Liketpåstranden
Liketpåstranden
Till min älskadelillebror Björn
Vi sesalltid igen.Jag lovar.
SusieBlomqvist Simu
Liketpåstranden
Förlag:BoD –Books on Demand, Stockholm, Sverige
Tryck: BoD– Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
ISBN: 978-91-8057-532-4
Omslag, layout: Angelica Simu
Omslagsfoto: BjörnBlomqvist
©Susie Blomqvist Simu
En fågelcirkladeöverhenne när hon slog upp ögonen. Denvar vitsom snö. En duva, tänkte hon menändrade sigomgående.Enmås måstedet förstås vara här på stranden. Honrynkade pannan. Vadtusan gjorde hon på stranden? Honkunde inte minnas.Var hon full?Hon fnittrade tillvid tanken menrörelsenkom detatt smärtsamthugga tillnågonstans ibrösthöjd. Hon försöktelyfta handen– förstden ena, sedanden andraföratt känna vadsom gjorde så ont meningenville röra sighur hon än försökte. Huvudetdå? tänkte hon ochlyckadesfaktiskt,omänmed störstaansträngning, höjadet.Tillsin förvåningnoterade hon, innan det sjönk tillbakatillutgångspositionen, någontingsom såg ut somett rödbrunt splittermönsterpådet vita jackbröstet.Precisdåförsvannsmärtan. Hondrogpå munnen. Detborde hon fattat.Att detvar en dröm och nu vaknade hon. Lösrycktabrottstycken ur ettsamtal rördesig bakom pannbenet. Ögonen, gråsom den bortdragande molnbanken ifjärran, blinkade nervöst ochoförstående infördet flimrande scenarioti huvudet ochytterst försiktigt, somomhon just tagitstegetutpå
1
Prolog
ettgungfly,kämpade hon signärmare föratt fånga och förstådet.
– Hurgår det?
Honvredpåhuvudetoch där varenrufsig uppenbarelse iblyertsgråträningsoverall.
– Jagfunderarpåatt ha ihjälnån.
– Detärvädret,inföllgestalten snabbt ochlätt snörvlande.
– Vädret?
– Som gör digirriterad.
Honkastade en blickmot rutanvilken förvandlatstill en ogenomtränglig vattenvägg. Honsåg på honom.
Kanske hade han rätt. En plötslig impulskom över henne ochhon utbrast:
– Jaggår ut etttag.
Hanstirrade misstrogetpåhenne.
– Idet här regnet?
Hongav honom ettleende.
– Jagkanskekan betvinga detmed minblotta
2
närvaro.
Hanfnös.
– Inte ensmed en regndans.Sedan tillade han hest kraxande ochklart uppgivet: Stanna inte uteför länge bara. Detblirsnartmörkt.
Hongickborttillhonom där han stod idörröppningen ochklappade honom moderligtpåkinden.
– Oroa diginte. Vemvill välgåmiste om nöjetatt terroriseras av dina baciller?
Blicken söktesig mothimlendär molnen separeratslikt spräckt glas.Det här varingendrömoch honförstod atthon borde veta vemhan varmen frågeställningen tycktesalltförsvåratt bearbeta förtillfället.Såhon bytte tillenannan ochenklare:när hade regnet upphört? Honhade ju tydligen vandrat rakt ut idet. Ochden fuktmättade doftenkändesännu ivarje andetag. Elleråtminstone tyckte hon sigkänna den. Det måstehur somhelst vara etttag sedan detslutatför hon kände siginteallsblöt. Inte ensfrusetfuktig.Fast detärväl ingetatt gå efter, tänkte hon sedan, jag kännerjufaktiskt inte ensatt jaghar en kropp.Lustigt
3
nog förvånade deninsiktenmer än denoroade.
Oroande vardäremot hjärnans så uppenbartröriga tillstånd. Hurhon än försöktegreppa ochfinna någon somhelst logiki de fragmenterade bilder som oupphörligtflimrade förbigledderetfulltundan likt molnen ovanför.Plötsligt hostade hon tilloch när en omisskännelig smak av järn trängde upp imunhålan blev honför förstagångenrädd. Tänk om hon var döende?Hon lyftemödosamthuvudetoch betraktade detbrunröda på bröstetoch nedåt magen. Detsåg onekligen inte braut. Inästa stund slog honförargat borttanken.För så kunde detjuintevara. Om hon vore döende borde livetpassera revy.Glimtarnahon serveratskom inte inärhetenavkvaliteten en sådan kavalkad skulle ha. Enligthennesbestämdauppfattning ialla fall.Dessutomförstod hon deminte. Honrynkade misslyntpannan. Förövrigtvoredet fullständigt absurt attligga häroch dö utan attnågon vissteomdet.Ännu absurdareatt göradet utan attsjälv veta varför.Och hon pressade tillbakakänslanavmaktlöshetett steg när hon klamrade fast vidtanken atthon måsteåterta greppetomtillvaron igen.För atthon inte hade den ringaste aning om vadhon skulle ta sigtillvar
4
fullständigt betydelselösti detta nu. Kastain handduken tänkte hon minsann inte göra. Om hon just nu förlorat allövrig kunskapbeträffande sigsjälv visste hon ialla fall på något märkligt sätt ochmed tveklös säkerhetensak.Att hon inte varden somgav upp. Inte idag heller.
5
Kapitel1
Samuel
Hanhadefaktisktaldrigtänkt på attden kunde komma. Jovisst dendär vanligasom ingenslipperden hade han ocksåsett. Sommed pappa.Men inågon annanform hade hanaldrigföreställtsig den. Iallafallintehär.
Hanhadeförstås sett deni tidningen ochpåradionoch tevenpratadesdet ocksåomden.Nästanvarje dagtill ochmed.Men detvar nästan inte på riktigtför det hände ju annanstans.Sådet blev verkligenkonstigti huvudetnär hansåg den. Föratt detvar dödentvivlade hanintepånär blickenstannade viddet smutsgrå ansiktet.Sedan vardet ju de därsåren.Påpannanoch kindenmed blodetsom torkat.Nog måstedet vara så densåg ut,den därhemskaredöden? Ochinnanhan hann tänka meränsåtömde hanmagen fullständigt på innehåll itre ljudligaoch illasmakande kaskader av ostmacka, filmjölk ochjuice.När kväljningarnavar vad somåterstodatt kämpamot undradehan vadhan borde göra. Skrika kanske?Han sågsig ängsligtomkring i septembers ännu grönskandemarker. Detvar ju faktiskt så de gjorde iallafilmer. Skrekoch om de fortfarande
6
kunde sprang de sedandärifrån. Blickentog sigännu en orolig vandringbland träden ochhan tänkteatt skrika nog inte varnågon idé. Hans gapande skulle aldrig ta sigden dryga kilometersom behövdes föratt nå närmaste bebyggelseoch granne.Och närhan tänktepå grannarnablevhan rädd. Tänk om de skulle troatt det varhan?Han vågade sigpåatt kastaensnabb blickpå densmala kroppen medaxellångtoch rött hår, dengula smutsiga ochblodfläckigajackan,detrasiga jeansen ochdeblå stövlarnaoch rädslanblevdirekt starkare.”Begrav den!”uppmanadehansoroliga och högtrycksarbetande hjärna ivrigt.”Begrav den! Ingen meränduvet ju attden ligger här! Detärdin mark!Du gör vadduvill!” Javisst. Detvar hans mark.Såvar det. Handrogendjupoch lättad suck vidtanken. Inästa stund slog tveksamheten emellertid till:tänkomhan hade fel? Tänk om dendär varelsen inte alls vardöd? Hanmåste faktiskt kontrollera det. Fylld av obehag satte hansig på huk invidkroppen ochgjordesåsom hansettdet göras ideckarnapåteve: placerade fingrarna mothalsen. Hanvissteatt mangjordedet för attkänna om blodet rann. Attdet liksom skulle pumpa underfingrarna.Handenskälvde märkbart närhan
7
tvingade sigatt söka detdär tecknetpåliv menhan kände inget. Kanske gjorde hanfel?Och hanförsökte igen meninteens etttredjeförsökförändrade någonting. Hanreste sigupp ochbackadelångsamt undanfrånkroppen. Denlåg ju stilla. Deträckteväl?
Ochmed beslutsammastegi grönaTretorn storlek fyrtiofyra styrde hanögonblicketdärpå ut ur denlilla dungen, överden välklipptaoch ännu daggvåta gräsmattan ochborttilldet förfallna menfortfarande funktionsdugligagaraget.När hangreppade spaden, vilken stod straxtillhögerinnanförden enaavde uppslagna brunflagande dörrarna, varhan lugn igen. Någonstans iskuggorna somden tidigamorgonsolen ännu inte rått på kvittrade en fågel. Detfinaoch så vanligaljudetgjordehonompåbättrehumör.Såbra att hanfaktiskt lognär hanslängde upp spaden motaxeln. Ingenkropp, ingendöd, tänktehan närhan stegade tillbakaden väghan nysskommit. Allt skulle bliprecis somdet varit. Hurmycketkraft detbehövdesför attnå ditinsåg handockinteförränhan stod därmed spaden i jorden.Arbetet tognämligenåtskilligtmycketlängre tid ochblevävenslitsammare än hananat. Till sist låg kroppenemellertiddär denskulle ochhan betraktade,
8
svettdrypande mennöjd, sitt verk.Och detvar med
störstabelåtenhethan,redoatt låta detförstaspadtaget jord lämnabladet, vänligtsatillvarelseni gropen:
– Härfår du detbra lilla vän.
Detvar idet ögonblicketögonenslogs upp. Ochhan tyckte de sågutsom himlenpånatten. Då när stjärnorna inte lyste.
9
Kapitel2
Kroppenvar relativtillaåtgångennär de fann den. Som om en galninggåttlös på den, hade hantänkt och blickenurdeisblå ögonen varsynbart bestörtoch minen fylldavavsmak. Fördet härvar tveklöst en av de värre sakerhan dittills sett under alla yrkesverksamma år.Men inte ensomhan varitluttrad in tillmärgenhadehan ståttoberörd.Det härvar definitivt någontingutöverdet vanliga. Isynnerhet här. På ettsåpasslitet ställe varman ju ändå relativt förskonadfråndemestobehagligascenarierna.
– Hurlänge?
KommissarieKåreFältvredpåhuvudet. Polisinspektör MaximilianCeberius– idagligttal Max- betraktade honom frågande.
– Ettpar darupp till en veckahar detsagts. Preliminärt.Det är lite svårtatt bedöma. Värmen ochnaturen hargjort sitt.
– Vetman vemdet är?Karen Strindervände sig motsin chef.
Kåre ruskadepåhuvudet.
– Så långt harviintekommitän.
10
– Inga identitetshandlingar?
En ny huvudskakning blev svaret.
– Herrejävlar!Vad harhänt här?
De båda männen ochkvinnan vändesig om ochögonen idet rödlätta ochsvettigaansikte sommötte derasvar runda somklot.StefanWelters blicksöktesig emellertid nästan omgående tillbakatill detohyggliga framför dem. Kommissarien övergav även hanåsynen av kolleganoch vände på nytt blickenmot kroppen.
– Sägdet,muttradehan merför sigsjälv än till de andra. En galningkanske?
– Nu är detfastställt.
Kåre viftadebelåtet medett papperi luften närhan,ett dygn efterfyndet, klev in på MaxCeberiusrum.Max, vilken just anlänt arbetsplatsenefter etttandläkarbesök därenvisdomstandavlägsnats, satt bakom sitt näst intillkliniskt välstädade skrivbordprecisi färd medatt starta upp datorn ochhan såggenastupp när kommissarien bokstavligen stormade in.
– Och?
– Stella Måård.
PolisinspektörCeberiuspanna rynkadessamtidigt som
11
hanströk medhandenöversittrakadehuvud.
– Du menarinteden Måård?
Kommissarien nickadeenergiskt.
– Precisdet menarjag.Författarinnani egen hög person.
Ceberius slickade sigmed denännu lätt bedövade tunganomläpparna.
– Ochhur fick vi reda på det?
– Etikettpåinnerfickan av jackan.Såvigjordeett namnsök. Ochja. Detena gavdet andra. Gott om bilder också. Ansiktet varjuinte... Kåre tystnade märkbart besvärad mensamlade sig närmastomgående då hanfortsatte ochnu synbart belåtet: Vi harfåtttag ipojkvännen också. Iett av strandhusen hanhyr tillsammans medMåård. Hantillademuttrande ögonblicket därpå: Varfördom kallas strandhus begriper jag inte.Ingetavdom liggerjuvid stranden.
Ceberius ignoreradedet sistainlägget.
– Så pojkvännenfinns iLjunga? Hurlänge har hanvarit här?
Kåre nickadepånyttoch likakraftfulltsom nyss.
– Domkom förtvå veckor sen. Jagoch Stefan var
12
Enfågelcirkladeöverhennenärhonsloguppögonen.Enduva,tänktehon menändradesigomgående.Enmåsmåstedetförståsvarahärpåstranden. Honrynkadepannan.Vadtusangjordehonpåstranden?Honkundeinte minnas.Varhonfull?Honfnittradetillmenrörelsenkomdetattsmärtsamt huggatillnågonstansibrösthöjdochnärenomisskänneligsmakavjärn trängdeuppimunhålanblevhonrädd.Tänkomhonvardöende?
789180
9575324