Alea Aquarius: Havets färger är andra boken i serien om havsflickan Alea. Kommande böcker i serien: Alea Aquarius: Oceanernas hemlighet Alea Aquarius: Tidvattnets makt
Mellan Tanya Stewner (född 1974) och litteraturen var det inte kärlek vid första ögonkastet. Efter att ha fått höra av sin lågstadielärare att hon nog aldrig skulle lära sig läsa och skriva ordentligt upptäckte Tanya Stewner inte sin passion för skrivandet förrän vid tio års ålder. Men då lossnade det å andra sidan ordentligt. Berättelserna började flöda ur henne, och efter studier i litteraturvetenskap och många år som översättare och redaktör ägnar sig Tanya Stewner idag helt åt författandet. Hennes ungdomsboksserie Alea Aquarius har nått stora framgångar både i Tyskland och internationellt.
Till Chris och Sonja Originalets titel: Alea Aquarius 2: Die Farben des Meeres © 2016 Verlag Friedrich Oetinger, Hamburg, Germany. All rights reserved. Författare: Tanya Stewner Illustrationer omslag och vattendroppar: Claudia Carls Vinjettbilder: Underwater Watercolor Collection © Evgeniia Art via Creative Market Utgiven av Tukan förlag 2021 Örlogsvägen 15 426 71 Västra Frölunda www.tukanforlag.se Översättning: Anna Lindberg Redaktion: Urban Jürgensen Formgivning inlaga: Brytakuten AB Första tryckningen Tryckt i Lettland 2021 ISBN 978-91-7985-381-5
Innehåll 9
Regnbågshav
20
Undervattensvärld 32
Väktare
Den sista sjöjungfrun Toppensommar 68
Azurblått
78
Östanvind
88
Magiskt Edinburgh
53
61
Rockband Svart
99 109
Den trebente styrmannen Pirathjärta Avslöjad
42
130 139
120
152
Som i en saga 160
Rånare
167
Stjärnhimmel 180
Norrut
191
Högländerna
205
Bäckandar
216
Zavana ravanda Vacker
232 246
Loch Ness På sjöbottnen Elvarion
252
264
Meddelande från det förflutna Borta med vinden
295
278
Med bultande hjärta började hon simma tillbaka. Hon fick absolut inte bli upptäckt, men ute på öppet hav fanns det ingenstans att gömma sig! Då vände sig en av dykarna om och stirrade rakt på henne. Han ryckte till. Strax därpå vinkade han till en av de andra, pekade åt hennes håll och började i samma se kund röra sig mot henne. Förskräckt kippade hon efter andan. En förlamande smärta for genom hennes lungor. Hon måste genast bort härifrån! Men när hon försökte sprattla med benen märkte hon att de var som bedövade. Hon kunde knappt känna dem längre, än mindre simma därifrån. Hon greps av panik. Dykarna kom allt närmare! Men i nästa ögonblick var någon bakom henne. Han hade kommit för att beskydda henne.
Alea betraktade den vilda, böljande regnbågen som bredde ut sig runt henne ända bort till horisonten. Framför henne låg ett lysande underverk, fyllt av sammanslingrade färger och former som ville berätta om äventyr, stormar och hemligheter. Allt fanns bevarat i vattnet. Tusentals berättelser och känslor doldes bakom varje färgklick och varje form. Men för de flesta människor var det här bara den gråblå Engelska kanalen. Det var bara Alea som kunde se havets färger. För hon var en havsflicka. Hon trodde åtminstone det. Allt som hänt under de senaste veckorna tydde definitivt på det. Hon var annorlunda. Hon var magisk. Hon var … en dagdrömmare! Alea bet sig i underläppen. Hon hade stått och tittat på det färgsprakande havet alldeles för länge och låtit de andra medlemmarna i Alpha Cru uträtta det arbete som dagligen behövde utföras på en segelbåt som Crucis. Alea såg sig om efter sitt gäng. Tess Taurus höll på att hänga tvätt i fören. De långa dreadlocksen föll ner i hennes ansikte och den svarta 9
huden glänste i solen medan hon sjöng för sig själv med nonchalant raspig röst. Benjamin Libra satt i styrhytten bakom den stora ratten. Han var äldst och visste mer om segling än de andra. Därför var han också båtens kapten och alla lydde hans order. Just nu satt han på en gammal pall med foten på ratten, samtidigt som han plockade upp potatis till middagen ur en stor skål. Mellan hans tänder glittrade en stor kniv. Alea tänkte precis se sig omkring efter Samuel Draco, Bens lillebror, när han hoppade fram bredvid henne på däck. Sammy hade nyss klättrat upp i masten för att reda ut ett tilltrasslat segel, och nu landade han smidigt framför Alea. ”Ohoj!” ropade han med ett brett leende som blottade en enorm lucka mellan framtänderna. ”Ohoj!” svarade Alea. ”Ska du baka några kakor idag?” frågade Sammy. ”Jag minns knappt hur de smakar längre.” Alea skrattade. ”Jag bakade ju senast igår! Var är alla de kakorna?” Sammy log brett. ”Här inne”, sa han och klappade sig belåtet på magen. ”Jag behöver mer, annars får jag aldrig någon kalaskula. Du måste stötta mitt projekt!” ”Projekt kalaskula?” ropade Tess från fören. ”Så smal som du är kommer du aldrig lyckas få en”, sa hon med sitt vanliga barska tonfall. Men Sammy bara log busigt och föste bort sitt röda hår ur ansiktet. ”Har jag sagt att jag är superkär i dig?” ropade han till Tess. 10
Tess kastade en klädnypa efter honom och svor på franska. Hon var väldigt bra på tyska, men när hon svor eller blev upprörd gick hon över till sitt modersmål. ”Och dig är jag också kär i, Snövit”, sa Sammy och blinkade åt Alea. Alea log. Sammy brukade kalla henne Snövit eftersom hon hade långt svart hår och blek hy. Hon hade sparat ut sitt hår för att dölja sina fula bulor bakom öronen. Och hennes hud var blek eftersom hon inte riktigt tålde solen. Men kanske hade det också något att göra med att Aleas hud fick ett silvergrönt skimmer när hon doppade sig i havsvattnet och förvandlades … ”Jamen, då är det bäst att jag bakar lite nya kakor”, sa hon till Sammy och tänkte gå ner under däck. Då ropade Ben ur styrhytten: ”Det blåser upp. Vi hissar segel!” Han ställde ifrån sig potatisskålen och reste sig. ”Tipptopp!” ropade Sammy och klappade entusiastiskt i händerna. Tess lade ifrån sig tvätten. ”Aj aj, kapten!” ”Försegel!” beordrade Ben sin besättning och gjorde ett tecken åt dem genom rutan. Vid det här laget förstod Alea exakt vad Bens kommandon betydde och hon, Tess och Sammy satte genast igång. De var ett samspelt team som fungerade perfekt tillsammans. Ben kom ut till dem, och med gemensamma krafter drog de i fallinan ända tills Crucis stora försegel reste sig högt ovanför deras huvuden. Strax därpå hissade de även huvudseglet, och Alea såg leende på när det majestätiska 11
seglet fylldes av vinden. Hon älskade att vara en del av Alpha Cru. Hon älskade livet ombord. Hon älskade havet. Och hon älskade friheten. De var ute på öppet hav i en helt egen båt – de kunde göra precis vad de ville. ”Har du kunnat utläsa något?” sa Ben och avbröt hennes tankegångar. ”Ur havets färger?” ”Jag vet inte riktigt.” Alea suckade. Ända sedan hon trillade ner i vattnet under en storm, och plötsligt utvecklade gälar och simhud, hade hon kunnat se ett fyrverkeri av färger och former i havet. Hon hade snabbt insett att det inte bara var vackert, utan även bar på berättelser, känslor … ja, på information. Tyvärr var Alea ännu inte så bra på att utläsa specifika detaljer ur havets invecklade färgmatta. ”Där borta var det en turkos … härva i vattnet”, berättade hon för Ben. ”Jag tror att det alltid uppstår sådana när man passerar en plats där en annan båt nyss har åkt förbi.” Hon suckade. Det var verkligen inte mycket att komma med. ”Alltid något”, sa Ben och drog handen genom sin rufsiga rockstjärnefrisyr. Alea log snett. ”Nej, jag måste öva mig.” Hon ryckte på axlarna. ”Nu går jag och bakar lite kakor. Sammy vill bli tjock, och vänner ska ju hjälpa varandra att uppfylla sina drömmar.” Ben skrattade och gick tillbaka in i styrhytten. Alea öppnade salongsdörren och tog de få trappstegen ner till salongen. Det var väldigt trivsamt inuti Crucis. Här fanns en liten köksalkov, en mysig hörna med en gammal bär12
bar dator och två breda soffor. På en av sofforna låg det ett täcke och en kudde, för det var här Lennox Scorpio – den femte medlemmen av Alpha Cru – hade sin sovplats. Nu satt Lennox på bäddsoffan och lagade ett trasigt rep. ”Hej”, sa han och log. ”Hej”, svarade Alea och öppnade ett skåp i köksalkoven. Hon tog fram en skål, mjöl och socker. ”Om vinden fortsätter att vara såhär svag kommer det att ta minst en vecka innan vi är framme i Skottland”, sa Lennox. ”Det har just blåst upp en sydostvind. Vi har hissat seglen.” Alea tittade snabbt på honom. Lennox hade rätat på sig i soffan. Hans mörka hår föll ner i pannan och han såg utforskande på Alea med sina azurblå ögon. ”Jaså”, sa han, lutade sig tillbaka och tittade ut genom ett av de små runda fönstren. ”Vi kanske finner det vi söker i Loch Ness”, mumlade han och sträckte sig efter snögloben som de hade hittat i magen på en val en vecka tidigare. I den stod en mening som hade fått Alpha Cru att genast sätta kurs mot Skottland. Men eftersom det hade varit vindstilla sedan dess hade de tyvärr inte rört sig särskilt snabbt framåt. Orden i snögloben var som ett förtrollat budskap från en annan värld:
Ni som kan läsa detta, kom till Loch Ness. 13
Det var bara Alea och Lennox som hade kunnat läsa orden. För Tess, Ben och Sammy var de osynliga. ”Vi kanske får veta vem du är”, sa Lennox efter en stunds tystnad. ”Eller … vilka vi är.” ”Mmm”, svarade Alea korthugget och tog fram smör och ägg ur kylskåpet. I samma ögonblick kom Tess in genom salongsdörren. Förvånat sa hon något som lät som ”Ke fett vo?”. Sedan insåg hon att hon pratade franska och frågade: ”Vad gör ni?” Hennes blick svepte mellan Lennox och Alea. ”Stör jag?” ”Nej!” svarade Alea aningen för häftigt. Lennox drog ett ljudligt andetag, lade ifrån sig snögloben och började återigen ägna sig åt det trasiga repet. ”Jag går och ringer mina föräldrar”, meddelade Tess och försvann in i tjejkajutan. Alea knådade kakdegen och formade små ankare som hon lade på bakplåten. Tystnaden mellan henne och Lennox var olustig och frågorna hängde i luften, men hon fortsatte utan att säga något. Till slut satte hon plåten i ugnen, ställde in temperaturen, stängde ugnsluckan och tvättade händerna. ”Alea …” Lennox stod plötsligt nära henne. ”Vad är det?” ”Va? Ingenting, jag ...” ”Du har varit så konstig och tvär mot mig de senaste dagarna.” Lennox försökte fånga hennes blick, men Alea såg stelt på sina händer, samtidigt som hon med ryckiga 14
rörelser drog på sig handskarna över sina rynkiga fingerbulor. ”Är du sur på mig?” frågade Lennox. ”Nej.” Hans närvaro fick hennes hjärta att slå snabbare. ”Det är inget.” Lennox tvekade, sedan sa han: ”Jag trodde att vi var … vänner. Men där tog jag tydligen fel.” ”Jag …”, började Alea, men fortsatte inte. Lennox väntade. Men när Alea inte sa något mer, vände han sig om och lämnade salongen. Alea stod kvar med dånande puls. Hon hade bokstavligt talat ont i hjärtat. Hon gick till tjejkajutan, där hon ställde sig och lyssnade utanför dörren. Det var helt tyst. Tess var väl redan färdig med sitt telefonsamtal. Alea gick in i det lilla rummet och stängde dörren efter sig. Tess låg i våningssängens överslaf och fipplade missmodigt med sin mobiltelefon. ”Vad är det?” frågade Alea. Tess ryckte på axlarna. ”Dina föräldrar?” ”Ja.” Tess knep ihop läpparna. ”Jag sa till mamma att jag och pappa hade ätit frukost på vårt favoritkafé i morse. Då frågade mamma: Ert favoritkafé? Jag trodde att det var stängt hela sommaren? Det sa du ju sist! Vilken jäkla skit …” Tess gnuggade sig i ögonen samtidigt som hon skakade på huvudet och mumlade något på franska. Sedan sa hon: ”Jag lyckades snacka mig ur det. Men 15
mitt … vad heter det … mitt nät av lögner har blivit så stort att jag förlorat överblicken.” Tess föräldrar höll på att skilja sig och pratade inte längre med varandra. Därför hade Tess sagt till sin mamma att hon bodde hos sin pappa – och till sin pappa att hon var hos sin mamma. Men egentligen befann hon sig på en segelbåt ute till havs! Tess älskade livet och friheten ombord på Crucis lika mycket som Alea och ville absolut inte att hennes hemlighet skulle avslöjas. Men det blev uppenbarligen allt svårare att ljuga. ”Oj oj”, sa Alea och försökte koncentrera sig på Tess problem, fastän hon egentligen hade kommit dit för att prata med henne om Lennox. ”Hela grejen håller på att gå överstyr, eller hur?” ”Det kan man säga.” Tess snörpte på munnen. ”Dess utom är det hemskt att ljuga för mina föräldrar. Du vet, egentligen är de faktiskt helt okej. Båda två.” Alea ville hjälpa Tess. Vid det här laget hade de blivit goda vänner, inte bara för att de var de enda tjejerna ombord och delade kajuta. Tess lade huvudet på sned. ”Och hur är det med dig? Du ser lite ledsen ut.” Alea sänkte huvudet och kände att hennes hjärta fortfarande slog plågsamt snabbt. ”Det har med Lennox att göra.” Tess suckade. ”Vad är det med er två?” frågade hon och satte sig upp i sängen. ”När han kom med ombord var du alltid i närheten av honom! Du sa till och med att ni 16
hörde ihop på något sätt. Att det kändes som om ni hade hört ihop innan du ens hade träffat honom. Så sa du!” ”Ja, så sa jag. Och det har inte förändrats”, svarade Alea. ”Det verkar ju som att både Lennox och jag är … annorlunda.” ”Men Lennox ser inga färger i havet. Och han får inte gälar och simhud i vattnet heller”, inflikade Tess. ”Det är sant”, medgav Alea. Lennox hade visserligen kunnat läsa budskapet i snögloben, men de andra förmågorna som gjorde Alea magisk verkade de inte ha gemensamt. Han hade dock en egenskap som var lika magisk som Aleas. Men den kände Tess, Ben och Sammy fortfarande inte till. Tess fixerade henne med blicken. ”Är du kär i Lennox?” ”Nej!” Alea sänkte blicken. Sedan tillade hon, nästan viskande: ”Jag vill inte vara kär i honom.” Tess gjorde ett märkligt ljud och Alea tittade upp. ”Då är du kär i honom”, konstaterade Tess. ”Jag …”, stammade Alea och ansträngde sig förgäves för att hennes röst skulle låta stadig. ”Vi förenas av vårt ursprung! Min biologiska mamma sa till min fostermamma att jag absolut inte fick komma i kontakt med kallvatten eftersom det kunde ge mig svåra skador. I själva verket har jag ju inga problem alls med vatten – men det hon sa stämmer in på Lennox! Det är ju faktiskt märkligt!” Hon fingrade nervöst på sin tröjärm. ”Lennox och jag är sammanbundna med varandra på något sätt. Tillsammans med honom känner jag mig rätt.” Alea såg hjälpsökande 17
på Tess, men hennes ansiktsuttryck var svårtytt. ”Men det har ingenting med förälskelse att göra, vi bara hör ihop på något märkligt sätt”, tillade Alea osäkert. Tess var tyst. ”Lennox är nog inte kär i mig heller”, fortsatte Alea snabbt. ”Han har bara den där instinkten att han vill beskydda mig. Han känner att han borde ta hand om mig. Det är därför han så ofta vill vara i närheten av mig. Men han har aldrig sagt att han … tycker om mig.” Hon var tvungen att ta ett djupt andetag. ”Jag vill inte vara en börda för honom. Jag vill inte att han ska känna sig tvingad till något. Han söker sig ofta till mig. Men jag tror att han bara gör det för att … han måste. För att han har det där beskyddarprogrammet som slås på när det gäller mig.” Tess stirrade framför sig. Alea tog mod till sig. ”Eller tror du att han skulle kunna vara ...” Tess verkade djupt försjunken i tankar. Men till slut tittade hon på Alea igen. ”Nej”, svarade hon. ”Jag tycker egentligen inte att det verkar som att han är kär i dig.” Aleas bröstkorg drogs ihop. ”Jag tror också att han mest är intresserad av dig för att ni har något gemensamt”, tillade Tess. ”Ja, mer än så är det ju inte”, sa Alea med kvävd röst. Hon lade märke till sitt frågande tonfall i slutet av meningen och skakade på huvudet. ”Nej, mer än så är det absolut inte”, upprepade hon så övertygande hon kunde. 18
Tess gled ner från sängen, stod ett ögonblick tvekande framför Alea innan hon omfamnade henne. Fastän hon absolut inte var den kramiga typen höll hon om Alea en lång stund. Alea lade huvudet mot hennes axel och ansträngde sig för att inte gråta. Hon hade ju anat att Lennox bara var intresserad av henne som en nära vän och bundsförvant. Hon kunde hjälpa honom att komma närmare sitt ursprung – mer än så var det inte. När Tess och Alea släppte taget om varandra torkade Alea bort en tår ur ögonvrån och förbannade sitt hjärta som bultade alldeles för hårt.
19