Kapitel 1
Pang
– Va fasiken händer! Dusty hade för ett ögonblick släppt koncentrationen på vägen. Ja, egentligen hade han tittat ner i mobilen. Så jäkla dumt! Han hade inte haft koll på backspeglarna, och nu var de där. Ända framme i hasorna på honom. Bredvid honom. Framför honom. Alldeles för nära. Två galningar i en löjlig epatraktor. En svartglänsande pickup, Nissan Navara. Fanns att skåda på torget i stan varje dag. Rätt snygg, måste han erkänna. Men nu hatade han den, och de två killarna som satt i. De hade vevat ner fönstren och gapade och viftade. – Bonnläpp, hur kör du va? – Ska du inte damma på lite nu? Dusty! De två killarna skrattade ikapp. Bilen låg precis jämsides. Killen som körde glodde 9
med vansinnesögon på honom. Dusty kände igen honom från skolan. Han kallades för Gasa. En gång hade han kastat småsten efter hemkunskapslärarens lilla Fiat när hon kört iväg från skolparkeringen och vrålat ”gasa, gasa!” . Efter det var det ingen som kallade honom för något annat än Gasa. Plötsligt drog Gasa till med ratten så att Navaran gjorde ett kast mot Dustys fyrhjuling. Dusty styrde snabbt undan ut på vägrenen och kom ännu närmare diket. Hans fyrhjuling körde nu med ena hjulparet på gräskanten bredvid asfalten. Han ville dra ifrån, och visste att han skulle kunna göra det, men inte när han tvingades köra halvvägs ner i diket. Då såg han henne. Matilda. Som gick i hans skola. Hon hade liksom sjunkit ner i sätet mellan killarna. Som om hon ville gömma sig. Men hon skrattade hon också. Shit! Dusty hade alltid gillat henne. Och ibland fick han en känsla av att hon gillade honom också. Fordonen vinglade vidare bredvid varandra på vägen. Navaran pressade fyrhjulingen längre och längre ner mot diket. Dusty funderade på om han skulle slå av på gasen och bromsa sig ur situationen. Men det bar emot. De skulle skratta ännu värre och håna honom i skolan. Han var känd för att köra så 10
dammet yrde. Och det lilla kändisskapet ville han behålla. Det var inte för inte han kallades för Dusty. En epa fick bara gå i 30 kilometer i timmen. Den hade en elektronisk strypning som kontrollerade hastigheten. Men Dusty visste att det bara gällde inför besiktningen. Sen fanns det sätt att kringgå det. Gasas epa var trimmad att gå fortare. Men den var inte hur snabb som helst. Dustys fyrhjuling var snabbare. Mycket snabbare. Han visste att han lätt skulle kunna dra ifrån dem om han bara fick en ärlig chans. Men med det där skrället till plåtlåda alldeles inpå var det för stor risk. Han tittade på Matilda igen. Hon skrattade inte längre. Hon tittade förläget ner, och såg ut att ha sjunkit ännu längre ner i sätet mellan killarna. Vad gjorde hon ens där? Varför hängde hon med de där idioterna? Han mindes festen i somras. När han hade haft en chans på Matilda. Hon hade kommit fram och satt sig intill honom. Väldigt tätt intill. Men sen hade det inte blivit något mer. Dusty visste liksom inte hur han skulle ha fortsatt från det. Och nu åkte hon i idioternas epa. Tankarna snurrade i Dustys huvud. Han försökte frammana sitt mantra som hjälpt honom så många gånger: 11
Inte tänka, bara göra. Kom igen nu, Dusty! Det var fortfarande någon kilometer kvar till avtagsvägen där Dusty skulle svänga av hem till gården. – Ska vi tävla? ropade killen i passagerarsätet och flinade. Killen viftade med armen ut genom rutan. En ful, hemmagjord tatuering på underarmen. Dusty kände igen både killen och tatueringen från skolan. Han hade visat upp den för alla. En falk skulle det föreställa. Det såg mest ut som en röra av bläck. Men ingen vågade säga emot. Och efter det kallade alla honom för Falken. Dusty bet ihop. I samma sekund törnade Navaran emot det vänstra framhjulet på fyrhjulingen. Pang! Det skakade till och Dusty tappade nästan kontrollen över styrningen. Nu började det bli otäckt på riktigt. Kanske var det ändå läge att slå av på farten och ge upp. Han funderade över hur vägen såg ut framöver och kom att tänka på den långa raksträckan en bit längre fram, precis vid en av gårdens lador. Där var vägrenen flack och bred och det var långt till diket. En perfekt plats att dra ifrån på insidan. Alla fyra hjulen skulle få grepp och han skulle kunna göra ett överraskande ryck. 12
– Går den inte snabbare? vrålade Gasa. Dusty gjorde sig beredd inför raksträckan. Den närmade sig snabbt nu. Precis på andra sidan krönet. Han slog av lite på gasen, för att lura dem till ett lägre tempo. Då skulle överraskningen bli desto större när han drog ifrån. Han lättade lite på rumpan och vred handleden uppåt för att vara beredd att ge full gas. Allt för att få maximal kraft, balans och fart. Då upptäckte han den. Alldeles för sent. Han hade aldrig lagt märke till den förut. Mitt i vägrenen framför honom stod den. En lyktstolpe. Pang.
13
Kapitel 2
Kaisha
– Hej. Rösten lät avlägsen. Som från ett annat rum. Det bultade i huvudet. En hammare bearbetade huvudet inifrån. Som om någon var instängd där inne och ville slå sig ut. Rakt genom skallbenet. Dusty hörde hejet igen. Aningen närmare den här gången. Han tvingade sakta upp ögonlocken. Det var en enorm ansträngning att bara få upp ögonen. Han låg på rygg i en säng. Starkt ljus slog emot honom. Hade han solen rakt i ögonen? Han kisade. En kvinna i vitt stod lutad över honom. Hon luktade mild tvål. Kanske handsprit. En svag doft, som signalerade rent. Hon kände honom på pannan. – Hej. Hur mår du? 14
Hon log, och Dusty började nästan rodna. Ett par stora bruna ögon tittade på honom. De skimrade i ljuset från ett stort fönster. Hon var kanske bara tio år äldre än honom. Och leendet … ja, det… Mer hann han inte tänka förrän ögonlocken föll ihop igen. Nästa gång Dusty tittade upp var leendet borta. Och kvinnan också. Hade han drömt? Nej, doften från hennes spritade händer hängde kvar i luften. Dusty hade alltid varit känslig för dofter. Han gillade dofter. Milda dofter. Stark parfym fick honom att få andnöd. Dusty tittade sig omkring i rummet. Ett handtag i en vajer från en ställning. En larmknapp i en sladd. En tv-apparat monterad i taket med en säkerhetskedja. Nej, han hade inte drömt. Helt klart en sjukhussal. Nästa gång han tittade upp satt hans mamma Mette bredvid sjukhussängen. Hon höll hans hand. – Harry … Ja, han hette så. Men ända sen han gjort sin första bredsladd med trehjulingen så dammet yrde hade han kallats för Dusty. – Hur mår du? Vad hände egentligen? Kan jag hämta nåt åt dig? Huvudet bultade. På fråga A svarar jag dåligt, tänkte han. På B vet jag inte riktigt, och på C kanske ett 15
glas vatten. Högt sa han ingenting. Hans läppar hade liksom torkat ihop. – Vill du ha något att dricka? frågade mamma. Så där ja, tänkte Dusty. Tankeöverföring kanske är min kommande karriär. Mamma höll i glaset och Dusty tog några försiktiga klunkar när dörren till sjukhussalen slogs upp med en smäll. In störtade syrran. Hennes mörka hårtestar fladdrade. De smala svarta jeansen var nerstoppade i ett par kraftiga kängor som klampade mot golvet. Ja, det var inte hans riktiga syrra. Han hade ingen riktig syrra, men han hade Kaisha. Kaisha var tre år äldre och familjehemsplacerad hos hans familj på gården. Dustys mamma hade alltid velat ha en dotter. Och nu hade hon det. Men det kanske inte var den dotter hon hade drömt om när hon var ung. Kaisha hade haft det tufft och behövde komma bort från sitt gamla liv i Stockholm. Därför bodde hon på bondgården hos Dusty, hans mamma Mette och pappa André. Ja, André var inte heller hans riktiga pappa. Men han var den pappa Dusty hade. Och han var bra, även om man inte såg så mycket av honom. André var oftast ute och körde traktor på något gärde. Eller mekade med en skördetröska. Eller vallade får. – Vad har hänt? 16
Kaisha boxade med händerna i luften när hon satte sig på sängkanten. – Vad håller du på med? fortsatte hon. Du körde ju nästan ihjäl dig! – Ta det lugnt, Kaisha, sa mamma. – Lugnt? Grabben är ju halvt borta. Vad hände, brorsan? Och vad var det för snorungar med epan som ringde efter ambulans. Vad gjorde dom där? – Snälla Kaisha, lugna dig nu. Jag går och köper nån god dricka till dig, Harry. Kommer strax tillbaka. Okej? Dusty lyckades få till en nickning till svar. Kaisha hjälpte honom med vattenglaset. Hon böjde sig fram över honom och viskade. Eller väste snarare. – Nu får du berätta! Jag tror inte ett ögonblick på att du bara kört rakt in i en lyktstolpe av dig själv. Om du inte var full eller hade sniffat bensin. Men du har väl inte börjat med droger, du är ju bara en liten … liten … lilleborsa. Dusty orkade inte svara. Han blundade och låtsades sova. Det var enklast. Kaisha hade inte heller några riktiga syskon. Och hon behandlade honom som sin brorsa, sin lillebror, som det var hennes ansvar att ta hand om. Och det gick oftast bra. Hon försvarade honom vad som än hände. 17
Men det kunde också gå fel. Som den gången när han hade klagat över att en klasskompis hade slängt upp hans mössa i ett träd. Nästa dag hade Kaisha travat in på skolgården och gått raka vägen fram till killen som slängt iväg mössan, greppat honom i kragen, tittat honom i ögonen. Och utan att säga någonting … Pang! En knytnäve rakt i ansiktet på killen. Näsan sprack, blodet sprutade. Och det blev så klart ett jäkla liv i skolan. Kaisha fick soc på sig. Igen. Och själv blev Dusty retad för att han skvallrat för sin syrra. Så den här gången tänkte han inte säga någonting. Vilket var ganska lätt, eftersom tröttheten och huvudvärken gjorde att han sakta domnade bort och somnade.
18