9789179034634

GUSTAFSON&KANT ..

LOPA REN

STOCKHOLM, 2021

Loparen_inlaga.indd 1

2020-12-15 14:45:25

tidigare utgivet av gustafson & kant Singöspionen (2015) Mordbrännaren (2016) Sändebudet (2017) Änglabarnet (2018) Blodspengar (2019)

www.lindco.se info@lindco.se Copyright © Anders Gustafson och Johan Kant, 2021 Omslag: Nils Olsson, oink.se Omslagsfoto: Istockphoto Författarfoto: Eva Lindblad, 1001bild.se Karta: Alice Bulukin, Stig Söderlind och Lind & Co Tryck: ScandBook AB, 2021 isbn 978-91-7903-463-4

Loparen_inlaga.indd 2

2020-12-15 14:45:25

prolog

den unga kvinnan rusade ut. Hon var klädd i tunn jacka och löparskor och tog trapporna ner till tomten så fort hon bara kunde, sedan sprang hon mot skogsbrynet. Det halvlånga rufsiga håret fladdrade. Hon ökade hastigheten medan hennes salta tårar blandades med regndropparna som föll tungt från himlen. Just när hon skulle lämna gräsmattan bakom sig hördes en mansröst från förstu­ bron: ”Stanna! Stanna för i helvete!”

Kvinnan skälvde till som om hon fått ett piskrapp, men hon gjorde ingen ansats att följa kommandot. Istället blev stegen ut i natten mer intensiva. Mannen gastade ytterligare något, men hon var utom hörhåll. För säkerhets skull vred hon flera gånger på huvudet så långt nackmusklerna tillät. Någon förföljare syntes inte till. Hon sprang längs en stig som ledde fram till landsvägen. När hon korsade den hörde hon på avstånd ett dovt motorljud och såg hur ljuskäglor närmade sig. Kvickt gav hon sig in mellan träden.

Stigen fortsatte över stock och sten på andra sidan vägen. Några gånger snavade hon till vid en oväntad sänka eller någon granrot.

Hindren var omöjliga att se i mörkret. Skornas tunna ventilerande tyg var redan dyngsurt. Likaså den prassliga vindjackan och hennes 3

Loparen_inlaga.indd 3

2020-12-15 14:45:25

mjukisbyxor. Hon fick kämpa för att hålla balansen på hällarnas slippriga lavar.

En molnslöja skingrade sig och sensommarnattens måne tittade olycksbådande fram, men gav också ledsyn när hon lämnade stigen.

Tempot sänktes, men hon rörde sig smidigt genom terrängen. Framfarten hindrades av en vildnyponbuskes sylvassa taggar, som fastnade i ena ärmen och jackans framstycke. Hon slet sig fri och hörde tyget rivas i stycken. Med plågade rörelser gömde hon sig alldeles nära törnesnåret.

En stark ljuskägla for över granarna precis bakom henne. ”Kom tillbaka!” gastade en mansröst med ett befallande tonläge.

Orden ekade genom skogen. ”Jag vet att du är här någonstans och jag vet att du hör mig.”

Regnet tilltog i styrka. ”Kom tillbaka, säger jag!”

Hon kröp ihop bakom en tall, gjorde sig så liten hon förmådde.

Det dyblöta håret hängde ner i håglösa testar. Hon spärrade upp ögonen när ljuset träffade blåbärsriset alldeles invid furan. Blicken sökte i mörkret samtidigt som hon försökte dölja reflexpartierna på jackan.

En gren knäcktes i närheten inte långt från hennes tillfälliga göm­ ställe. Hennes andning blev grundare. ”Allt är ett missförstånd!”

Fler grenar knakade och bröts. Det starka lampskenet fladdrade fram och tillbaka över träden, mossan och blåbärsriset. ”Snälla du, vad gör du här ute mitt i natten?” Den nyss så hetsiga rösten var nu nästan vädjande i tonen.

En duva hoade från ett träd i närheten. Vinden tilltog samtidigt som regndropparna piskade över skogen med oförminskad styrka. ”Kom tillbaka.”

Rösten andades desperation och blev som ett startskott för kvinnan som kastade sig upp från sin hopkrupna position och rusade bort från strålkastaren. En gren rispade hennes kind. Hon ryckte till av 4

Loparen_inlaga.indd 4

2020-12-15 14:45:25

smärta men fortsatte, tillfälligt förblindad av ljuset, och hamnade i ett kärr. Hon krängde med sin tunna kropp och lyckades ta sig loss.

Strax nådde hon en bredare stig och kunde öka farten igen.

Hon sprang över en kulle och ner i en sänka. Ingenstans såg hon något hus, bara svarta bergknallar och hotfulla silhuetter av massiva barrträd. I den lilla svackan slog hon av på stegen och tog en paus.

Hjärtslagen dunkade hårt i bröstet. Kvinnan huttrade till och spetsa­ de öronen, men kunde inte uppfatta något annat än vindens dans bland grenarna och ljudet av regnet som envist vräkte ner. Så skar ett ilsket motorljud igenom och växte allt starkare. Kvinnan stod stilla, slöt ögonen och lyssnade åt än det ena än det andra hållet för att kunna lokalisera fordonet. Ljudet av bilen upphörde alldeles nära platsen där hon befann sig. Återigen kastade hon sig iväg, denna gång i motsatt riktning. Just som hennes ansikte sprack upp i ett trotsigt leende fastnade hon med ena foten. Ett kraftigt ryck fortplantades genom hennes kropp, som handlöst slungades framåt.

5

Loparen_inlaga.indd 5

2020-12-15 14:45:25

Loparen_inlaga.indd 6

2020-12-15 14:45:25

DEL 1

Loparen_inlaga.indd 7

2020-12-15 14:45:25

Loparen_inlaga.indd 8

2020-12-15 14:45:25

kapitel 1 Måndagen den 15 juni

krispig morgonluft mötte Solbritt när hon klev ut på terrassen. Solen lyste från en klarblå himmel trots att klockan inte ens var sju. I köket slamrade maken Rune med frukosten och från Dalviken hördes måskäbbel. Hon sträckte armarna över huvudet och stretcha­ de lätt, därefter gjorde hon några rappa knäböjningar.

Rune slog upp dörren. Han lade huvudet på sned och spände ögonen i sin fru. ”Vad gör du, Sollan? Kör du sån där qingqjong, eller vad det heter?” ”Men snälle lille gubbe. Bara för att man sträcker lite på sig be­ höver du väl inte försöka göra dig lustig?”

Rune skrockade till lite och meddelade att kaffet var klart.

Någon minut senare hade Solbritt slagit sig ner i köket och börjat bre en smörgås. Köket var från sjuttiotalet och i klart behov av renovering. Trots att Solbritt och Rune flera gånger hade talat om att något behövde göras åt inredningen blev det av någon anledning aldrig av. Allt fungerade, och skavankerna var ändå lite charmiga, dessutom drog de sig för arbetet med att riva ut köket och installera ett nytt. Men nu började det nog ändå bli nödvändigt med någon form av uppfräschning, eftersom de numera bodde permanent på Singö.

9

Loparen_inlaga.indd 9

2020-12-15 14:45:25

Solbritt funderade på deras lägenhet i Aspudden, som de nu hyrde ut till barnbarnet Stefan. Deras andra barnbarn, Isabelle, hade signalerat att hon ville flytta in hos sin bror. Hon orkade inte bo med sin mamma Anette. Trots att syskonen var väldigt olika trivdes de bra ihop.

Stefan var verkligen en trygg och snäll storebror. Vid flera tillfällen hade han mött upp Isabelle efter konserter och andra tillställningar och följt henne hem. Någon gång hade hon och hennes kompis Tess också sovit över hos honom. Då hade Stefan skött kontakten med den ilskna modern Anette och försäkrat henne om att han tog ansvar för Isabelle. Han hade en lugnande inverkan på sin mamma. Solbritt längtade ibland till Aspudden, men var nöjd med hyresgästen. ”Hur kommer det sig att du redan är igång?” undrade Solbritt mjukt. ”Jag ska ut med Gustav och jaga stämplar”, svarade Rune med munnen full av smörgås.

Solbritt ställde ner kaffekoppen och studerade sin man. ”Ska ni ut och orientera?” ”Men sluta nu, Sollan”, sa Rune irriterat, ”jag har ju berättat för dig om Pilgrimspasset.”

Solbritt betraktade Rune som smaskade i sig ett kokt ägg.

Efter en stunds tuggande fortsatte han: ”Jag pratade ju om det i förra veckan. Minns du inte det?”

Rune förklarade tålmodigt att det fanns i många länder. Pilgrims­ passet gick ut på att vandra längs olika leder och utmed dessa samla på sig stämplar i ett litet häfte. Varje etapp hade en specifik stämpel.

Han och Gustav skulle gå första sträckan på Vikingaleden, mellan Grisslehamn och Trästabron. ”Hur fick ni den idén?” undrade Solbritt nyfiket. ”Tja, jag tittade in i kapellet i Grisslan en dag när jag var förbi och då fick jag lite information om det här av föreståndaren. Jag tog ett stämpelhäfte till mig och ett till Gustav.” ”Ja, ni gubbar slutar aldrig att överraska”, genmälde Solbritt. ”Du vet, Sollan, jag och Gustav har faktiskt bestämt att vi ska 10

Loparen_inlaga.indd 10

2020-12-15 14:45:25

plocka alla stämplar i hela Pilgrimspasset. Det är bara tolv etapper på Vikingaleden. Kultur och motion på samma gång!” ”Ni är galna”, svarade Solbritt, skakade lätt på huvudet, reste sig och sköt in stolen. Kaffekoppen placerade hon på diskbänken innan hon lämnade köket. Tio minuter senare pussade hon Rune på munnen och önskade honom lycka till med dagens vandring. ”Du, packa skoskavsplåster och vatten, lova mig det. Ta det försiktigt. Jag vill inte höra talas om några brutna ben sen.” ”Sollan, du kan vara lugn”, svarade Rune, ”vi går med Gud.” Solbritt hade svårt att hålla sig för skratt när hon vinkade åt honom och lämnade stugan.

Bilresan över Singö och Fogdö via Älmsta mot Norrtälje förlöpte smidigt. Få bilar syntes på riksväg 283. Landskapet badade i försommarsol och morgondaggen hade just dunstat bort. I hagarna invid vägen betade kor. En älg stirrade på Solbritt vid Stabby och en hare studsade över vägbanan vid Söderbykarl. Solbritt uppskattade att starta dagen med en timmes bilfärd i ensamhet. Det gjorde att hon kunde tackla jobbets ibland stressiga arbetsmiljö på ett bättre sätt.

Tankarna vandrade iväg till uppgifterna som hon fått en dryg månad tidigare om den förra ägaren till hennes och Runes stuga. Kvinnan som bott där hade tydligen försvunnit spårlöst och tanken på det gav henne ingen ro. Solbritt hade luftat sina tankar med Lena, väninnan som även var hennes chef, och hon hade hållit med om att det var konstigt att kvinnan försvunnit men betonat att de hade annat att göra än att rota i ett gammal försvinnande som det antagligen inte låg något brott bakom. Men Solbritt hade bett Bent Sivertsen att gräva fram de uppgifter han kunde få fatt på. Givetvis hade Sivertsen haft mycket att göra och inte prioriterat hennes önskemål, men hur lång tid kunde det ta egentligen? På en hel månad borde det väl ändå finnas en del dötid? Nej, idag skulle hon påminna Sivertsen, tänkte hon samtidigt som hon parkerade på baksidan av Norrtälje polishus.

11

Loparen_inlaga.indd 11

2020-12-15 14:45:25

Klockan 8.00 drämde kommissarie Lena Karlsson ordförande­klubban i bordet. Kollegorna som samlats för utsättning hade vant sig och tittade knappt upp. Förutom kriminalinspektör Solbritt Andersson var Alexis Metaxas, de erfarna utredarna Bent Sivertsen och Göran Malm samt teknikerna Niklas Persson och Martina Rask på plats.

Mötet skulle precis sätta igång när dörren slogs upp. Lisa Backlund halvsprang genom rummet och bad viskande om ursäkt för sin sena ankomst. Hon gled ner i en stol bredvid Metaxas. ”Okej, då sätter vi igång”, sa Lena med tydlig stämma. ”Har helgen varit bra?” ”Jo tack”, insköt Göran Malm. ”Jag har kryssat till Åbo.” ”Alltså, jag syftar på arbetsbelastningen”, svarade Lena lugnt. ”Men givetvis tycker jag att det är bra att du har haft en rolig helg, Göran.”

Den fryntlige Göran Malm skrattade till. Han var som vanligt klädd i skjorta, ljusa chinos och mörkblå pullover. Den kala hjässan och det klotrunda huvudet i kombination med ett glatt leende gav ett sympatiskt intryck. ”Helgen har varit ordinär”, svarade Bent Sivertsen. Han bläddrade i en bunt lösa papper framför sig på bordet och läste upp vad kollegorna rapporterat. Mest fyllebråk och misshandel. Någon fortkörning och en hel del ordningsärenden. ”Sommarstaden Norrtälje verkar börja vakna till liv”, avrundade han torrt.

När värmen kom och sommargästerna anlände levde den lilla staden upp. Runt Norrtäljeån och Norrtäljeviken var utbudet av små­krogar, barer och hotellrestauranger betydande under sommar­månaderna.

När folk var ute i glada vänners lag ökade även det po­lisiära arbetet.

Stadens uniformerade polis fick allt fler ordningsärenden att hantera. ”Är det nåt vi behöver ta tag i på momangen?” frågade kommissarien. ”Jajamänsan”, replikerade Sivertsen alert. ”Det sitter en kille i ettan.

Han har varit på Little Dublin och huggit ner en annan gäst.”

Bent Sivertsen ögnade igenom sina papper och berättade att kollegorna hade blivit kallade till puben klockan 21.42 föregående kväll.

12

Loparen_inlaga.indd 12

2020-12-15 14:45:25

När de kom till platsen hade en ordningsvakt redan avväpnat gärningsmannen och fått ner honom på golvet. Där hade han sedan somnat.

Det hade varit omöjligt för kollegorna att väcka mannen. Han transporterades till polishuset medan några poliser stannade kvar på krogen för att ta vittnesmål och säkra bevis, som kniven. ”Men om han var så berusad att han inte gick att väcka, varför kördes han då inte till häktet i Sollentuna? Eller till sjukhuset?” undrade Lena.

Bent Sivertsen ryckte på axlarna. ”Malm och jag skulle kunna förhöra killen”, föreslog Sivertsen. ”Det blir bra”, svarade Lena snabbt. ”Om han ens är talbar.” ”Vi får väl ta med kaffe och Resorb”, skrattade Göran Malm. ”Han har haft tillsyn under natten och har kvicknat till nu.” ”Vad hände med den knivhuggne?” undrade Solbritt försiktigt.

Sivertsen kastade ett öga på sina papper igen. ”Ingen fara alls. Hugget tog i midjan och fångades upp av killens bukfett.”

Bent Sivertsen läste upp kollegornas rapport om att offret körts till Norrtälje sjukhus. Skadorna hade inte varit så allvarliga. De hade inte behövt sy, utan det räckte med att tejpa såret. ”Okej. Nåt annat?”

Niklas Persson räckte upp handen som en skolpojke. De senaste månaderna upplevde Lena att teknikern hade fräschat till sig. Borta var gällivarehänget och han hade bytt baksnuset som tidigare konstant hängt över halva tandraden till diskreta portionsprillor. Det mellanbruna håret som tidigare varit ovårdat var tvättat och nyklippt. Han bar ljusa byxor och en rutig flanellskjorta. Förr hade han sett sunkig ut, men numera var teknikern riktigt proper. ”Jag vill bara påtala att det är viktigt med den psykiska arbets­ miljön”, meddelade Persson när Lena nickat att det var hans tur. ”Här är ett förslag till jämställdhetsplan för vår station.”

Lena höjde lite på ögonbrynen och mötte Solbritts blick. Ingen observerade kvinnornas tysta kommunikation, alla i rummet var fullt 13

Loparen_inlaga.indd 13

2020-12-15 14:45:25

upptagna av att ta varsitt exemplar av det tunna kompendium som teknikern delade ut. Lisa Backlund, som satt nedsjunken i sin stol och lutade sig lätt mot Alexis Metaxas, rätade på ryggen och tittade förstrött i häftet. Metaxas sköt försiktigt sin stol någon decimeter bort ifrån Backlund samtidigt som han skickade pappersbunten vidare till Göran Malm. Backlund tryckte snabbt till med armbågen i Me­taxas mellangärde och flyttade sin stol närmare kollegan. Den storväxte polis­mannen rörde inte en min. ”Martina och jag tycker att vi alla skulle må bra av att jobba jämställt”, deklarerade Niklas Persson med tydlig röst. ”Det må jag säga”, sa Lena förvånat. ”Du har verkligen lärt dig mycket på din genusutbildning.” ”Visst har jag det”, svarade Persson kort. ”Ändå är det faktiskt Martina som har hjälpt mig att se hur illa det är ställt i kåren.” ”Vad menar du?” frågade Lena stramt.

Niklas Persson berättade att han från början hade blivit förbannad över att bli kommenderad till jämställdhetsombud på stationen.

Men han hade bitit i det sura äpplet och påbörjat utbildningen vid Upp­sala universitet. Teknikerkollegan Martina Rask hade intresserat sig för hans uppdrag, och när de hade jobbat tillsammans hade hon hjälpt honom att förstå de svåra begreppen som fanns i kurslittera­ turen så att han kunde applicera dem på verksamheten. De hade pratat om rådande hierarkier på arbetsplatsen men även om hur genus­frågan påverkade alla, vilka förväntningar de hade på varandra och hur de skulle kunna leva upp till olika roller, oavsett kön.

Bara genom att belysa frågorna och resonera kring dem synliggjorde de en mängd olika svårigheter som stod i vägen för ett verkligt förändringsarbete. Men det var en väldigt viktig process som skulle innebära att kollegorna fick möjlighet att vara sig själva.

Alla i rummet vände sina blickar mot Martina Rask som satt rak i ryggen med stenansikte. ”Jag är ju alltid mig själv”, sa Bent Sivertsen och bröt tystnaden.

14

Loparen_inlaga.indd 14

2020-12-15 14:45:25

”Det är jag med”, fyllde Göran Malm snabbt i. ”Fast det handlar inte om det”, påpekade Niklas Persson. ”Det gäller att medvetandegöra hela stationen. Inte primärt att ändra på människor, utan ändra på kulturen.” ”Finfint, Niklas”, avbröt Lena snabbt. ”Mycket intressant och viktigt. Verkligen bra jobbat. Jag föreslår att vi alla läser igenom Niklas och Martinas förslag och så har vi fortbildning kring det här vid ett senare tillfälle.” ”Det blir superbra”, svarade Persson entusiastiskt. ”Vad har vi mer på agendan?” ”Vi har en ganska allvarlig grej”, svarade Sivertsen.

En man som hette Tommy Strand, boende i Roslagsbro, hade inkommit med en anmälan om att hans dotter blivit utnyttjad av en person online som hon spelade dataspel med. Enligt Strand hade dottern visat brösten framför webbkameran när han gått in i flickans rum för att meddela att maten stod på bordet. ”Fy fan”, väste Solbritt. ”Ja, dessa äckelgubbar”, insköt Lena snabbt. ”För det är ju män det handlar om.” ”App, app, app”, avbröt Niklas Persson. ”Här kommer fördomarna in. Det behöver inte vara män.”

Lena Karlsson blängde på teknikern innan hon svarade. ”Nej, Niklas, det här handlar inte om fördomar, jag bygger ut­ talandet på min samlade poliserfarenhet.”

Sedan vände hon sig till Bent. ”Tar du hand om det där?” ”Yes, vi har redan talat med kollegorna på Barncentrum som ska hålla förhör och sen får vi kontakta IT-forensikerna och se hur mycket vi kan få fram.” ”Perfekt.”

När Lena tittade upp såg hon att Niklas Persson åter satt med handen i luften.

15

Loparen_inlaga.indd 15

2020-12-15 14:45:25

”Ja, Niklas?” sa hon och gav teknikern ordet. ”Man kan inte kategoriskt säga att det är äckelgubbar. Statistiken visar förvisso att det är fler män än kvinnor som begår denna typ av brott, men genom att generalisera är det lätt att föregripa utred­ningen och cementera en subjektiv uppfattning om förövaren redan innan förhör hållits. Det underminerar inte bara ett jämställt perspektiv, utan skapar också destruktiva mentala schabloner. Det bästa är att gå in i ett polisärende med nollställt genus”, hävdade Persson bestämt.

Det blev knäpptyst i mötesrummet, som om luften hade gått ur alla när Persson väl talat till punkt. Solljuset strilade över det mörka konferensbordet och dammkornens dans avslöjade den bristfälliga städningen. ”Självklart är det äckelgubbar som gjort detta”, sa Backlund efter en stund. ”Man ska nämna saker vid deras rätta namn. Det där genus­ mumbojumbot tycker jag är sådär. Män ska vara män och kvinnor ska vara kvinnor.” ”Den där diskussionen får vi ta senare”, avbröt Lena skarpt. ”Alla läser igenom Niklas och Martinas text och så pratar vi om ämnet under ordnade former vid ett lämpligt tillfälle. Nåt annat?” ”Jag och Alexis kan sticka ner till Little Dublin”, sa Solbritt. ”Vi tar ett snack med personalen och ser vad det handlar om. Har ni uppgifter om den skadade?” ”Yes”, svarade Sivertsen kort. ”Har dem här.” Han slog lätt med handflatan mot pappershögen. ”Bra, bra. Förresten, har du fått fram några uppgifter om den försvunna kvinnan som bodde i mitt hus på Singö?” undrade Solbritt. ”Ah, det har jag glömt bort lite. Jag återkommer inom kort”, svarade Sivertsen urskuldande.

Kommissarie Lena Karlsson avslutade mötet genom att dunka ordförandeklubban i bordet och reste sig därefter raskt och lämnade rummet. Solbritt gick snabbt ikapp henne i korridoren. De styrde stegen mot kommissariens tjänsterum.

16

Loparen_inlaga.indd 16

2020-12-15 14:45:25

”Är inte Lisa bara för mycket?” vräkte Lena ur sig i samma sekund som de stängt dörren. ”Tja, kanske det. Undrar vad Alexis har gjort”, svarade Solbritt rappt. ”Han har väl inte gått och blivit ihop med henne igen?” ”Det hoppas jag verkligen inte. Vi behöver inget såpoperadrama på stationen.”

Solbritt nickade bekräftande och slog sig ner i Lenas besöksstol.

Kommissarien lade ifrån sig sin pappersbunt och satte sig ner hon också. ”Persson har verkligen tagit sin uppgift på största allvar”, fort­satte Lena. ”Vi får nog tillskriva Martina en del av Niklas framsteg. Både de mentala och de estetiska”, svarade Solbritt.

Lena Karlsson fnissade till. Irritationen gav vika för det komiska i teknikerns förvandling från grottman till genuspolis. ”Ja, gällivarehänget är som bortblåst, minsann. Tänk att jag gick på dejt med den där snubben.” ”Dejt och dejt”, sa Solbritt försiktigt. ”Det var väl snarare nåt slags uppläxning.” ”Kanske det ja, men han var faktiskt läskig. Poppade upp som gubben i lådan med sitt obehagliga tonfall, sina baksträvande åsikter och sin ovårdade klädsel. Nu har han verkligen förändrat sitt beteende.” ”Du ser, Lena”, svarade Solbritt och spände ögonen i sin chef. ”Man ska inte döma folk så fort. Och vi borde nog ha samma förhållningssätt gentemot Lisa.” ”Ja, du har väl rätt i det”, svarade Lena. ”Bara jag slipper se henne åma sig på mötena framöver.” Hon skakade på huvudet som för att bli av med den bilden, sedan bytte hon samtalsämne. ”Förresten, vad kul det ska bli att ses på midsommar.” ”Absolut. Ni får bo hos oss den här gången, för Dieter och Hanna kommer upp.”

17

Loparen_inlaga.indd 17

2020-12-15 14:45:25

I vanliga fall brukade Lena Karlsson med familj låna de tyska grannarna Dieter och Hannas hus. Lenas man Pelle hade blivit god vän med Solbritts Rune och funnit att de hade ett gemensamt intresse i mat och dryck. När Pelle slitit ut ryggen som målare hade han om­skolat sig och startat en cateringfirma som det gått riktigt bra för. I början hade Rune varit med och hjälpt Pelle med beställningarna, men numera hade Pelle anställt både en kock och en kallskänka för att se till att Norrtäljes konferensliv fick tillgång till kvalitetsmat. Rune ställde upp som extrahjälp när det någon gång körde ihop sig. ”Ska vi inte fira på er terrass i år?” frågade Lena. ”Skulle vara fint, men det går inte. Vi måste delta i föreningens firande. Runes plikter som ordförande, du vet.”

Lite ofrivilligt hade Rune klivit in som ordförande för Singö-­Bodas stugförening när den tidigare ordföranden Lars Tranbäck dömts till ett långt fängelsestraff. Rune hade tagit hedersuppdraget, som han kallade det, på stort allvar. En sådan anrik förening behövde skötas med respekt, menade han. Solbritt tyckte kanske inte att det var fullt så märkvärdigt. Ett gäng grannar som ordnade båtplatser, städade och röjde sly. När hon påtalat det för Rune hade han snäst åt henne och upplyst om att hon minsann inte förstod sig på svenskt föreningsliv. Lite kränkt hade han verkat, men hon visste att det bara var spel för gallerierna. På senare tid var det dock inte ordförandeskapet som smällde högst, nu verkade Pilgrimspasset vara det som Rune fastnat för – och det upptog nästan all hans tid. Bra att gubben har något att syssla med, tänkte Solbritt. Hon reste sig upp. ”Jag tar hand om Alexis och Lisa”, sa hon när hon skulle lämna Lenas rum. ”Det blir bra”, svarade kommissarien. ”Dörren kan du lämna öppen.”

Solbritt nickade och gick ut från rummet. Hon fortsatte genom kontors­landskapet till sin och Alexis Metaxas arbetsplats. Kollegan satt lutad över skrivbordet och läste en rapport. Solbritt ställde sig bakom honom och lade en hand på hans ena axel.

18

Loparen_inlaga.indd 18

2020-12-15 14:45:25

”Jaha ja, vad hittade du på för tokerier i helgen, då?” sa hon med låg röst.

Den storvuxne polismannen tittade undrande upp på kollegan. ”Vad menar du, Solbritt?” ”Du vet mycket väl vad jag menar, käre Alexis.”

Han snurrade på stolen och med ett snett leende synade han Solbritt. Sedan bytte han ämne. ”Jag fick tag på ägaren till Little Dublin. Han jobbade när knivdramat inträffade och tar emot oss om en halvtimme.” ”Perfekt”, svarade Solbritt. ”Då kan du berätta på vägen.”

En kvart senare lämnade Solbritt och Alexis polishuset i Norr­tälje och tog sig till fots den cirka tio minuter långa promenaden till Posthus­ gatan. ”Ut med språket nu!” kommenderade Solbritt.

Trevande började kollegan prata om servitrisen Julia som jobbade på familjen Metaxas restaurang. Med blickar, mjuka händer utmed hans rygg och vackra leenden hade hon börjat flirta med honom.

Han försökte jobba så lite som möjligt på restaurang Akropolis men ibland hade pappa Panagiotis haft svårt att få ihop personal så att det täckte behovet och då ryckte Alexis in och hjälpte till. För varje gång han träffade Julia hade hon blivit alltmer tydlig i sina inviter. Efter lördagspasset hade hon velat att de två skulle gå vidare. Han hade berättat att han hade en dejt och var tvungen att sticka direkt efter jobbet. Julia hade förstås blivit besviken. ”Men skulle du på dejt?” undrade Solbritt. ”Nej, men jag ringde till Lisa och frågade om jag kunde komma förbi henne.” ”Jaha, och vad hände då?”

Alexis vände bort huvudet och synade skyltfönstren medan de gick utmed Tullportsgatan. En stark vindpust tog tag i de två polisernas kläder och rörde även upp skräp från marken. Husen låg tätt utmed 19

Loparen_inlaga.indd 19

2020-12-15 14:45:25

den enkelriktade och smala gatan där asfalt övergick till kullersten ett kort stycke efter Systembolaget. ”Hallå, gubbe lille”, sa Solbritt i hög ton för att tvinga tillbaka Alexis. Hon petade honom i sidan. ”Det blev inte så bra”, svarade Alexis lågt och slog ner blicken i trottoaren. ”Nej, jag har begripit det. Berätta nu!”

Den store polismannen hade kommit hem till Lisa, som förberett hans ankomst med bubbel och tända ljus. Hennes son Liam var hos sin pappa och Lisa mötte Alexis i tamburen med ett glas kall cava och en bamsekram. Hon hade sminkat sig och varit uppklädd. De hade en trevlig kväll och Lisa hade börjat ta på honom. Satt sig nära, lagt en hand på hans lår och överöst honom med komplimanger. Ju mer bubbel som dracks, desto trevligare blev stämningen. Kvällen hade slutat i Lisas säng. ”Hur dum får man vara?” undrade Solbritt. ”Och nu tror Lisa att ni är ihop.” ”Kanske det. Eller jag vet inte, men jag tror att hon vill att vi ska fortsätta träffas.” ”Tror jag det. Du är ju värsta kapet.”

Solbritt påminde Alexis om hur knäckt han hade blivit förra gången han och Lisa hade haft ett förhållande, hur hon hade tryckt ner honom och fullständigt fått honom ur balans. Det hade tagit lång tid och mycket kraft för Alexis att ta sig tillbaka till det goda självförtroende som han egentligen besatt. ”Vad är det för fel på Julia? Är du inte intresserad av henne?” undrade Solbritt. ”Inget fel alls”, svarade Alexis trevande. ”Men hon är ju en arbetskamrat och så.” ”Men snälla, Alexis. Hur tänker du nu egentligen? Är inte Lisa din arbetskamrat, menar du?” ”Jo, men jag tänkte ju inte att det skulle bli nåt med det.”

20

Loparen_inlaga.indd 20

2020-12-15 14:45:25

”Nähä”, svarade Solbritt syrligt. ”Så det var bara ett one night stand? Tror du Lisa har samma uppfattning?”

Han svarade inte, vilket var svar nog, och Solbritt fortsatte. ”Lisa är säkert jätteglad för att du ville komma hem till henne och jag kan lova dig att hon vill ha nåt mer än bara träffen i lördags.” ”Tror du?” ”Helt säkert.” ”Men vad ska jag göra?”

Solbritt tog tag i polismannens arm och de stannade till. Det var liv och rörelse runt dem, människor passerade på båda sidor där de stod mitt på kullerstensgatan. En flock gråsparvar flög förbi i jakt på småsmulor från en uteservering. Solljuset lyste upp Alexis bekymrade ansikte och Solbritt mötte stadigt kollegans blick. ”Frågar du mig ska du givetvis satsa på en dejt med Julia. Är det inte så att dina föräldrar gnatat på att du ska stadga dig?” ”Jo, du”, skrattade Alexis. ”Tjatet har pågått länge, kan jag lova.” ”Ja, men då så. Sätt igång. Dejta Julia, så får du en förevändning att inte träffa Lisa mer.”

Julia hade, som Alexis själv, grekisk bakgrund. Men han ville inte att hans framtida barn skulle uppfattas som invandrare som levde i en separat grekisk kultur och fjärmade sig från majoritetssamhället.

Pappa Panagiotis hade alltid sagt att de skulle vara stolta över sitt ursprung, och det var Alexis. Men han ville bli sedd som svensk, även om han hade ett annorlunda efternamn. Hans oro för att Julia såg saken på ett annat sätt försvann så snart han märkte att hon var av samma uppfattning. ”Hur gammal är hon?” undrade Solbritt. ”Tjugonio år och jättefin på alla sätt.”

Solbritt skrattade till och kramade om sin kollega. ”Då kan ju ni ungdomar förändra världen tillsammans”, sa Solbritt och blinkade. ”Tycker du att jag ska säga nåt till Lisa?”

21

Loparen_inlaga.indd 21

2020-12-15 14:45:25

”Nej, inte om hon inte frågar. Låtsas som ingenting och bjud ut Julia, är mitt råd.”

Metaxas rätade på ryggen. Stärkt av Solbritts uppmuntran verkade han ha växt åtminstone några centimeter.

Solbritt tittade på klockan. ”Du, det är dags att lägga på ett kol”, sa hon och fortsatte mot Little Dublin.

Några minuter senare klev Solbritt och Alexis in på en innergård.

Där väntade en man på dem, han var klädd i jeans och kortärmad skjorta. De två poliserna gick fram och hälsade. Han presenterade sig som James McCormack och berättade att han drivit puben i tio år.

Oftast var det glad stämning med god öl i glasen och ibland lirade ett band. Klart att det hade varit slagsmål då och då, men inte värre än någon annanstans och något knivbråk hade de inte haft tidigare. McCormack låste upp dörren, gick in och larmade av lokalen.

Därefter bjöd han poliserna att slå sig ner vid ett bord nära baren. ”Vi vet att du redan berättat om händelsen för våra kollegor i lördags”, inledde Solbritt, ”men vi är intresserade av att få veta om du känner till om det finns nåt groll som kan ligga bakom det inträffade.”

Pubägaren satte upp armarna på bordet och lade den ena handen mot pannan. ”Pentti blir alltid lite hetlevrad när han får en del innanför västen”, sa McCormack. ”Men aldrig att han har dragit kniv. Han är ju polare med Stickan, så jag fattar inte varför han högg ner honom.” ”Nej, det är ju lite märkligt”, infogade Alexis Metaxas. ”På vilket sätt är Pentti och Stickan kompisar?”

Den skäggige mannen sänkte blicken och stirrade i bordsskivan.

Ljudet av gatans folkvimmel och en tutande bil trängde in i lokalen.

Poliserna inväntade tålmodigt McCormacks svar. Efter närmare en minut tittade han upp. ”Det är lite känsligt”, sa han trevande. ”Killarna är ju stammisar.”

22

Loparen_inlaga.indd 22

2020-12-15 14:45:25

”Jovisst”, svarade Solbritt, ”men det är faktiskt mordförsök vi snackar om här, så ut med språket.”

McCormack berättade motvilligt att Pentti och Stickan hade hängt på puben i många år och oftast kom dit tillsammans. När fyllan blev kraftig hände det att Stickan sladdrade om saker som han nog inte borde prata om och vid ett sådant tillfälle hade McCormack förstått att männen höll på med hembränning i stor skala. I en lada en bit utanför Norrtälje hade de byggt upp en fabrik där de fyllde både flaskor och dunkar med prima sprit. Han berättade att han själv smakat på vodkan, som höll hög klass. ”Konstigt att vi inte har hört talas om spritfabriken”, påpekade Alexis Metaxas. ”Nej”, invände pubägaren, ”det är inte konstigt alls. Pentti och Stickan har varit oerhört försiktiga, de har en säljare i Västerås för att hålla uppmärksamheten borta från Norrtälje.” ”Okej, men även om man blir arg på sin kompis för att han snackat lite på fyllan, inte knivhugger man väl honom?” undrade Solbritt. ”Visst fasen är det märkligt”, svarade pubägaren. ”Men glöm inte bort att Pentti var väldigt berusad. Det kan ha gått överstyr bara därför.” ”Tror du det låg nåt annat bakom överfallet?” undrade Solbritt.

McCormack tystnade. Han tittade på poliserna och kliade sig i hårbottnen. ”Jag hörde ett rykte om att Stickan hade legat med Penttis fru.”

23

Loparen_inlaga.indd 23

2020-12-15 14:45:25