9789178859313

PALOMA Ur heonrniaes hist

KARIN BÄCK

PALOMA Ur heonrniaes hist KARIN BÄCK

Fler böcker av Karin Bäck hos Visto förlag: Elvira - Ur min mammas dagbok, 2021

Paloma Ur hennes historia Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Karin Bäck Form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-931-3

Författarens tack Till mamma och pappa.

För den ovillkorliga kärleken, kreativiteten och klokskapen, för högsta vinsten i livets lotteri.

Till Vivi och Kenth.

För den vidöppna dörren, våfflor och kojor i skogen och inte minst för er ovärderliga roll som granskare och bollplank.

Till Charlotta.

För att du bär mitt hjärta med en aldrig sinande värme, för att mina tankar och känslor får vila och utvecklas hos dig.

Till Annizette.

För viet i barndomen, symbiosen i ungdomen och den aldrig svikande lojaliteten, in i framtiden.

Till Kim, min partner in crime. För att du gör mitt liv en smula galnare och oändligt mycket roligare.

Till Åsa.

För kompassen, den inre och yttre, för närheten som brinner även när det fysiska avståndet är långt.

Till Ida, Moa och Carolina.

För ljuset ni förde tillbaka till mitt liv, för lojaliteten och tillgivenheten.

För oss – The magic four.

Till Wille och Moa. För livets uppdrag, för modet att bli den lejonhona jag behöver vara.

I strävan att bli den bästa versionen av mig själv lever jag för er. Jag älskar er.

I såren efter dig I efterskalvet, i spåren och såren efter dig. Små sönderrivna sidor, på våta ark, i droppar från tårar. Känslorna hanteras, minnen bearbetas, i såren efter dig. Såren du skapade, orsakade, karvade in. Inuti, på, runt omkring, lämnade oss i. Vi var förlorarna i din närhet, du tog vår luft, begärde allt, gav inget.

Som tornadon drog du fram, härskade, skrämde, söndrade. Likt vulkanen fanns värme, ljus och kraft. Men du skapade kaoset, det farliga, utan eftertanke. Ingen växtlighet frodas i brända skogar, det gröna gräset ett minne blott. Fröer utan bördig jord förmår inget, alstrar inga vackra blommor.

I efterskalvet, du försvann med gåtan utan svar. Kvar blev oron och sorgen, kanhända också förståndet.

De kursiva orden är till dig, bildar hela sanningen, finns vid vägens slut, om du finner den. I såren efter dig finns inget facit. Kan du lägga pusslet, finna varje bit, kanske sista chansen, hoppet finns. In i leken, då den sista, med riskerna kompletta. Om du tap­par greppet, tar till flykten, det eviga mörkret står att finna. Då når förbannelsen sin uppfyllelse och livet ditt existerar inte mer.

7

Katja Katja knyter skorna i hallen, hon drar på sig den tunna mössan och knäpper vindjackan. Hon låser dörren efter sig och går ut på den lilla gångbanan utanför radhuset, det röda med vita knutar.

Hennes radhus. Hennes och killarnas, Sebbes och Lucas.

Hon tar sig den korta sträckan, ett par hundra meter, in på elljusspåret. Hon njuter av möjligheten att ha skogen nära. Hon bär naturen inom sig, behöver den omkring sig. Det är höst och träden har sedan länge skiftat färg. Hon uppskattar hösten. När hon var yngre hade hon svårt för den, ansåg den i samma klass som vintern, ett nödvändigt ont. Numera vinner hösten över sommaren, den har till och med närmat sig vårens förstaplats.

Hon har svårt att sätta fingret på orsaken till höstens frammarsch.

Kanske kommer sommarens intåg med krav och förväntningar, något hösten undkommer? Hösten äger lugnet, någon sorts frid i ett stilla varande, behaglig temperatur och träd i vackra färger, i komposition med hög och klar luft.

Många anser att hösten är grå och trist, att blåst och regn på tvären lastas höstens vanor. Katja är medveten om att den något pessimistiska hållningen till hösten inte minst är utbredd hos invånare på västkusten, där hon och killarna bor. I en mellanstor stad ett par mil norr om Göteborg, har de sitt hem. Katja kan hålla med om att väderleksrapporterna inte alltid är av det upplyftande slaget. På pappret kan höstmånaderna se tämligen

8

deppiga ut, men hon har faktiskt inget emot det. Hon njuter av kravlösheten, av mysfaktorn som får stå i rampljuset med deltagare av tända ljus och mjuka plädar.

Det är höstlovsvecka och Katja har tagit ut en ledig dag. Hon har ett spännande möte som väntar efter lunch, ett möte i form av en anställningsintervju. Katjas söner är lämnade på fritids trots en del vilda protester, särskilt från Sebbes håll och Katja hade fått muta med lediga dagar under lovets sista dagar.

Katja har, som anställd skolkurator vid kommunens centrala elevhälsa, förhållandevis enkelt att ta ledigt under skollov. Katja har varit anställd i sex år och hon trivs, älskar arbetet med eleverna och känner att hon gör nytta. Katja har det kurativa ansvaret över två skolor men utför också en del uppgifter centralt, hon sitter med i mottagningsgruppen för kommunens särskilda undervisningsgrupp, hon har en facklig medverkan inom enheten och hon handleder även personal för ett par andra verksamheter inom kommunen. I pandemins spår har möjligheten att växelvis arbeta hemifrån dröjt sig kvar. Det har varit ett uppskattat inslag i Katjas vardag. Många möten fungerar väl digitalt. Den administrativa delen av arbetet utförs med fördel hemifrån, anledningen enkel, alla flitiga knackningar på kuratorsdörren undviks när hon inte är på plats. Pedagoger och elever har annars en benägenhet att förflytta hennes fokus från sociala utredningar, nödvändiga anteckningar och kartläggningar till sig själva.

Katja har varit noga med att organisera sin dag vid hemarbete, ett måste om hon vill upprätthålla glöd och motivation. Katja är i behov av struktur och rutiner, kaffepauser och lunchpromenader är väl inplanerade. Hon njuter av friden och lugnet hemma, de egna behoven får stå i fokus när killarnas ständiga krav på uppmärksamhet uteblir.

Nu frångår hon sina rutiner och tar en morgonpromenad med anledning av det inplanerade mötet. Hon vill rensa huvudet och låta tankarna klarna. Katja når naturområdets elljusspår och

9

väljer den fem kilometer långa slingan baklänges, hon gör ofta det eftersom hon uppskattar den mest åt ”fel håll”. Då slipper hon hojta ”ur spår” till långsammare flanörer.

Hennes arbete är mer än ett jobb, det är också en fristad och ger en möjlighet att få vara bara ”Katja”. Där slipper hon de måsten och krav som annars ständigt vilar på hennes axlar, i livet som ensamstående. Hennes största fokus ligger på Sebbe och Lucas, ett föräldraskap hon rattar runt helt på egen hand. Det är fem år sedan hon lämnade tvåsamheten och det stora mörker hon levde i tillsammans med Mike, barnens pappa. Mörkret har hon lämnat men efterskalvet bär hon ständigt på. Såren har bleknat och tillvaron har blivit alltmer hanterbar, mindre skrämmande med tiden, men spåren kommer sitta kvar i henne för alltid.

Katja promenerar raskt och hon tar några djupa andetag, känner axlarna sjunka och förundras över hur måendet alltid tycks stiga ett hack så fort hon kommer ut i friska luften. Tankarna hänger sig kvar vid Mike. Han är fortfarande närvarande i de mest absurda tillfällen i hennes vardag. Han kliver rätt in i hennes medvetande, dit in där han tidigare utövade sin makt och kontroll, låter sin andedräkt svepa över henne.

Mike tränger sig på när hon sätter ner disken i diskmaskinen, hänger tvätten på tork, dammtorkar, dammsuger och tvättar golven. Han tar sig in när hon tankar bilen eller när hon fuldansar med barnen i vardagsrummet. Han står bredvid när hon sminkar sig, dömer henne när hon inte gör det. Han kritiserar henne när hon klippt sig för kort eller när hårfärgen slutar täcka de grå strån som tränger fram. Han är där i tankarna, i hennes mentala existens och hon hör de nedlåtande kommentarerna, känner den dömande kontrollerande blicken.

Tiden som flytt har trots allt fyllt sin funktion, dag för dag och lite i taget har hon lärt sig parera hans ständiga närvaro.

Mindfulnessövningar har hjälpt, lärt henne registrera, stanna upp och därefter släppa, låta honom passera. Alla nedlåtande

10

kommentarer noteras och pareras, likt små moln som skingras och puffar i väg, högt över skyn och ut i universum. Han försvinner, suddas ut, hon undkommer bevakning, trycks inte längre ner. Läkningen breder ut sig, sorgen flyttar ut, bereder plats för värmen, ger lycka i självständighet. Nu är hon fri, lever livet, i såren efter honom. I såren efter Mike.

11

I såren efter dig Du laddade mig med el, fick min utsvultna kropp att sukta efter mer. Utan bränslet av din kärlek, mitt hjärta slutade att slå. Av vätskebrist drack jag för djupa klunkar, bakslaget det sluga, dröjde likt förbjuden substans. Du, mitt gift med biverkningar oändliga. Det klibbiga nätet spunnet, siktet inställt, med öppet gap och hoppet ute.

I vandringen vilse, längs den tunna linjen, i den skarpa kontrasten, kärleken hit, hatet dit. På attraktionens minfält, elektriciteten över kanten, sögs in och sveptes med. Föll ner i bräckt vatten. Duckade föraktet, navigerade, försvann i förminskandet.

I fornstora dar, stark och stolt, på åskådarplats, den grånande gestalten smög sig på. Utan brådska med målmedvetenhet, du tog dig in och enträget suddade ut. Det som var jag. Min levnadsglada själ och långsamt dog den ut. En blick var nog, backa undan, anpassa hit, kränga dit, vända ut och in. I reflektionen av sarkasmen, i avsmaken, med överlägsenheten, vardagen jag speglade mig i. Glömde, gömde och dömde bara mig, tillfredsställde enkom dig.

Vem blev kvar, finns nu? I dåtiden, nutiden, in i framtiden?

12

Katja Det hade tagit tid att landa i friheten och lättnaden efter Mike.

Nu är självständigheten ett faktum och rädslan, om inte borta så i alla fall på behörigt avstånd. Resan har varit längre än lång, inte minst i såren efter den frånvarande föräldern. Sebbe hade på många sätt varit pappas pojke och likheterna mellan dem är slående. De hade ett särskilt band. Ett band som bara två killar av samma skrot och korn kan ha, något Astrid Lindgren så väl beskrev då hon lät sin Emil i Lönneberga träffa en likasinnad gosse.

Katja och Sebbe har alltid stått varandra nära men med sin pappa hade Sebbe haft något annat.

I livet före, när de fortfarande hade kontakt med Mikes föräldrar, hade hon fått höra historierna om hur Mike varit som barn.

De före detta svärföräldrarna hade beskrivit Mikes målmedvetenhet, en anmärkningsvärd företagsamhet i kombination med ett sökande efter adrenalin. Hans förskoletid hade bestått av att klättra på inredning, utforska svindlande höjder i träd och staket och han hade haft stora svårigheter att sitta stilla, delta i samlingar, i sångstunder och i pyssel. Kort och gott, med småbarnsåren som facit, Sebbe var på många sätt sin pappa upp i dagen. Kanske rentav på de flesta sätt.

Mike hade under Sebbes första år sett på sin förstfödde med en blandning av glädje och frustration då hans igenkänning var

13

hög. Ofta skakade han på huvudet och med djupa suckar försäkrade han Katja om att de hade en sjuhelsikes resa framför sig. ”Blir han i närheten av så stökig som jag var kommer vi få lägga in oss själva på psyket”, kunde han säga till henne. Och visst, det var bara att konstatera, Mikes siande om framtiden hade utan tvekan slagit in. Hennes lott hade dessutom varit att hantera Sebbe helt på egen hand. Där var dock sidorna av myntet två.

Det ensamstående ansvaret hade varit långt ifrån enbart av ondo.

Hon var oerhört tacksam över att hon slapp dela livet med Mike.

Hon känner enorm tacksamhet över att Sebbe och Lucas slipper omge sig med Mikes alla destruktiva sidor, hans ruttna kvinnosyn och brist på empati, medmänsklighet och solidaritet.

Men samtidigt kommer hon aldrig kunna ersätta, fylla igen hålet efter en frånvarande pappa. Hon kommer inte fullt ut kunna fylla tomrummet efter Mike. Hon kan inte vara den manliga förebild som killarna kan spegla sig i. En pappa med Mikes värderingar var visserligen långt ifrån önskvärd, men faktum kvarstår; en papparoll kan hon inte axla. Den uppgiften blir henne för evigt övermäktig.

Katja möter ett par på stigen, en kvinna och en man går hand i hand. När de passerar varandra utväxlas ett lågmält hej. Katja reflekterar i sitt stilla sinne över nödvändigheten av att gå hand i hand, just i motionsspåret. Inne i stan är väl en sak, men här ute i skogen? Kärleksparet tog upp hela stigen men hon slapp i alla fall att be om fri passage, de drog sig utan tvekan upp mot stigens kant. Ja, som sagt, där har hon den stora fördelen med att ta rundan motsols.

Katja funderar på om hon bara är missunnsam, och ja, förmodligen. Mike hade varit föga intresserad av dylika kärleksbetygelser, han hade alltid avfärdat henne vid de fåtal tillfällen hon hade försökt ta hans hand. Naturligtvis hade konsekvensen blivit att hon relativt omgående slutat försöka. Enligt Mikes filosofi var

14

det bara en toffel till man som gick med på att hålla sin flickvän i hand.

Katja skakar lätt på huvudet, det finns så många detaljer att ifrågasätta, så här i backspegelns ljus. Det finns mycket att glädjas åt, en uppfattning om en verklighet hon är mer än lovligt glad att ha undkommit. I deras miljö och vardag är hindret undanröjt.

Mike inverkar inte längre på hennes och killarnas liv. Däremot är arvet, genetikens påverkan, något hon inte har förmåga att sudda ut. Katjas oro och rädsla växer inom henne i takt med Sebbes stigande ålder. De slående likheterna, vad betyder de mer? Vad mer av Mikes beteende, värderingar och handlingar kommer att upprepas?

15

PALOMA är en mottagning för våldsutsatta kvinnor med två

karismatiska grundare i centrum, Simone och Caroline. Väninnorna delar såväl engagemang som mörka erfarenheter och tillsammans har de den kaxiga och högt flygande målsättningen att bli Sveriges ledande aktörer inom området. I Palomas nydanande och något kontroversiella koncept anställs tidigare utsatta kvinnor vars personliga erfarenheter blir nyckeln inom verksamheten.

I den senaste satsningen värvas Katja, i hennes ryggsäck skvalpar rester från ett våldsamt förflutet. I frihetens form erövrar hon en ny vardag uppbyggd på kärlek och framtidshopp, men skuggor lurar och dröjer sig kvar, inte minst över den äldsta sonen.

Romanen gestaltar en rad individuella människoöden, starka illustrationer av föräldraskapets snåriga stigar. Vi rör oss i mörka kärleksgångar och dolda återvändsgränder men också på kärlekens oförutsägbara vägar. Den mänskliga kraften blir synlig när vi går samman och tar strid för varandra.

www.vistoforlag.se