Ett löfte om att dansa Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare, Emma Hörberg Grafisk form och sättning, Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-367-0
ETT LÖFTE OM ATT DANSA
Emma hörberg
Hon vaknade till och lyfte upp huvudet. Såg ljuset som kom in mellan persiennernas springor och lade ner huvudet igen mot kudden som inte luktade tvättmedel. Hon blundade och vred sig åt sidan. Kisade mot mannen som låg på rygg bredvid och tänkte att han måste ha sovit gott den här natten eftersom han knappt rört sig. Innan hon, plötsligt, fick en konstig känsla och ryckte till. Lyfte överkroppen och stödde sig med handflatorna mot madrassen. Kände dunkande hjärtslag samtidigt som hon kände sig kall och yr i huvudet. Hon tittade på hans ansikte som var askgrått, stilla och tyst. Hon tittade på hans bröstkorg och mellangärde som var lika stilla. Hennes eget hjärta började slå ännu snabbare samtidigt som yrseln och den kalla känslan i huvudet blev starkare i några sekunder, innan hon tog ett djupt andetag som hon medvetet andades ut. Hon snodde runt där hon satt i sängen och letade under täcket med båda händerna tills hon kände ett platt och kallt föremål. Hennes fingrar darrade när hon tryckte fram displayen som frågade efter pinkoden och hon koncentrerade sig för att trycka på ”nödsignal”. Satte telefonen till örat och väntade på signalerna. ”Svara, svara, svara”, tänkte hon. 5
– Sva-…, sa hon när någon i andra änden frågade vad som hade hänt. – Nej, jag menar … Han är död! Han är död! – Min poj… man! – Ja, det är jävligt bråttom! – Ja? Ja, okej, okej … sa hon och blundade samtidigt som hon på kommando från personen i luren tog ett djupt andetag. Hon stod senare i hallen med tre återkommande meningar i huvudet: ”Han är död. Vi kan ingenting göra. Överdos.” Hon stod där hon stod och tittade. Runtomkring i hallen. In mot köket. Sovrummet. Det var hans lägenhet. Han var fyrtioett och hon var fyrtio år och han bodde i ett, nära på, skithus. Det var dammråttor på golvet så om man gick barfota kändes det ludet, med ett och annat gruskorn som gjorde att man grimaserade. Det fanns gardiner i fönstren men inga växter. En lampa i köket och en lampa och två prydnadssaker i sovrumsfönstret. Det var inte ett hem. Det var fyra väggar, tak och golv, värme och toalett. Hon var fyrtio år och hon dejtade en man som levde i en etta, betalad av socialen, precis så som hon själv bodde ett par kvarter bort. Verkligheten hade slagit till henne med en knytnäve rakt i ansiktet. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Om hon hade kunnat krypa ur skinnet så hade hon gjort det. Hon vaknade av att telefonen ringde. Huvudet dunkade och hon fick anstränga sig för att öppna ögonen. Det tog några signaler innan hon fattade vad det var som lät. Hon började leta efter telefonen och hittade hans telefon under täcket igen. Släppte ner den mot madrassen och såg sig om i rummet. Tog vad som kändes som sina sista krafter och reste sig upp. Gick fram till soffbordet som nog glömt bort vad en disktrasa var för någonting och plockade upp sin telefon. ”Thomas ringer” stod det på displayen. Hon svarade. 6
– Monica, sa hon och tog sig för pannan. Det kändes verkligen som hennes huvud skulle sprängas och hon satte sig ner på golvet. – Det är Thomas, din storebror, sa han. – Ja? sa hon. – Hör du vad jag säger? – Ja? Annars hade jag väl inte svarat? – Nej det hade du väl inte kanske, men det är bara det att det är ganska viktigt och … Jag kan ringa senare, eller i morgon, om jag ringer olämpligt? – Kan du säga vad det är? sa hon med en irriterad ton. – Okej jag ska berätta. Jo, du vet att du fick ett barn för tio år sedan, eller om det var elva … Han som du var tillsammans med då, alltså pappan till barnet. Hette han Mikael? Westergren? Hon letade i minnet. – Ja, det hette han. – Och flickan. Hette hon möjligtvis Minna? Monica bet sig i läppen. Hon blundade och vände ner ansiktet. – Ja, det hette, heter hon ju. – Då måste det nog vara dem. Jag fastnade på begravningssidan i tidningen i dag. Det står ”En älskad pappa, bror, morbror och vän har för tidigt lämnat oss”. Och så hans namn då, följt av ”MINNA”, ”Katarina och Ulf med familj”, ”Mamma och Pappa” och ”övrig släkt och vänner”. Hon kände sig yr igen. – Det låter ju som det är han, sa hon. – Ja. Jag visste inte hur jag skulle göra, om jag skulle säga någonting, men ni har ju ändå ett barn ihop. Så … ”Men ni har ju ändå ett barn ihop”, tänkte Monica och 7
räknade bakåt. Tolv år var flickan. Tidigt på morgonen den 14 april 2005 blev hon mamma. Hon hade inte glömt det egentligen. Men hon trodde ju att han skulle hitta någon annan, en ny, en bättre, bra mamma till flickan��������������� . Monica tackade sin bror för att han ringt och ställde sig sedan upp och lade tillbaka telefonen på soffbordet. – Vad fan ska jag göra nu?! sa hon högt. Tryckte händerna mot huvudet när hon började gråta för att hon inte visste varken ut eller in. Hon visste inte vad hon skulle göra, eller känna eller tänka. Om hon skulle leva eller dö. För ett par timmar sedan hade hon velat dö och hon hade också trott att hon skulle göra det. Nu visste hon inte vad. Skulle hon göra ett försök till som förmodligen skulle bli det sista? Hon hade överlevt några ofrivilliga överdoser och nu också en frivillig sådan – en till skulle hon sannolikt inte klara av. Vad skulle hon göra? Nu fattade hon på riktigt. Fattade hur tragisk hon var.
8
En sommarlovsmorgon
Hon ligger uppkrupen med knäna mot bröstet, och armarna sträckta utåt som om hon försöker nå någonting. Håret ligger som ett draperi över ögonen och hon ser garderoberna längs väggen genom det när hon vaknar. Hon lyssnar. Röster hörs nerifrån. Någon som spolar i en toalett, senare i ett handfat. Hon tror sig höra ljudet av köksfläkten. Tänker sig att vatten bubblar i en kastrull med ägg som kokas och hon minns. Minns känslan av att komma ut i köket på morgonen, där några ägg kokas i en kastrull på spisen; hon säger godmorgon till sin pappa som sitter vid köksbordet och väntar på henne för att snart äta gemensam frukost och kanske prata om någon konstig dröm, vad de ska göra under dagen, eller vad som helst som kommer upp i tankarna. Hon tittar ut genom sitt draperi av hår mot garderoberna. Hon känner att det bränner en aning i bröstet. Hon andas något ytligare. Håller nästan andan, när steg hörs i trappan från nedervåningen. Stegen kommer närmare och stannar av, när hennes kusin nästan kommit in i rummet. Minna rör sig inte. Natalie går in i rummet. Stannar bredvid sängen. 9
– Frukosten är färdig, säger hon. Hon tittar på Minna. Sätter sig på kanten och lägger en hand mot hennes axel. – Minna? säger hon och lutar sig framåt. Natalie ler och tar undan Minnas hår från hennes ansikte. – Jag ser att du är vaken, säger hon. Placerar båda sina händer i sitt knä. Minna sneglar mot Natalie. – Frukosten är färdig, som jag sa, säger hon och ställer sig upp. – Så du kanske kommer ner, snart? Minna nickar med huvudet utan att lyfta det från sängen. Natalie backar några steg innan hon vänder sig om och går ut från rummet. Minna lyssnar på hennes steg. Sätter sig upp med benen över kanten när hon hör att Natalie går nerför trappan. Hon placerar händerna bredvid sig i madrassen. Vänder ner ansiktet och blundar. Fortsätter lyssna och hör när Natalie tar de sista stegen ner i trappan. – Hon var vaken? hör hon sin faster och gudmor fråga. Minna hör inte svaret men fortsätter blunda. Hon känner sig ganska barnslig men tänker att om hon blundar riktigt hårt så kanske hon sitter i sin säng, hemma hos sig när hon slår upp ögonen. Då skulle hon dra täcket åt sidan, kliva upp ur sängen och gå snabbt till sin pappas sovrum, för att sakta ner när hon kliver över tröskeln. Smyga mot sängen, väcka honom försiktigt och sedan skulle de mysa lite innan de tillsammans går ut i köket för att göra frukost.
10
Hon vänder upp ansiktet och tittar ut genom ett av de små fönster som finns ovanför huvudgaveln av hennes säng, och sängen bakom. Hon tittar rakt fram, trycker ner händerna i madrassen och sträcker på sig som om hon ska resa sig upp. Sitter kvar i några sekunder och tar ett djupt andetag innan hon ställer sig upp. Vänder sig mot dörren. Tar ett steg i taget. Tittar ner mot fötterna när hon går och sätter i tårna före hälen. Lyssnar på rösterna nerifrån. Ställer sig på tröskeln i dörren och sätter högra handen mot gaveln. Tittar upp, rakt ut i luften. Hon är glad för att hon är där hon är. Tacksam för att få bo här, kanske någon skulle ha sagt. Samtidigt önskar hon att hon var hemma. Att hon hade vaknat i sin egen säng. I sina lakan, med sin kudde. Hon tycker inte att det är något fel på kudden hon har sovit på, men det är något visst med den egna. Hon hade förstås kunnat ha med den egna kudden hit, givetvis är hon medveten om det, men hon vill inte det. Inte än. Hennes ögon fylls med tårvätska. Den dagen, när hon tar med sig sin egen kudde hemifrån. Hon vet redan att det kommer vara den, näst, värsta dagen i hela hennes liv. Om hon så blir tvåhundra år gammal. Hon vet det redan nu, när hon bara är tolv år. Den, näst, värsta dagen i hennes liv. Hennes underläpp börjar darra. Hon blundar och känner att kinden precis nedanför ögonen blir blöt. Hon andas ut och fortsätter blunda tills läppen inte längre vill darra, tills hon kan öppna ögonen utan att gråta. Hon släpper taget om dörrkarmen och går nerför trappan. Svänger in i köket där hennes tre kusiner och båda gudföräldrar redan sitter vid bordet. Hälsar god morgon och sätter sig. 11
Dricker en klunk juice. Häller upp yoghurt i den djupa tallriken framför sig. Tittar på Oskar som sitter på andra sidan av bordet. Sträcker ut armen. – Det är väl inte bara dina kalaspuffar, va? säger hon. Oskar skakar på huvudet och ger henne kartongen. – Självklart inte, säger han. Men de är söta så öronen trillar av, som Natalie brukar säga. Minna tittar på Natalie och tillbaka till Oskar. – Ja, men ibland kan man väl behöva det, säger hon och tar paketet som han håller över bordet. – Det låter klokt, säger Katarina och ser på Minna. Minna möter sin fasters blick. Erika, den äldsta av syskonen, tittar omväxlande på Minna och sin mamma medan hon äter snabbare än de andra. – Har du sovit bra i natt? säger Oskar och ser på Minna. Hon tuggar och sväljer. – Sovit har jag gjort, så det är väl bra. Hur har du själv sovit? – Som en döing! säger han och skrattar. Ulf lägger en hand mot sin sons axel. – Det låter skönt, säger Minna. Det är skönt när det känns som om man inte har drömt någonting, för det gör man väl alltid. – Jo, de säger ju det, säger Ulf och kramar om Oskars axel innan han tar bort handen. – Har du drömt någonting häftigt då?! Jag kan ibland vilja somna om och fortsätta drömma, ofta om jag sitter och spelar tills jag går och lägger mig! säger Oskar. Minna ler stelt. – Nej, men jag vaknade mitt i natten och både kuddar och täcke låg på golvet. 12
– Men då kanske det var någon häftig dröm? Hon skakar på huvudet. – Nej, det tror jag inte. Jag började frysa lite också eftersom jag kände mig lite klibbig och äcklig. – Ja, men då kan det ju … – Tack för frukosten, säger Erika och lutar sig en aning framåt för att göra sig redo att skjuta stolen bakåt. Katarina tittar snabbt mot Oskar innan hon ser på Erika. – Du hade bestämt något med Adriana och Linn i dag va? Erika nickar. – Ja. – Ni ska göra staden osäker? säger Ulf och höjer på ögonbrynen. – Ja inte den här staden. Men jag kunde få skjuts eller? Ulf visar upp ett leende. – Det är tur att vi har två bilar! Jodå. Du skulle väl ha med dig lite grejer också? – Ja. Katarina nickar. – Det låter kul, säger hon. – Och skönt! säger Oskar. Telefonen kommer vara knäpptyst! – Det tror jag inte. Jag hade tänkt ringa Klara i dag, säger Natalie och ler överdrivet mot sin bror. – Åhneeej! Ni slutar ju aldrig babbla! Natalie skrattar lite. – Pappa! Säg till henne! Jag kommer inte kunna tänka! säger Oskar och ser på Ulf, som skrattar till. – Jag tycker nog att du är ganska bra på att hålla låda själv. Utan telefonlur. Erika reser sig från bordet och går ut från köket. Upp till 13
övervåningen. Hennes pappa följer henne med blicken innan han ser på Minna, tillbaka till Oskar. – Så just nu får du gärna vara lite tyst. Låta frukosten tysta mun. Oskar vänder ner blicken mot den halva smörgåsen som är kvar och alla fem äter sin frukost under tystnad. Natalie skjuter sin stol från bordet, väntar några sekunder och reser sig sedan upp. Tar sina tallrikar, glas och bestick för att ställa dem på diskbänken. – Tack för frukosten, säger hon när hon går förbi mot övervåningen. Minna följer henne med blicken och tittar sedan växelvis mot Katarina och Ulf. – Jo, när ska vi åka då? Eller … säger Minna. – Det är klart att jag följer med dig. Det vet du, att någon av oss alltid gör det. Tänk inte någon annan tanke, säger Katarina. – Nej, jag håller med, så ska du inte tänka, säger Ulf och nickar mot henne. Minna nickar jakande några gånger. Oskar tittar från den ena till den andra och ser fundersam ut. – Och du bestämmer när vi åker, säger Katarina. Hon gör en paus. – Men kanske gärna innan denna dag övergår i nästa, säger hon och lägger huvudet lite på sned. Minna skrattar till och sväljer en gång för att bli av med den sträva känslan i halsen. – Om en timme då kanske? Eller två? – Det låter väl bra. Jättebra. Om en till två timmar, svarar Katarina. 14
Oskar tittar på sin kusin samtidigt som han försiktigt skjuter ut sin stol, bara en aning, precis så han kan ställa sig upp. – Tack för frukosten, säger han också. Han går runt bordet till Minna och lägger handen mot hennes ben. – Jag vet inte vad jag ska säga, men jag tror att det kommer bli bra igen. Minna ler tillbaka och nickar mot honom. Hon trycker handflatorna mot sina ögon. – På något sätt, men inte som vanligt, säger hon, medan hon öppnar ögonen igen och blinkar. Oskar fattar Minnas hand. – Men jag vet att du kommer att klara det. Jag har aldrig varit säkrare på någonting, säger han och skakar på huvudet. – Tack, säger hon. Hon går ut på stentrappan, stänger igen dörren bakom sig och låser upp bilen samtidigt som hon går nedför trappans uppvärmda steg. Sätter sig i framsätet och sjunker bakåt. Tittar ut genom sidofönstret, på gräset vid sidan av garageinfarten. Hon registrerar stråna, som vissa av dem är korta och andra är längre. De som är längre är också lite tjockare och liksom viker sig längst upp, som om de blir för tunga efter en viss längd. Förardörren öppnas och hon känner en vindil mot ryggen. Dörren stängs igen. – Känns det okej Minna? säger Katarina. Minna vrider på huvudet. – Ja, säger hon. 15