9789178850976

HÄMNDENS DRIVKRAFT

Elias Glaveby

HÄMNDENS DRIVKRAFT Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2019 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Elias Glaveby © Omslag: Istockphoto & Alexandra Lundquist Grafisk form och sättning: Alexandra Lundquist, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2019 ISBN: 978-91-7885-097-6

HÄMNDENS DRIVKRAFT

Elias Glaveby

Ett stort tack till min underbara hustru Märta som gjort denna bok mÜjlig

PROLOG

GRYNING 16 JANUARI 1628

H

an kunde se henne torna upp sig i fjärran. Inte ens den kyliga Stockholmsmorgonen kunde dämpa värmen hon fick honom att känna. Hans ögonsten. Skeppet som bar hans namn. Snart skulle hon vara färdig. Redo att erövra världen åt honom.

– Hur snart kan hon vara färdig? frågade han den bastanta kvinnan som tagit emot dem inne på skeppsvarvet.

– Till sommaren, Ers Majestät, svarade hon kort.

Han nickade för sig själv. Till sommaren. Orden smakade bra. De hade följt hans instruktioner om att ändra måtten, öka bestyckningen och bygga klart fortare.

– När gör ni stabilitetstesterna? frågade han.

– Om några månader, svarade kvinnan.

Han vände sig mot den resliga mannen han hade med sig.

– Fleming här kommer att övervaka testet och rapporterar till mig.

Han ögon drogs återigen mot skeppet. Han kunde inte släppa det med blicken. Det var hans. Hans eget. Bara hans och ingen annans.

Om han för ett ögonblick hade kunnat bryta den hypnos skeppet utövade på honom hade han kanske kunnat lägga märke till de blickar som utbyttes mellan hans följeslagare, amiral Klas Fleming och deras värdar Margareta Nilsdotter och Arendt 7

de Groote. Flyktiga blickar som varnade om en framtid utan både lust och fägring. Det var i utbytet av blickar som ödet balanserade. En blick i fel riktning och skeendet skulle ta en annan vändning. Om han bara för en sekund släppt skeppet med blicken och istället studerat sin omgivning skulle han helt säkert uppmärksammat detta. Men det gjorde han inte.

8

KAPITEL 1

FÖRMIDDAG 11 AUGUSTI 1628

A

nton vaknade upp med en huvudvärk som hade fått självaste Gud fader att känna sig mänsklig. Anton kände sig i allra högsta grad mänsklig. Dödlig faktiskt. Han stirrade upp i taket.

Grovhuggna timmerstockar som formade ett intrikat mönster.

Stockarna var ohyvlade och fulla av kvistar. Inte satt de speciellt tätt heller, konstaterade Anton där han låg i sin halmfyllda säng. Som överdrag hade Anton en grov säckväv för att halmen inte skulle klia så infernaliskt. Att ha linnelakan var en lyx som Anton med sin magra officerslön inte kunde unna sig. Nej, en grov säckväv och ett täcke av fårskinn fick räcka för en löjtnant vid Hans Majestäts kungliga armé.

Linnelakan och björnskinnstäcke i all ära men inte fan hjälper det mot en redig baksmälla, tänkte Anton för sig själv. Nej, mot det var det inget som hjälpte alls, förutom en redig sup. Kanske skulle han göra slag i saken och ta en återställare direkt? Han hade en full butelj hemma och inget som pockade på hans uppmärksamhet på hela dagen. Varför inte egentligen? Dagen var ju ändå redan förstörd som den var.

Efter gårdagens debacle borde hela Stockholm hålla sig inomhus. Det som skulle varit en glädjens och stolthetens dag.

Det ärorika Sverige skulle med sjösättningen av världens mäktigaste fartyg befästa sin plats som det mest storslagna riket runt Östersjön. Regalskeppet Vasa skulle vara det första av fem 9

nytillverkade skepp och ansågs vara det mest respektingivande i hela världen. Skeppet hade till och med fått namn efter hjältekonungen Gustav II Adolf. Eller om skeppet var döpt efter hans pappa, eller farfar eller deras släkt. Anton kunde inte hålla ordning på alla detaljer. Trots att han sett kungen flera gånger och till och med talat med honom vid några tillfällen för länge sedan. Men varför skeppet fått sitt namn var inte lätt att komma ihåg en morgon som denna. Skeppet hade i alla fall varit tänkt att hjälpa konungen att få övertaget och äntligen kunna få krigslyckan att tippa över till svenskarnas favör i det polska kriget.

Men så blev inte fallet. Sveriges och flottans nya stolthet hade knappt hunnit till Beckholmen innan hon kantrade och sjönk.

Anton hade fått ledigt både igår och idag från sin vanliga tjänstgöring och varit en av alla hundratals, om inte tusentals, åskådare som med förskräckelse sett på när skeppet förliste. Han hade med egna ögon sett det praktfulla lejonet i Vasas akter försvinna ner i djupet. Han hade hört sjömännens förtvivlade skrik och sett skräcken i åskådarnas ögon. Anton kände igen blickarna alltför väl. Han hade sett både skräck och rädsla förut. På nära håll hade han upplevt död och förtvivlan. Han hade sett kamrater stupa av såväl sjukdom som ond bråd död orsakad av människors händer. Han hade sett sorgen och förtvivlan i de anhörigas ansikten när han förklarat att en make, far, bror eller kamrat stupat och dött. Nu såg han det igen. I ansiktena på land. Hos människorna som hjälplöst såg på när sjömännen drunknade.

Kanske var det därför som Anton bestämt sig för att uppsöka vinkällaren Slupen. Eller var det bara för att han inte hade något att göra eller någonstans att vara dagen efter som han låtit berusa sig så till den milda grad att det sista han kom ihåg var barmen hos den gatflicka han hade haft i sitt knä under slutet av kvällen?

Saken kunde egentligen bero, tänkte Anton. Jag gick till Slupen och redan när jag tog beslutet att gå dit visste jag vad som skulle hända.

10

Det var ingen idé att ligga kvar och dra sig för länge. Det var sommar och morgonen började övergå i förmiddag och han var ju trots allt ledig. Som löjtnant skulle Antons dag i vanliga fall varit full med uppgifter. En löjtnant var näst efter regementets kapten högsta ansvarig. Han skulle också vara beredd att rycka in om hans kapten inte kunde sköta sina uppgifter.

Då Anton var en betrodd och erfaren officer hade han en tämligen stor frihet gentemot sin kapten. Ofta fick han specifika uppgifter att lösa som löpte över längre tid. Sedan några veckor hade Anton fått i uppdrag att utbilda en ny grupp rekryter i den svenska stridskonsten. Att uppgiften fallit på just Anton kunde te sig naturligt då han hade en pedagogisk ådra och lätt vann rekryternas förtroende. Han var helt enkelt en bra lärare. Anton själv fann föga nöje i detta. Han behövde komma ut och röra på sig och hade därför varit noga med att koppla alla teoretiska moment till praktiska övningar. Anton skötte sina uppgifter med bravur och rekryterna skulle snart kunna inlemmas som fullgoda knektar i regementet. Alla skulle vara nöjda och glada och Anton skulle få nya uppgifter. Men däremellan skulle han som vanligt bevista sin stamkrog Slupen.

På Slupen ägnade sig Anton uteslutande åt att supa skallen av sig i sin ensamhet. Det var ett av de få nöjen som han hade kvar i livet – och det var ju egentligen inte mycket till nöje. Snarare något man gjorde för att glömma, och sedan fick lida i timmar av.

Egentligen skulle han nog behöva bredda både sitt umgänge och sina intressen, men han iddes inte. För de flesta andra brukade superiet gå hand i hand med spel och skökor. Men Anton hade en gång fått rådet att inte spela bort sina pengar. Ett råd han hade följt hittills och inte tänkte sluta med. När det kom till kvinnor hade han försökt. Men det var något inom honom som hindrade honom från närmare kontakt än att på fyllan komma med oanständiga förslag som han sedan aldrig genomförde.

Solen började så sakteliga värma upp det enkla rum som 11

Anton hyrde och lät sina varma strålar sippra in mellan de grovhuggna timmerstockarna. Solstrålarna hade redan börjat nå hans ansikte och skapade en viss irritation hos Anton. Det var kanske dags att stiga upp trots allt.

Han masade sig ur sängen och satte sig på sängkanten med benen brett isär. Han nattskjorta var smutsig och nerlortad. Den började anta en mer guldassig ton än den tidigare så fina vita.

Skjortan stramade åt kring magen. Hans så tidigare snärta och vältränade kropp hade mer och mer börja anta rundare form.

Anton var lång, väl över snittet och bred över axlarna. Han hade haft en stolt hållning och man hade lagt märke till hans blonda hår på långt avstånd. Men nu hade åldern börjat ta ut sin rätt.

Han närmade sig fyrtio och var verkligen ingen ungdom längre. Sviterna av ett hårt liv hade märkt honom både fysiskt och psykiskt. Han kropp hade ärr och skavanker på såväl insidan som på utsidan. Ett liv i kronans tjänst satte sina spår på en gammal knekt, tänkte Anton och synade sina valkiga händer. Händerna som i unga år varit så lena och fina. Fingrarna hade varit slanka och kvicka. Händerna hade varit starka trots sin ringa storlek.

Han hade kunnat vika en tenntallrik enbart genom att klämma på den. Men de tiderna var förbi. Gradvis hade händerna genom kyla och hårt arbete tappat sin vitalitet och styrka. Idag liknade de en gammal mans händer. Ärriga och slitna. Anton lät dem bada i solljuset som sipprade in. Kanske passade de här gamla nävarna en gammal krigare? En gammal knekt som slagits och blött på slagfält i Sverige och i Baltikum.

Det kanske fanns något romantiskt över det trots allt? Kanske skulle någon en dag skriva en dikt eller en sång om Anton Kronman och hans åldrade knekthänder. Kanske skulle någon av hans gamla soldatkompisar från armén berätta för en diktare om gamle Anton Kronman som kunde vika en tenntallrik. Diktaren skulle sätta hans historia på pränt. Göra honom lika känd som påven i Rom? Anton skrattade till åt sig själv. Vilket dravel. Inte 12

skulle det väl skrivas varken sånger eller dikter om honom. Han var en gammal knekt med slitna händer. Och sådana fanns det hela kyrkogårdar fulla av. Anton skrattade till. Genast gjorde huvudvärken sig påmind igen.

Anton böjde ner huvudet och lät det vila i sina händer. Det värkte, verkligen värkte. Det bultade så hårt att han trodde att trumhinnorna skulle explodera. Han kunde inte komma ihåg när han senast haft en sådan huvudvärk. Eller det kunde han faktiskt när han tänkte efter, även om det gjorde ont att tänka.

Men den gången berodde det inte på baksmälla, utan på helt andra smällar.

Det hade varit under Kalmarkriget och överraskningsanfallet av Kristianopel. Danskarna hade lagt upp stora förråd innanför murarna och det skulle vara till stor nytta om man kunde inta staden och erövra förråden. Kungen hade själv lett anfallet. Eller kungen, han var bara en sjuttonårig kronprins på den tiden. Men redan då hade han visat prov på att vara en briljant härförare.

Under kronprinsens ledning hade svenskarna överraskat den danska garnisonen och lyckats erövra förråden. Slutligen hade man bränt hela staden innan man drog vidare. Man hade till och med rivit ner kyrkan sten för sten. Överraskningsanfallet hade varit Antons elddop på slagfältet.

Han hade varit blott arton år när slaget ägde rum. Det var en evighet sedan men han mindes varje detalj. Hur han och stridskamraterna i en lös formation dragit fram under tystnad. Hur man först på nära håll avlossat sina musköter för att sedan gå på fienden med värjorna. Anton hade varit livrädd. Benen och armarna hade skakat så mycket att han inte trott att han skulle klara att avlossa musköten. Men konstigt nog hade det gått bra.

Nästan för bra. Anton hade sett sin muskötsalva träffa mitt i bröstet på en dansk soldat som fallit till marken. Anton hade mekaniskt dragit sin värja och givit sig in i striden på ett sätt han inte trott var möjligt. Han hade frenetiskt huggit och stuckit 13

sig hela vägen genom de danska linjerna ända tills han som första soldat hade befunnit sig vid förråden. Anton hade gjort sig redo för att som ordern lydde antingen erövra eller bränna förråden, när hela världen exploderat. När han senare vaknat upp hade han haft en metallisk smak i munnen samt en huvudvärk från helvetet …

– Skönt att se att du lever, Kronman, sa en okänd soldat som stod böjd över honom.

– Hrm, svarade Anton plågat.

– Det var en jävla smäll du åkte på, Kronman, sa soldaten som nu började anta en bekant skepnad.

Det var Larsson från samma kompani som Anton tillhörde.

– Vad fan hände? undrade Anton och försökte resa sig upp.

– Danskjäveln drämde dig i huvudet så du tuppade av, svarade Larsson och sträckte fram handen för att hjälpa honom upp.

Anton tog handen och hävde sig upp på fötter. Så fort han kom upp kändes det som att hela världen gungade som om han var ett kornax i kraftig vind. Metallsmaken i munnen övergick i ett illamående och Anton kände att han behövde spy. Han vände sig bort från Larsson och böjde sig framåt. Det kändes som att magen kreverade och spyan var kraftfull och överväldigande.

– Jävlar i min lilla låda, vilken smäll du måste åkt på, skrockade Larsson.

Larsson var en erfaren knekt. Han hade varit med kronprinsens pappa redan vid slaget vid Stångebro och brukade berätta livliga rövarhistorier runt elden om kvällarna. Larsson var ett ovärderligt stöd för Anton som tydde sig till den mer erfarne busen.

– Se så Kronman, en sup så är du man igen, sa Larsson och höll uppfordrande fram en butelj med brännvin mot Anton.

Anton var inte van med spriten och tvekade lite. Ovanan i kombination med huvudvärken och spyan hade inte gjort underverk med hans spritsug.

– Kom igen nu, unge herr Kronman, inte vill du väl att 14

dansken ska se att du både spyr och tackar nej till en sup. De kommer ju tro att vi svenskar är rena rama lipsillarna och ta tillbaka den här lilla hålan innan vi ens vet ordet av. Ta nu en redig sup, trugade Larsson. Anton lydde och tog sig en redig klunk ur brännvinsbuteljen.

Han hade varit för ung för att ännu ha hunnit vänja sig vid den distinkta smaken av brännvin. Till och med nuförtiden hade han svårt för smaken, men idag drack han av andra anledningar.

Anledningar han inte ville tänka på, men som alltid kom upp till ytan när han drack och därför behövde dricka mer och mer tills han glömde varför.

Den heta smaken av brännvinet värmde honom. Han verkligen kände den där smaken han hade så svårt för, och som satte sig i halsen. Som liksom brände och kändes som en början till en sur uppstötning. Men Anton behärskade sig. Svalde uppstötningen och stirrade stint på Larsson.

– Tack ska du ha, Larsson, den jäveln tog banne mig hårdare än danskens hammare, skämtade Anton och försökte se stursk ut. Ska du inte ha en själv?

– Jo, man kanske skulle ta sig en liten ledsagare trots allt, log Larsson och förde buteljen mot munnen och tog sig en redig klunk.

– Ja, skål då, din gamla knektjävel, log Anton.

– Skål på dig själv, din jävel, svarade Larsson och såg Anton i ögonen. Hur mår du egentligen?

– Ont i huvudet.

– På grund av spriten eller dansken? frågade Larsson.

– Båda tror jag, skrattade Anton.

Larsson föll in i ett bullrigt skratt.

– Ja jävlar, Kronman. Sådana som dig finns det inte många av. Svenskt stål när det är som hårdast! Du kommer göra dig bra som knekt.

Anton såg på Larsson. Han kände hur orden värmde, eller 15

om det var spriten. Värmde gjorde det i alla fall. Att få uppskattning av Larsson var få förunnat och något som inte hände ofta.

Om det ens någonsin hände. Anton visste inte hur han skulle återgälda komplimangen. Att säga att Larsson skulle gå långt som knekt var nog inget han ville höra. Han hade redan överlevt två decennier år i kronans tjänst och risken för att hans tid snart skulle vara kommen var överhängande. Och under tjugo år hade han heller inte avancerat högre än till vanlig knekt. Vilket borde tyda på att han inte var särskilt talangfull på annat än att överleva.

Vad säger man till en sådan gammal ärrad kämpe för att visa sin respekt och uppskattning? Antons funderingar kom tvärt av sig.

På avstånd hördes hur flertalet ryttare närmade sig. Av antalet att döma måste det var minst tjugo stycken. Det kändes som att hela marken vibrerade. Kanske kunde det vara brännvinet som gjorde marken ostadig? tänkte Anton förstrött.

– Helvete Kronman, det är kronprinsens banér som närmar sig, hasplade Larsson ur sig. Nu får du fan sträcka på dig.

Runt omkring Anton och Larsson blev fler och fler knektar varse vem det var som närmade sig. Ryktena om kronprinsen var många. Han sades vara allt från osårbar till ett militärgeni.

Knektarna såväl som officerarna avgudade honom. De knektar som tjänstgjort under både honom och hans far vittnade om att sonen vida överglänste fadern, både som människa och militär.

Men ryktet sa också att han var strikt med disciplinen. Ryttarna sprängde närmare och nu såg man tydligt kronprinsens banér som fladdrade i vinden. Anton sträckte på sig och försökte fokusera. Han fick under inga omständigheter spy, ramla omkull eller på annat sätt skämma ut sig själv eller kompaniet. Han sneglade på Larsson, som såg spänd men lugn ut.

– Ordning nu, gossar, ordning, manade kompanichef Stjerna som dykt upp ur tomma intet, låt nu inte kronprinsen skämmas för oss sörmlänningar.

16

Var väl lätt för honom att säga, tänkte Anton. Han hade ju inte varit först in bland danskarna och åkt på en smäll så han tuppat av. Nu var ryttarna när som helst framme och Anton kunde ana kronprinsens något runda figur på en av de vita springarna som närmade sig. En viss nervositet började smyga sig in i sörmlänningarnas led. De flesta var likt Anton enkla bondpojkar som aldrig ens varit i närheten av någon adelsman, än mindre någon från den mytomspunna kungafamiljen.

– Ordning, ordning, fortsatta Stjerna att förmana.

Anton tyckte sig höra hur även Stjernas röst påverkades av stundens allvar. Med ens var ryttarna framme vid sörmlänningarnas led och höll in sina hästar. En av kavalleriofficerarna bröt sig loss från ryttarnas oordnade led och red i lugn skritt fram mot de uppradade knektarna.

– Soldater, ropade han. Gör honnör för Hans Majestät Kronprinsen.

Sörmlänningarna gjorde unisont honnör mot klungan av ryttare, – Leve kronprinsen, ropade Stjerna och soldaterna svarade med ett rungande, Leve kronprinsen!

En ryttare lösgjorde sig från de andra och red fram mot Sörmlands regemente.

– Tack Banér, sa han när han passerade ryttaren som avkrävt honnör från soldaterna.

– Ers Majestät, svarade ryttaren som gick under namnet Banér och backade försiktigt undan med sin häst, tillbaka mot de övriga ryttarna.

Anton synade kronprinsen. Han var reslig, det kunde man se även fast han satt till häst. Kanske något korpulent, ännu inte tjock men det märktes att han red mer än han gick. Hans skägg var prydligt skuret även fast han låg i fält. Ansiktet var lite avlångt och näsan tydligt markerad. Håret var ljust liksom Antons eget. De

17

var dessutom i ungefär samma ålder, tänkte Anton. Om man inte visste bättre skulle man nästan kunna ta dem för syskon. Förutom att kronprinsen var renare och rundare.

– Sörmlänningar, ropade kronprinsen. Idag har ni hedrat inte bara er själva utan även mig, min far konungen samt fosterlandet! Tillsammans har vi jagat de danska inkräktarna tillbaka till det hål de kom krypande ur. Tack vare dagens bragd har vi säkrat vår södra gräns och nu ligger vägen öppen för att undsätta Kalmar slott! Sörmlänningar! Ikväll dricker vi hjälteskålen tillsammans! Jag tackar er för er insats för kronan och ber officer Stjerna stiga fram!

Anton kunde se Stjerna haja till. Som att han tänkte hur fan kan kronprinsen veta mitt namn. Men framåt steg han.

– Stjerna, ropade kungen.

– Ja, Ers Majestät, svarade Stjerna och sträckte på sig.

– Det var tack vare era käcka knektar som vi kunde betvinga dansken.

– Sörmlänningarna går alltid i täten, Ers Majestät, svarade Stjerna och verkade själv förvånad av hur självsäker han lät.

– Det vet jag, sörmlänning som jag är, svarade kronprinsen.

– Hurra, hurra! utropade knektarna unisont och förvånansvärt samstämmigt.

Kronprinsen skrattade till av utropet.

– Det känns skönt att vistas bland sina likar, log han. Stjerna, är det någon av dina bussar som utmärkt sig extra?

– Anton Kronman, Ers Majestät. Detta var hans första drabbning och han var den av oss som var först in i de danska leden och också den som först nådde fram till förråden. Till råga på allt fick han en redig smäll i skallen som nästan tog död på honom.

– Kan knekten och hjälten Anton Kronman stiga fram och hälsa sitt majestät, sa kronprinsen skarpt.

Anton svalde. Nu gällde det att hålla ihop. Anton tog ett steg framåt.

18

– Hur är det med skallen, soldat? frågade kronprinsen.

– Den sitter kvar, Ers Majestät, svarade Anton.

– Då får vi hoppas den fortsätter att göra nytta där den sitter, log kronprinsen.

– Det hoppas jag med, men man kan ju aldrig vara säker.

– Haha! Inte bara modig och käck, du har humor också, Kronman. Se så, kom nu hit.

Anton tog några försiktiga steg fram mot kronprinsens häst.

Han stannade på en meters avstånd och sträckte på ryggen. Han kände sig nervös men alert.

– Anton Kronman var först in bland danskarna. Tack vara hans gå-på-vilja och mod kunde vi segra idag. Om alla knektar agerade som honom skulle snart hela Europa ligga för våra fötter.

Därför, Anton Kronman, ska du belönas rikligt!

Kronprinsen tog fram en läderpung och slängde den till Anton. Anton lyckades fånga pungen i luften. Han öppnade den försiktigt och sneglade ner i den. Däri låg fem silverdaler, en ofantlig summa. Anton hade aldrig i sitt liv sett sådan rikedom.

Fem silverdaler var mer än vad han trott sig kunna tjäna på ett halvår.

– Tack Ers Majestät, sa Anton lågt.

– För all del, Kronman, det är jag som ska tacka. Förråden vi tog idag är ovärderliga. Spendera nu inte allt på spel och horor när ni kommer tillbaka till lägret.

– Jag har aldrig tyckt om spel, Ers Majestät, svarade Anton kvickt.

– Inte jag heller, Kronman, svarade kronprinsen och log även han.

Kronprinsen vände på hästen och gav sig av tillbaka mot sina kavallerister. Kvar stod Anton och resten av sörmlänningarna och såg dem försvinna bort i fjärran. Anton vägde läderpungen i sin hand. Fem silverdaler. Han hade lovat kungen att inte spendera dem på spel. Och skulle han spendera dem på annat började 19

det bli bråttom om han skulle hinna göra av med dem innan året var slut.

Anton log åt minnet. Senast han haft såhär ont i huvudet hade han fått en belöning av kronprinsen, som nu var kung. Det kändes avlägset. Tanken på att kungen skulle rida fram till hans hus – hur hans eskort skulle stiga av sina hästar och forma en halvcirkel utifrån väggen, knacka på dörren och förkunna att Hans Majestät Konungen Gustav II Adolf var här för att belöna löjtnant Kronman för gårdagens insatser – tedde sig mer än skrattretande. Anton skrockade tyst för sig själv. Det skulle vara en jävla syn det. Konungen i hans lilla kyffe. Nej, nu fick det nog bli den där återställaren han tidigare funderat på.

Bank! Slaget på dörren var kraftigt och bestämt. Det var nästan så att dörrens plankor buktade in av slagen. Anton såg mot dörren. Det var sällsynt att någon kom för att besöka honom. Det var ännu mer sällsynt att den som kom för att besöka honom försökte slå in dörren. Anton blev på sin vakt. Någon som bankade såhär hårt på dörren kunde inte ha gott i sinne. Tur han inte tagit den där återställaren trots allt.

Bank! Besökaren verkade ivrig. Anton kände sig med ens lite säkrare. Om det var någon som hade velat honom riktigt illa hade de inte bemödat sig med att bara banka på dörren två gånger. Då hade de med största sannolikhet slagit in den istället.

Anton reste sig upp från sängen. Långsamt gick han fram mot dörren. Trots sin ålder var han en imponerande gestalt. Hans utseende vittnade om tidigare vedermödor och ingav fortfarande viss respekt. Han såg sig omkring för att se var hans värja fanns.

Den låg slängd i ett av rummets hörn, på lite för långt avstånd för att han skulle få fatt i den kvickt om det kom till handgripligheter. Anton gjorde ett snabbt övervägande. Skulle han hämta värjan eller chansa på att de som bankade på dörren var vänligt

20

sinnade? I sin ungdom hade Anton varit godtrogen och tillitsfull.

Men efter ett hårt liv som knekt i kronans tjänst visste han bättre.

Med bestämda steg hämtade han värjan och vände sig sedan mot dörren. Han tog två djupa andetag innan han öppnade med ett kraftigt ryck. Solens varma strålar bländade honom när dörren for upp, för en kort sekund var han helt förblindad. Fan, det var ett nybörjarmisstag, tänkte Anton. Han hade bott här i många år.

Han visste att solen låg på precis mot dörren när man öppnade den vid den här tiden på dagen. Han hade ju till och med fått en påminnelse om det när han vaknade den här morgonen. Måste vara den där jävla baksmällan som spökade. Att han aldrig lärde sig. Spriten hade alltid haft en negativ inverkan på honom. Trots det fortsatte han att konsumera stora mängder brännvin, det var ju det enda som kunde få honom att sova och glömma. Men nu hade han verkligen ställt till det för sig. Han kunde ana hur solstrålarna reflekterades mot två siluetter som väntade utanför. Av reflektionen att döma bar de bröstharnesk. Anton gnuggade sig i ögonen och höjde handen för att skymma solen och få bättre sikt.

Bröstharnesk betydde stadsvakten eller knektar, inte lönnmördare eller annat patrask från rännstenen, tänkte han.

– Anton Kronman? frågade en av siluetterna.

– Beror på om jag är skyldig dig pengar eller inte, svarade Anton som nu började se siluetterna tydligare.

Det var två knektar. De såg inte ut att tillhöra stadsvakten. Det var de för unga och vältränade för. Snarare tillhörde dem något av de mer hårdföra förbanden som var förlagda på slottet. Kanske var de kungliga gardessoldater. Eller dragoner. Hur som var de här för att tala med honom.

– Om du varit skyldig mig pengar hade du inte haft några tänder kvar att skämta med just nu, svarade soldaten.

– Vilken tur för oss båda att jag inte är det då, kontrade Anton kvickt.

21

Han bedömde de båda soldaterna. Unga, men inte oerfarna.

Vältränade och spänstiga men inte muskulösa. Det skulle vara tufft att ta sig an någon av dem, tänkte Anton. Att ta sig an båda samtidigt var inte att tänka på. Speciellt inte i hans tillstånd. Nej, det var dags att byta taktik – Kom igen nu, sista chansen. Är du Anton Kronman, löjtnant i Södermanlands regemente?

– Jo, visst är det jag, svarade Anton och log. Och vilka är de unga herrarna?

Där fick jag till det, tänkte Anton för sig själv.

– Vi har order att föra dig till slottet, mer behöver du inte veta, svarade den av soldaterna som tidigare inte sagt något.

– Ojdå, den unge herren behöver inte ta i så han spricker, log Anton. En förmiddag på slottet är ju allt som en fattig löjtnant någonsin drömt om.

– Vi har blivit förvarnade om din berömda humor och betackar oss för den, sa den av soldaterna som hotat med att slå ut Antons tänder.

– Vilka muntergökar vi har att göra med här då, sa Anton och stirrade bistert på de båda soldaterna framför honom. Visst, jag följer med er. Men den enkla löjtnanten ansöker om att få byta om till mer ståndsmässiga kläder först. Det är ju trots allt inte varje dag man bjuds till slottet.

– Snabbt ska det gå, sa den pratglada soldaten.

– Snabbhet är en av mina färdigheter. Det kan ni fråga varenda glada om nere på Slupen, skämtade Anton.

– Återigen, mindre skämt och mer ombyte nu, förmanade den tystlåtna av soldaterna.

Anton vände sig om och gick tillbaka in i rummet. Han såg till att stänga dörren bakom sig. Innan den slog igen hörde han hur soldaterna försökte protestera mot att han stängde den. Han sket i om de inte ville att dörren skulle vara stängd. Då fick de öppna den igen. Han tänkte inte stoppa dem, men han tänkte heller 22

inte hjälpa dem. Det var uppenbart att soldaterna hade strikta order om att finna just honom och föra honom till slottet. Någon eller några hade till och med tagit sig tiden att spåra upp var han bodde. Situationen var märklig. Vad kunde någon på slottet vilja honom? Han tog långsamt och metodiskt på sig ett par byxor i linnetyg. Det var ett av hans finaste par, men det var som sagt inte ofta man blev bjuden till slottet. Till det valde han en skjorta.

Skulle han ta älgskinnsjackan över det? Nej, det var varmt ute så det var nog bäst att strunta i den. Men en hatt fick det bli i alla fall, tänkte Anton. Han stoppade ner fötterna i stövlarna av läder.

Det var ett par rediga soldatstövlar som hade hängt med länge.

I dessa stövlar kan jag gå över vem som helst, tänkte Anton. Jag kanske borde börja med en av de där humorbefriade knektuslingarna här utanför, log han för sig själv. Sist men inte minst spände han på sig värjan. Han funderade på om han även skulle ta med sig sin pistol, men valde att hoppa över det. Den var både för stor och för klumpig. Anton bedömde heller inte att han var i någon fara och därför skulle pistolen bara vara överflödig.

Han sneglade mot brännvinsbuteljen, kanske var det dags för en liten jävel ändå? Bara för att lugna nerverna. Det var frestande, det måste han medge, men slynglarna där utanför skulle väl bli galna om han kom ut och stank brännvin, eller rättare sagt, stank mer brännvin än han redan gjorde. Anton bestämde sig för att skippa det. Han gick mot dörren och öppnade den försiktigt. De båda soldaterna stod kvar på nästan exakt samma ställe som när han lämnat dem.

– Mina unga herrar. Får jag be om era namn och grad innan vi fortsätter detta lilla skådespel? sa Anton med sträng röst.

– Gardessoldaterna Sträng och Frisk, svarade den pratglada av soldaterna. Båda med korpralsgrad.

– Gör då för fan honnör för en överordnad, halvskrek Anton.

Båda soldaterna for upp i honnörshälsning. Typiskt gardespojkar, tänkte Anton roat. Alltid så lydiga och plikttrogna.

23

Den 11 augusti 1628 vaknar den försupne och deprimerade krigshjälten Anton Kronman av att två soldater bultar på hans dörr. Dagen innan har regalskeppet Vasa förlist. Vad Anton tror ska bli en dag präglad av bakfylleångest och kallsvettningar utvecklar sig snart till något helt annat. På kungens order tilldelas Anton det topphemliga uppdraget att utreda varför Vasaskeppet gick till botten. Uppgiften tar Anton och läsaren hela vägen från slottet Tre Kronors guldglittrande salar till de skitiga ölstugorna bland Södermalms gangsters.

En värld av korruption och våld utspelar sig framför våra ögon.

En röta som riskerar att inte bara leda till Vasas förlisning utan också rasera hela den begynnande svenska stormakten. Vi får lära känna den i kriget härdade Anton och ges succesivt inblickar i hans tragiska liv. Bit för bit får vi reda på vad som hände Antons familj och hur han nu får möjlighet att utkräva sin hämnd.

Spänningsromanen präglas av samhällskritik och kopplingar till nutida händelser, såväl som till populärkultur. Elias Glaveby leder oss genom en 1600-tals värld som förändrade Sverige i grunden.

www.vistoforlag.se