och hemligheterna jag känner till. ”Sminka inte grisen doktorn, jag är fullt medveten att den här gamla kroppen närmar sig slutstationen”, sa jag och log för att stilla den unga läkarens ångest. ”Dagar, i bästa fall veckor! Jag rekommenderar att spendera sista tiden med dina nära och kära”, sa doktorn och suckade djupt.

Jag känner igen rädslan och desperationen i Oscars blick, informationen går inte att ta in och helt naturligt vill han f­örhindra det oundvikliga. ”Älsklingen”, säger jag och klappar honom på kinden. ”Jag vet att livet kan vara skrämmande ibland, men vet du vad en gammal vis man sa till mig en gång för väldigt många år sedan?”

Oscar snyftar och skakar på huvudet samtidigt som jag böjer mig fram över bordet och spänner blicken i honom. ”Allt du ser omkring dig är energi och allt är samman­ kopplat. När någon lämnar oss och den fysiska kroppen gett upp, är energin fortsatt ständigt närvarande.” ”Jag vet inte om jag förstår”, säger Oscar och rynkar pannan.

Han torkar bort tårarna med tröjärmen och slickar sig girigt om läpparna när doften av de uppvärmda bakverken sprider sig i rummet. ”Du brukar aldrig baka mormor.”

Jag ler mot honom för plötsligt känns allt så självklart.

7

S­anden i mitt timglas är på väg att rinna ut och pojken k­ommer uppleva sorg för första gången i sitt unga liv. Han behöver få höra om de otroliga upplevelserna jag och min syster var med om när vi var barn. Upplevelserna som förblivit hemliga i alla dessa år. Upplevelserna som bryter mot alla regler och går bortom allt förstånd. Ögonen på min dotters yngsta son är stora av förväntan vad hans gamla mormor ska berätta. ”Först, min fina lilla pojke, ska du få följa med mig hela vägen till den allra första början.”

8

Ön

J

ag döptes till Amira Nimue Jones och katten Jack var en livs levande doppresent.

Vi växte upp tillsammans på en idyllisk liten skärgårdsö.

En underbar plats med massor av skog och öppna gröna fält med stora björkar. Så där riktigt höga träd med sin speciella vitsvarta bark. På våren och sommaren när löven prasslade i vinden och man stannade upp och lyssnade, lät det precis som de viskade till dig.

Vår tomt gick hela vägen ner till en liten insjö där vi hade en egen brygga. Ett par stenkast därifrån hade bävrar byggt sitt bo och med några få roddtag kunde man komma väldigt nära.

Jag fann det otroligt fascinerande att se när de skickliga byggarbetarna fällde träd efter träd och sakta men säkert f­ormade sitt hem. Ofta fick vi kvällsligt besök och jag hade aldrig stött på en mer punktlig herre. Han dök upp exakt klockan åtta vid vår brygga där jag satt och väntade med fötterna i vattnet.

Varje kväll, oavsett om solens kvällstrålar värmde mitt ansikte eller om regnet rann av mitt paraply och fick hela sjön att ryka. ”God afton herr Leopold”, sa jag högtidligt och vinkade när bävern långsamt simmade förbi för ytterligare en hämtning byggmaterial.

Jag föredrog att sitta själv, men en kväll lyckades m­amma

9

övertala mig att få slå sig ner bredvid. Hon iakttog mig f­ascinerat, och efter att bävern simmat utom synhåll frågade hon var jag fått namnet ifrån. Jag var fem år gammal, skakade på huvudet och dumförklarade henne. ”Vad menar du, han heter ju det.”

På andra sidan sjön låg en vacker bergsklippa som dök brant ner i vattnet. Platsen förtjänade ett namn så jag d­öpte den i min farmors minne, Kiara Jones. På kvällarna när sjön låg alldeles stilla speglade sig Kiaraberget så tydligt i v­attnet att man inte såg var spegeln slutade och verkligheten b­örjade.

Oändligt med trollsländor i alla dess färger och storlekar s­vävade o­mkring som små helikoptrar över vattenytan och näckrosorna. I mitt huvud förvandlades sländorna till ä­lvor och den vackra k­lippan till en förtrollad plats. Jag kunde f­örsvinna i timmar tills himlen färgades röd och mina föräld­­­ rar ropade hem mig för kvällsmat.

Kvällskonversationerna med herr Leopold och mina dagliga besök hos älvorna i Kiaraberget är bara två av oändligt med exempel hur min uppväxt spenderades inlåst i mitt eget h­uvud.

Jag byggde en hel värld och allt utanför den där bubblan kändes avlägset och läskigt.

Nedanför huset nära sjön, mitt bland alla björkar, växte en stor vacker ek. Det gamla trädet blev hem för en väldigt speciell trädkoja.

Ben Jones, en man jag beundrade, som också råkade vara min farfar, var skapelsens medgrundare. Pappa sa alltid skämtsamt att farmor Kiara var ensam skyldig till att flera generationer Jones numera lever sina liv i Sverige. Farfar var bara tonåring när han träffade farmor och blev så förälskad att han valde att lämna sitt liv och allt han kände i Nord-

10

amerika för hennes skull. När Kiara lämnade oss trodde alla att han skulle gå sönder av ensamhet. Men efter hennes död gick han fortfarande runt med ett leende på läpparna precis som om han bar på en hemlighet, som om hon fortfarande gick där bredvid honom.

Under hela min uppväxt skapade farfar Ben storslagna ä­ventyr på flera platser runt ön. Det gick så långt att mamma till slut blev orolig att jag inte lekte med andra barn. Hon s­kakade på huvudet när farfar eldade på min redan s­kenande fantasi och kojbygget var inget undantag. Gamla krokiga a­vbarkade grenar placerades runt fönstren och dörren. På taket plante­rades gräs och mossa som hängde ner över kanten.

Vi gav oss ut på en lång och brokig jakt efter prylar att inreda med. Den gamla bok- och antikbutiken på byns lilla torg blev vårt vanligaste utflyktsmål och gav samma euforiska känsla som att stiga in i en välfylld godisaffär. Farbror Albert som ägde butiken spelade schack nästan varje kväll efter stängning med farfar Ben, medan jag ensamt strosade runt och rotade efter gömda skatter.

Ett kokkärl i gjutjärn placerades över en eldstad. Gamla vackra böcker fyllde kojan och glasburkar i olika färger radades upp på hyllor med allt ifrån torkade trollsländor till örter i sig.

Farfar köpte en nästan hundra år gammal telefon av farbror Albert som sattes upp på ena väggen. ”Vi måste ju kunna nå varandra förstår du väl”, sa han v­äldigt nöjd och belåten.

Den var på tok för dyr och på farfars inrådan berättade vi aldrig för mamma vad den faktiskt kostade. På en skogs­ promenad snubblade jag över ett skeletthuvud från en av öns rävar som också fick sin självklara plats på en av hyllorna.

11

Hemma i garaget låg en gammal vinsch och skräpade. Den blev mekaniken bakom en hiss som fästes i en av ekens tjocka grenar för att kunna nå taket. Farfar sprejade den noggrant med en glittrig guldfärg han köpt på färgbutiken så den lyste upp hela trädgården, till mammas förtret. ”Lyxigt ska det vara”, skrockade han upphetsat.

Däruppe byggdes ett utsiktstorn med plats för två gamla pallar och en tubkikare. Trädkojan blev bättre än någon av oss förväntat sig, alla små detaljer gjorde till slut att det kändes som taget ur en saga.

Det kördes en gammal nedgången buss på ön. Den rostiga lilla skokartongen pangade ofta till och avslöjade sin position när den kom puttrande bakom krönet. Chauffören var en helt fantastisk gubbe som alla kallade Trassel. Jag vet faktiskt inte vad han hette på riktigt, men jag tror han fick sitt smeknamn på grund av sin frisyr. Han såg ut som en galen vetenskapsman med runda glasögon, stor mustasch och tovigt grått hår som stod rakt upp. Nästan alltid var han klädd i en rutig gammal skjorta uppkavlad till armbågarna, hängslen över axlarna och träskor på fötterna. Trassel var otroligt snäll, speciellt mot oss barn på ön. Ofta stannade han när vi kom gåendes på vägen, rullade ner rutan och hängde halvvägs ut så man trodde att han skulle ramla ur bussen.

Buss-Trassel var en av tusen anledningar till att jag älskade den där ön.

12